Han går så tungt på jorden men dansar så lätt med orden

En dag lockar det skrivna ordet ut mig ur kvarteret där vi bor. Det är pandemi i världen, jag får hålla avstånd.
Staden lockar inte men jag är pockad.

I hallen klickar jag fram den nyttiga webbplatsen svenska.se. Varifrån kommer ordet pocka? Strax står svaret på min mobilskärm. Det kommer från tyska pochen (bulta, pocka), är ljudhärmande och belagt i svenska språket sedan 1543.

Tack akademin, då vet jag. Staden bultar på uppmärksamhet.

Det är Gustaf Fröding och skrivlusten som bultar. Gustaf som jag aldrig blir färdig med. Vem har inte stått på stan och suckat med reporterblock och penna i hand, vem har inte sprungit fel bortåt Gösthultskanten, vem saknar inte en far som är borta nu?

Svampinjoner och gråberg
Han är så mänsklig, Fröding, så liten och samtidigt stor. Han fattar så väl hur djupaste humor och lättviktigaste allvar behöver varandra. Han går så tungt på jorden men dansar så lätt med orden.

Svampinjoner och sjungande grå-å-å-berg, lustiga kåserier och olustiga grubblerier. Inte blir man färdig med en sådan kamrat.

Boken vinner
Jag ska till Alsters herrgård utanför Karlstad och hämta Frödingsällskapets årsbok. I bilradion pågår en OS-turnering men parkeringen vid herrgårn är nästan full.

– Har ni gratis wifi? frågar jag i serveringen.
– Mmm.

Minuten senare sitter jag på en parksoffa intill Frödingbysten och jublar åt svenska målgörare. Det hjälper inte, boken vinner.

Tio röster om relationen
Er vän Gustaf Fröding är nummer 53 i ordningen bland Frödingsällskapets årsböcker. Som vanligt klokt formgiven av Anita Stjernlöf-Lund. En antologi med tio röster om relationen till skalden och hans verk. Barbro Järliden skriver förord, övriga skribenter är Agneta Pleijel, My Bodin, Helene Rådberg, Malin Biller, Eva Haettner Aurelius, Miriam Kaukosalo, Vibeke Olsson Falk, Eva Jonsson, Hanna Jedvik och Maria ”Vildhjärta” Westerberg.

Jag slukar boken, först vid herrgårdssoffan, sedan hemma i trädgården och i läsfåtöljen. Skriver upp sidan 28 i mobilen, den där My Bodin reflekterar över Frödings brev till storasyster Cecilia:

”För att vara en bra författare krävs hänsynslöshet. Det är ingen tvekan om att Gustaf följer sitt eget råd. Han skriver om sitt innersta, han satsar allt i sina texter. Omgivningens tankar om honom, sedlighetsåtal, skam och skuld, nej, det spelar ingen roll. Skrivandet är rening. Sanningen ska fram. Ingenstans är vi sannare och renare än i våra värsta synder, vårt innersta mörker. Och det värsta och det mörka skriver han ofta om: alkoholism, självförakt, dubbelmoral, brist på självrespekt, brist på kärlek.
/… /
Det är som att Gustaf säger till mig: vad som än har hänt, vilka sorger du än bär på: erkänn dem, använd dem, gör konst av dem!”.

Plågor, motstånd och identitetspolitik
Sedan skriver jag 48. Eva Haettner Aurelius funderar över plågorna och livsglädjen:

”Och orden för själens plågor är många i Frödings diktning: sorg, melankoli, galen, kval, vansinne, grämelse, mörker, ledsnad, vemod för att nämna några, för att inte tala om beskrivningarna av de själsliga plågorna. Orden och bilderna för dessa plågor bildar en generalbas i hans diktning, det är mot dessa plågor hans diktning, hans verser bjuder motstånd, i sin skönhet, i sitt trotsiga hävdande av Eros och livsglädjen.”

Sidan 60, noterar jag också i mobilen. Där resonerar Vibeke Olsson Falk kring identitet och inlevelse:

”Identitetspolitikens förespråkare har rätt i att det är förödande om vissa gruppers erfarenheter osynliggörs i kulturen och det offentliga samtalet. Men när de hävdar att vi inte kan leva oss in i det vi inte själva upplevt skjuter de ett grundskott mot hela världslitteraturen, konsten, filmen, teatern, musiken … Inlevelse är kulturens uppgift och drivkraft.

Fröding föddes in i den tid som brukar kallas ’det moderna genombrottet’. Det var ångans och hoppets tid, den tid som såg de stora folkrörelserna födas och då de tekniska landvinningarna verkligen förändrade människors vardag; järnspisen och symaskinen, elektriciteten, förbränningsmotorn, telefonen … Den moderna sjukvården föddes, det bästa som någonsin hänt mänskligheten. Vetenskapens landvinningar kunde gestaltas i praktisk omvårdnad när den professionella sjuksköterskan kom in i bilden. Samtidigt levde den gamla kulturen och den gamla fattigdomen kvar. När stambanornas blanka rälser lades ut i det svenska landskapet var de flesta stugorna ännu små och grå, rödfärg var ännu en lyx.

Fröding romantiserar inte den gamla tiden, det kan vi tydligt se i dikten ’Den gamla goda tiden’ som gestaltar det oerhört hårda livet på det gamla bruket, ’den förindustriella industrin’ har de gamla bruken ibland kallats. Samtidigt har Fröding rötterna i den gamla, rika kulturen, vi kan tänka på dikten ’Vallarelåt’, där både gestaltningen av fäbodjäntan och själva språket låter en hel värld stiga fram. Denna tids blandning av modernitet och det urgamla, av framtidstro och armod ägde en sällsam kraft. Det är ur denna värld det moderna Sverige blev till.”

Malins serie är höjdpunkten
Allra sist bläddrar jag tillbaka till Malin Biller. Malin är en av redaktörerna för årsboken (tillsammans med Mariam Kaukosalo), hon har dessutom gjort fina tuschlaveringar i boken. Framför allt har hon en egen femsidig berättelse i serieform om sin vandring i Gustaf Frödings fotspår. Den som började när hon var 14 år och upptäckte att hon inte var ensam om mörkret. Det fanns en som hette Gustaf som inte heller passade in.

För mig är hennes serie höjdpunkten i ännu en bra årsbok från ett av våra livaktigare litterära sällskap.

### När jag for hem sprang en hare över 62:an strax bortom sista rondellen. Alla bilister stannade artigt och släppte förbi honom.
### En lååång stund sprang han bredvid mig, jag i bil på väg norrut, han på gräsmattan intill.
### Jag mätte hans hastighet till – 41 kilometer i timmen. Jäspalt, harpalt!

– Den andra boken på bilden överst i dagens inlägg då, den som du också hämtade i stan, vad är det för nåt? 
– Tackar som frågar, där har jag en text med själv. Det är alltid lika roligt varje gång.

… vänta, ömsintheten, jag glömde Gustaf Frödings ömsinthet. Gustaf skulle gärna ha släppt en hare över vägen.

Det är hans historia.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 168. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Lien sjunger på Grossbolstorp

Först läser man artikel. Vart tredje vildbi är hotat. Utan pollinerare mister vi en tredjedel av vår mat och våra trädgårdar tystnar.

Det är budskapet. 

Då anlägger man äng. Det är inte svårt om du har en ogödslad gräsmatta med rätt många olika växtarter.

Sedan växer det. Växer och växer. Snart lyssnar man till surret och njuter av fladdret och färgerna samt sparar två timmars gräsklippning varje sommar.

Vi gillar varandra
Vi tycker om solitärbin. Vi gillar citronfjärilar, nässelfjärilar, påfågelögon, blåvingar, tistelfjärilar, sorgmantlar och humlor. Det verkar vara ömsesidigt. Bihotellet vi satte upp är mer än överfullt. Oreganon sjuder av liv. Nässlorna på komposten är en fint fungerande BB-avdelning. Jag tror till och med det bor bin i marken på vår äng. Bin eller myror.

Sedan kommer slutet av juli. Som i går, ungefär. Då slår man ängen med sin fars gamla lie.

Människans viktiga verktyg
Där byter den här texten tempo ett slag. Det är alldeles nödvändigt. Vi behöver tänka efter långsamt, du och jag.

Tänk på människan.

Tänk på hur många viktiga verktyg och hjälpmedel hon hittat på genom årtusendena. Elddonet, spjutet och väskan medan vi var jägare/samlare. Lien när vi var bönder.

Tänker du på det nu? Tänker du på en gosse som växer upp till ljudet av när pappa bryner lien och farfar slår varenda dikeskant på gården Ängebäckstorp 1:3? Det ska vara prydligt.

Den gossen var jag. Bonde var jag inte ämnad att bli, det skulle statliga Lantbruksnämnden ha hindrat om inte generna hunnit före. Jag var ämnad till drömmare och skrivkarl.

Tänk inte på det nu. Tänk på doftminnet av nyslaget hö, tänk på ljudet av en lie som taktfast skär omkull mellansvenskt hö medan humlorna surrar.

Hör farfars takt
Den står i garaget. Det är inte farfars gamla med orv av trä, det är en nyare variant som pappa en gång köpt. Den är röd, grann och slö.

I två år får den duga. 25 juli båda åren kommer den fram. Lycklig går jag omkring på vår äng och hör farfars takt när eggen skär genom gräs och klöver.

Egentligen skulle vi sätta upp en hässja också. Nå, ängshöet jag slagit får ligga kvar några dagar och fröa av sig. Sedan krattar vi ihop och kör bort det. Ingen gröngödsling här, det är en äng vi ska skapa. Äng vill ha mager jord.

Ge mig bara en vassare lie.

Hittar en slipare
Man springer i skogen med kamrat. ”Känner du någon som kan slipa en lie? Vår är så bedrövligt slö och snart måste ängen slås.”

Man har tur. Löpkamraten känner en i Skived, på andra sidan älven, som slipar. Vi far dit.

Dagen därpå äger vi en nyslipad lie, så vass att den trevlige sliparen fått lov att tejpa eggen så vi inte ska göra oss illa vid transporten.

***

Måndag morgon ringer väckarklockan 06.30. Man sveper fort en kopp kaffe och stövlar ut på egendomen innan morgondaggen torkat.

Nu!
Nu sjunger det en lie på Grossbolstorp. Ser du, pappa? Hör du, farfar?
Lien sjunger.

### Ännu en generation sjunger lien. 
### Jordbruket i Europa är 10 000 år gammalt. Lien kom sent, omkring år 500 före vår tideräkning. Då började man odla så stora fält att skäran blev olönsam.
### På 1800-talet kom den hästdragna slåttermaskinen och efter kriget ersattes lien helt av den traktordragna slåttermaskinen.
### Fast då glömmer vi alla farfäder som gick omkring och slog våra dikesrenar. Ända in i tv-åldern gjorde de det. Det ska vara prydligt.

(Foto: Inger Nilsson)

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 167. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Pekbildens återkomst

För en tid sedan undrade jag var forna tiders pekbilder tagit vägen. Då kom svaret. Äntligen är de tillbaka, här (i en fin version) i Nya Wermlands-Tidningen.

Kanske går det att ge gamla hederliga ”tre gubbar och ett papper” också nytt friskt liv? Eller gruppbilden på nya styrelsen.

Karlstad har blivit en skitstad, tycker Bengt Alsterlind och pekar på den bajsnödiga gåsflocken. Det driter fåglarna fullständigt i.

Skyller ifrån sig
”I dag ska vi tala om krukor
men inte vilka krukor som helst
utan ankrukor” ropar gässen och försöker skylla ifrån sig. Vem vill vara kvarterets belastning, den som tvingar cyklister att åka ambulans?

”I dag ska vi prata om lägenheter
men inte vilka lägenheter som helst
utan sanitära o-lägenheter” svarar gässens grannar och försöker kryssa mellan fôggelbajs, skit och dret.

Höjda näven
Vänta, vi har ju fotot med arg knytnäve mot kameran också. När får vi se den i tidningen igen?

Tjipp.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 166. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Välkommen i enhetsfronten, Annie Lööf

Jag är son av småbönder. Mitt första politiska möte på egen hand var med Centerns Ungdomsförbund i en liten byggnad i norra delen av grannsocknen Väse. Var den grå? Jag minns den som grå. Nästa gång cyklade vi iväg till gökotta uppe på Mosarsberget, även det i värmländsk glesbygd.

Runt omkring i socknarna for ett spöke. Nedläggningsspöket. Åker jag runt i trakten i dag kan jag peka ut platsen för ett antal gårdsauktioner där vi och andra småbönder tvingades sälja våra verktyg och inventarier på grund av staten och marknadskrafterna.

Smågårdarna skulle bort. Många av de skogsskiften bilen passerar var åkrar den gången. Nu är de granåkrar, några av dem var jag själv med och planterade igen.

Jag tyckte om småbrukarsamhället, där kvinnorna var starka, naturen nära och självtänkarna många. Jag tycker fortfarande bra om svensk landsbygd.

Vägrade kalla sig borgerlig
Nu kom Vietnamkriget och spädde på ilskan, den som jordbrukets strukturrationalisering redan väckt hos den här ynglingen. I tv-apparaten som familjen slutligen köpte satt en partiledare Hedlund och förklarade att hans centerparti inte var något borgerligt parti. Det var icke-socialistiskt. Verkligen inte borgerligt.

Den gången tyckte den här spirande socialisten att detta bara var en lek med ord. I dag vet jag bättre. Så småningom skulle jag träffa många av hans partimedlemmar genom jobbet. De värjde sig ivrigt mot att bli kallade borgare.

Vad skulle Gunnar Hedlund ha sagt om damen som leder hans parti i dag? Hon som är mer nyliberal än någon annan i fosterlandet. Hon som vill låta marknaden helt ta över, där Hedlunds parti en gång såg annorlunda på saken.

Duger till att sälja japp
Detta kunde jag skriva mycket om. Lössläppta marknadskrafter fungerar någorlunda om du ska sälja en bit japp och en påse chips. Organisera en rättvis skola, en levande landsbygd och ett klimat som Homo sapiens kan överleva i duger de inte till.

Hon är inte min politiker, helt enkelt. Ibland tror jag inte ens att hennes egna medlemmar inser vart hennes linje skulle leda, om hon fick bestämma själv.

Och ändå. På en punkt är hennes politik likafullt värd respekt. Det är när hon drar en gräns mot främlingsfientligheten. Tack för det, Annie Lööf. I den enhetsfronten är du hjärtligt välkommen.

### Jag tycker om brukssamhällen också, nämnde jag det?
### De som gärna var bra på bandy eller hockey förr.
### Leta efter fors i namnet.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 165. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Min åttapunkters kravlista

Jag säger som vår käre fanjunkare i det militära:
– Det är en del detaljer som behöver rättas till.

Här är min kravlista:

1. Redaktioner som påstår att mitt Konsum är hackat fast det inte är hackat ska få en telefonapparat till skänks, så de kan ringa och kolla fakta.

2. Folk som plockar kantareller innan svamparna är stora nog och dessutom gör det på ställen som jag känner till ska få en bjällra om halsen.

3. Firmor som säljer stenkross i storlek från 0 (noll) millimeter ska få lov att gå en anpassad lågstadiekurs i mätteknik, sannolikhetslära samt språkhistoria. Noll är noll. Jämt ittnô.

4. Partiledare som erkänner ett brott och sedan säger att de är oskyldiga till brottet de just har erkänt ska tvingas gå om grundskolan (utan sommarlov, jullov och sportlov) samt avgå och få en bjällra om halsen.

5. Riksdagsledamöter som blivit valda på ett partis valsedel ska tvingas avgå om de lämnar partiet, annars lurar de sina väljare och luras är fult. Vägrar de avgå måste de bära stjärngossestrut resten av sina liv, utom vid Lucia. Den dagen får de inte bära den.

6. Den som för väsen med kringfarande högtalare bland folk som inte bett om det ska tvingas lyssna på de mer inspirerade delarna av Erik Saties musik under hela nästa läsår. Dag och natt. På låg volym. Sätter de på sina bilmusikanläggningar igen ska dessa bara kunna spela Satie. Ett och samma stycke. På låg volym.

7. Världen måste bli rättvis, annars ska alla rika tvingas bära bjällra och hög hatt samt äta blodpudding och lingonsylt morgon, middag och kväll. 

8. Jag själv ska tvingas få ett vackert löpsteg, lära mig 100 fågelläten i år och låta bli att lägga mig i alla intressanta diskussioner på Facebook. Annars måste jag bära en skylt på magen där det står att jag ska fakking skärpa mig. Ja, just det: felstavat.

De sju första kraven kan inte förhandlas bort.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 164. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

När jag hör världen vakna

Livet traskar på. Juli på tomten, i skogen och sinnet. 30 grader varmt i skuggan härom dagen, varmare än så där spaden och jag var.

Trivs.

Trivs med första svampsmörgåsarna som landar på våra tallrikar framför senaste fotbollsmatchen och nyhetssändningen.

Trivs med att den partiledare jag kommit att tycka om vuxit så fort i popularitet sedan hon såg till att partiet slutade vara dörrmatta.

Trivs med att löpningen känns bra och nya glasögonen passar.

Trivs med att läsa några färska kloka artiklar om den stilla vreden på svensk landsbygd i min ungdoms tidskrift Clarté.

Och ändå …
Det är nu det ska komma en gardering. Några rader om att allt minsann inte är en dans i mjölk och honung för mig heller. Som om de orden skulle behövas, som om inte mina läsare var klokare än så. Det är klart att även jag har problem. Den svarta tonen hörs. Jag försöker bara inte lyssna på den hela tiden.

När det gäller världen går jag på mina digitala möten med hennes parti, hon den populära som sa ifrån. Jag läser mina böcker och artiklar om klimatet och klyftorna, de två K-na som håller på att förstöra världen. Jag skriver mina egna inlägg där allt inte försöker vara putslustigt. En del texter försöker förklara världen, först för mig själv, sedan för andra.

Jag käftar kärvänligt på Facebook med radikala vänner från förr om hur världen ska förändras. Om kampen för solidaritet och rättvisa.

En särskild känsla
Har jag garderat mig nog nu? Får jag återgå till att meditera över pilfinken som babblar i vårt paradisäppelträd, över sädesärleungarnas flygövningar, över hallonsnårets hoppfullhet i kanten på vår kompost och över henne som jag älskar och som sover en stund till medan detta skrivs?

Bra. Det är inte varje dag jag vaknar halv fem på morgonen, nattmänniska som jag är, men det händer. Det är en särskild känsla att då få gå ut på altanen med en första kopp kaffe och en kaviarsmörgås, sätta sig ner mitt i världen och lyssna. Höra på det myllrande livet.

Det finns hopp. Det finns nästan alltid hopp.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 163. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Glöm inte skaka om

Den kära vännen kommer hem och har köpt märkspray.
Det är rent märkvärdigt vad den burken sätter igång fantasin.

Sprayburken fanns på färgaffärn i Forshaga, kostade 104 kronor och är lättanvänd ”för väg, bygg, skogsnäring etc”. ”Ger snabb och tydlig märkning på alla underlag såsom asfalt, jord, gräs, grus, snö”.

Du som läser den här spalten vet att jag är en laglydig person. Laglydig, solidarisk, närmast mesig. Tre av fyra koppar kaffe jag dricker är koffeinfria, bara en sån sak. Men inuti mesen bor en vildman: Herr Association. 

Jäspalt vilka impulser som fladdrar genom den karlens hjärna ibland.

Lägger sten
Vi lägger sten på nedre delen av altanen. Jag tror vi kommer att lägga sten. Hittills har vi kommit till gräv- och frakta bort-stadiet. Komposten dignar av lerjord, mikroorganismerna är riktigt förvånade. På garageuppfarten står tre storsäckar fyllda med kommande arbete. Två av dem innehåller partiklar i storlek 0 – 32 millimeter. Särskilt de på noll millimeter väntar jag mig mycket av.

Nu har vi kommit till mätstadiet. Exakt hur stor ska gropen göras i ytterkanten? Den mätningen pågår när detta skrivs. Snart ska märkburken göra sitt.

Det är där Herr Association kommer in. Själens furir kallade författaren Göran Palm honom. Mannen som gör vad som faller honom in, skrev skämttecknaren OA. De är släkt allihop, de herrarna.

– Ge dig ut i natten! viskar Herr Association. Märk ut långa kabelgrävningar på gator och parker. Känner du någon dum en så dra en linje där med, mitt på tomten. Glöm inte skogsbruk och bygg.

Aldrig i livet
Jag känner ingen dum en. Jag kommer inte att smyga runt i skymningen i Mellansverige och rita kabelanvisningar fel, dra upp byggtomter och markera granar som ska fällas. Bevare mig väl.

Och ändå. Djupt inuti bröstet hör jag en röst. Han skrockar tyst:
– Ge dig ut. Smyg i natt. Glöm inte skaka om.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 162. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Den tvärilskne gubben mellan Älvsborg och Brukmon

Ibland får man doftminnen av en text. Lars Ask som är vän till en vän fick se ett foto jag lagt ut. Då skrev han och berättade om badplatsen på bilden. Hans ungdoms Hasseldalen vid Långsjön i Grums kommun:

”Jag cyklade iväg med en blandning av spänning och trygghet i kroppen. Den av lutbilen nylutade grusvägens doft påminde mig om sommaren innan och gav en frihetskänsla långt in i benmärgen.”

I texten berättade han om Tom Jones, Rolling Stones och Beatles i jukeboxen vid serveringen. Om John Silver utan och Philip Morris med filter. Om att cykla en halvmil dit och en halvmil hem, för att få reda på om någon ville spela fotboll senare på kvällen. 

”Svaret nej var inte så kul då!”

Bilden jag lade ut.

Först lutbilen, sedan vi ungar
Nylutad grusväg. Det är de orden som får mitt minne att dofta igång. Norr om Karlstad, precis öster om Klarälven, ligger gården Almar. Där levde jag mina första år, ett jämfotahopp från grusvägen mellan staden och bruksorterna norrut.

Väg 720 är asfalterad nu. Någon gång mot slutet av 1950-talet fick den oljegrus till att börja med. Men innan dess var den en vanlig grusväg, alldeles lagom lång mellan äventyr och äventyr. Varje sommar kom en tankbil full med lut och sprutade vägen fuktig för att binda dammet. Efter lutbilen kom vi ungar cyklande i flock för att känna den kärva doften och se lutet ligga kvar i pölar här och var.

– Dä’ frå’ Skoghall, lute’, sa de stora pojkarna. Frå’ bruke’. Rör’t inte, dä’ fa’litt!
Rör inte lutet, det är farligt. Det fräter.

Hur gör man väglut?
En gång lurade pojkarna mig. Jag hade missat lutbilen men de hade ett förslag. Åk bort till stället mellan Älvsborg och Brukmon, det är där dom gör i ordning lutet. Åk dit, det är väldigt roligt att se.

Självklart vill man veta hur väglut blir till. Jag var inte så gammal. Fort upp på cykeln och iväg. Efter några minuter var jag framme och styrde in på gårdsplanen framför ett stort rött uthus. Där fanns inte en enda lutbil så långt sexåringen kunde se. Däremot kom det en tvärilsk gubbe i sina argaste år studsande gräsmattan fram.

– Jaså, du kommer tillbaka din jävel. Ge dig iväg härifrån innan jag slår dig fördärvad! skrek han. Allt möjligt sådant skrek han.

Haft sönder hans rutor
Någon hade pangat rutorna på hans uthus. Nu trodde han det var jag som hade gjort det. Jag har aldrig pangat en ruta på flit i hela mitt liv, fortfarande inte vid 70 års ålder. Det kunde ju inte han veta. 

Gråtande cyklade jag hem och berättade för mamma och pappa. Pappa tog traktorn och for bort till den ettrige. Vad som sas där vet jag inte.

Jag undrade i flera månader vem som hade kastat sten på gubbens rutor. Hur kunde det slumpa sig så, att det hade skett vid just den gårdsplanen som pojkarna tipsade om? 

Varje gång jag känner doften av lut tänker jag på arga gubbar, trasiga fönsterrutor och på en traktor som startar. 

### Kommer jag till min ungdoms Mangenbaden visar jag på huset där jag hörde Stones-låten Satisfaction första gången. 
### Där fanns det också en jukebox. 
### Jag hade alltid för ont om pengar för att spela.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 161. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Jag öppnar sällan andra delen

Är jag sportintresserad? Ja.
Är jag intresserad av tidningarnas sportbevakning? Nja.

Det är med viss förvåning jag skriver det sista. Nyss var vi 13 år, killarna i klassen och jag, och höll frågesport varenda dag. ”Världsrekordet i höjd? Valerij Brumel, 2.28”. ”1 500 meter? Herb Elliot, 3.35,6”. ”100 meter? Armin Hary och Harry Jerome, 10 blankt.”

Vi var vandrande uppslagsverk i friidrottsrekord, idrottsmän och medaljörer. Nu vet jag inte ens vad svenska rekordet i marathon är. Kan det vara 2.10?

Det blir för mycket
Min vän J skriver på Facebook om ”dessa oändliga artiklar om Färjestads lagbygge” i Värmlands Folkblad. ”Tjänar Färjestad på att ha sin personalpolitik inför öppen ridå?”

Tre sidor om en av spelarna häromdagen, är det för mycket? frågar J. Ja det är det, svarar han själv.

Personligen gillar jag sport men har blivit evenemangstittare. Just nu följer jag alltså fotbolls-EM intensivt och har skaffat Aftonbladets EM-bibel. I början blev det tre matcher om dagen i tv-soffan. Med eller utan kort slummer.

Som om tid funnes.

Missar de goda krönikorna
Ändå läser jag i princip ingenting om EM i någon tidning. Det är samma sak med mitt hockeylag, Färjestads BK. Nog håller jag på laget men jag trivs dåligt med all massiv FBK-bevakning i min dagstidning. 

För mig har det gått så långt att jag oftast missar de intressanta allmänkrönikörerna i Folkbladet. Det lustiga är att det i sin tur beror på att jag tror att de ligger i del två, som jag sällan öppnar.

De har gjort det.
Det gör de inte nu, upptäckte jag när jag kollade fakta till det här inlägget.

Mitt sätt att läsa morgontidningen har förstärkts av att jag numera mest läser digitala VF. Vi har papperstidningen också, tog tillbaka den, men där bläddrar jag sällan särskilt långt in mot mitten.

I båda fallen har jag ju redan läst huvudnyheterna dagen innan på nätet. 

De tror säkert på’t
Folkbladet och andra dagstidningar har förstås gjort sina läsarundersökningar. Vi får hoppas att de vet vad de gör. Att de tror att deras läsare intensivt vill att några få stora idrotter och lag ska prioriteras stenhårt, på bekostnad av de små. Kanske är det därför vi ser så få arbetsplatsreportage i tidningarna nuförtiden också. Eller aldrig stöter på titeln facklig reporter. Det har med människosynen att göra, medvetet eller omedvetet.

Själv är jag skeptisk. 

Då hör det ändå till saken att jag som kulturintresserad alltid har pekat på sportredaktionerna och sagt att de förmår skildra vardagen, inte bara festen; träningen, inte bara finalen. Till skillnad från kulturreportrarna.

Detta är en paradox, jag vet. Hantverket kan de. 
Fast sportsidesintresserad är jag inte.

### Grävande reporter som jag är så kontrollerar jag som sagt. Då inser jag att allmänkrönikörerna visst ligger i del ett – men långt bak. Hoppsan.
### Vad hjälper det när den här läsaren t-r-o-r att de ligger i skugga i del två, för det gjorde de för något år sedan. Tidningsläsare är ett konservativt folkslag.
### När jag själv skrev krönikor i Folkbladet låg jag på sidan 3, bästa platsen. Visserligen strax intill den begåvade krönikören Jörgen Kalitzki i innerspalten bredvid. Det får man leva med 😉

Ut i solen med dom!
Den här betraktelsen handlar om två saker. Om sportsidornas prioritering. Om att lägga intressant material i lässkugga.

Det sista får jag fundera vidare kring. På Journalisthögskolan pratade vi mycket om bilders riktningsverkan och om att man kan råka gömma texter i skuggan bakom en felriktad bild. (Det problemet var förstås större innan morgontidningarna blev tabloider). Men uppfattade, icke utsända skuggor, det var nytt. 

Digitalvärlden gör många av dessa skuggor djupare, om redaktionerna inte jobbar rätt. Varför puffar inte min tidning bättre för krönikörerna på Facebook och på webbplatsen? 

Ut i solen med dom, vet jag.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 160. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Lärdomar om sommaren

Man lär så länge man lever. Den här sommaren har jag lärt mig att om jag springer i kraftledningsgatan väster om Sörtjärn norr om Lyckan, faller handlöst i riset och landar på nordvästra sidan av skallen så att det hörs ett knastrande ljud – då får jag köpa nya glasögon.

Orienteringsträning är inget för veklingar. Om någon vecka får jag de nya brillorna. De gamla ser ut som kontroll 10 och 11. 

Det var där det hände.

### Lyckan är ett så vackert namn. 
### Det betyder ”inhägnad mindre åker eller äng” men vem bryr sig? ”En känsla av högsta glädje och välbefinnande” låter go’are.
### Först trodde jag det var skallen som sprack.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 159. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).