Ett enkelt val: Bären varandras bördor

Egentligen är det väldigt enkelt. Hur var det de sa i söndagsskolan i Ruds missionshus strax norr om Almar utanför Karlstad? ”Bären varandras bördor”.

Svårare är det inte.

Lägg gärna till fina, användbara ord som kärlek, medmänsklighet, solidaritet, frihet, jämlikhet och systerskap. Och broderskap. Och humor. Jag kan räkna upp några till, men de orden räcker långt.

Bären varandras bördor. Det är inte den som har flest prylar när han dör som vinner.

Farmors kloka tanke
Jag tänker ofta på farmor när det ska pratas om politikens kärna, dess värderingar. Visserligen kan jag inte minnas att hon någonsin pratade politik men ändå gjorde hon det.

– Det kunde ha varit vi, sa farmor.

Därför tog hon emot krigsbarn från Finland (och Tyskland med om jag minns rätt). Därför skickade hon med mig stora kassar med äpplen från sin trädgård, till de barn i Färjestadskolan som inte hade någon äppelträdgård. Därför… asch, hon var en solidarisk människa kort sagt, fast hon aldrig nämnde ordet.

Det behövde inte farmor Gerda. Hon hade det i ryggraden.

Släcker gratis
Bären varandras bördor. Det är därför vi har en räddningstjänst och en ambulanssjukvård, ett gäng kommunalarbetare som bygger ny cykelväg förbi vårt kvarter just nu, skola, förskola, vattenverk, delvis gemensamt finansierad kollektivtrafik, fiber i gatan och fram till husväggen, försvar, hemtjänst, en ny fin lekplats i skogskanten där gatan slutar, Svenska För Invandrare så att våra nya vänner ska lära sig svenska och komma in i samhället fort nog, elström bakom varenda kontakt och en vårdcentral som oförtröttligt lyssnar på alla mina verkliga och inbillade krämpor när jag då och då dyker upp där nere.

Allt detta bär vi tillsammans. Allt detta och mycket därtill. Somliga tjänar mer och betalar mer skatt, andra har lägre lön och betalar mindre. Aldrig att ambulansen behöver undra om du har råd med resan in till Centralsjukhuset, aldrig att brandmännen behöver fråga om du har pengar på kortet innan de börjar släcka.

De pengarna har vi redan samlat ihop tillsammans.

Älskade flanellograf
Bären varandras bördor. Dagen före valet längtar jag efter flanellografen i vårt missionshus i Rud. Jag återsåg huset vid Grava hembygdsgård för en tid sedan. Det var flyttat dit. I fantasin blev jag själv flyttad tillbaka till 1950-talet. Inom mig såg jag hur söndagsskollärarn långsamt satte upp en palm, en kamel och en långhårig gubbe som hette Jesus på tygtavlan. Sedan kom föräldrarna på avslutningen, då viskade läraren till mig:

– Sjung du Sven-Ove. Du kan ju texten i alla fall.

Jag sjöng så det fladdrade i både Jesus och kamelerna.

Lärde mig det viktiga
Nej, jag är inte religiös. Jesus var en rätt fin typ ändå. Det finns det fler som är. Falska profeter finnes också, valrörelsen vimlar av dem.

I morgon går vi och röstar. Då plockar jag fram slipsen, det är inte ofta. Jag kommer att rösta på farmor och på det som söndagsskollärarn sa. Ingen av dem var politiker och likafullt har de lärt mig det viktigaste som varje val handlar om, för mig:

Solidaritet.
Rättvis fördelning.

***

Ilari från Finland glömde aldrig min farmor. De höll kontakt så länge hon levde.

Det kunde ha varit vi.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 870. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Fickan full med steg

– Titta så du inte har en app själv i din mobil, säger min vän H när vi träffas på gårdskonsert i väst.

– Den räknar dina steg.

Jag är skeptisk. Det är jag alltid när någon påstår att jag har en app som jag inte minns. Än mindre tror jag att jag aktiverat den för tre år sedan och att den sedan dess räknar varje steg jag tar med mobilen på fickan.

Men så är det, hon har rätt. Förra måndagen tog jag till exempel 9 091 steg. Mest efter gräsklipparen men inte bara.

Dag efter dag räknar han
Under konsertkvällen hann jag inte undersöka, vi skulle ju lyssna. När vi kom hem i mörka augustinatten hade jag desto mer tid. Jodå. Appen heter Hälsa och jag måste ha aktiverat den 2015 och sedan glömt alltihop. Dag efter dag stretar den på och räknar mina steg, utan att jag har en aning om det. Jag måste nog börja bära mobilen jämt.

Eller inte.

1 augusti: 4 962 steg.
2 augusti: 17 535.
28 juli 2017: 32 865.

Under fredagen på O-ringen i fjol gick jag alltså 24 kilometer i obanad västvärmländsk terräng, som kontrollvakt.
Den dagen minns jag. Kul!

Läs mer:
Årets klokaste skärmtidsregel

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 867. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Årets klokaste skärmtidsregel

Skärmtid. Jag tror att varje barn och varje småbarnsförälder känner till begreppet. Skärmtid och stillasittande.

Nu ska jag berätta om ett lysande sätt att få skärmtittaren att röra på sig.

En halvtimmes tid vid tv:n, datorn, ipaden eller smartphonen varje dag efter läxorna? En timme? Ännu mer? Jag har hört många varianter på det där i min närhet. Alla går de ut på att hålla det digitala gloendet på en vettig nivå och ge barnet tid att röra på sig också. Vem vill se en generation av ipadsoffpotatisar växa upp?
– Ut och rör på dig nu!
– Ja. Jag ska bara…

Inga morfarregler
En dag får vi besök av vårt barnbarn L. Han är 11 år och en jäkel på roliga appar, verktyg, playfunktioner och youtube-filmer. Dessutom är det sommarlov, så då kan vi väl ha morfarregler? Morfarregler är när man har tydlig struktur men på en generösare nivå, eftersom vi inte precis ses varje vecka.
– Nej, säger L, vi har kommit på nåt nytt.

Den luttrade morfadern har varit förälder till 11-åringar själv, och tänker att ja ja, det blir nog bra med det. Vadå för nåt nytt?
– Jag måste gå 10 000 steg varje dag. Sedan får jag sitta vid skärmen, men inte förrän då.

För säkerhets skull har han fått ett aktivitetsarmband. Det noterar varenda steg han tar under sin vecka i Forshaga.

Sliter nästan ut oss
Om nyordningen funkar? Du, den fungerar så bra att hälften vore nog. Gossen gör inget annat än går. Han går i skogen med mig och sätter ut stolpar och lite senare tar vi en orienteringsbana, han går i Deje med mormor, han ser till att vi parkerar bra långt från restaurangen i stan när han och jag ska lyxa till det och äta ute, han går till vår nya lekplats och tillbaka, han går med mormor ner till byn och handlar, han går 17 varv runt huset en eftermiddag.

Om du undrar hur långt det är från tröskeln i vårt vardagsrum och bort till vita bordet så är svaret 700 steg. Förutsatt att du går sträckan 50 gånger tur och retur, vilket han gör en kväll.

En dag kommer L på att stegräkningen blir exaktare om han sätter aktivitetsarmbandet på benet i stället för på armen. Sedan går vi omkring på gator och torg han och jag och fnittrar åt vilken tur vi har, så länge inte strumpan kanar ner.
– För då tror folk att jag har fotboja.

Inte mycket tid till skärmen
Dag efter dag går L sina 10 000 steg och ofta mer än det. Därefter, men först då: är det fri skärmtid. Det är bara det att om du ska hinna gå 10 000 steg, och dessutom hinna äta, fika och göra en massa annat om dagarna, då blir det inte alltför mycket tid över till att glo på en skärm.

Smart!
Eller – genialiskt skulle jag vilja säga. Helt enkelt genialiskt.

### Lyckligtvis har ingen vuxen kommit på idén att begränsa skärmtiden för den här 67-åringen.
### Fast det är klart. För en tid sedan i Hugnvik var det en vänlig själ som påstod att jag har en app i min mobil som räknar steg, så fort jag rör mig med luren i fickan.
### Måste undersökas.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 866. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Den starka svagheten

Lättrörd. Ordet låter som filmjölk eller saftsoppa men det kanske inte är så fel? Jag är gjord av filmjölk. Smaken av saftsoppa väcker minnen av barndomens kök, fullt med folk.

När våra barn var små brukade de titta på mig i smyg så fort det blev känslosamt på tv. De ville se tårarna som rann på min kind. Jag gråter när det är ledsamt, jag gråter när det blir glädjerikt. Det är en gåva, även om det kan kännas pinsamt en stund när du står framför låt säga länets kommunalråd och plötsligt har talat med sådan inlevelse om biljettpriser i kollektivtrafiken att din röst börjar darra.

Ibland, gudabenådade ögonblick, har det hänt att jag fått tårar i ögonen av en text jag själv just hållit på att skriva.

Vem är stark?
Det är bara svaga människor som tror det är svagt att hålla tårkanalerna i trim. Tyvärr ligger ettrigheten också ganska nära på sådana som jag.

Det däremot är en svaghet.

Hem | Om mig Skriva & prata Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 864 (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Bra jobbat, gamla arbetskamrater

Kommer hem efter en fin vecka i Malmö med omgivningar. Den staden trivs jag i. Pildammsparken, trädäcket intill havet vid Västra hamnen, folklivet och finmaten vid Lilla torg. Malmöbilisternas lugn när de stannar till för korsande cyklister och fotgängare.

Här hemma ligger broschyren på köksbordet. ”Om krisen eller kriget kommer”.

Nu är jag visserligen part i målet. I åtta år arbetade jag med information åt statliga Räddningsverket. Det som nu är omorganiserat till MSB och gett ut krisbroschyren. Inte för att jag vet vilka men förmodligen har forna arbetskamrater varit med och formulerat texten.

Där är jag möjligen partisk – men framför allt som medborgare, medmänniska, pappa och morfar.

Folk blir rädda
I diverse medier ser jag att somliga skojar med broschyren. Jag anar varför. Det är en försvarsmekanism. Folk blir medvetet eller omedvetet rädda och då försöker de skoja bort sin rädsla. Inte ska väl vi ha någon kris eller ännu värre – krig.

Nej det är klart att vi inte ska. Vi skulle inte ha något krig när jag gjorde lumpen heller och fienden anföll I2 västerifrån. Västerifrån? Jo, faktiskt, Värmland ligger där det ligger. Vi grävde våra ståvärn i alla fall och pickade på våra telegrafnycklar. Vi tänkte förbaske mig inte släppa en jäkel förbi Trangärd och Södra Sanna.

Vi var beredda. Torvan ska försvaras, demokratin likaså.

Ficklampsberedskap
Den beredskapen handlar MSB:s kloka broschyr om. Matberedskap, informationsberedskap, ficklampsberedskap.

Någon överspänd prepper tänker jag inte bli. Vi bygger ingen betongbunker på vår tomt, det finns andra sätt. Men broschyren har jag läst och nyss hade vi familjeråd om saken.

En bra broschyr med goda råd. Jag gillar mina forna arbetskamraters verk. Bra jobbat., vänner. Vi får skaffa fler batterier. Maten, hur gör vi med den? Borde vi ta ut lite kontanter också?

Mera fjärilar?
Borde vi tänka (ännu) mer kritiskt om vilka meddelanden vi sprider?Asch, där är vi redan försiktiga. Källor har en annan granskat, minst sedan 1968.

Närmsta skyddsrum? Visst var det där ungdomarna spelade schack?

Demokratin måste ständigt försvaras. Ibland kanske det betyder att handla hem lite mer fjärilspasta.

Kamp lönar sig.

Hem | Om mig | Skriva & prata Politik | Löpa | Viktor Root 
(c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Att skymma ett skitjobb

Samlar mina senaste ordrutor från Facebook.
Fler rutor efter texten.

Galeniker är en person som jobbar med läkemedelsberedning. Uppgifter om vad ett läkemedel är sammansatt av samlas i en farmakopé. Galenus var en grekisk läkare som anses ha sammanställt en av de första farmakopéerna.

Armhåleluktare är yrket där du luktar i folks armhålor efter att de använt en nytillverkad deodorant. Du ska avgöra om de luktar svett eller om deon fungerat.

Floorwalker betyder golvpromenerare och är en person i en butik som möter kunder. På golvet.

Svindlande högt på solig stege
… och så var det det där med min fina titel stämpelförman. Saken var den att vi var ett gäng unga som sommarjobbade på sågen. Gubbarna kallade oss skolonger (skolungar). Efter gymnasiet började några av oss där som fastanställda. Vi hette fortfarande skolonger. Det låg en del i det.

Redan första sommaren blev jag stämpelförman några synnerligen soliga majdagar i Molkom. Plank och brädor skulle stämplas i änden med brukets stämpel. Det var bara det att ibland krånglade stämpelautomaten i nya justerverket. Då fick yngst på plan hoppa in.

Eller nåja, klättra upp.

Du ställer en stege mot en fyra-fem meter hög plankstapel och beväpnar dig med en stämpel och en stor stämpeldosa full med illröd stämpelfärg. Sedan upp på stegen, mitt i solskenet och börja stämpla. En planka, swosch, en planka till, swosch, en planka till, swosch, en planka till, swosch, en planka till, swosch, en planka till, swosch, en planka till, swosch, en planka till, swosch, en planka till, swosch, en planka till, swosch, en planka till, swosch, en planka till, swosch, en planka till, swosch, en planka till, swosch, en planka till, swosch, en planka till, swosch, en planka till, swosch.

Ja, du fattar. Swosh.

Jäkla stämpelautomat som alltid ska krångla när jag är yngst.

Traktens galnaste knivmördare
Sa jag att färgen var illröd? Nämnde jag att den kladdade? Berättade jag att den snart hade stänkt ner halva din front och definitivt dina händer? Efter en timme såg du ut som om du råkat ut för en galen knivmördare framtill.

Färgen på fingrarna räckte hela veckan, även hela helgen, om du undrar. Då var det du själv som såg ut som traktens galnaste knivmördare.

Humor fanns det gott om i den brädgården. Gubbarna på sågen i Molkom var tidiga med att uppfinna fina titlar som försöker skymma ett skitjobb.

Stämpelförman.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
(c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Vad sa du, sa du? Ska vi inte ses?

En kväll hamnar vi på konsumstämma. Det är trivsamma tillställningar. De som är äldre än oss är på plats långt i förväg och sitter redan och smaskar när vi kommer traskande. Sedan väljer vi några kloka personer, kvinnor mest, till butiksråd och ombud till länsföreningen. Det är inget konstigt med det.

Sedan berättar hon som är chef för den mindre butiken på bortre sidan älven hur den har gått och han som är chef på den stora butiken på vår sida berättar hur den har gått. Efter dem rapporterar en kvinna från länsföreningen om läget i länet och eftersom det har varit ett omtumlande år får hon kritiska frågor. Även det hör till det normala.

Slutligen blir det underhållning och lottdragning, vi vinner inget, men när vi går ut ska vi alla få varsin kupong på en falukorvring.

Precis som det brukar vara.

Ärru rent rysk?
Så långt är inget konstigt. Att vi döpt om oss från Konsum till Coop kan jag leva med, att vår förening måste sanera sin ekonomi får vi också försöka stå ut med och att vi har så stor marknadsandel i Värmland jämfört med övriga landet är en glädje. I varje fall för oss.

Det är bara det där hon från stan sa. I år testar de att genomföra stämman digitalt på två ställen. Digital konsumstämma? Ärru rent rysk, människa?!!

Jag är en varm anhängare av konsumentkooperationen, om du inte har märkt det förut. Jag älskar min butik och dess personal, vi handlar i princip allt som går där, på hemmaplan. Men så fanken att den här bloggaren, googlaren, wikipettern, Facebooknörden, mejlfantomen och forne webbredaktören tror att det är bra för demokratin, vi-känslan och försäljningen i vår förening att hålla årsstämmorna – per skärm. Även om alla vi medlemmar kunde delta, rent tekniskt.

Det finns en poäng med att ses, hur bra vi än är på att facebooka, skajpa och facetajma. Vi är nämligen människor, inte ettor och nollor. Varenda medlem här i salen är en människa.

Gissa vad vi människor behöver.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
(c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Brev från en byrå

Kommer hem efter en vecka hos små vänner. Vårt hus doftar hemvant, snön invid knuten är blåvit om aftonen, min köksstol står där jag ställde den. På köksbordet en hög med post. Det blir inga stora veckohögar i mess- & mejlåldern.

Banken, snart i Finland, vill att vi betalar av på billånet. Sedan är det bara 35 avier kvar, förklarar den hoppfullt.

Radiotjänst, fortfarande i Kiruna, vill att vi betalar radio- och tv-avgiften, inklusive 13 kronor extra för höjningen.

Karlstads Bokcafé gör reklam för kommande program. 24 mars berättar Rebecka Bohlin om sin och Sara Bergs bok ”Fem härskartekniker – femtio motståndsstrategier”.

Värmlands Idrottshistoriska Sällskaps tidskrift VISaren skriver om gamla idrottshjältar i bruksorten Stjärnsfors.

Det är det hela.

Bröt sig någon in?
Nej vänta, under föreningsbrevet från bokcafisterna gömmer sig en hälsning från Statistiska centralbyrån. De vill ha hjälp med att kartlägga OTRYGGHET och BROTTSLIGHET där jag bor. För säkerhets skull skriver de orden med versaler. Jag är en av 200 000 slumpvis utvalda personer i åldern 15-84 år och mina svar spelar roll, skriver byrån.

Snart sitter Eder slumpvise i vårt noga utvalda kök och svarar för brinnande livet på webben.

Hur stort eller litet förtroende har du för rättsväsendet? I vilken utsträckning är du orolig över brottsligheten i samhället? Har det hänt under det senaste året att du har avstått från att skriva något eller lägga upp bilder eller filmer på internet, på grund av oro för att bli utsatt för trakasserier eller hot? Har det hänt under det senaste året att du valt att ta en annan väg eller ett annat färdsätt på grund av oro för att utsättas för brott? Har det hänt under det senaste året att du avstått från någon aktivitet, t ex att gå på promenad, restaurang eller träffa någon på grund av oro för att utsättas för brott? Bröt sig någon in i din bostad i syfte att stjäla något under förra året? På det hela taget, tror du att antalet brott i Sverige ökat, minskat eller varit oförändrat de senaste tre åren?

Sedan tar jag en promenad.

### Våldet har minskat i vårt land.
### Särskilt män är mindre utsatta än för femton år sedan.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
(c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Vinnarskallarna och kampen

Mitt blogginlägg om hur cancerpatienter och deras omgivning kämpar väckte diskussion. Bra, det var väntat och välkommet. Vem har sagt att vi måste vara överens, särskilt som vi har olika erfarenheter av cancersjukdomarna och har varit med om situationen olika länge?

För mig handlar det om helhetsperspektiv på människan. Själv kan jag inte bara se till det medicinska. Kniven, cytostatikan och strålningen står för behandlingen men det händer så mycket mer i en människas tillvaro när elakartade tumörer växer.

Provocerar vinnarskallar
Somliga blir särskilt provocerade av kampperspektivet, eftersom de känner att de inte kan vinna mot cancern och då ger detta skuldkänslor. Ingen vill se sig som förlorare.

Det argumentet är tänkvärt. Värst blir det förstås för folk med vinnarskalle.

Liknelsen med lantbruksnämnden
Min mening har aldrig varit att provocera om kampen. Men:

Själv växte jag upp på värmländsk landsbygd på 1960-talet. Vi småbrukare kunde knappast vinna kampen mot lantbruksnämnd och marknadskrafter. Långt senare såg jag lungcancern drabba en närstående. En kamp vi inte heller kunde vinna, den gången.

### Och dock kämpar vi.
### Det finns inget annat sätt.

Jag är ingen expert men är det inte dessutom så att fler och fler faktiskt blir friskförklarade? De flesta, väl?

Länk: blogginlägget Ingen kamp mot cancern?!

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
(c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Ingen kamp mot cancern?!

”Det är ingen kamp man för. Cancer är en sjukdom.”

Jag har märkt att det är fler och fler som har börjat säga så. Från sjukvårdsfolk till litteratörer, alla rabblar de läxan. ”Ingen kamp.”

Ska vi alltså sluta kalla det kamp, bara för att det är andra som sköter planering och behandling? Ska vi sluta be den drabbade vännen vara envis och kämpa på? Ska vi börja se ner på de stackars småbarnsföräldrar som skriver ett stolt och förtvivlat ”Kämparnas konung” i dödsannonsen, om barnet som dog?

Aldrig i livet.

Jag har suttit där i sjukhussalen och hört skalliga femåringar trösta sina föräldrar. Sett dem hålla humöret uppe på en hel släkt, så gott de förmått. Sett dem glatt köra rally i korridoren med sina nypåfyllda droppställningar.

Jag har sett barn i högstadieåldern läsa inför nästa matteprov i sin fyrbäddssal, plötsligt kräkas i en rondskål på grund av cytostatikan och sekunden efteråt greppa matteboken igen. Hört en sammanbiten fjortonåring försöka rätta till den senaste fyrkantiga planeringen planerarna hittat på: ”Jamen om jag ska strålas på måndag eftermiddag, då behöver jag väl inte åka 30 mil hit till Östra sjukhuset redan på söndagen?”

Jag har stått i ett dagrum och kramat en pappa med tom blick, när jag till sist fattat vad orden han sa betydde. ”Nu är det över för honom.”

Ingen ska inbilla mig att kampen är delegerad. Inte till offentliga sektorn, inte till sjukvården, inte hela den kampen.

Aldrig i livet.

Jag gillar både sjukvård och offentlig sektor, tro inget annat, men nog är det fler än undersköterska, sjuksköterska och doktor som kämpar.

En cancersjukdom drabbar hela familjen, den drabbar släkt och vänner och många av dem får också vara med och kämpa. Var och en på sitt sätt. Sedan råkar jag dessutom tro att det är bra för patienten själv att lägga sig i planering och behandling – och kämpa emot tumördjävlarna.

Kämpa emot själv.

Den dagen du ger tappt har du redan börjat nagga på livet utanför sjukhusmurarna. Gör inte det. Patient är inte din identitet. Du är en pigg femåring, en mattekunnig fjortonåring, en klok äldre kvinna med litteraturintresse. Du är inte en diagnos.

En får inte ge tappt.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
(c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)