När man råkar kolla efter svar

Nej, jag tror inte att jag har covid. Dels är jag optimist, dels finns det skäl. Vi tror vi vet hur förkylningen kom hit. Den kom med covidfria vänner. 

… om inte den kära vännen fått det när hon varit nere på byn och handlat förstås. Jag själv har inte satt min fot på Konsum under de dagar när jag skulle ha blivit smittad.

Det vet man väl hur en förkylning känns. Jag snorar, hostar och framför allt nyser. Nös jag så här mycket på 2010-talet, förra gången jag var förkyld? Kan det vara möjligt?

Virusar är kraftfullt folk, den saken är klar. Dock är detta en förkylning. 
Väl?

Råkar läsa om symptomen
Nej, jag är inte bekymrad. Det är bara min personlighet och nyfikenhet som gör att jag klickar fram de vanliga symptomen på covid-19 ännu en gång, dessa snoriga dagar. Tro inget annat.

Hosta, check. Snuva och täppt näsa, check. Ont i halsen och trött, check. Luktsinnet har jag i alla fall kvar, de stunder när inte näsan är täppt. Ingen feber, ingen muskelvärk, inte minsta lilla blyga diarré.

Testet var i måndags. Region Värmland berättar noga på 1177.se att just nu är det många som testar sig så det kan dröja till kvällstid, två dagar efter testet, innan jag får svar.

Är jag inte lite tungandad? Kände jag verkligen doften av de stuvade makaronerna förut?

Råkar kolla efter svar
Kvällen, två dagar … äsch, jag kollar redan nu. Loggar in på 1177, inget meddelande än. Kollar tisdag morgon, kollar tisdag kväll. De kan ju ha råkat ta mitt provrör först fast det låg sist, sånt händer, det vet man ju.

Det har de inte.
Förresten är det bara en förkylning.
Jag är inte bekymrad.

Säkert bara en förkylning.
Det vet man ju.


### Svaret
Vid lunchtid kom svaret, en välkommen födelsedagspresent:

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 203 (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

”Dem får klara sig utan”

Utsikt över en annan dialekt, ett annat år.

Du är väl språkpolis? frågar en vän. Frågan är ställd i all välmening och jag svarar så gott jag kan. 
Nej, det är jag inte. Den sysslan gav dålig smak i munnen. 

Jag upptäckte att jag gjorde narr av folk som har svårt för att stava och det tyckte jag inte om hos mig själv. En del språkpoliser uppträder dessutom hånfullt mot dialekter, ett omedvetet folkförakt som jag har svårt att förstå. 

Här hemma pratar vi dialekt när vi känner oss trygga. Det är vårt modersmål.
Då rinner orden bäst.

Ett av människans bästa påhitt
Min vän hör inte till de föraktfulla, tvärt om. Hon menar bara att jag värnar ordet och det stämmer bra. De älskade bokstäverna har försörjt mig i nästan 50 år, då är språkglädjen viktig. Har människan någonsin gjort en bättre uppfinning än språket? Det utvecklas hela tiden. 

Demokratiskt är det också, språket. Det är brukarna som bestämmer över utvecklingen, inte någon språkvetare, generaldirektör eller utbildningsminister. Ingen av dem har hittat på orden ”jag”, ”älskar” och ”dig”. Ingen av dem har upphovsrätt på meningar som ”Ska vi åka till Grums och göra ett PCR-test? Dom har öppet till 13.30.”

Kanske fanns det språkpoliser som protesterade när ”lögardag” blev ”lördag” och ”hej” blev svenskans nya hälsningsfras? Jag misstänker det. Vad brydde sig språkanvändarna om det? I dag är det inte en enda en på Grossbolstorp som säger ”lögardag” om lördagen. Här tvättar vi oss varenda dag, ska du veta. Vare sig det behövs eller inte.

Hos oss är alla dagar lögardag, men lördag har vi bara en i veckan.

Det talade ordet
Jag återkommer till det talade ordet. I vårt hem talar vi som sagt dialekt när vi känner oss trygga. Det språket lärde vi som barn. I detta modersmål ingår praktiska ord som ”sneggelvesp”, ”gôrgôtt”, ”glingt”, ”snôscheltryne” och ”töl-tapp”. Dessutom använder vårt lokala språk ordet ”vart” om både riktning och plats. Så har folk talat i generationer här på trakten. ”Vart bor du?” är en fullt korrekt fråga på central sydvärmländska.

Detta förstår inte alla. Vissa förstår men respekterar det inte. ”Alla som använder ordet vart om en plats ska tvingas att stanna därt” är ett roligt skämt som jag ser då och då i flödet. Roligt men lik förbaskat hånfullt. Satir ska rikta sig uppåt mot en överhet. När den siktar nedåt kallas den folkförakt, även när det inte var meningen.

Den som ser ner på andra människor kallar vi ”dretle” här på trakten. Det är ett av de snällare orden för såna töl-tappar.

Språket har olika nivåer
Nå, helt fritt fram är det inte för mig heller att bruka svenskan. Jag värnar både ord och ordföljd så gott jag kan, men försöker göra det ödmjukt. Bibelns författare har rätt när hen skriver om att se flisan i sin broders öga men inte märka bjälken i sitt eget.

Till hjälp i mitt ödmjuka ordbruk använder jag ofta Myndigheternas skrivregler. Den är bättre än sitt namn. TT-språket och Svenska skrivregler är två andra bra hjälpredor. Alla tre rekommenderas. De första två finns på nätet, vilket är praktiskt.

Dessa tre hjälper mig när jag ska skriva standardsvenska. Det skrivspråket använder jag mest, men livet har lärt mig att det finns många olika språkliga situationer. När jag skrev nyhetsartiklar: det var en situation. När jag skrev text åt länstrafikbolaget om nya priser på månadskorten: det var en annan situation. Krönikorna i lokalradion: de fick bli på dialekt. Sms, facebookkommentarer eller inlägg på Twitter: allt har sin tid och sin språkliga nivå.

Jag skulle känna mig väldigt fyrkantig om jag aldrig fick kasta in ett dialektord ibland i sociala medier. Småprat är småprat även där och dialekten är effektivare än standardsvenskan. Antag att en stor älg rusar ut på vägen framför dig. Vilken av dessa minnesregler vill du helst ha inpräglad i minnet, när du har en sekund på dig att reagera?

– Sikt på rava!

All erfarenhet visar att det är bättre att kollidera med älgens bakparti än med bogen, eftersom de bakre delarna innehåller mindre massa än frampartiet och alltså gör att kollisionen blir mindre våldsam.

Jag vet vilken jag skulle välja.

Ofullständiga meningar?
På Facebook försöker jag stundom skriva något som liknar Memes. Då måste jag hålla mig kort, så att verktyget låter mig välja en bakgrund till bokstäverna. Skriver jag för långt får jag ingen bakgrund. Detta gör att meningarna ibland blir ofullständiga sådana gånger, även om just den här är rätt fullständig:

### N-å-g-r-a sätt att använda språket stör förstås även mig. Jag är inte mer än människa.
### När seriösa redaktörer skriver ”en fräck stöld” knottrar sig skinnet, det kan inte hjälpas. Jag ogillar den människosyn som tror att vissa stölder INTE är fräcka.
### När andra som har språket till yrke blandar ihop ”de” och ”dem” osäkrar jag min reservoarpenna, det måste jag också medge.

Lyckligtvis har jag sällan något bläck till etterpennan. Dem får klara sig utan min griniga post it-lapp 😉

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 201. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Vi vandrare

Inlandsisen vandrade in.
Värmen vandrade in.
Tövädret vandrade in.
Jägarna/samlarna vandrade in.
Språket.
Jordbrukarna vandrade in.
Stigbygeln, väskan och elddonet vandrade in.

Svedjefinnarna vandrade in.
Näverskon.
Många industriarbetare vandrade in.
Släkten Bernadotte vandrade in.
Släkten Kirchsteiger vandrade in.
Armand Duplantis.
Jultomten, kristendomen och ishockeyn vandrade in.

Mobiltelefonen, ledlampan, Kalle Ankas jul,
Bruce Springsteens musik och asfalten vandrade in.
Orden kaffe, språk och humor vandrade in.

Vi människor kom strax efter inlandsisen.
Vi är alla invandrare.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 199. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Vänta, vi kan ju faktiskt spinna

Lördag. Vaknar 04.30 diagonalt i sängen med huvudet intill den kära vännen. Så somnade vi, småpratande, och så har jag sovit hela natten. Hon andas hemtrevligt en decimeter bort och vore jag katt skulle jag spinna nu. Eller somna om.

Nu kan jag inte spinna och sällan somna om klockan halv fem på morgonen. Då får det bli nyhetsrundan i mobilen i stället, tyst och med ljuset bortvänt från henne. Lugnt och metodiskt följer jag listan som en snitsel, läser huvudnyheterna på webben hos var och en.

P4 Värmland.
SVT Värmland.
Nya Wermlands-Tidningen.
Värmlands Folkblad.
SVT Text.
SVT Nyheter.

Serien som förklarar oss
Jag har bokmärkt några andra svenska och utländska medier också men detta är den normala morgonrundan när inga större händelser hänt. Till sist klickar jag fram VF:s och Dagens ETC:s pdf-tidningar och börjar bläddra i dem digitalt. VF ligger redan i brevlådan, fast när jag väl hämtar papperstidningen någon gång på förmidagarna har jag i allmänhet redan läst de viktigare artiklarna dagen innan.

Nu har jag kommit till serien som min vän Lars Nilsson lärt mig använda som horoskop. Medelålders Plus. Lars metod fungerar fint har jag upptäckt. Jaha. Vi är gamla. Då vet vi det. Säg inget till nån.

Halvsover på min arm och lyssnar
Sakta börjar den kära vännen vakna. Snart ligger hon på min arm och halvsover medan jag spelar min Spotify-lista Bätterbeter för henne på mobilen.
– Det här är låtarna jag ska spela när jag får göra Sommar i P1, säger jag.
– Jaså du, det tror du.

Vi kramas länge medan vi lyssnar oss igenom hela spellistan. 

Elmore James: Dust My Broom.
Sofia Karlsson: Till min syster.
Allman Brothers Band: Statesboro Blues – live at the Fillmore East/1971.
Barbro Hörberg: Gamla älskade barn.
Ulf Lundell: Rött.
Totta Näslund, Josefin Nilsson: Kosters klippor.
Bob Dylan: Maggie’s Farm.
Tom Petty: Runnin’ Down A Dream.
Lena Wisborg: Idas sommarvisa.
Ebba Grön: Staten & Kapitalet.

Vänta, viskar en röst inom mig. Vi kan ju faktiskt spinna. 

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 198. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Gudskelov för moln över sydvästra Svealand

Söndag, i ansiktet flagnar skinnet.
Jo jag vet, det finns folk som tycker att du som krönikör ska dra en skarp gräns mellan det personliga och det privata.
Gör det själv, får du se hur lätt det är när skinnet brinner.

Det var fina somrar på 1960-talet. Jag hann knappt cykla bort till Mosaren och magister Häverts simkurs, på grund av allt höhässjande. Detta är alltså bokstavligen sant, sjön låg sju kilometer bort medan högärdet låg på andra sidan vägen. 

– Du får stanna hemma i dag och hjälpa till och hässja, sa min snälle far som visste vad familjen behövde prioritera. Det valet gällde även familjens tolvåring.

De finns på bild än, våra hässjor. Går jag in på Lantmäteriets karta på nätet och väljer flygfoto från 1960 så står de där fortfarande och minns. Räknar jag noga ser jag tio stycken på gärdet bort mot Stormossen.

Alla mossar i Värmland hette så på den tiden.

Oskyddade dagar
Fina somrar var det. Att hässja är nödvändigt, att simma behöver du sällan kunna på fastigheten Ängebäckstorp 1:3. Ingen människa hade hört talas om ”solskyddsfaktor”. Jag brände upp mig, kort sagt.

När hösten kom var det röda ansiktet någorlunda härdat och fötterna var det definitivt. Då gick jag glatt barfota i stubbåkern, vare sig det behövdes eller inte.

I december 2021 får jag betala för de där oskyddade dagarna i solskenet under 60-talssomrarna. Det var inte så klokt att gå utan solhatt i stekhet sol med detta känsliga skinn. Inte begrep vi det.

Ytliga solskador hos ljushyllta
Jag är på besök på Hudavdelningen på sjukhuset i stan och ska ta bort några hudutväxter i ansiktet, när de gör en helkroppskoll av mitt känsliga skinn. 
– Har du solat i solarium? frågar doktorn.
– Aldrig.
– Har du solbränt dig så du fått blåsor?
– I ansiktet?
– Ja, där.
– Inte sen jag var barn.

Sedan berättar jag inlevelsefullt om barndomens högärden, om nya släpräfsan till traktorn och om kaggen med svagdricka vi alltid beställde då. Doktorn lyssnar inte så mycket på det. Han tänker mest på val av behandling. Aktiniska keratoser är ytliga solskador i hudens yttre lager. Mycket vanliga hos den vuxna, ljushyllta befolkningen i Sverige. Det ser de hela tiden, han och hans kollegor. 

Obehandlade kan våra solskador utvecklas till skivepitelcancer.

Salvan from hell
Första salvan blir jag inte särskilt röd av. Framför allt blir inte resultatet tillräckligt bra. Då får jag en ny salva några månader senare. Tolak, salvan from hell. 

Låt mig inte trötta ut med detaljer, låt mig bara konstatera att efter fjorton dagar svider skinnet i ansiktet. Svider, bränner, värker, kliar. Så småningom utvecklar jag skorpor som senare flagnar.

När det är som värst svider det redan av vatten, då jag försöker svalka mig. En natt ligger jag med fryspåse mot pannan och kinderna. Intressant.

Det är bättre nu. Fram trädde ett rött skinn slätt som en barnrumpa, just nu flagnar även det. Jag har inte varit utomhus i solsken på flera veckor. Gudskelov för moln över sydvästra Svealand. Mulet är det nya vackra.

Mulet och en vacker solhatt.
Eller rullgardiner.

### Höhässjorna på den nedre bilden har jag varit med och hässjat.
### Högerkinden på den övre bilden (selfien) är min, fotograferad med mobil för någon vecka sedan. 

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 196. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Du är fin som du är!

En vän skriver om den grå november. Han är en lysande skribent och jag älskar hans texter.
Ändå. Tyst tyst för mig själv viskar jag till november att hon är fin som hon är. 

Aldrig flammar soluppgångarna vackrare över De blå bergen borta vid vår horisont. Aldrig är det så roligt att trä på sig något nytt blinkande reflexarmband på kvällen när jag ska på Hittaut-möte vid vår friluftsgård. Aldrig känns färgerna i naturen mer avskalat rena om mornarna än nu.

Vi är färdiga för säsongen i trädgården. I höst fällde vi ett äppelträd som inte trivdes och ett päronträd som vi inte trivdes med. Nyss kunde vi tömma komposten på allt det riset. Trädgårdslandet är grävt, ena stubben uppbruten, diverse rabattkanter friserade, lagom mycket löv krattade, ängen har fått en del nya lökar och frön och alla fågelmatarna är uppsatta och påfyllda. Nu får mikroorganismerna och tiden göra sitt.

17 arter hittills
Den första arten vi såg vid matarna fredagen den 15 oktober när årets fågeltävling startade var en skata. Sedan dess har vi noterat talgoxe, pilfink, grönfink, blåmes, kaja, talltita, koltrast, björktrast, kråka, nötväcka, bergfink, stenknäck, sidensvans, domherre, gråsiska och gulsparv. En normal start. 

Än så länge är pilfinken karaktärsfågel utanför köksfönstret. I går kom gulsparven. Kikaren bredvid kaffekoppen längtar efter stjärtmes, hackspett och nötskrika.

Nästa sommars stolpar
I år tog jag ledigt från arbetet med Hittaut-stolparna. De klarade sig bra utan mig. 721 personer passade på att registrera checkpoints, vilket är rekord. Några av dem långväga. Under pandemin har stolpletarna blivit dubbelt så många i vår kommun, precis som på många andra håll. Det känns fint trots allt och i fortsättningen är jag med igen.

Vid mötet härom kvällen fick jag tre kartprov av banläggare Björn med planerade stolpkontroller inför säsongen 2022. Det vattnas i munnen när jag tänker på att jag snart ska ge mig ut och rekognosera dem. Inte för att jag måste men för att jag vill. I februari ska kartan lämnas till tryck.

Skorna luktar skog och lycka.

### En helt annan lycka: Tack Nooshi Dadgostar (V) för bra jobb med att förbättra för de pensionärer som har det sämst.

### Tack även Magdalena Andersson (S) och Märta Stenevi (MP) för förhandlingsresultatet.

### Solidaritet!

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 193. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

”Hatt? Jag?!!”

Mina snälla syskon gav mig en hatt i present när jag fyllde 70. Efter ett tag förstod jag att det var en seriöst menad gåva. Farfar och jag hade vissa likheter, så varför skulle inte även jag kunna bära upp en Stetson?

Jo, jag vet. Det finns en rolig sång av Hasse & Tage om en blå Stetsonhatt. Klicka på länken om du glömt hur den låter:
Hasse & Tage: Stetsonhatt

På pirriga ben går jag Haga Nygata fram i klassiska kvarter i Göteborg. Mode Design Christine står det på en blå skylt. Vi kliver in, jag provar första hatten, nej den passar inte, och sedan en till, tack den passar men byt ut den bruna remmen runt skallen. 

Klart.
Fort gjort, som alltid när jag köper kläder.

Eftersom det är år 2021 har jag förstås googlat i förväg och vet ungefär vad jag vill ha. Den hatten hade de. Han sitter kvar.

Ett nytt ord föds
Gatan är full av folk på fredagseftermiddagen så vi far till en rastplats i kanten av Änggårdsbergen och fikar där i stället. Hatten sitter fint, långt förbi påtåren.

Så där fortsätter det sedan hela helgen. När jag kommer hem till dotter med familj tar jag varje chans att få gå ut och hämta grejor i bilen. På lördagen är det konfirmation, bra, då ska väl en morfar kunna få klä upp sig kan jag tro? Är det fest efteråt i lånad lokal också? Hurra!

Kort sagt föds ett nytt ord i mitt liv. Hatt-tillfälle. En bra dag är en dag med många fina hattillfällen.

Kommunen kommer ju
Nu på måndag är det orienteringsmöte. Tveksamt, det låter mer som keps. Men vänta, visst har vi bjudit in kommunikatören från kommunen också?

Då ska man ha hatt.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 192. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Stort grattis på 10-årsdagen!

Hurra! I dag fyller du 10 år, kära blogg.
Hur ska vi fira det?

Någon skriven programförklaring hade jag inte i november 2011 men däremot en oskriven. Den hade växt fram under tiden jag hade krönikor i P4 Värmland. Var tredje krönika skulle vara mjuk betraktelse (natur, barnhistorier och liknande), var tredje ett roligt kåseri (nåja försök till humor i varje fall) och var tredje kritisk (gärna politisk satir).

Jag har inte räknat men förmodligen klarar bloggen gullighets-, rolighets- och kritikkvoten någorlunda. Möjligen blir jag ettrig oftare än gullig när jag skriver, lyckan är svår att skildra så hon blir intressant. Det är nästan alltid när jag är arg jag får mest gehör.

Så himla rolig är jag inte.

Får lust att sluta
Ibland får jag impulsen att sluta med Svenssons släng. Facebook knövvlar hela tiden med sin algoritm, vilket gör att färre ser just de inlägg där jag länkar till bloggen. 

Fast än är det värt det. En gång träffade jag en poet som tyckte det var belöning nog om fem personer läste hans diktsamling. 
Respekt!

Skriver gör jag först för mig själv och än är ni andra fler än fem. Rekordet är drygt 1 100 gillningar, men ibland kan det räcka med att min text betytt något för en enda läsare.

Det handlar om människosyn.

TRE POPULÄRA
Några inlägg som många läst:

Flickan med flätorna och förnekarnas flyktingströmmar (2019)
Ur ledsenheten och ilskan växer missnöjet (2018)
Springer över krönet (2011)

DEN STÄNDIGT LÄSTA
Den här får besök varenda fredag- och lördagkväll. Jag anar varför:

Putäll på er grefvar och baroner (2012)

Till sist ett tips. Klicka fram menyn, om du inte gjort det. Där finns det många fasta sidor som jag slitit med; om skrivande och springande, om husbehovspoeten Viktor Root och mycket annat. Viktor är jag själv förresten.

Klicka här också.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 190. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Jag tycker om människor

Jag tycker om människor. Det har jag vetat länge.

Jag tycker om farmor och han som var ordförande i första idrottsföreningen och han som var vår lärare i femman och lärde mig älska kartor och EWK som visade mig svälten i tredje världen och svenska kalhyggens ödslighet med sina teckningar och Karl Marx som lärde mig att vi bara fick betalt för var tredje bräda vi kapade på sågen och Nils Ferlin för barfotabarnet och Gustaf Fröding för den gamla goda tiden som inte var så god och Karin Boye för knopparna och Kerstin Thorvall för det mest förbjudna och Selma Lagerlöf, alltid min älskade kloka Selma Lagerlöf, och Moa Martinsson och min svensklärare på Åsvallaskolan som lovade mig skriva fritt när de andra skrev uppsats och han på gymnasiet som också lät mig hållas med bokstävlarna och Gösta på sågen som lärde mig lägga jämnkant på virkespaketen och skratta på allvar och dom härliga radikala tjejerna i FNL-gruppen och dom enskilda personer som blev mina bästa vänner inom idrotten, elevrådet, Clarté, SSU Haga-Annedal, Smålands Folkblad, Sunne Miljögrupp, Värmländska Författarsällskapet, SOS-centralen, Räddningsverket och Värmlandstrafik samt alla som sett till att jag fått skriva krönikor och sedan komma och prata allvar med glimten i ögat och alla skrivarkurselever och duktiga arbetskamrater och konkurrenter och spännande grannar och er på Facebook som jag blivit nära vän med fast vi aldrig träffats och ni som tycker som jag i politiken och ni som inte riktigt tycker som jag men går att prata med i alla fall och mamma och pappa och syskonen och han, den rättvisaste jag träffat, och hon som jag älskar och våra barn och deras barn och resten av släkten och Nooshi Dadgostar och Jonas Sjöstedt och Bengt Göransson och Mikael Wiehe och Woody Guthrie och Joe Hill och ultralöparen Rune Larsson och Werner Aspenström och Astrid Lindgren och Laleh och Bengt Cidden Andersson och fotbollslandslaget (särskilt damerna) och Tove Alexandersson i skogen, Torbjörn Nilsson på planen, Ingemar Unge i spalterna, Kjell Eriksson i böckerna, Lars Lerin i akvarellerna och ni i Deje som jobbar med landets första fritidsbank och du som hittade på Fritidsbanken och gubbarna jag babblar med på måndagarna och de jag vandrar med på torsdagarna och alla styrelserna och båda bokcirklarna och dom goa slitvargarna jag fick vara chef över och Gösta på sågen, nämnde jag honom?

Det är många jag inte nämnt. A som mitt land tvingade flytta till Österrike i går. M som brukar sitta utanför Konsum med sin mugg. Kamraterna som lärde mig surfa på nätet och Claes Eriksson och han som lärde mig åka nerför stången på St. John’s East brandstation i Brooklyn.

Jag tycker om människor.
Människor och fåglar.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 187. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).