De sa det inte men de levde det

När jag jobbade på sågen i Molkom några år på 1960- och 1970-talen lärde jag mig en sak av erfarnare arbetskamrater, en generation äldre än jag:

Det är först när vi tillåter individen att vara individ – inom kollektivet – som kollektivet blir starkt.

De sa det inte men de levde det, i all sin individualitet mitt i lagarbetet.

Så har jag tänkt sedan dess och alltid fått det styrkt, när vi jobbat rätt. Vare sig det gällt på jobbet, inom idrotten eller kulturen. 

Jag ser ingen skillnad på samhället i stort. Det är inte kläderna som avgör, inte hur skära vi blir när solen skiner på oss eller vilken musik vi för tillfället tycker om.

Det är hur väl vi fattar att olikheten berikar.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 144. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Konstigt att jag finns

Söndag, vaknar innan solen går upp. Ligger i sängen och läser om släktleden före mig, om Sven, bonden som gav oss vårt efternamn. Vi är dessutom fyra i följd som bär hans förnamn, fast inte alla fick det som tilltal.

Tre generationer kyrkvärdar bland förfäderna. Tre Ericar på rad, två av dem hette Eric Ersson. Två Anderssöner i rad före det.

Namn staplas på namn, odlarmöda följer på odlarmöda.

Den tidigaste anfader min släktforskande kusin hittat föddes 1639, troligen i Hassmyra by i Västmanland. Han gifte sig med en kvinna från grannbyn Gussjö två kilometer bort. Där mellan byarna vandrade släkten i flera generationer för att fria. Två kilometer dit, två kilometer tillbaka, nya släktled växte upp och klev ut på åkern. Nya fåror att plöja, nya hölass att få in under tak innan regnet kommer.

Lärde mig mycket
Det är tack vare de där hölassen och vandringarna jag själv finns till. Nu går jag upp, sätter på kaffe och börjar läsa om kvinnorna. Hittar henne vars man kom vandrande en annan väg till en annan by. Farfar gick genom skogen till grannsocknen. Friarstigen heter den i släktens minne.

Nu hittar även jag henne, väster om skogen. Farmor som lärde mig så mycket, min älskade farmor Gerda. Att det fanns flera generationer indelta soldater bland hennes anor, det berättade hon däremot aldrig. Hur överlevde de 1700-talet, landet var ju i krig?

Konstigt att jag finns.

### Släktforskning kan vara så mycket. Nu klickar jag fram kartan över Fläckebo församling, hittar Gussjö by. Två kilometer åt sydväst i jordbrukslandskapet hamnar jag i Hassmyra. 
### Jag öppnar tjänsten som min mobil kallar Street view. Då börjar en smal och prydlig asfaltväg slingra sig fram genom bygden som inlandsisen och förfäderna skapade.
### VL:s hållplats heter just Hassmyra, står det på skylten. Bredvid asfaltkurvorna breder välskötta åkrar ut sig. Röda stugor, nyklippta gräsmattor.
### Undrar vilken tomt Anders Andersson bodde på för snart 400 år sedan? I min mobil lever han än och har just gift sig med sin Brita.

Tack till kusin Sven-Åke som forskat fram våra anor.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 143. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Gå inte runt och knacka dörr nu

Tips till larmbolag, exempelvis Sector Alarm vid 19.30-tiden i måndags kväll:
Om ni vill sälja någonting till folk som bryr sig. Gå inte hem till dem och knacka dörr mitt i en pandemi. 

Jag har jobbat fyra år på SOS-centralen och åtta på Räddningsverket och har inget emot larmtjänster. Men håll era försäljare borta från våra bostäder nu när det dör medmänniskor varenda dag i Covid-19.

Det handlar om respekt och humanitet. Titta efter, ni kanske har de begreppen i den där dammiga pärmen med er värdegrund.

Just nu är ni en riskgrupp.
Håll er hemma.

### Har ni tänkt på hur er logga ser ut om man kisar?
### Den ser precis ut som ett covid-virus med tre smittvågor.
### Är det tredje vågen ni jobbar med som värst nu? Gör inte det.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 142. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

När jag levde min dröm en hel månad

Mitt arbetsliv har gått ut på två saker. Att vara med och se till så familjen fått pengar till filmjölken. Att hitta tid till privat skrivande mellan allt jobbskrivande.

Det första har gått bra. Alltså valde jag att hoppa av journalisthögskolan när jag blev erbjuden arbete direkt efter praktikterminen. Fast anställning var livsviktigt när man kom från ett småbrukar- och sågverksarbetarhem. Vi hade aldrig varit på semesterresa.

Det andra har varit ett evigt pusslande. För mig är skrivandet en lust och ett tvång. Först vill jag förklara världen för mig själv, sedan för en jublande omvärld. Det har varit si och så med jublet, men för ett tag sedan var det en vänlig medmänniska som kom ihåg mina krönikor i Värmlands Folkblad. Hon saknade dem, skrev hon. Drygt 16 år efteråt. 

Varje gång sådant händer går jag på fina moln i fjorton dagar.

I början av mitt yrkesliv var jag pigg och vital och orkade skriva det privata när vi ätit färdigt vår kvällsmat. Det som skulle förändra världen och som ibland blev publicerat. Långt senare har jag förstått att mina barn tyckte det var hemvant när pappas skrivmaskin knattrade halva nätterna. Jag som var så glad när jag fick första datorn och kunde förändra världen utan att det störde.

I takt med att jag blev äldre blev pusslandet alltmer avancerat. Halvtid som lokalredaktör i Sunne, tid att skriva annat halva månaden. Halvtid på tidning i Karlstad, tid att skriva. Deltid på SOS-centralen, tid att skriva. Halvtid på Räddningsverket, tid över. Halvtid som informatör, tid, tid.

Chefen på sista jobbet övertalade mig att börja jobba heltid. Då hade jag varit deltidsanställd och samtidigt frilans i elva år.
– OK. Men bara om jag får en tjänstledig månad varje år.
– Utan lön?
– Ja det är klart.
– Ska du skriva?
– Ja.

Dagens keps är från en sådan månad. Jag hade fått ett resestipendium av författarförbundet. En månad i Svenska huset i Kavalla i norra Grekland. Där levde jag min dröm. Än har ingen velat ge ut romanen som blev färdig på en solig terrass med utsikt över Egeiska havet, men det är inte huvudsaken. Huvudsaken är leken och drömmen.

Jag filar på den nu igen.

### Den nionde kepan är från brandstationen i Kavalla. Jag gick dit och hälsade på, förstås. Där gjorde de precis det samma som alla brandmän i hela världen gör. Visade stolt sin vagnhall.
– Jaså har du jobbat på larmcentralen? Brinner det mycket i Sverige?
– Trafikolyckor mest.

### Här är de åtta första kepshistorierna:
En smörgås i Sacramento
Inte en underläpp darrade på avd 16
Löparkepsens stora dag
Grannarna genomskådar mig direkt
En ledsen dag på jobbet
Först i landet, älskad av ett helt landsmöte
Den stackars hjälplösa staden
Då blev det fri fart

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 141. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

52 teser som blir klokare i mina hörproppar

Ibland när jag skrivit ett inlägg i hastigt mod får jag mothugg och ändrar mig. Det händer inte ofta, ty jag är envist växt, men det händer.
Med böcker är ingen skillnad. De flesta verk känner jag ganska snabbt om jag gillar eller inte och känslan brukar stå sig. 

Därför är det roligt med Rasmus Landströms Coronateserna – 52 teser om krisen och hur vi startar om samhället. Den har nämligen åkt berg- och dalbana i mitt sinne.

Först läste jag i förväg om den, tyckte det var snabbt agerat av Landström och hade höga förväntningar på den 88-sidiga skriften.

Sedan höll jag den i min hand och läste. Den kom med posten i august i fjol. Oklanderlig text och kloka synpunkter men lyfter den? Jag var lite snopen.

Nu har det runnit mer vatten under broarna, världen har hållit ännu fler presskonferenser och den här skrivkarln har längtat ännu mer efter att få krama barnbarn och se klyftorna krympa i Sverige.

Då råkar jag skaffa Nextory och börjar lyssna på böcker, inte bara läsa. På prov klickar jag fram Coronateserna för att höra Landströms egen röst. Han är värd en ny chans.

Den chansen tar han. Inte vet jag hur stressad jag var förra gången men nu lyssnar jag i lugn och ro och plötsligt lyfter texten. Det här är ju bra!

Den skötsamme arbetaren
Då och då backar jag inspelningen för att höra någon av teserna igen. De här till exempel:

41

I en parafras på Fredric Jameson skriver Jodi Dean att det har blivit lättare att föreställa sig kapitalismens undergång än en organiserad vänster. I isoleringstider, då till och med Wall Street Journal talar om världsekonomisk apokalyps, har orden fått en akut aktualitet. Nu krävs ett nytt individuellt ansvar – att organisera sig. En förebild skulle kunna vara den mentalitet som idéhistorikern Ronny Ambjörnsson kallat ”skötsamhet”. Det var ett ideal som växte fram i Sverige i slutet av 1800-talet, i nykterhetsloger och fackföreningar. Längs sågverkskusterna i Norrland uppstod ett rättesnöre bland arbetare – en hederskultur om man så vill – om att vara ”hel, ren och nykter”, ha städade hem och uppträda hövligt. Men skötsamheten skulle också speglas i att man var organiserad i fackföreningar och parti. Ordning och reda i hemmen motsvarades av ordning och reda på arbetsplatsen. Anledningen var en ljus framtidstro: en föreställning om att man i framtiden skulle ta över ekonomin och ersätta fabriks- och bruksägarnas kaotiska bolagsvälde. På så sätt var skötsamheten en del av ett stort moderniseringsprojekt under folkrörelsernas 1900-tal. En sammansmältning av ett individualistiskt och kollektivistiskt ideal.

43

Det finns dock ett problem med detta, som skulle kunna sammanfattas med Pikettys begrepp ”brahamiseringen av vänstern”. I boken Kapitalet och ideologin beskriver han en utveckling som har pågått sedan 1970-talet i hela västvärlden: vänsterpartierna blir de högst utbildades organisationer medan högerpartier slukar de med lägst utbildning (dock inte dem med lägst inkomst). Fram till 1970 gällde det rakt motsatta. Då röstade de med högst utbildning närmast per definition på högerpartier medan de med lägst utbildning röstade vänster. En slående illustration av hur det har svängt är att 75 procent av de amerikaner med doktorsgrad röstade på Hilary Clinton 2016. Piketty driver tesen att vi fått ett partisystem där två elitpartier slåss mot varandra, med den välutbildade vänstern på ena sidan och ”handelsmannahögern” på den andra. Även i Sverige kan denna utveckling skönjas: i valet 2018 röstade en minoritet av LO-väljarna på Socialdemokraterna, partiet gick från 53 procent i valet 2014 till 41 procent 2018. Vilket i praktiken gjorde att arbetaren blev den nya marginalväljaren. Pikettys tes är att det är om den det framtida politiska slaget kommer stå.

52

För att parafrasera Palme: Coronaviruset är naturens verk – men samhället är människans verk. Om något är fel ändrar vi på det.

###

Tag och läs. Och hör sen! Då får du dessutom höra vad Rasmus Landström menar med det paradoxala uttrycket lockdown-lycka.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 140. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

När ordet kommer

Det är lustigt med ord som plötsligt bara finns där. 

Måndag: jag har levt drygt 70 år och 61 dagar men aldrig hört ordet spaklyft.

Tisdag: nu läser jag om informella facktermer i en utmärkt artikel i tidskriften Klarspråk. Till exempel spaklyftblock som kallas lugall av de som använder det.

I dag: spaklyft säljes i vårt lokala annonsblad. Halvt ton, 800 kronor.

Jag funderar allvarligt på att slå till. Det vet en aldrig när en behöver lyfta 500 kilo nästa gång. Morötterna kanske går bra i sommar.

Under tiden väntar jag ivrigt på nästa ord. Vilket lyft ska inte det bli.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 139. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

När vi alla skulle genomgå besiktning

På en av mina senare arbetsplatser, låt oss kalla den Värmlandstrafik, kom påbud att vi alla skulle bege oss till en företagshälsovård för att få vår hälsa undersökt. Blodtryck, kolesterol, blodvärde, allt möjligt sådant som håller en människa och ett länstrafikbolag igång.

En dag var det kamrat S tur. När han tog på sig ytterkläderna för att gå ut undrade vi andra vart han skulle?
– Ja ska bare iväg å kolle strålen.

Sådant tyckte vi var roligt på svenska arbetsplatser på den tiden.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 138. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Då blev det fri fart

– Du får åka på vd-träffen… sa chefen. Jag hinner inte själv.
– Va sa du sa du?

Den som känner mig vet att jag inte är vd-typen. Inte ens vice vd-typen. Världen behöver antagligen direktörer ett tag till men jag är inte en av dem. Min personlighet passar bättre i en fri roll, om du fattar. Hamnar jag trots det i en företagsledning i drygt fem år, vilket jag gjorde, så är det mer för att Vår Herre har humor. Jag duger nog till det men jag vill egentligen inte. Vi informatörer måste ju hinna jobba också.

Träffen var i Umeå. De andra direktörerna avgav högtidliga rapporter. Då läste jag Viktor Roots dikt om blygheten, ty så känner man sig när kollektivtrafiksveriges högsta blickar vänds mot en.

Sanningen ôm blygheta

När en går efter store vägen
mitt i novembermörkret
– med reflexen i ficka

Då ä’ en blyg.

Sedan avgav även jag högtidlig rapport. Våra bussar, tåg och färdtjänstbilar i Värmland var en väldig tilldragelse och webben, webben ska vi inte tala på. Den hade möa besök.

På kvällen paddlade jag kanot med en av de andra högtidliga herrarna och körde fyrhjuling för första gången i mitt liv. När vi kom till ett gärde blev det fri fart. Dagen därpå tyckte jag mig se fotbollsspelaren Hanna Ljungberg på stan. Umeå är fint. 

Kepan fick jag av firman som arrangerade vår vilda skogstur på fyra hjul.
Det finns folk som lever på att leka. 

###
Detta var den åttonde kepsen.

Här är de tidigare kepsberättelserna:
En smörgås i Sacramento
Inte en underläpp darrade på avd 16
Löparkepsens stora dag
Grannarna genomskådar mig direkt
En ledsen dag på jobbet
Först i landet, älskad av ett helt landsmöte

Den stackars hjälplösa staden

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 137. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Den stackars hjälplösa staden

Det skulle egentligen ha varit en klassisk Lantmännen-keps med grön plastskärm. Men den har jag inte kvar.

Sextiotal. Staden tyckte om att kalla oss som inte hade asfalt och fontäner för bönner. Det var ett skällsord. Vi visste någonting som staden inte visste. Staden, varje stad, var hjälplös utan oss på landsbygderna i världen. 

”Du förstår, filmjölken du äter till frukost kommer inte från ICA två kvarter bort. Den kommer från en ko. Mjölet som din smörgås är bakad av kommer från säd från en åker. Inte ens müslin eller smöret är från stan.”

”Försöker du tända en lampa? Strömmen kommer från en älvdal långt norr om dina 50-skyltar. Malmen bor inte heller bland era parkeringsautomater.”

Jag minns att jag tyckte synd om barnen i stan som måste ha färdiggjorda lekplatser, fast det är så kul att snickra sin koja själv. Några år senare satte pappa mig i traktorn, en stor grön GMW, och lärde mig harva. Det var väldigt roligt de första fem timmarna. Så småningom gav åkern mat åt våra grisar, som därefter blev fläsk åt vår stad tre mil bort.

Där äter de bacon hela dagarna för de har inga höns.

Har man tagit åt sig en stad får man se till att ta hand om den. Den vill ha mat, skattepengar och kunder hela tiden. De är så söta, de där städerna. En fäster sig vid dem.

Det är vad min gröna kepa berättar. 

###
Här är de tidigare kepsberättelserna:
En smörgås i Sacramento
Inte en underläpp darrade på avd 16
Löparkepsens stora dag
Grannarna genomskådar mig direkt
En ledsen dag på jobbet
Först i landet, älskad av ett helt landsmöte

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 136. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Lokala sprutan och regionala mandatet

Det här inlägget handlar om två ämnen: 
-Rätten till lokal vaccinering mot covid. 
-Den lilla kommunens möjlighet.
Min slutsats i det ena fallet lyder: empatiskt haveri.

Rätten till lokal vaccinering

Vi är många som reagerat i Värmland. När folk i första vaccineringsgruppen skulle vaccineras så skedde det lokalt. I mitt Forshaga dög Folkets hus utmärkt, det har jag förstått på vänner som fått sin spruta där. Det gick att flytta både personal och vaccin dit.

I nästa fas blir det värre. När det är vår tur får vi längre körväg många av oss. Regionen har utsett tolv platser där vaccinering ska ske. Tolv platser i tio kommuner. Till dessa tolv lokaler går det fint att få fram personal och vaccin. 

Men – se det gör det inte till de sex kommuner som blev över. Vi uteslutna får ingen egen vaccinationslokal. Hit blev vaccinet plötsligt för svårt att flytta. Så kommer det sig alltså att sex mindre kommuner i en ring runt folkrika Karlstads kommun blev utan. Hammarö, Grums, Kil, Forshaga och en bit norrut vår minsta kommun Munkfors. Plus en annan riktigt liten kommun i öster, Storfors.

Socialdemokraterna, ett antal PRO-avdelningar och många enskilda i länet har protesterat men det hjälper inte. Själv tycker jag fortfarande att beslutet visar på dålig förmåga till inlevelse, dålig empati, dålig känsla för stämningarna bland folk, dålig miljömedvetenhet, dålig lyhördhet, dålig planeringsförmåga, dålig förmåga att göra en standby-lista, dålig geografisk kännedom, dålig yrkesstolthet, dålig riskmedvetenhet och dålig respekt för gammalt folk.

Till att börja med.

Den lilla kommunens möjlighet

Ungefär där började nästa diskussion på Facebook. Hur hade beslutet kommit till? Var bor ledamöterna i regionfullmäktige? De som är ansvariga för alla dessa kommande dubbla tur- & returresor genom provinsen för de tiotusentals värmlänningarna i de sex kommuner som blev utan?

En vän skrev till Region Värmland och bad om ledamöternas hemort. Han blev nekad. Hemorten var ”inte relevant”. Själv hade jag bättre tur eftersom jag mejlade till diariet, där de brukar känna till offentlighetsprincipen. Där blev jag vänligt bemött. Efter några dagar fick jag en lista med namn, partifärg och hemkommun på de ordinarie ledamöterna. Precis som jag bett om.

Ingen frågade vad jag skulle ha listan till.

Min misstanke var att rätt få av ledamöterna kommer från de sex uteslutna kommunerna. Den tanken stämmer. Sammanlagt 17 ledamöter har inte mycket att säga till om när fullmäktige har 81 ledamöter. Då blir det till att resa, även för den som är 85 år och saknar bil men egentligen bor på gångavstånd från vårdcentral och andra lämpliga lokaler i sin småkommuns centralort. 

Så långt inget konstigt. Majoriteten hade inte förstått vad Pippi Långstrump och Bamse brukar säga. Att den som är väldigt stark måste också vara väldigt snäll. 

Där var den frågan löst. Dålig inlevelseförmåga, suck. Fast nu är jag ju den undersökande typen. Alltså fick jag för mig att jag skulle undersöka hur mandaten fördelar sig över hela länet, kommunvis och per invånare. Hur många invånare krävs det per mandat i vårt regionfullmäktige?

Svaret är att det varierar. Minst gynnad är den nordligaste glesbygdskommunen Torsby men också ”residenskommunen” Karlstad och dess södra granne Hammarö. Hos dessa tre krävdes det 5 774 respektive 5 556 och 5 268 invånare per mandat.

Mest gynnade, vilka var då det? Var gick det lättast att få in en person i regionfullmäktige? Svar: i småkommunerna Munkfors och Storfors. Munkfors har 3 725 invånare och 2 mandat. Därmed fick munkforsborna ett mandat per 1 862,5 invånare. Storfors fick ett per 1 995 invånare.

En paradox? Jag vet inte det. Är det inte snarare så att partiernas nomineringsmöten fått lov att ta hänsyn till kommun? ”Vi måste ha någon från Storfors på valbar plats också. Och från Munkfors.” Därför blir min slutsats att småkommunernas framtid ligger i att förbli just småkommuner. Annars blir de bara förvandlade till ännu mer uteslutna utkanter. Det resultatet av undersökningen hade jag inte väntat mig.

Listan över vaccinationsplatser är fortfarande ett empatiskt haveri.

Invånare i kommunerna per mandat
i regionfullmäktige

Torsby kommun
2 ledamöter i regionfullmäktige
11 549 invånare vid årsskiftet
5 774 invånare per mandat

Hammarö
3 ledamöter
16 668 invånare
5 556/mandat

Karlstad
18 ledamöter
94 828 invånare
5 268/mandat

Eda  
2 ledamöter
8 550 invånare
4 275/mandat

Kil
3 ledamöter
12 115 invånare
4 038/mandat

Forshaga
3 ledamöter
11 524 invånare
3 841/mandat

Kristinehamn
8 ledamöter
24 190 invånare
3 023/mandat

Arvika
9 ledamöter
25 932 invånare
2 881/mandat

Hagfors
4 ledamöter
11 517 invånare
2 879/mandat

Säffle
6 ledamöter
15 420 invånare
2 570/mandat

Årjäng
4 ledamöter
9 996 invånare
2 499/mandat

Grums
4 ledamöter
9 043 invånare
2 260,75/mandat

Sunne
6 ledamöter
13 335 invånare
2 222,5/mandat

Filipstad
5 ledamöter
10 503 invånare
2 100/mandat

Storfors
2 ledamöter
3 990 invånare
1 995/mandat

Munkfors
2 ledamöter
3 725 invånare
1 862,5/mandat

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 135. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).