”Märker du inte att du spelar en roll?”

Det fanns en medarbetare på radion som jag helst ville skulle sköta tekniken när jag kom farande och skulle läsa in mina krönikor där.

Han gjorde mig lugn. 

Dessutom fick han mig till sist att inse att jag spelade en roll när jag skrev mina gulligheter, roligheter och elaka satirer.

– Jag är bara mig själv, hävdade jag.
– Inte riktigt. Märker du inte det?

Till saken hör att jag snart började skriva betraktelserna på dialekt, eftersom jag kände mig naturligare vid mikrofonen då. Ett lyckodrag skulle det visa sig. Sydlig central värmländska är ett utmärkt språk om du vill be en och annan makthavare dra dit pepparn växer. 

Det låter så snällt först. De ger sig med glädje iväg på resan.

Kamratstöd vid spakarna
Nu slutar Lars-Gunnar ”Kimpen” Olsson på Radio Värmland, läser jag. Vemodigt tycker han själv, berättar radiokollegorna i ett Facebook-inlägg. 

”Vi kollegor försöker komma på något han inte gjort under sina 29 år på redaktionen – men det är svårt. Kimpen har varit reporter, nyhetschef, programledare, producent och digital redaktör till exempel.”

”Vi kommer sakna honom mycket och önskar lycka till på nya jobbet!”

Det önskar jag också. Fast de glömde det viktiga jobbet att kamratstödja en darrig krönikör några år för länge sedan och lugnt banda alla hans knövvliga omtagningar.

Tack för hjälpen Kimpen!

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 121. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

– Ta ifrån honom tändstickorna!

Donald Trump tänker börja skicka röksignaler i stället, nu när Twitter har stängt hans konto.
Nancy Pelosi kräver att kongressen tar tändstickorna ifrån honom. 
Kapitolium-polisen öppnar dörrar samt delar ut bensindunkar och dunkar i ryggen.
Horn-Per tar rökpaus.

Rök.
Paus.
Rök.
Paus.
Rök.

Högst 140 töcken, det är gränsen.
Nedåt.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 120. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Dags för mig att göra avbön

Jag har ändrat mig. En gör ju det, men ofta är det inte i mitt fall …

Frihet, jämlikhet, systerskap, broderskap, humor. Allt det där har jag tyckt är viktigt ända sedan 15-årsåldern och där tänker jag inte ändra en stavelse. Nämnde jag rättvisa och solidaritet? Människovärde? Kärlek?

Sådant ändrar jag mig inte om.

Då är jag tryggast
Nej, det gäller språket. ”En gör så gôtt en kan” sa fotbollsspelaren Ralf Edström och det har jag också försökt göra. Pratat på anpassad standardsvenska vid behov och på mitt modersmål sydlig central värmländska när jag är mig själv.

Det där är inte så svårt för en språklig kameleont. Fast tryggast är jag när jag talar med egen trut. På redaktionen i Småland log kamraterna när de hörde mig ringa hem till föräldrarna i Värmland.

Då hörde de mitt rätta jag.

Modersmål och feminism
Det jag ändrat mig om är ett tvåbokstävers litet ord. Ordet ”en”. De senaste åren har jag ibland använt det i stället för ”man” av två skäl, inte bara ett. 

Det första skälet är enkelt. På mitt modersmål heter det ”en” när vi menar ”man”. ”En gör så gôtt en kan.” ”En får passe sig så en inte blir gôbbgrinig.” ”En får tacke.”

Där säger jag ”en” så snart jag är bland de mina och känner mig språkligt trygg. För det mesta är jag inte ens medveten om att jag gör det. Hon jag talar med mest har ju samma modersmål.

Det andra skälet har varit mer ideologiskt. För några år sedan lärde mig medvetna unga kvinnor på Facebook att ”en” kunde användas som ett feministiskt ställningstagande. Nämligen i stället för det som de uppfattade som språkligt patriarkala ”man”. Jag tyckte resonemanget lät vettigt och började följa exemplet då och då när jag skrev mer personliga texter.

Olika språk för olika situationer
Ett språk har olika nivåer. Själv har jag rört mig mellan standardsvenskan i jobbet och vid olika förtroendeuppdrag – och ett mer lössläppt skrivande i personliga sammanhang. På bloggen och i sociala medier har jag alltså släppt fram ordet ”en” även i skrift. ”En” som pronomen vill säga.

Jag kommer att fortsätta med det, när det är dialekttalaren och -skrivaren inom mig som talar eller skriver. Det heter som sagt inte ”man” på språket som mamma lärde mig. Inte när det är pronomenet ”man” vi menar.

När det ska vara standardsvenska (alltså rikssvenska) kommer jag att återgå till att skriva ”man”. 

Gjorde texten oläslig
Än en gång är det engagerade kvinnor som gjort att jag ändrat mig. Den ena kvinnan skrev en ledsen och uppgiven kommentar till en lång personlig text jag lagt ut. Mitt sätt att använda ”en” gjorde texten oläslig för henne, skrev hon.

Nå, sådana reaktioner får man av ordet ”hen” också, trots att det numera ingår i standardsvenskan. Även statliga myndigheter använder ”hen” när de behöver det. Där kommer jag inte att ge mig. ”Hen” behövs när det blir för enahanda att upprepa detta eviga ”hon eller han”.

Här var det något annat. Det var något särskilt i reaktionen som gjorde att jag började fundera. Blåsväder är jag van vid, det brukar bara stärka mig i min envishet. Nu blev det inte så, i stället fortsatte jag att tänka efter.

Inte alltid manligt
Då kom ännu en kvinna in i bilden. Sara Lövestam, författare, föreläsare och krönikör i Språktidningen. Jag hade skummat hennes artikel i nummer 3/2020 tidigare, men muttrat och bläddrat vidare. ”Därför går en mig på nerverna” löd rubriken. Nu letade jag fram tidningen och gav krönikan en ny chans.

Det gick inte fort, för jag tänker långsamt och envis är jag, men till sist var jag redo att gå till beslut:

1. Jag får fortfarande skriva ”en” i stället för ”man” men då ska det vara på tänkt värmländska. Mitt modersmål.
2. Jag får inte använda ”en” på standardsvenska av missriktat feministiska skäl.

Man är inte alltid manligt. Eller som Sara Lövestam skriver:

”Pronomenet man är helt skilt från substantivet man. Det märks till och med på uttalet. Man lägger aldrig betoningen på pronomenet man (prova att säga ’hur åker man buss i Gävle’ med betoning på man!) medan man mycket väl kan betona substantivet (prova att säga ’en man åker buss i Gävle’ med betoning på man!).”

Tack för hjälpen båda två.

Ordförklaringar
Pronomen: en sorts ersättningsord, till exempel hon, deras, denne, vem, någon.
Generisk: som avser ett visst släkte eller en viss kategori, till exempel genus.
Generiskt pronomen: till exempel ”en” i stället för ”man”.
Substantivtyp av ord som betecknar ett ting, en varelse, en företeelse eller liknande.
(Källa: Språktidningen och svenska.se).

Läs mer
Sara Lövestam: Därför går en mig på nerverna

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 116. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

”This too shall pass”

Livet har lärt mig att balansera våra ledsenheter. Det finns händelser och erfarenheter som ligger och vibrerar som en svart ton i bröstet. Ständigt.

Jag hör den men har lärt mig höra andra toner med.

Motmedlen mot ledsenheten stavas empati, humor, solidaritet. Det finns de som har det värre och this too shall pass som engelsmännen säger. Även detta kommer att passera.

Det är timjan i
Folk är olika. Nyss deltog jag i en diskussion på Facebook om Frans G. Bengtssons roman Röde Orm. Vi är några stycken som läst boken om den rödhårige vikingen många gånger. Nu bollade vi favoritepisoderna mellan oss. 

”Men när blodkorven kom, fingo de tårar i ögonen båda, och det tycktes dem att de aldrig fått ett ordentligt mål mat alltsedan de seglat ut med Krok.
– Den lukten är bäst av allt, sade Orm stilla.
– Det är timjan i, sade Toke med bruten röst.”

Mitt i diskussionen kommer en kommentar från en medmänniska som säger att tyvärr, för henne fungerar det inte. Hon har öppnat samma bok som vi men fått lov att avbryta läsningen.

Sådär är det förstås och så ska det vara. All respekt för att vi inte är lika. ”Vi gillar olika” är en klok insikt.

Möter eländet olika
Jag börjar inse att det är samma sak med motgångarna och ledsamheterna vi möter. Vi är varierande skapta här med. Då är det klart att vi möter eländet olika.

Jag som kan gråta när jag ser julfilmen Love Actually för minst tredje gången (jo det är sant) gråter sällan offentligt inför ledsamma verkliga händelser på närmare håll. Den gråten gråter jag inombords. Lika stilla, mycket ledsnare men på annat sätt.

Varför kan man undra. Jag som har så nära till mina känslor annars. Den korta stubinen som gått i arv sedan farfars far har visserligen blivit försiktigare med åren men kort är den än. Lyckligtvis bor även skrattet nära till.

Den gamla fina envisheten
Kanske handlar det om farmorsarvet. Hon fanns också som ett starkt exempel i familjen. Farmor som smörjde och lindade sina bensår varje dag. Hon som hade så ont att det värkte höften sned, men som jag aldrig hörde klaga. 

Var det där min uthållighet föddes? Någonstans har jag plockat upp förmågan att orka springa drygt fyra mil och två kilometer och gilla det. Eller fila vidare på ett romanelände som jag började skriva på när husets skrivmaskin inte var elektrisk ens och inte hade minne.

Coronan är en jävel. Hon har hindrat oss länge nog nu från att krama våra barn och barnbarn. Dessutom har hon förstört vår verklighetsuppfattning. Vi hajar till varje gång vi ser folk trängas eller kramas i någon gammal film.
– Hallå där! App app app, distansen!
Slutscenen i Love Actually ska vi bara inte prata på. Hela England kramas.

Ändå: this too shall pass. Jag tror ju verkligen det. I december 2020 är det en gåva att vara obotlig optimist. Det finns vackra toner.

### En gång för många år sedan klarade jag inte att hålla munter fasad. Jag var krönikör i P4 Värmland och blev ombedd att medverka i radions rimstuga inför julen.
### Jag tackade nej, fast de blev arga på mig. Sjukdom i min närhet.
### Det finns dagar när den svarta tonen blir för stark och inte ens jag orkar skratta.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 115. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Tre tankar i skallen samtidigt

Man måste kunna ha två tankar i skallen samtidigt, läser jag i distanserade medier.
Detta är en myt.
Jag behöver tre.

– Du är bäst när du är arg! sa folk när jag skrev krönikor i folkbladet.
– Du ska va lite ettrig! tyckte kamraterna på lokalradion när jag läste mina texter där.
– Du är bäst när …
– … jag vet vad du tänker säga, sa jag till vännerna i TV4:s lokala ladugård utanför Karlstad.
– … du är lite elak.

Förbanna dumheten
Massmedielogiken är som den är. En nyhet får gärna bygga på en konflikt om den ska väcka vår nyfikenhet. Sitter det sedan en människa och förbannar den senaste dumheten, då trivs katastrofnerven i oss.

– Jaså hade polisen ihjäl Osmo Vallo. Jaså knakade det i hans rygg.
– Jaså är du främlingsfientlig själv och kallar folk ”cp” och ”idiot”.
– Jaså, sålde politikerna i Karlstad stadshuset för 50 miljoner, fast de var bjudna 100. Jaså måste de stänga biblioteket på söndagarna nu, bara för det.
– Jaså är socialdemokraterna taleskvinnor för de borgerliga i vår kranskommun.

Sådana dumheter kan jag räkna upp dagen lång om jag vill. Människan är en skröplig varelse och den sort som blir polis, politiker eller påpekare är inte bättre skapt än andra.

Då är det skönt att vara arg. Helst ska ilskan klä sig i clownkläder eller rida omkring på vit springare och svinga sin värja elegant. Det är de dagarna den fungerar bäst.

Tanke två
Det var min första tanke. Ilskan. Den andra tanken i min skalle heter trams.

”Vaccinet är jättefarligt
Men det värsta är 
att dom har beställt 
för lite.”

Dikten heter Sanningen om källkritiken och blev nedtecknad av min vän och pseudonym Viktor Root förra torsdagen. Är dikten inte tramsig nog? Synd. Duger detta då:

Tramsinlägget om Odens blötare brorsa kom jag på i juli i fjol. Först blev jag rätt nöjd och det blev en och annan läsare också. Men sedan insåg vi att den pinknödige guden hade förstört vårt uttal för evigt. Jag kan inte längre läsa ordet ”pinkoden” utan att uttala det fel.

Trams kan vara ett sätt att snabbt och i förbigående tolka tankarna i folkdjupet. Som när vi inte hade sett solen på flera veckor i december:

Vännen jag alltid frågar åt börjar bli trött på mig, har jag förstått. Han bor också inuti min skalle.

Vem som bodde där den 20 september 2011 kan man ju alltid fundera över. Jag citerar från Facebook:

”Fullkomligt sann historia från Grossbolstorp:
Väckarklockan ringer kl 05.00. Jag tvärsätter mig upp i sängen, fortfarande sovande och ropar till hustrun: ’Fort, fort, stäng av klockan. Väck inte landshövdingen!’.
Jag måste nog sluta facebooka snart …”

Bakgrunden var att jag skojat om den värmländska traditionen att här ska varannan landshövding vara talför, dvs vältalig. Bara varannan, inte fler. Nu hämnades en av de talföra i drömmen. Varför hon förresten, hon är ju talför?

Jag som nästan aldrig minns mina drömmar annars.

Sanningen är att vi alla behöver en portion trams då och då för att överleva. Blodet behöver järn, annars dör vi. Klokheten behöver en nypa trams, annars storknar den. Bäst är om tramset är roligt, för skratt kan förena.

De fotona tar jag aldrig
Det var de första två tankarna: ilskan och tramset. Den tredje tanken i min skalle heter vackerheten.

Jag blir inte hel människa om jag inte får bli förbaskad på alla dumheter jag ser. Klyftorna, rasismen, orättvisorna.
– Vet du varför pensionärer måste betala högre skatt än andra?
– För att visa hur mycket vi uppskattar di gamle.

Jag blir inte hel om jag inte får skratta åt dumheten ibland. Eller överheten, ibland är det samma sak. Tramset kan till och med vara oseriöst, det du, ordningsman i min själ.

Till sist blir jag inte hel om jag inte får tänka den tredje tanken också, samtidigt. Den som jag inte vill förstöra genom ännu en förklaring.

Vackerheten. De vackraste fotona tar jag aldrig. Vissa upplevelser är för fina för det. 

Jag gömmer dem i mitt hjärta.

### När jag skrev som flest krönikor försökte jag se till att varva ilska, trams och vackerhet.
### Nu förstår jag äntligen varför vackerheten inte dök upp oftare.
### Den som jag ser så ofta.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 114. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Hur kändes en kram?

Hur var det man gjorde när man åkte rulltrappa?
Brukade det vara efterrätt på restaurang? Fanns kräm?
Vad var ett långbord?

Harklade sig karlar när de skulle hålla tal? Rakt ut i luften?
Fanns det vissa som gick omkring och höll tag i andra människor, tätt på särskilda dansgolv?
Hälsade folk alltid med höger hand?
Var man mycket förkyld?

När det var publik på idrotten. Hade alla med sig campingstolar då och satt på?
Hur var det på teatrarna före C. Hörde skådespelarna applåderna? Såg de oss?

Hur kändes en kram?

### Sista raden är en kommentar från Pinar Dal till en av stroferna ovan, när jag publicerade strofen på Facebook.
### Jag vet ingen bättre sammanfattning av känslan detta år.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 113. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna

Går tiden fort när jag har tråkigt?

Tidsuppfattning är ingen vetenskap. Det skulle 2020 ha lärt mig om jag inte redan vetat. Folk jag ”talar” med i sociala medier tycker året har gått sakta. Olidligt långsamt tycker en del.

Det underliga är att jag tycker precis tvärtom.

Visst har mitt liv blivit rubbat. Inställda diskussionsmöten med Dispyterna på måndagarna, inställda torsdagsvandringar med Gryningspatrullen, bokade framträdanden inställda, inga styrelsemöten med Föreningen för Värmlandslitteratur, inga årsmöten (jo ett), ingen bokförsäljning på bokmässan i Göteborg och bokfestivalen i Karlstad, inställda löprundor med min vän M, inte kramat barn och barnbarn sedan i februari, knappt sett dem ens (nåja), inställd semestertur, glömt bort hur det är att fika på kafé och äta på restaurang. Hur gör man när man beställer? Ingår påtår?

Hurra! Apoteket!
Kvar blev en ledsenhet inuti bröstet och en väldig massa tid över inuti klockan. Då satte jag mig vid min dator och började knappa och där sitter jag än.

Vänta, ett par fästingar bet mig, det är sant. Sådant sätter ofta fart på en sensommar. Fästing nummer två gav mig borrelia, sådant skapar dessutom sysselsättning. Det är såpass att man får gå till doktorn och apoteket.

Men fort har det gått, året.

### Lustigaste konspirationsteorin hittills: att coronan sprids av 5G-masterna.
### Roligaste coronaskämtet? Kanske det här:

### Eller att somliga medmänniskor tog detta på fullt allvar, med presschef och allt:

Stackars gökar.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 112. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).