Troll och tvättmaskiner

1.

Sånt som vi inte hade i min familj när jag var barn men som vi skaffade så småningom:

Tvättmaskin.
Kylskåp.
Frysbox.
Wc.
Bil.
Telefon.
Tv.
Föräldraledighet och vab.
Mikrougn.
Mixer.
Kaffebryggare.
Vattenkokare.
Värmepump.
Mobiltelefon.
Sms.
Mms.
Spotify.
Facetime.
Gps-klocka.
Dator.
Internet.
Skype.
Google.
Bloggar.
Appar.
Facebook.
Andra sociala medier.
Nättidningar.
Filpaket.
Farthållare.

Det går framåt.

2.

Sånt som vi aldrig kom i kontakt med, men som vi förväntas stå ut med nu:

Nättroll.
Näthat.
Högerpopulism.

3.

Jag byter gärna alla tre. Vad ger du?
Du kan få farthållarn, kaffebryggarn och ett nästan nytt mobilskal i naturgarvat läder på köpet. Plus min mobilvilstol.

Taget?

Om mig | Sju års klåda
Inlägg nr 1 896. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Pappa gav prästen svar på tal

En dag får jag mejl från min barndom.
Det brevet skapar bilder inom mig.

Vi har inte många foton från 50- och 60-talen, det saknar jag ibland. Mitt i den tanken kommer mejl från äldre kusin. Hans brev är fullt av berättelser från mina tidiga år på kyrkans arrendegård Almar utanför Karlstad:

Minns Du när Du gick vilse i veteåkern, eller vad det var? Framför köksingången och ner mot färjläget odlades ett år någon gröda. Du som c:a 2-åring  kravlade in bland växterna och hittade inte ut. Majken o Sture hörde dig, men såg dig inte. Inte förrän grödan började svaja utan vind – där var Du.

Majken och Sture var mina föräldrar. Jag kan riktigt se hur de försöker lokalisera mig, mellan prästgården neråt älven till och bilvägen till Almars färja. Några år senare skulle farfar lära mig för livet att ”Man Trampar Inte I Maten!!!”. Då hade jag gått i ett sädesfält för andra gången i livet.

”Ser dig aldrig i kyrkan”
I prästgården en bit bort bodde kyrkoherden i socknen:

Prästen ja, han hade fri mjölk. Ingick tydligen i arrendet. En gång sa han till Sture, när han väntade på mjölkkannan: ”Jag ser dig aldrig i kyrkan nu för tiden”. Sture svarade: ”Jag ser dig aldrig på fälten heller”.

Det var min pappa det. Snäll men tydlig och god vän med språket.

Rodde folk för 25 öre
På Klarälven nedanför prästgården gick färjan. Detta var 30 år innan bron byggdes ett par kilometer nedströms. Uppenbarligen trivdes även min kusin bland färjkarlarna, precis som vi något yngre kom att göra, senare:

Nåväl, viss lycka var det när vajern gick av, vilket den gjorde då och då. Det tog i regel 2 dagar att reparera den. Då gällde det att med eka ro folk över älven. För det fick man 25 öre, eller så. Inkomsterna rasade in. Ibland var strömmen så stark att man höll på att hamna nere i Skåre. Ibland körde något lågtgående flygplan av ledningen för ringklockan till vaktlokalen att: ”kom över och hämta mig”.

Så skedde när ”rundflygningen” var där och gjorde uppstigningar från älven. Om jag minns rätt, kostade det 15:-.

Ett svalkande bad
Bristen på reningsverk minns även jag. Bra immunförsvar, det fick vi:

På andra sidan älven badade vi. Att en och annan skitkorv flöt förbi, gjorde inte så mycket. Reningsverk var sparsamt uppfunna, och inte i Klarälven. Vi överlevde även dem. En varm dag efter lunch, var Majken, Du och din bror där, och jag fick följa med, trots att jag egentligen skulle hässja hö. Men ett tag fick jag bada och svalka mig, bland skitkorvar och i gult vatten. Sedan tog hässjandet vid.

Tack för brevet, käre kusin. Inskränkt nostalgi passar jag mig för, men detta är något annat. Den som vill se bra framåt bör skaffa redig backspegel.

Just det, skitkorvarna.

Om mig | Sju års klåda
Inlägg nr 1 889. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Vänta, hur gick detta till?

Duger inte på finfest. 

Kära dagbok. Nu har jag varit på fest. Vi firade en fjortonåring jag känner. Eller ja, hon är inte fjorton just nu, mer åt 65-hållet, men ändå. Har varit.

Jämt nyss.

Det var en trevlig fest. Italiensk mat & tre generationer tillsammans & Mariaplan är en utsökt kombination. Fenomenal mat, kul bordsgrannar.

Problemet var kavajen.
Samt benkläderna.

När vi träffades 1967, fjortonåringen och jag, hade jag till exempel nyss varit ute i skogen tre dygn i sträck med bara lite juice, en sovsäck och skrivdon i ryggsäcken. Innan dess åt jag knappt i skolan, med tanke på de svältande barnen i Afrika. Till skolbilen hade jag cyklat två kilometer år efter år, på skolgympan tog jag ledningen när vi sprang runt mossen vid Molkoms station. Dessemellan klöv jag ved, hässjade hö och barkade stelfrusen gran.

Kort sagt: jag var senig men fettfri.

Ett kilo om året
Åren gick. Jag idrottade och motionerade fortsatt men började samtidigt upptäcka matens andra egenskap förutom att den håller dig vid liv. Snart insåg jag dessutom att folk kunde få betalt för att sitta stilla vid en skrivmaskin och knattra. Väldigt stilla.

1983 till 2003 gick jag upp ett kilo om året. Dom utstuderade typerna höjde ju min lön också.

Var lugn, jag läser tidskrifter, ser på tv, följer nätet. Alltså hittade jag 5:2-metoden. Det var rätt häftigt att gå ner 12 kilo på ett halvår. Ett dussin mjölklitrar avskalade frampå magen, dä’ ru!

Då hade jag återupptagit löpningen på allvar. Nästan smal igen en stund.

Då vände det
Sedan blev Svensson pensionär. Åt ena hållet hade jag haft en chef som ställde krav och åt det andra hållet ett gäng kloka arbetskamrater som fick mig att ställa krav på mig själv. Då, mitt i alltihop, var det plötsligt dags för förändring. Jäspalt, allt ändrar dom på. Hemgång, gungstol, dragspel på PRO. Nåja, gungstolen fattas mig än och i pensionärsföreningen är jag pappersmedlem. Men upp gick jag. Möjligen inte tidigt på morgonen som andra pensionärer – men upp på vågen. Upp, upp, sakta men säkert.

Problemet är benkläderna och kavajen. De kilon du tappade för några år sedan studsar gärna tillbaka. Inte varenda kilo i mitt fall, långt därifrån, men många nog.

Så där står jag, nybytt i främmande stad, med finbyxorna och Glenn Strömberg-kavajen på. Hela tiden känner jag pensionärslivet strama runt mage och lår, trycket från 34 månader utan krav. Det är som om någon stoppat tillbaka fem kilo strax under revbenen på denne bloggare. Det är som om Glenn inte var riktigt beredd på denna expansion, inte mina hamstrings heller.

Kläder som krymper är det värsta jag vet.
Ge mig mera tvång i mitt liv.

### Du kan inte gå på finfest på Mariaplan i vildmarksbyxorna.
### Tvång behöver jag. Tvinga mig.
### Det kan komma stunder när jag behöver ha kavajen knäppt.

För övrigt vill jag gratulera August Palm som har ett 137-årsjubileum i dag.
– Just nu är din fråga mer aktuell än någonsin.

Hem | Om mig Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 883. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Ett enkelt val: Bären varandras bördor

Egentligen är det väldigt enkelt. Hur var det de sa i söndagsskolan i Ruds missionshus strax norr om Almar utanför Karlstad? ”Bären varandras bördor”.

Svårare är det inte.

Lägg gärna till fina, användbara ord som kärlek, medmänsklighet, solidaritet, frihet, jämlikhet och systerskap. Och broderskap. Och humor. Jag kan räkna upp några till, men de orden räcker långt.

Bären varandras bördor. Det är inte den som har flest prylar när han dör som vinner.

Farmors kloka tanke
Jag tänker ofta på farmor när det ska pratas om politikens kärna, dess värderingar. Visserligen kan jag inte minnas att hon någonsin pratade politik men ändå gjorde hon det.

– Det kunde ha varit vi, sa farmor.

Därför tog hon emot krigsbarn från Finland (och Tyskland med om jag minns rätt). Därför skickade hon med mig stora kassar med äpplen från sin trädgård, till de barn i Färjestadskolan som inte hade någon äppelträdgård. Därför… asch, hon var en solidarisk människa kort sagt, fast hon aldrig nämnde ordet.

Det behövde inte farmor Gerda. Hon hade det i ryggraden.

Släcker gratis
Bären varandras bördor. Det är därför vi har en räddningstjänst och en ambulanssjukvård, ett gäng kommunalarbetare som bygger ny cykelväg förbi vårt kvarter just nu, skola, förskola, vattenverk, delvis gemensamt finansierad kollektivtrafik, fiber i gatan och fram till husväggen, försvar, hemtjänst, en ny fin lekplats i skogskanten där gatan slutar, Svenska För Invandrare så att våra nya vänner ska lära sig svenska och komma in i samhället fort nog, elström bakom varenda kontakt och en vårdcentral som oförtröttligt lyssnar på alla mina verkliga och inbillade krämpor när jag då och då dyker upp där nere.

Allt detta bär vi tillsammans. Allt detta och mycket därtill. Somliga tjänar mer och betalar mer skatt, andra har lägre lön och betalar mindre. Aldrig att ambulansen behöver undra om du har råd med resan in till Centralsjukhuset, aldrig att brandmännen behöver fråga om du har pengar på kortet innan de börjar släcka.

De pengarna har vi redan samlat ihop tillsammans.

Älskade flanellograf
Bären varandras bördor. Dagen före valet längtar jag efter flanellografen i vårt missionshus i Rud. Jag återsåg huset vid Grava hembygdsgård för en tid sedan. Det var flyttat dit. I fantasin blev jag själv flyttad tillbaka till 1950-talet. Inom mig såg jag hur söndagsskollärarn långsamt satte upp en palm, en kamel och en långhårig gubbe som hette Jesus på tygtavlan. Sedan kom föräldrarna på avslutningen, då viskade läraren till mig:

– Sjung du Sven-Ove. Du kan ju texten i alla fall.

Jag sjöng så det fladdrade i både Jesus och kamelerna.

Lärde mig det viktiga
Nej, jag är inte religiös. Jesus var en rätt fin typ ändå. Det finns det fler som är. Falska profeter finnes också, valrörelsen vimlar av dem.

I morgon går vi och röstar. Då plockar jag fram slipsen, det är inte ofta. Jag kommer att rösta på farmor och på det som söndagsskollärarn sa. Ingen av dem var politiker och likafullt har de lärt mig det viktigaste som varje val handlar om, för mig:

Solidaritet.
Rättvis fördelning.

***

Ilari från Finland glömde aldrig min farmor. De höll kontakt så länge hon levde.

Det kunde ha varit vi.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 870. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Fickan full med steg

– Titta så du inte har en app själv i din mobil, säger min vän H när vi träffas på gårdskonsert i väst.

– Den räknar dina steg.

Jag är skeptisk. Det är jag alltid när någon påstår att jag har en app som jag inte minns. Än mindre tror jag att jag aktiverat den för tre år sedan och att den sedan dess räknar varje steg jag tar med mobilen på fickan.

Men så är det, hon har rätt. Förra måndagen tog jag till exempel 9 091 steg. Mest efter gräsklipparen men inte bara.

Dag efter dag räknar han
Under konsertkvällen hann jag inte undersöka, vi skulle ju lyssna. När vi kom hem i mörka augustinatten hade jag desto mer tid. Jodå. Appen heter Hälsa och jag måste ha aktiverat den 2015 och sedan glömt alltihop. Dag efter dag stretar den på och räknar mina steg, utan att jag har en aning om det. Jag måste nog börja bära mobilen jämt.

Eller inte.

1 augusti: 4 962 steg.
2 augusti: 17 535.
28 juli 2017: 32 865.

Under fredagen på O-ringen i fjol gick jag alltså 24 kilometer i obanad västvärmländsk terräng, som kontrollvakt.
Den dagen minns jag. Kul!

Läs mer:
Årets klokaste skärmtidsregel

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 867. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Årets klokaste skärmtidsregel

Skärmtid. Jag tror att varje barn och varje småbarnsförälder känner till begreppet. Skärmtid och stillasittande.

Nu ska jag berätta om ett lysande sätt att få skärmtittaren att röra på sig.

En halvtimmes tid vid tv:n, datorn, ipaden eller smartphonen varje dag efter läxorna? En timme? Ännu mer? Jag har hört många varianter på det där i min närhet. Alla går de ut på att hålla det digitala gloendet på en vettig nivå och ge barnet tid att röra på sig också. Vem vill se en generation av ipadsoffpotatisar växa upp?
– Ut och rör på dig nu!
– Ja. Jag ska bara…

Inga morfarregler
En dag får vi besök av vårt barnbarn L. Han är 11 år och en jäkel på roliga appar, verktyg, playfunktioner och youtube-filmer. Dessutom är det sommarlov, så då kan vi väl ha morfarregler? Morfarregler är när man har tydlig struktur men på en generösare nivå, eftersom vi inte precis ses varje vecka.
– Nej, säger L, vi har kommit på nåt nytt.

Den luttrade morfadern har varit förälder till 11-åringar själv, och tänker att ja ja, det blir nog bra med det. Vadå för nåt nytt?
– Jag måste gå 10 000 steg varje dag. Sedan får jag sitta vid skärmen, men inte förrän då.

För säkerhets skull har han fått ett aktivitetsarmband. Det noterar varenda steg han tar under sin vecka i Forshaga.

Sliter nästan ut oss
Om nyordningen funkar? Du, den fungerar så bra att hälften vore nog. Gossen gör inget annat än går. Han går i skogen med mig och sätter ut stolpar och lite senare tar vi en orienteringsbana, han går i Deje med mormor, han ser till att vi parkerar bra långt från restaurangen i stan när han och jag ska lyxa till det och äta ute, han går till vår nya lekplats och tillbaka, han går med mormor ner till byn och handlar, han går 17 varv runt huset en eftermiddag.

Om du undrar hur långt det är från tröskeln i vårt vardagsrum och bort till vita bordet så är svaret 700 steg. Förutsatt att du går sträckan 50 gånger tur och retur, vilket han gör en kväll.

En dag kommer L på att stegräkningen blir exaktare om han sätter aktivitetsarmbandet på benet i stället för på armen. Sedan går vi omkring på gator och torg han och jag och fnittrar åt vilken tur vi har, så länge inte strumpan kanar ner.
– För då tror folk att jag har fotboja.

Inte mycket tid till skärmen
Dag efter dag går L sina 10 000 steg och ofta mer än det. Därefter, men först då: är det fri skärmtid. Det är bara det att om du ska hinna gå 10 000 steg, och dessutom hinna äta, fika och göra en massa annat om dagarna, då blir det inte alltför mycket tid över till att glo på en skärm.

Smart!
Eller – genialiskt skulle jag vilja säga. Helt enkelt genialiskt.

### Lyckligtvis har ingen vuxen kommit på idén att begränsa skärmtiden för den här 67-åringen.
### Fast det är klart. För en tid sedan i Hugnvik var det en vänlig själ som påstod att jag har en app i min mobil som räknar steg, så fort jag rör mig med luren i fickan.
### Måste undersökas.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 866. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Den starka svagheten

Lättrörd. Ordet låter som filmjölk eller saftsoppa men det kanske inte är så fel? Jag är gjord av filmjölk. Smaken av saftsoppa väcker minnen av barndomens kök, fullt med folk.

När våra barn var små brukade de titta på mig i smyg så fort det blev känslosamt på tv. De ville se tårarna som rann på min kind. Jag gråter när det är ledsamt, jag gråter när det blir glädjerikt. Det är en gåva, även om det kan kännas pinsamt en stund när du står framför låt säga länets kommunalråd och plötsligt har talat med sådan inlevelse om biljettpriser i kollektivtrafiken att din röst börjar darra.

Ibland, gudabenådade ögonblick, har det hänt att jag fått tårar i ögonen av en text jag själv just hållit på att skriva.

Vem är stark?
Det är bara svaga människor som tror det är svagt att hålla tårkanalerna i trim. Tyvärr ligger ettrigheten också ganska nära på sådana som jag.

Det däremot är en svaghet.

Hem | Om mig Skriva & prata Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 864 (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Bra jobbat, gamla arbetskamrater

Kommer hem efter en fin vecka i Malmö med omgivningar. Den staden trivs jag i. Pildammsparken, trädäcket intill havet vid Västra hamnen, folklivet och finmaten vid Lilla torg. Malmöbilisternas lugn när de stannar till för korsande cyklister och fotgängare.

Här hemma ligger broschyren på köksbordet. ”Om krisen eller kriget kommer”.

Nu är jag visserligen part i målet. I åtta år arbetade jag med information åt statliga Räddningsverket. Det som nu är omorganiserat till MSB och gett ut krisbroschyren. Inte för att jag vet vilka men förmodligen har forna arbetskamrater varit med och formulerat texten.

Där är jag möjligen partisk – men framför allt som medborgare, medmänniska, pappa och morfar.

Folk blir rädda
I diverse medier ser jag att somliga skojar med broschyren. Jag anar varför. Det är en försvarsmekanism. Folk blir medvetet eller omedvetet rädda och då försöker de skoja bort sin rädsla. Inte ska väl vi ha någon kris eller ännu värre – krig.

Nej det är klart att vi inte ska. Vi skulle inte ha något krig när jag gjorde lumpen heller och fienden anföll I2 västerifrån. Västerifrån? Jo, faktiskt, Värmland ligger där det ligger. Vi grävde våra ståvärn i alla fall och pickade på våra telegrafnycklar. Vi tänkte förbaske mig inte släppa en jäkel förbi Trangärd och Södra Sanna.

Vi var beredda. Torvan ska försvaras, demokratin likaså.

Ficklampsberedskap
Den beredskapen handlar MSB:s kloka broschyr om. Matberedskap, informationsberedskap, ficklampsberedskap.

Någon överspänd prepper tänker jag inte bli. Vi bygger ingen betongbunker på vår tomt, det finns andra sätt. Men broschyren har jag läst och nyss hade vi familjeråd om saken.

En bra broschyr med goda råd. Jag gillar mina forna arbetskamraters verk. Bra jobbat., vänner. Vi får skaffa fler batterier. Maten, hur gör vi med den? Borde vi ta ut lite kontanter också?

Mera fjärilar?
Borde vi tänka (ännu) mer kritiskt om vilka meddelanden vi sprider?Asch, där är vi redan försiktiga. Källor har en annan granskat, minst sedan 1968.

Närmsta skyddsrum? Visst var det där ungdomarna spelade schack?

Demokratin måste ständigt försvaras. Ibland kanske det betyder att handla hem lite mer fjärilspasta.

Kamp lönar sig.

Hem | Om mig | Skriva & prata Politik | Löpa | Viktor Root 
(c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Att skymma ett skitjobb

Samlar mina senaste ordrutor från Facebook.
Fler rutor efter texten.

Galeniker är en person som jobbar med läkemedelsberedning. Uppgifter om vad ett läkemedel är sammansatt av samlas i en farmakopé. Galenus var en grekisk läkare som anses ha sammanställt en av de första farmakopéerna.

Armhåleluktare är yrket där du luktar i folks armhålor efter att de använt en nytillverkad deodorant. Du ska avgöra om de luktar svett eller om deon fungerat.

Floorwalker betyder golvpromenerare och är en person i en butik som möter kunder. På golvet.

Svindlande högt på solig stege
… och så var det det där med min fina titel stämpelförman. Saken var den att vi var ett gäng unga som sommarjobbade på sågen. Gubbarna kallade oss skolonger (skolungar). Efter gymnasiet började några av oss där som fastanställda. Vi hette fortfarande skolonger. Det låg en del i det.

Redan första sommaren blev jag stämpelförman några synnerligen soliga majdagar i Molkom. Plank och brädor skulle stämplas i änden med brukets stämpel. Det var bara det att ibland krånglade stämpelautomaten i nya justerverket. Då fick yngst på plan hoppa in.

Eller nåja, klättra upp.

Du ställer en stege mot en fyra-fem meter hög plankstapel och beväpnar dig med en stämpel och en stor stämpeldosa full med illröd stämpelfärg. Sedan upp på stegen, mitt i solskenet och börja stämpla. En planka, swosch, en planka till, swosch, en planka till, swosch, en planka till, swosch, en planka till, swosch, en planka till, swosch, en planka till, swosch, en planka till, swosch, en planka till, swosch, en planka till, swosch, en planka till, swosch, en planka till, swosch, en planka till, swosch, en planka till, swosch, en planka till, swosch, en planka till, swosch, en planka till, swosch.

Ja, du fattar. Swosh.

Jäkla stämpelautomat som alltid ska krångla när jag är yngst.

Traktens galnaste knivmördare
Sa jag att färgen var illröd? Nämnde jag att den kladdade? Berättade jag att den snart hade stänkt ner halva din front och definitivt dina händer? Efter en timme såg du ut som om du råkat ut för en galen knivmördare framtill.

Färgen på fingrarna räckte hela veckan, även hela helgen, om du undrar. Då var det du själv som såg ut som traktens galnaste knivmördare.

Humor fanns det gott om i den brädgården. Gubbarna på sågen i Molkom var tidiga med att uppfinna fina titlar som försöker skymma ett skitjobb.

Stämpelförman.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
(c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Vad sa du, sa du? Ska vi inte ses?

En kväll hamnar vi på konsumstämma. Det är trivsamma tillställningar. De som är äldre än oss är på plats långt i förväg och sitter redan och smaskar när vi kommer traskande. Sedan väljer vi några kloka personer, kvinnor mest, till butiksråd och ombud till länsföreningen. Det är inget konstigt med det.

Sedan berättar hon som är chef för den mindre butiken på bortre sidan älven hur den har gått och han som är chef på den stora butiken på vår sida berättar hur den har gått. Efter dem rapporterar en kvinna från länsföreningen om läget i länet och eftersom det har varit ett omtumlande år får hon kritiska frågor. Även det hör till det normala.

Slutligen blir det underhållning och lottdragning, vi vinner inget, men när vi går ut ska vi alla få varsin kupong på en falukorvring.

Precis som det brukar vara.

Ärru rent rysk?
Så långt är inget konstigt. Att vi döpt om oss från Konsum till Coop kan jag leva med, att vår förening måste sanera sin ekonomi får vi också försöka stå ut med och att vi har så stor marknadsandel i Värmland jämfört med övriga landet är en glädje. I varje fall för oss.

Det är bara det där hon från stan sa. I år testar de att genomföra stämman digitalt på två ställen. Digital konsumstämma? Ärru rent rysk, människa?!!

Jag är en varm anhängare av konsumentkooperationen, om du inte har märkt det förut. Jag älskar min butik och dess personal, vi handlar i princip allt som går där, på hemmaplan. Men så fanken att den här bloggaren, googlaren, wikipettern, Facebooknörden, mejlfantomen och forne webbredaktören tror att det är bra för demokratin, vi-känslan och försäljningen i vår förening att hålla årsstämmorna – per skärm. Även om alla vi medlemmar kunde delta, rent tekniskt.

Det finns en poäng med att ses, hur bra vi än är på att facebooka, skajpa och facetajma. Vi är nämligen människor, inte ettor och nollor. Varenda medlem här i salen är en människa.

Gissa vad vi människor behöver.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
(c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)