Vänliga veckan på bloggen

Det är vänliga veckan, läser jag i spalterna. Självklart vill denna blogg bidra till ömsintheten på planeten.

Här är därför två av mina favoritord bland de snälla. Båda är ogooglingsbara än så länge, så snälla är de. Hon som hittat på orden har gett mig lov att publicera dem:

Snôscheltryne
Gullestrunt

Ta gärna åt dig, du som vill, det menar jag verkligen. Snuttegull!

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 923. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Blå morgonrock till klockan två

Du får läsa mobilen länge. Du behöver inte gå och hämta tidningen förrän i kväll. Du kan gå i blå morgonrock till klockan två. Du kan gå ut och springa i dagsljus. Du kan stanna och prata i 45 minuter med alla du möter på femkilometern. Du kan skriva trams på Facebook och äta jordnötter fast det inte är fredag. Du kan köra sakta på motorvägen och prata konstig dialekt från 1950-talet om polisen stoppar dig. Du kan bära urblekt kepa och halsduk som inte matchar någonting.

Du kan glömma bort vad det är för veckodag och du kan ringa barnen när dom lägger ungarna. Du kan läsa mobilen länge, har jag sagt det?

Järnvägars vad skönt det är att vara pensionär. Hoppas ingen kommer på oss.

Tyst nu, jag ska läsa mobilen.

### Har jag berättat det här? Läs länge. En av lärdomarna är bäst:
Pensionärslärdom nr 1-3
Pensionärslärdom nr 4-7
Pensionärslärdom nr 8-10
Pensionärslärdom nr 11-14
Pensionärslärdom nr 15-25

Om mig | Sju års klåda
Inlägg nr 1 913. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Dags att summera 2019

Det har blivit hög tid att summera 2019, så ingen annan ska behöva slita med den saken.

2019

Allt började med en sovmorgon, sedan gick solen upp, fåglar kom och efter frukost drack vi kaffe. Jag läste högt om en apa och en elefant och funderade på att ta en runda med två gamla bekanta och broddarna.

Bestämde mig för att inte gå och dröna ett år till.
Nu jädrar.

Klimatet blev sämre, Kreml och Vita huset blev inte piggare de heller, någon försökte få en svensk regering att finnas till. Någon försökte få den att låta bli. Klyftorna ökade.

Allt var precis som förut men på ett yngre och färskare sätt, som om det aldrig varit som det varit förut förut.

### Sanningen är alltid oförskämd. (Strindberg, Mäster Olof).

Om mig | Vi måste börja tala om klass
Inlägg nr 1 907. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Troll och tvättmaskiner

1.

Sånt som vi inte hade i min familj när jag var barn men som vi skaffade så småningom:

Tvättmaskin.
Kylskåp.
Frysbox.
Wc.
Bil.
Telefon.
Tv.
Föräldraledighet och vab.
Mikrougn.
Mixer.
Kaffebryggare.
Vattenkokare.
Värmepump.
Mobiltelefon.
Sms.
Mms.
Spotify.
Facetime.
Gps-klocka.
Dator.
Internet.
Skype.
Google.
Bloggar.
Appar.
Facebook.
Andra sociala medier.
Nättidningar.
Filpaket.
Farthållare.

Det går framåt.

2.

Sånt som vi aldrig kom i kontakt med, men som vi förväntas stå ut med nu:

Nättroll.
Näthat.
Högerpopulism.

3.

Jag byter gärna alla tre. Vad ger du?
Du kan få farthållarn, kaffebryggarn och ett nästan nytt mobilskal i naturgarvat läder på köpet. Plus min mobilvilstol.

Taget?

Om mig | Sju års klåda
Inlägg nr 1 896. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Pappa gav prästen svar på tal

En dag får jag mejl från min barndom.
Det brevet skapar bilder inom mig.

Vi har inte många foton från 50- och 60-talen, det saknar jag ibland. Mitt i den tanken kommer mejl från äldre kusin. Hans brev är fullt av berättelser från mina tidiga år på kyrkans arrendegård Almar utanför Karlstad:

Minns Du när Du gick vilse i veteåkern, eller vad det var? Framför köksingången och ner mot färjläget odlades ett år någon gröda. Du som c:a 2-åring  kravlade in bland växterna och hittade inte ut. Majken o Sture hörde dig, men såg dig inte. Inte förrän grödan började svaja utan vind – där var Du.

Majken och Sture var mina föräldrar. Jag kan riktigt se hur de försöker lokalisera mig, mellan prästgården neråt älven till och bilvägen till Almars färja. Några år senare skulle farfar lära mig för livet att ”Man Trampar Inte I Maten!!!”. Då hade jag gått i ett sädesfält för andra gången i livet.

”Ser dig aldrig i kyrkan”
I prästgården en bit bort bodde kyrkoherden i socknen:

Prästen ja, han hade fri mjölk. Ingick tydligen i arrendet. En gång sa han till Sture, när han väntade på mjölkkannan: ”Jag ser dig aldrig i kyrkan nu för tiden”. Sture svarade: ”Jag ser dig aldrig på fälten heller”.

Det var min pappa det. Snäll men tydlig och god vän med språket.

Rodde folk för 25 öre
På Klarälven nedanför prästgården gick färjan. Detta var 30 år innan bron byggdes ett par kilometer nedströms. Uppenbarligen trivdes även min kusin bland färjkarlarna, precis som vi något yngre kom att göra, senare:

Nåväl, viss lycka var det när vajern gick av, vilket den gjorde då och då. Det tog i regel 2 dagar att reparera den. Då gällde det att med eka ro folk över älven. För det fick man 25 öre, eller så. Inkomsterna rasade in. Ibland var strömmen så stark att man höll på att hamna nere i Skåre. Ibland körde något lågtgående flygplan av ledningen för ringklockan till vaktlokalen att: ”kom över och hämta mig”.

Så skedde när ”rundflygningen” var där och gjorde uppstigningar från älven. Om jag minns rätt, kostade det 15:-.

Ett svalkande bad
Bristen på reningsverk minns även jag. Bra immunförsvar, det fick vi:

På andra sidan älven badade vi. Att en och annan skitkorv flöt förbi, gjorde inte så mycket. Reningsverk var sparsamt uppfunna, och inte i Klarälven. Vi överlevde även dem. En varm dag efter lunch, var Majken, Du och din bror där, och jag fick följa med, trots att jag egentligen skulle hässja hö. Men ett tag fick jag bada och svalka mig, bland skitkorvar och i gult vatten. Sedan tog hässjandet vid.

Tack för brevet, käre kusin. Inskränkt nostalgi passar jag mig för, men detta är något annat. Den som vill se bra framåt bör skaffa redig backspegel.

Just det, skitkorvarna.

Om mig | Sju års klåda
Inlägg nr 1 889. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Vänta, hur gick detta till?

Duger inte på finfest. 

Kära dagbok. Nu har jag varit på fest. Vi firade en fjortonåring jag känner. Eller ja, hon är inte fjorton just nu, mer åt 65-hållet, men ändå. Har varit.

Jämt nyss.

Det var en trevlig fest. Italiensk mat & tre generationer tillsammans & Mariaplan är en utsökt kombination. Fenomenal mat, kul bordsgrannar.

Problemet var kavajen.
Samt benkläderna.

När vi träffades 1967, fjortonåringen och jag, hade jag till exempel nyss varit ute i skogen tre dygn i sträck med bara lite juice, en sovsäck och skrivdon i ryggsäcken. Innan dess åt jag knappt i skolan, med tanke på de svältande barnen i Afrika. Till skolbilen hade jag cyklat två kilometer år efter år, på skolgympan tog jag ledningen när vi sprang runt mossen vid Molkoms station. Dessemellan klöv jag ved, hässjade hö och barkade stelfrusen gran.

Kort sagt: jag var senig men fettfri.

Ett kilo om året
Åren gick. Jag idrottade och motionerade fortsatt men började samtidigt upptäcka matens andra egenskap förutom att den håller dig vid liv. Snart insåg jag dessutom att folk kunde få betalt för att sitta stilla vid en skrivmaskin och knattra. Väldigt stilla.

1983 till 2003 gick jag upp ett kilo om året. Dom utstuderade typerna höjde ju min lön också.

Var lugn, jag läser tidskrifter, ser på tv, följer nätet. Alltså hittade jag 5:2-metoden. Det var rätt häftigt att gå ner 12 kilo på ett halvår. Ett dussin mjölklitrar avskalade frampå magen, dä’ ru!

Då hade jag återupptagit löpningen på allvar. Nästan smal igen en stund.

Då vände det
Sedan blev Svensson pensionär. Åt ena hållet hade jag haft en chef som ställde krav och åt det andra hållet ett gäng kloka arbetskamrater som fick mig att ställa krav på mig själv. Då, mitt i alltihop, var det plötsligt dags för förändring. Jäspalt, allt ändrar dom på. Hemgång, gungstol, dragspel på PRO. Nåja, gungstolen fattas mig än och i pensionärsföreningen är jag pappersmedlem. Men upp gick jag. Möjligen inte tidigt på morgonen som andra pensionärer – men upp på vågen. Upp, upp, sakta men säkert.

Problemet är benkläderna och kavajen. De kilon du tappade för några år sedan studsar gärna tillbaka. Inte varenda kilo i mitt fall, långt därifrån, men många nog.

Så där står jag, nybytt i främmande stad, med finbyxorna och Glenn Strömberg-kavajen på. Hela tiden känner jag pensionärslivet strama runt mage och lår, trycket från 34 månader utan krav. Det är som om någon stoppat tillbaka fem kilo strax under revbenen på denne bloggare. Det är som om Glenn inte var riktigt beredd på denna expansion, inte mina hamstrings heller.

Kläder som krymper är det värsta jag vet.
Ge mig mera tvång i mitt liv.

### Du kan inte gå på finfest på Mariaplan i vildmarksbyxorna.
### Tvång behöver jag. Tvinga mig.
### Det kan komma stunder när jag behöver ha kavajen knäppt.

För övrigt vill jag gratulera August Palm som har ett 137-årsjubileum i dag.
– Just nu är din fråga mer aktuell än någonsin.

Hem | Om mig Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 883. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Ett enkelt val: Bären varandras bördor

Egentligen är det väldigt enkelt. Hur var det de sa i söndagsskolan i Ruds missionshus strax norr om Almar utanför Karlstad? ”Bären varandras bördor”.

Svårare är det inte.

Lägg gärna till fina, användbara ord som kärlek, medmänsklighet, solidaritet, frihet, jämlikhet och systerskap. Och broderskap. Och humor. Jag kan räkna upp några till, men de orden räcker långt.

Bären varandras bördor. Det är inte den som har flest prylar när han dör som vinner.

Farmors kloka tanke
Jag tänker ofta på farmor när det ska pratas om politikens kärna, dess värderingar. Visserligen kan jag inte minnas att hon någonsin pratade politik men ändå gjorde hon det.

– Det kunde ha varit vi, sa farmor.

Därför tog hon emot krigsbarn från Finland (och Tyskland med om jag minns rätt). Därför skickade hon med mig stora kassar med äpplen från sin trädgård, till de barn i Färjestadskolan som inte hade någon äppelträdgård. Därför… asch, hon var en solidarisk människa kort sagt, fast hon aldrig nämnde ordet.

Det behövde inte farmor Gerda. Hon hade det i ryggraden.

Släcker gratis
Bären varandras bördor. Det är därför vi har en räddningstjänst och en ambulanssjukvård, ett gäng kommunalarbetare som bygger ny cykelväg förbi vårt kvarter just nu, skola, förskola, vattenverk, delvis gemensamt finansierad kollektivtrafik, fiber i gatan och fram till husväggen, försvar, hemtjänst, en ny fin lekplats i skogskanten där gatan slutar, Svenska För Invandrare så att våra nya vänner ska lära sig svenska och komma in i samhället fort nog, elström bakom varenda kontakt och en vårdcentral som oförtröttligt lyssnar på alla mina verkliga och inbillade krämpor när jag då och då dyker upp där nere.

Allt detta bär vi tillsammans. Allt detta och mycket därtill. Somliga tjänar mer och betalar mer skatt, andra har lägre lön och betalar mindre. Aldrig att ambulansen behöver undra om du har råd med resan in till Centralsjukhuset, aldrig att brandmännen behöver fråga om du har pengar på kortet innan de börjar släcka.

De pengarna har vi redan samlat ihop tillsammans.

Älskade flanellograf
Bären varandras bördor. Dagen före valet längtar jag efter flanellografen i vårt missionshus i Rud. Jag återsåg huset vid Grava hembygdsgård för en tid sedan. Det var flyttat dit. I fantasin blev jag själv flyttad tillbaka till 1950-talet. Inom mig såg jag hur söndagsskollärarn långsamt satte upp en palm, en kamel och en långhårig gubbe som hette Jesus på tygtavlan. Sedan kom föräldrarna på avslutningen, då viskade läraren till mig:

– Sjung du Sven-Ove. Du kan ju texten i alla fall.

Jag sjöng så det fladdrade i både Jesus och kamelerna.

Lärde mig det viktiga
Nej, jag är inte religiös. Jesus var en rätt fin typ ändå. Det finns det fler som är. Falska profeter finnes också, valrörelsen vimlar av dem.

I morgon går vi och röstar. Då plockar jag fram slipsen, det är inte ofta. Jag kommer att rösta på farmor och på det som söndagsskollärarn sa. Ingen av dem var politiker och likafullt har de lärt mig det viktigaste som varje val handlar om, för mig:

Solidaritet.
Rättvis fördelning.

***

Ilari från Finland glömde aldrig min farmor. De höll kontakt så länge hon levde.

Det kunde ha varit vi.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 870. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Fickan full med steg

– Titta så du inte har en app själv i din mobil, säger min vän H när vi träffas på gårdskonsert i väst.

– Den räknar dina steg.

Jag är skeptisk. Det är jag alltid när någon påstår att jag har en app som jag inte minns. Än mindre tror jag att jag aktiverat den för tre år sedan och att den sedan dess räknar varje steg jag tar med mobilen på fickan.

Men så är det, hon har rätt. Förra måndagen tog jag till exempel 9 091 steg. Mest efter gräsklipparen men inte bara.

Dag efter dag räknar han
Under konsertkvällen hann jag inte undersöka, vi skulle ju lyssna. När vi kom hem i mörka augustinatten hade jag desto mer tid. Jodå. Appen heter Hälsa och jag måste ha aktiverat den 2015 och sedan glömt alltihop. Dag efter dag stretar den på och räknar mina steg, utan att jag har en aning om det. Jag måste nog börja bära mobilen jämt.

Eller inte.

1 augusti: 4 962 steg.
2 augusti: 17 535.
28 juli 2017: 32 865.

Under fredagen på O-ringen i fjol gick jag alltså 24 kilometer i obanad västvärmländsk terräng, som kontrollvakt.
Den dagen minns jag. Kul!

Läs mer:
Årets klokaste skärmtidsregel

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 867. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Årets klokaste skärmtidsregel

Skärmtid. Jag tror att varje barn och varje småbarnsförälder känner till begreppet. Skärmtid och stillasittande.

Nu ska jag berätta om ett lysande sätt att få skärmtittaren att röra på sig.

En halvtimmes tid vid tv:n, datorn, ipaden eller smartphonen varje dag efter läxorna? En timme? Ännu mer? Jag har hört många varianter på det där i min närhet. Alla går de ut på att hålla det digitala gloendet på en vettig nivå och ge barnet tid att röra på sig också. Vem vill se en generation av ipadsoffpotatisar växa upp?
– Ut och rör på dig nu!
– Ja. Jag ska bara…

Inga morfarregler
En dag får vi besök av vårt barnbarn L. Han är 11 år och en jäkel på roliga appar, verktyg, playfunktioner och youtube-filmer. Dessutom är det sommarlov, så då kan vi väl ha morfarregler? Morfarregler är när man har tydlig struktur men på en generösare nivå, eftersom vi inte precis ses varje vecka.
– Nej, säger L, vi har kommit på nåt nytt.

Den luttrade morfadern har varit förälder till 11-åringar själv, och tänker att ja ja, det blir nog bra med det. Vadå för nåt nytt?
– Jag måste gå 10 000 steg varje dag. Sedan får jag sitta vid skärmen, men inte förrän då.

För säkerhets skull har han fått ett aktivitetsarmband. Det noterar varenda steg han tar under sin vecka i Forshaga.

Sliter nästan ut oss
Om nyordningen funkar? Du, den fungerar så bra att hälften vore nog. Gossen gör inget annat än går. Han går i skogen med mig och sätter ut stolpar och lite senare tar vi en orienteringsbana, han går i Deje med mormor, han ser till att vi parkerar bra långt från restaurangen i stan när han och jag ska lyxa till det och äta ute, han går till vår nya lekplats och tillbaka, han går med mormor ner till byn och handlar, han går 17 varv runt huset en eftermiddag.

Om du undrar hur långt det är från tröskeln i vårt vardagsrum och bort till vita bordet så är svaret 700 steg. Förutsatt att du går sträckan 50 gånger tur och retur, vilket han gör en kväll.

En dag kommer L på att stegräkningen blir exaktare om han sätter aktivitetsarmbandet på benet i stället för på armen. Sedan går vi omkring på gator och torg han och jag och fnittrar åt vilken tur vi har, så länge inte strumpan kanar ner.
– För då tror folk att jag har fotboja.

Inte mycket tid till skärmen
Dag efter dag går L sina 10 000 steg och ofta mer än det. Därefter, men först då: är det fri skärmtid. Det är bara det att om du ska hinna gå 10 000 steg, och dessutom hinna äta, fika och göra en massa annat om dagarna, då blir det inte alltför mycket tid över till att glo på en skärm.

Smart!
Eller – genialiskt skulle jag vilja säga. Helt enkelt genialiskt.

### Lyckligtvis har ingen vuxen kommit på idén att begränsa skärmtiden för den här 67-åringen.
### Fast det är klart. För en tid sedan i Hugnvik var det en vänlig själ som påstod att jag har en app i min mobil som räknar steg, så fort jag rör mig med luren i fickan.
### Måste undersökas.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 866. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)