”Farmor, vem har skrivit på din arm?”

Vi kallar oss Gryningspatrullen, även om det är ett tag sedan vi såg solen gå upp. Vi är några äldre medborgare som tycker om att gå i skogen, fika och prata. Tillsammans.
I går handlade pratet först om Bergen-Belsen.

Just nu är det älgjakt i skogarna där vi bor. Därför promenerade vi stan i stället, det vill säga Karlstad. Temat var Krig & Fred och jag var fortfarande förbaskad över att någon rivit ner minnestavlan i kanten av stadsdelen Herrhagen. Den som berättade om kvinnorna som kom hit från koncentrationslägret Bergen-Belsen. Jag hade bestämt mig för att den berättelsen inte fick dö med skylten.

Här är mina föredragsstolpar vid de första två anhalterna under vandringen från Vasagatan till Brigadmuseet.

Minnestavlans plats vid Vasagatan 
Fredagen 26 juli 1945 hade det samlats ganska mycket folk här, nära stickspåret. Hemligt – men ryktet hade spritt sig. Det skulle komma ett tåg med överlevande kvinnor från koncentrationslägret Bergen-Belsen utanför Hannover.

När engelsmännen närmat sig lägret hade vakterna flytt, lämnat fångarna inlåsta. Utan mat. Många hann dö.

De som kom hade räddats från lägret i Tyskland kom till Malmö. Nu med tåg hit. 

Cirka 300 kvinnor skulle det bli här, totalt. Detta var de första 159. Klockan 13.24 kom tåget. 122 av dem orkade gå själva till Herrhagsskolan, några hundra meter uppför gatan. 37 fick åka ambulans, i tur och ordning. Sjuka, många av dem tuberkulos.

Snart skulle Nya Wermlands-Tidningen och Karlstads-Tidningen starta insamlingar till dem.

Herrhagsskolan beredskapssjukhus
Den 21 juli 1945 kom ordern. Gör beredskapssjukhus av Herrhagsskolan. Kvinnorna kommer om fem dagar. Skolan utrymdes, sängar och medicinsk utrustning fraktades hit. 

Den 24 juli annonserade man efter sjuksköterskor, kokerskor och städpersonal. Dagen därpå började de jobba – och en dag senare kom tåget.

Taggtrådsstaket. Efter ett tag två staket utanpå varandra, för att minska smittrisken, när många ville stå utanför staketet och prata med kvinnorna. Tbc och andra sjukdomar. Karlstadborna stod utanför staketet. Tränade skoltyskan. Skickade över paket. Tog med några av de friskare flickorna på promenad på stan. Ett 15-tal kvinnor dog. Begravda på judiska begravningsplatsen.

Sex månader här, sedan vidare till konvalecenthem i Sverige.

Hertha Spier hette en kvinna. Hon vägde 28 kilo när engelsmännen räddade henne i Bergen-Belsen. Hennes syster hade nyss dött. Här blev hon vän med en karlstadflicka, Kajsa Persson.

Åren gick. När Hertha flyttade till Brasilien tappade de kontakten.1981 for Kajsa dit för och letade en hel månad men hittade henne inte. Så, 2004, efter en artikel i veckotidningen Allers, kunde de återförenas i Karlstad igen.

Herthas barnbarn hade frågat: ”Farmor, vem har skrivit på din arm?” ”Det var en farbror som gjorde det.”. ”Hade han inte något papper att skriva på?”.

Vi får aldrig glömma
Där var det slut på de första två Kom ihåg-lapparna. Vandringen fortsatte sedan till Fredsmonumentet och Frimurarlogen som båda påminner om när Norge blev fritt land. Utan skottlossning. Statyn med vår kanske värsta kung genom tiderna, Carl IX som grundade Karlstad, fick också besök.

Minnestavlan vid stickspåret där lägerfångarna kom? Den är uppsatt igen, tack för det. Vi får aldrig glömma.

### Talarmanus gör sig bäst när de talas. Jag vet.
### Men ändå.

Läs och se mer
Gillet 2008. Läs Christer Matssons artikel på sidan 8 om när Herrhagsskolan blev beredskapssjukhus (pdf).
Christer Matsson: Till Herrhagen klockan 13.24 (bok, 52 sidor, pdf).
Några korta filmbilder från ankomsten och beredskapssjukhuset

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 103. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Sveriges minst trovärdiga dekal

Jag tror folk om gott i det längsta. Min människosyn är sådan. Kallar du folk idiot är du inte bättre själv.

Fast det är klart, alla handlingar är inte begåvade. Till exempel är det lite dumt att slå sönder en massa hållplatskurer som du äger själv. Jo, jag sa just det att:
– Du äger dom själv!
Vem du nu är.

Lever du – på kommunen?!
Lika obegåvat är det att klistra en stor dekal bakpå sin fina grävmaskin: ”Född fri, skattad till döds.”. För att sedan ta jobb åt kommunen. 

– Va’ sa du, sa du? Gör du jobb åt kommunen? Jamen snälla du. Du kan ju inte kleta dit en så’n dekal – om du lever. Du kan inte gräva gator med din fina maskin och sedan få betalt – från skatten. Då är det snart inte en människa som tror dig. Läs vad det står på klisterlappen.

Var ska du jobba nästa vecka? 
Åt regionen?

Foto i en stad nära mig: Torbjörn Strömberg.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 102. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

När pandemin kom blev skogen räddningen

Nu är stolpjakten slut för året i vår kommun. Nästa vecka börjar älgjakten.

I år har vi satt ett fantastiskt rekord, stolpletarna och vi arrangörer. När pandemin kom blev skogen räddningen för många.

Läs i slutet på inlägget vilka siffror. Mer än dubbelt så många deltagare i Hittaut som i fjol. Blev det fler som registrerade stolpkontroller än som går på hockey och fotboll i min tätort?

Min första skog
Min första skog var en långsmal rand mellan en grusväg, en gårdsplan och några gärden. Smal? Den var jättestor tyckte mina små ben. I dag när jag mäter på kartan är den 59 meter bred. Metrarna tycktes längre på den tiden, somrarna också. Snön om vintern var djupare, det är däremot sant.

I denna storskog smög jag omkring mellan gran och tall, klev över stensättningar som jag inte visste var fornminnen. Gården vi arrenderade av kyrkan hade blivit nämnd i skrift år 1287 första gången och var socknens äldsta. Det anade jag inte heller.

Skogen var fin, trampad av människor i tusentals år. Gökar gol, skogsduvor flockades och i våra holkar föddes starar. Kniv fick man i sexårsåldern och sedan lärde min kusin mig att bygga kojor.

– Det finns tre sorter, sa han.

Ibland strövade vi vidare över åkrarna österut, in i den storskog som har fortsatt att vara djup och som hänger ihop ända bort i Sibirien.

Min andra skog
Min andra skog, när vi flyttat, gick det att gå vilse i. Det var innan jag lärde mig följa den smala älven som satte gräns för vårt småjordbruk. Drygt 1 100 steg för en åttaåring från mitt och min brors rum rann det en älv på väg mellan tallheden i norr och Vänern i söder. Hon slingrade sig, Ölman. Nästa sommar lärde jag mig hoppa över henne och in i grannsocknen.

Älgar sprang förbi under mina vandringar, råbockar skällde, tjädrar spelade och väster om vår gård, på mossen, trumpetade tranor, pep ljungpipare och sög sileshåret i sig fångade flugor.

Sakta erövrade jag ännu en värld.

Blir snäll i magen
När vi flyttade till tätorten 17 kilometer bort fanns det skog där med. Sverige består av en skog med gläntor i. Journalisthögskolan i Göteborg, nja där blev det mest Slottsskogen. Journalistpraktik i Jönköping och därefter jobb i Vaggeryd, Huskvarna, Sunne och Karlstad. Överallt fina skogar ett stenkast bort.

1983 kom vi till Forshaga. Här känns det numera som om jag gått och sprungit varenda stig. Några har jag hjälpt till att skapa. Det finns skäl till det. Två skäl närmare bestämt: lugnet och nyfikenheten.

Du blir snäll i magen av att dra till skogs, konstigare än så är det inte.

Sov mot en gran
Jag hade aldrig hört talas om ordet skogsbad, när jag som 13-åring tog för vana att ligga och sova mot en gran eller tall borta i skogen, i väntan på hackspettar, råbockar och andra djur. 

– Jag går till skogen, sa jag till mamma och så drog jag i väg. Småningom lärde jag mig orientera, kom att älska kartor, och på vintrarna drog vi barn skidspår lite varstans genom socknen. I fyran åkte jag skidor hela milen bort till skolan i Fasterud en gång, när blötsnö lagt igen vägen så att inte skolbilen kom fram. I sexan hittade jag en genväg över dal och berg och spårade själv norrut till skolan i Fageråsen.

Skogen. Den susar. Den lever. Du blir frisk av den. Ibland levde vi bokstavligen på den. Då satte pappa en yxa eller barkspade i näven på mig eller ett järn att barka savande tändsticksaspar med. Skôj!

Den livsstilen har fortsatt, även om jag inte är med och driver skogsbruk längre. När åren gått har det blivit roligare och roligare att titta efter fåglar. Vi börjar ju lära oss fler och fler arter och läten. Numera plockar vi mer svamp än förr och jag springer förstås. Alltid med skogens egen musik i mina öron. Ett beroende i sig. 

Dessemellan fikar vi. Kaffe och smörgås smakar alltid bäst på en stubbe eller klipphäll i skogen, ibland i kända trakter, ibland vid främmande stig.

Nära ett och ett halvt varv runt jorden
Så var det då stolpjakten. Det är många år sedan den kom in i mitt liv. 1900-talets Naturpass och Trimorientering kom att ersättas av fasta kontrollstolpar som stod ute hela sommaren. Stolpjakten. Numera heter det Hittaut, idén är den samma. Du får en karta i brevlådan i slutet på april, då sitter det fasta stolpar ute i skogen och inne i tätorten. Det är ringarna på kartan. Varje månad sätts nya stolpar ut, som du kan ge dig iväg och leta reda på. Registrerar du stolpens kod på nätet kommer du med på listan och deltar i utlottningen av priser. Strax innan älgjakten tas stolparna in för vinterförvaring.

Där är vi nu. Snart kom vi ju med och började hjälpa till med arrangemanget. Jag har hittat på kontrollpunkter genom åren, jag har satt ut stolpar, jag har haft mejljour och jag har gått ut med nya stolpar när de gamla fått fötter. 

Nå, nu är det strax älgjakt i skogen igen. På söndagen plockade vi in de 20 stolpar som vi ansvarat för kring Deje och Forshaga. Cykelstolparna. Det har varit en fantastisk sommar för vår stolpjakt. I år har vi verkligen behövts när folk har känt sig isolerade. Skogen har varit räddningen för många, stolpjakten Hittaut en ursäkt.

I vår lilla kommun har 698 personer registrerat kontrollstolpar i sommar. Ett fantastiskt rekord, mer än dubbelt så många som i fjol. Fler individer än som går på hockey eller fotboll en säsong när vårt Forshaga IF spelar, antar jag. Tillsammans har dessa nära 700 personer gjort 29 690 registreringar. De har gått och sprungit 59 380 kilometer tillsammans och de har varit ute i 22 267 timmar.

Det blir nästan ett och ett halvt varv runt jorden. Två och ett halvt år. Lägg alla de kilometrarna på rad, så hade det räckt gott och väl till att trava norrut och sedan österut, för att undersöka om skogen i Grossbolstorp verkligen går ända bort till Sibirien.

Hmmm. Hur långt hinner jag på två och ett halvt år?

### Hamnar i diskussion om begreppet ”det rörliga friluftslivet”. Finns det något orörligt? undrar jag.
### Då får jag fint svar av min vän Anneli.
### Hon ägnar sig åt den sortens friluftsliv genom att så snabbt som möjligt uppsöka en mossbelagd stubbe, en nedfälld fura eller en lagom stor sten, skriver hon. Där sitter hon sedan och luktar, tittar och känner in fri luft. Länge.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 101. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Ett prima verktyg för tanken

Tes – antites – syntes. Så hette det i grundcirkeln jag gick för 52 år sedan. Motsatsernas enhet och kamp.
Modellen är inte så dum. Mig har dialektiken hjälpt, både när jag ska förstå den lilla världen och den stora.

Arbetsgivare och anställda som förhandlar om lönen. Tes – antites – syntes.
Hösten som försöker ta över efter sommaren.
Vänster hälsena som vill hindra mig att springa, resten av kroppen som vill kuta fast det gör ont.
Plus och minus i matematiken.
Svalt eller ännu svalare i sängkammaren när vi ska sova.

Allt går att förstå med hjälp av den där tesen och antitesen. Dragkampen mellan ljus och mörker, varmt och kallt, rik och fattig pågår hela tiden.

Går hem och funderar
Så fungerar det mänskliga samtalet för mig också, eller skrivandet i sociala medier. Vi talar eller skriver, jag tycker någonting, en medmänniska säger emot. Jag går hem och funderar.

Det samtalet lär jag av varje gång. Ibland ändrar jag mig, ibland inte, men det är nyttigt att höra hur andra tänker. Dialektik betyder samtalskonst också.

### Många motsättningar är motsättningar mellan vänner och är inte antagonistiska. Glöm inte det.
### Var inte rädd för mothugg. 
### Det skärper tanken och argumentet.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 099. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Sveriges minst glasklara kartsymboler

Jag brukar inte klaga på kartor. Personligen älskar jag kartor och de brukar var och en fylla sin funktion.
Men så finns det undantag. Ett undantag. Visit Värmlands pdf-er med kartor över Brattforsheden med omnejd.

De kartorna vet jag inte om jag ska skratta eller svära åt. Har någon enda människa någonsin vandrat de fina lederna med hjälp av dem?

Hur tänkte den som la ut dem?

När någon skapade tecken och teckenförklaringar, var det på förra firmafesten?
– Grabbar, vad ska vi kalla parkeringarna?
– Jag vet. Stort A!
– Bra Berra! Informationstavlorna då?
– Jag vet. Stort F!
– Dassen?
– Enkelt. Ett uppochnervänt frågetecken naturligtvis.
– Du, det är förbaske mig lysande. Då fattar ju alla.

I den stilen fortsätter det. Mot slutet av firmafesten hade de omröstning om vilket tecken som skulle betyda vindskydd. Det blev en hård debatt. Till slut vann – ett i med två prickar.

Glasklart.
Jädrar i min själ glasklart.

Not.

### Det heter inte Kittelfjället. Brattforsheden är en hed. Kittelfjället ligger i Lappland.

Hem | Om mig Skriva & prata Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 098. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Suga blod ur sina vänner

Forskare i Uppsala har tagit blodprov på 450 av sina vänner – men glömt att man måste klara en etisk prövning innan man får göra ett sådant ingrepp.

Klantigt.

Det som fascinerar mig nästan lika mycket som klantigheten är vilka vänner det måste finnas i studentstaden.
– Du, är det OK om jag suger ut lite blod ur dig?
– Absolut. 
– Du är en riktig vän.

450 stycken!
Samlade i en sån där sal där man lär sig saker.

### Ormen på bilden är från Nyeds socken och har inget samband med forskning, etisk prövning eller blodprov i Uppsalatrakten.

Hem Om mig Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 097. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Svårare men roligare

– Bra, men du skriver lite långt … sa kollegorna om mina krönikor i husorganet.
– Jamen chefen vill ju att dom fyller?

Då hade jag redan gett ut min första kortprosasamling. Skriva korta texter är roligare. Svårare men roligare. Här är tre nya för i dag och några från mitt facebookplitande de senaste dagarna. Långskrivare, jag?!

Några nya:

Blir jag uttagen till OS-maran i Tokyo 2021 ska jag sikta på att bli bromsmedaljör.

***

Använd inte din standardfråga om du byter jobb från personalrekryterare till inskrivare inom äldreomsorgen.
– Vilken fråga?
– ”Var ser du dig själv om fem år?”.

***

Språkpoliser: de kränktas juniorlag.

***

Några nästan nya:

Skicka fångar som u-hjälp…
Vad hände egentligen med KD? Det var ju ett rart parti.

***

Förr var KD som en gammal moster som man inte höll med men som var snäll och hade läst snälla ställen i bibeln.

***

Telefonören ringer. 
– Med den presidenten kommer USA allt närmare en Dunning-Kruger-krasch.

Sen pratar vi inte mer om saken.

***

– Var har du utbildat dig?
– HS.
– ?
– Hemliga Skolan.

***

”Flickflocken tjatade” sa M-ledaren, tog mellannamnet Ed.

Kom med nåt nytt. Min gamla socken tog namnet Ny-Ed redan år 1600.

***

När barnen flyttat ut påminner vår diskmaskin ibland om Noaks ark.

***

Folkhälsomyndigheten överväger munskydd vid besök hos tandvården.

Det ska väl få tyst på den debatten.

***

### Dunning-Kruger-effekten: när någon som är inkompetent inte förstår att han är inkompetent och därför överskattar sin kompetens.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 096. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Då tar vi på oss Kränkehatten

Det finns sådant som sätter känslorna i svang.
Då brukar jag gå till min ortnamnsräknare på nätet. Hur många svenska ortnamn finns det som börjar på Kränk?

Svar: just nu får jag sju träffar. Två färre än för Ensamheten. Frågan är om jag inte tycker Kränkehatten utanför Falun är bäst.

Kränkehatten. Den tar vi på oss vid behov i detta land. Senast var det en vit älgko med brun hungrig kalv som väckte upp vår fina gamla nedärvda ettrighet.

En kvinna vid namn Lena hade fotograferat en vit älgko som ställde sig mitt i vägen framför henne och gav kalven mat. En journalist i mitt liv- och husorgan Värmlands Folkblad skrev text till bilden. Trivsam underhållning i coronatider, djur och barn är läsning, det vet varenda en som någonsin skrivit två rader i en tidning. Djur och barn och vatten.

Nå, det blev ett liv och ett kiv. Kent, ty så heter han, skrev nämligen att älgkon diade sin kalv. Svaret kom direkt:
Så heter det väl inte? Det är ju kalven som diar!!!

Det dånade i rättens krater.

Kränkta men rätt i sak?
Två saker slog mig i den stunden.

Den ena var kränktheten. Hur arg kan inte en normalsvensk tidningsläsare bli om denna läsare eller läserska finner att en murvel misshandlat svenska språket, det vill säga den variant som hon eller han själv praktiserar.

Den andra var att här har nog de kränkta ändå rätt, inte i sin kränkthet men i sin åsikt. Det är ju faktiskt kalven som diar, inte kon. 

Där hade vi fel
Men se där hade vi fel, både di kränkte och undertecknad, för dagen okränkt. Redan artikelförfattaren konstaterade att han slagit upp ordet och funnit att dia, det gör både givare och mottagare. Nu slog jag också upp det i Akademins ordböcker, eftersom jag har det kontrollbehov jag har.

Hoppsan! Båda parter diar: ”om hona: ge unge mjölk; om unge: suga i sig mjölk” skriver Svenska Akademiens Ordlista.

Kränktheten har en väldig förmåga att sila mygg och svälja kameler, men om den förmågan tiger ordboken. Finns det värre saker att bli arg på än en diande vit älgko på en bilväg i västra Värmland, så inte bryr sig boken om det.

Den saken får vi räkna ut själva.

### Artikeln i Värmlands Folkblad (betallänk): 
Diande vit älg spärrade vägen för Lena

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik |Löpa | Viktor Root 
Inlägg nr 2 095. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Norsk korp skojar med naken dam

Han som försökte flyga genom rutan.

Har du också blivit skojad med av en stor svart fågel?
Det här är berättelsen om en som vet.

På vinterhalvåret tävlar vi i fågelmatarkryss med några vänner. Hur många arter ser vi nära matarna? Då är fönstren stängda och jag har ingen aning om hur vissa av dem låter, fast jag väl känner igen dem i kikaren.

På sommarhalvåret är det tvärtom. Då sover vi för öppet fönster och jag har ingen aning om hur de ser ut, de fåglar som jag hör.

Tyvärr är jag inte mystiker, jag är mer den vetgirige typen. Jag vill veta. Vem är du, lilla vän i skymning, nattmörker eller gryning? Är du en steglits? Klykstjärtad stormsvala? Vanlig grönsiska?

Helst en bra ramsa
Nå, vissa läten kan jag naturligtvis, fast det ofta krävs en tydlig fågelskådarramsa för att jag ska minnas. ”För-lov-ning, hurr-ra!” säger ringduvan, den ramsan har jag hittat på själv. Fattar du? Ring. Förlovning.

Då jag blev pensionär 2016 var en av punkterna på Att göra-listan att jag skulle lära mig ett nytt fågelläte varje år. Ett blygsamt mål. När jag nu börjar leta efter arter inser jag att jag faktiskt kan fler än jag tror.

Du som har ropat i kvarteret de senaste mornarna är en gröngöling.
Du som kommer på sällsynta besök är en tornseglare.
Du som är trädgårdens sinnatagg kallas nötväcka.

Den distinkta dunsen
Lätet vi hör när vi ligger och drar oss en morgon är det distinkta ljudet av en småfågel som flyger in i en ruta. Suck. Han försökte ta sig rakt genom balkongdörren. Det brukar sällan lyckas.

Varför känner jag igen den speciella dunsen men inte hans sång, stenknäcken? Nu sitter ungen på balkongtrallen och ser bortkommen ut. Bryr sig inte fast vi kommer nära.

Vi håller ut. Det gör han också. Efter 20 minuter går jag ut på balkongen igen. Då hajar han till, skakar rätt fjäderdräkten och flyger iväg under balkongräcket. Ut igen i stenknäckslivet.

Har vi stenknäck i kvarteret, det var skôj. Med den näbben knäcker du lätt kärnorna på körsbären vi sparat här och var. Varsågod, ät nu pôjk.

Undrar hur en körsbärskärna smakar i en fågeltrut?

Korpen talar fornnordiska
En annan tidig morgon ropar korpen. Är det fler än jag som tycker att han talar fornnordiska?
– Han är bra på att härmas, läser min fru i en frågesport hon testar på mig.
– Är han?

Då måste jag förstås leta. Korpen vet jag nog hur han låter. En löprunda följde han mig i flera kilometer, det var efter att jag läst någonstans att han samverkar med vargen. Nå, det kanske inte var den trovärdigaste källan men följde mig gjorde han, flygvirtuosen.

Jaså härmar han. Det trodde jag var starens specialitet.

Där stod hon, spritt naken
Nätet vet besked. Korpen är klok, det visste jag. Vilken kråkfågel är inte det? Han härmas, nu får jag det bekräftat av säkra källor. På ett annat ställe berättar en kvinna, jag hoppas så att det är sant:

Kvinnan bodde i Norge i ett hus mitt i skogen, långt från folk. Därför hade hon inte brytt sig om att sätta upp någon gardin på badrumsfönstret. En morgon stod hon spritt naken vid tvättstället.
– Då skrek plötsligt en röst (jag översätter till svenska): ”Hej, sötis! Är allt bra i dag?”.

Gissa om gardinen kom upp fort. Dagen därpå fick kvinnan samma kommentar igen. Men då såg hon att det var en korp som hälsade henne. Han satt på en gren i eken utanför och skrek, gång på gång.
– Hej sötis!

Korpen hade varit skadad tidigare och bott hos en familj i närheten, visade det sig. Det var den familjen som hade lärt honom snakke norsk.

### Undrar vad Hej sötis! heter på norska.
### Google Translate föreslår Hei søta!
### Tack, men jag vill höra det från en ravn. Sjung för mig, kôrp!

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 2 094. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).