Ingen kamp mot cancern?!

”Det är ingen kamp man för. Cancer är en sjukdom.”

Jag har märkt att det är fler och fler som har börjat säga så. Från sjukvårdsfolk till litteratörer, alla rabblar de läxan. ”Ingen kamp.”

Ska vi alltså sluta kalla det kamp, bara för att det är andra som sköter planering och behandling? Ska vi sluta be den drabbade vännen vara envis och kämpa på? Ska vi börja se ner på de stackars småbarnsföräldrar som skriver ett stolt och förtvivlat ”Kämparnas konung” i dödsannonsen, om barnet som dog?

Aldrig i livet.

Jag har suttit där i sjukhussalen och hört skalliga femåringar trösta sina föräldrar. Sett dem hålla humöret uppe på en hel släkt, så gott de förmått. Sett dem glatt köra rally i korridoren med sina nypåfyllda droppställningar.

Jag har sett barn i högstadieåldern läsa inför nästa matteprov i sin fyrbäddssal, plötsligt kräkas i en rondskål på grund av cytostatikan och sekunden efteråt greppa matteboken igen. Hört en sammanbiten fjortonåring försöka rätta till den senaste fyrkantiga planeringen planerarna hittat på: ”Jamen om jag ska strålas på måndag eftermiddag, då behöver jag väl inte åka 30 mil hit till Östra sjukhuset redan på söndagen?”

Jag har stått i ett dagrum och kramat en pappa med tom blick, när jag till sist fattat vad orden han sa betydde. ”Nu är det över för honom.”

Ingen ska inbilla mig att kampen är delegerad. Inte till offentliga sektorn, inte till sjukvården, inte hela den kampen.

Aldrig i livet.

Jag gillar både sjukvård och offentlig sektor, tro inget annat, men nog är det fler än undersköterska, sjuksköterska och doktor som kämpar.

En cancersjukdom drabbar hela familjen, den drabbar släkt och vänner och många av dem får också vara med och kämpa. Var och en på sitt sätt. Sedan råkar jag dessutom tro att det är bra för patienten själv att lägga sig i planering och behandling – och kämpa emot tumördjävlarna.

Kämpa emot själv.

Den dagen du ger tappt har du redan börjat nagga på livet utanför sjukhusmurarna. Gör inte det. Patient är inte din identitet. Du är en pigg femåring, en mattekunnig fjortonåring, en klok äldre kvinna med litteraturintresse. Du är inte en diagnos.

En får inte ge tappt.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
(c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Tror ni på det självur?

Jag drömmer mardrömmar. I vaket tillstånd händer det. Hon som jag älskar vill åka till Island för den ön har hon läst om.

Så långt är jag med på saken.

Det var när hon skaffade Broschyren som fjärilarna började fladdra där fjärilar inte ska bo. Hon visade mig sidan 24. Den handlar om ridturer.

Nu är jag visserligen en äventyrlig människa. En gång blev jag arg på ett bussbolag och gick hem från Karlstad. 24 kilometer i kortärmad vit skjorta och attachéväska. En annan gång gick jag ut i skogen och fastade i tre dagar. Det var 1966.

Men sidan 24 innebär problem. ”Hembygdsturen tar dig över ängar, lavafält och små åar.” Redan den meningen får upp mig i mental försvarsställning. Det vet en väl hur ett lavafält ser ut i dimma och motvind, särskilt vid plötslig närkontakt från hög höjd.

Vid magplask mot lavafält är varje häst hög höjd.

Nu hittar ögat en ännu värre mening: ”De fina stigarna ger goda möjligheter till att prova på gångarten tölt.”

Jamen ser du inte vad det står? Tölt är islandshästens prydligaste gångart har jag hört. Mjuk som dimman över Häcklefjäll. Men vad är det då tänkt att hästen ska ha gjort med mig i-n-n-a-n han provar tölt på tönten han bär på?

Ryssgaloppchock?

Hur får en sådan som jag stopp på en löddrig islandshäst som springer sprint över nygjorda lavafält och smärre åar med utsikt över vulkaner? Vad säger man?

”Stoppur hästur”? ”Slutur kuttur”?

Jag har ångest.

### Sista meningen är riktigt insmickrande:
### ”Efter ridturen bjuds vi på kaffe och något hembakat.”
### Jojo. Tror ni på det självur?

Utan fraktur?

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
(c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Hur mycket hade mamma varit värd?

Hur mycket är en städerskas arbete värd i mitt fosterland?
Svar: blir de 71,2 stycken är de exakt lika mycket värda i inkomst som en vd i den svenska makteliten.

Jag tycker om att vi har fyra årstider i mitt land. Eller om de är åtta stycken, det kan diskuteras. Där gillar jag skillnaden.

Jag tycker om att vi har höga berg och djupa dalar i terränglådan. Torrt land och våta sjöar och vattendrag. Där gillar jag skillnaden.

Vad jag hatar är den ekonomiska skillnaden mellan människor.

Det är lönen som är skämtet
Min mamma var småbrukarhustrun som blev städerska när vår gård blev bortrationaliserad av marknadskrafter och socialdemokratisk jordbrukspolitik. På ett sätt fick hon det bra, med arbetskamrater, jämn inkomst och betald semester. Jobbet var hårt, jag var med och storstädade min forna skola under ett lov, det var tungt kan jag lova. Det svenska tuggummit biter.

Jag menar det inte som ett skämt.

Men lönen, lönen. Alla vet att utan kommunalarnas jobb stannar Sverige. Alla borde i varje fall veta det. Slutar städarna städa så får vi snabbt kaos, det är likadant med de andra välfärdsjobben. Alla behövs.

Ett uselt betyg
Hade min mamma fortfarande levt och arbetat år 2016, då hade de 50 mäktigaste vd:arna i landet tjänat 71,2 gånger så mycket som vad hon tjänade. I genomsnitt.

Det är ett uselt betyg på ett samhälle.
Gör om, gör rätt.

Rapporten Makteliten
Länk: Så mycket rikare blev makteliten
Länk: Ladda ner hela rapporten

Hem | Om mig | Skriva & prata Politik | Löpa | Viktor Root
(c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

När en räknar timmar

Fredag, två grader minus, väntar besök. Letar i Nors kyrkböcker, vill veta när morfars farfars far bodde på Storliden utanför Edsvalla. 1791-1798, check, 1799-1805, check, 1804-1810, check, 1811-1815, då är familjen borta. Tittar på gulsparvar, de äter på marken som vanligt. Sätter rekord i Sudokun i mobilen. Sorterar tvätt, plockar med disken.

En och en halv grad kallt, väntar besök. Går ut på verandan, vallar skidorna som står där. Det ska alltid stå ett par skidor på bron i februari. Violett Swix, hur gammal är den burken? 80-tal? Borde ha annan valla när duggregnet som kom i går kväll har frusit men detta får duga. Jag ska inte vinna några olympiska lekar.

Tar mina 25 år gamla Peltonen i näven och går till ängen. Kommunen har gallrat vår dunge, mångfalden ligger i högar. Här kommer björkstammar att lysa i vår men jag sörjer snåren med röda bär.

En grad kallt, spänner på mig skidorna.

Väntar besök.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
(c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

En nära hälsning från 1760

Jag har släktforskat förut. I Sunne gick jag kurs med Vuxenskolan när två av deltagarna snabbt upptäckte att de var släkt. Han från Sunne, hon från Norge. De hade aldrig setts förut och hade ingen aning om släktskapet. Allt som krävdes var att de läste ett par husförhörslängder och födelseböcker.

Egentligen behövde jag inte fundera mer, de två gav det svar som är viktigast. Vi är alla släkt. En och annan medmänniska har inte förstått detta än, men även de främlingsfientliga kommer ursprungligen från Afrika och har utvandrat hit.

Det där sista är så roligt att jag får lust att pinka på mig.

Hur var det den förhoppningsfulle komikern sa i min tv en gång? ”Det är inte lätt att vara ståuppare där jag kommer ifrån. I Åmål har vi bara en svart person och ett skinnhuvud. En av varje. Och i Åmål är det samma person.”

Varannan hette Nils, varannan Erik
Sedan gick jag kurs igen för några vintrar sedan. Då kom jag en bit till på morfars sida. Det var där jag inte hade fått några uppgifter av släktforskarna bland släkt och vänner.

Svaret jag fann var att morfars förfäder hette Erik Nilsson och Nils Eriksson varannan generation på manssidan och att en av dem var plogsmed. Eftersom jag älskar kartor och noga studerade var deras Kulan och Sotbråten låg, började jag dessutom inse hemligheten bakom en av morfars särskilda kunskaper.

Den kunskapen tar vi en annan gång. Att hans föräldrar var upproriska till sinnet hittade jag också belägg för, en lång lista i en av husförhörslängderna från slutet av 1800-talet. Den väntar vi också med.

Forska hemifrån gratis
Saken är den att något hände den 1 februari i år. Plötsligt har vi fri och gratis tillgång till alla digitala arkiv hos Riksarkivet. Över 100 miljoner digitala arkivhandlingar, Sverige är verkligen fantastiskt.

Jag har länge varit på väg att börja släktforska igen. Inte för att min släkt är mer intressant än andra, men för att få några namn att hänga upp min historieläsning på. Vad gjorde en dagkarl under Trossnäs på 1800-talet? Vad gjorde en plogsmed? Varför finns det inte så mycket som en fornminnesanteckning från Kulan där morfar föddes?

Nu får jag ännu en påminnelse. Ja ja, jag får väl börja kolla då. Till våren ska jag gå till Kulan och undersöka platsen också.

”Är det direktsändning?”
Sedan sitter jag en halv natt och grottar ner mig i Nors församlings kyrkböcker. De tidiga böckerna brann på 1700-talet, jag vet, men än har jag kunskap att utvinna ur de böcker som inte brunnit.

Innan natten är alltför sen sitter jag här hemma med hälsning efter hälsning från 1700-talet i min dator. Det känns fantastiskt. Ibland är prästen på skrivhumör, ibland bluddrar han med gåspennan. Rakt in i min Macbook Air poppar skrivstilarna upp. ”Är det direktsändning?” skulle barnen ha sagt när de var små.

Vad morfars farfars far Erik som föddes 1760 skulle ha sagt vet jag inte.

Undrar hur mycket av släktens snickargener han bar på, den grabben? Nu klickar jag fram Lantmäteriverkets karta som också är gratis på nätet. Jaså där är Storliden, där ska Erik bo vid sekelskiftet.

Sitt sekelskifte.

Hem | Om mig Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
(c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Smeknamn, öknamn och favoriter

Sådant som jag blivit kallad nästgårds:

Knatte
Ova
Sven-Ove i Nybyggeras
Svenssôn
Knövvelbäse
Sneggelvesp
Feschel
Dritlur
Kamrat
Vännen
Gossonge (uttalat med o)
Papps
Morfar
Gôbbe

Sådant som jag blivit kallad ute i världen:

Drängen
Rotkapern
Mike
Sven-Oskar
Svennis
Redaktörn
Slängen
Sven Svensson from Sweden
Tarras
Härdsmälta
Demokratiterrorist
SOS

Sådant som jag blivit kallad i det militära:

112

Tre av namnen är favoriter.

### SOS var inga bra initialer. De kändes som ”Hej, kom å hjälp mig!”
### När jag började som larmoperatör trivdes jag bättre med de tre bokstäverna.
### Synd att jag inte jobbade kvar när Sverige bytte till 112. Mitt nummer i lumpen, eftersom jag är född den 12:e januari.

Gossonge är fint. Ordet har inte med gosse att göra. Det kommer av god.

Trivs.

Länk
Fredrik Lindström, Språktidningen: Smeknamn

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
(c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

I skallen på en vardagskonservativ

Ändra ingenting.

Kroppen ska vara fräsch som när jag var 16 och skallen pigg som när jag var 11. Huset ska vara nymålat, i detalj, och bilen nytankad. Gatan färsk och skogen grisfri.

Tage Erlander ska ha drygt 50 procent av rösterna och jag ska vara lagom kritisk, mest mot jordbrukets strukturrationalisering och landsbygdens avfolkning.

Huvudmotsättningen i världen ska gå mellan USA-imperialismen och världens folk, hemmafruarna i Skärholmen ska protestera mot mjölkpriserna, Palme ska vara briljant och Stenmark med men Björn Borg lite mallig så en märker hur olika folk kan vara.

Ingmar Bergman ska vara svårtittad men rolig att härma. Stig Blomqvist ska vinna svenska rallyt, bara grejorna håller. Brynäs ska vara oslagbara efter jul, Assar, Sixten och Toini med. Putte Kock ska gardera med krysch och i TV ska någon skoja om Hylands flint varje helg. Det ska vi tycka är väääldigt roligt.

Ändra ingenting.
Jo gör det.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
(c) Sven-Ove Svensson (dela gärna)

Alla dessa tillfälligheter som kom och gick, var det ni som var livet?

Alla dessa val en gör. Vad hade hänt om jag hållit fast vid idén om att bli ingenjör bara för att matten var rolig i högstadiet? Hur skulle det ha blivit om jag sökt till Teknis? Skulle jag ha varit en usel före detta konstruktör av varuautomater nu? Glad i lättgroggar, Lasse Stefanz och major Björklund?

Vad hade hänt om jag inte slutat vara pacifist, den där rasten på Sundstagymnasiet när Dan, Gunnar, jag och några till diskuterat kriget i Sydostasien så saliven stänkt i en hel veckas tid med varandra? Då hade jag knappast blivit Vietnamaktivist, inte gått vidare politiskt inom några månader, inte ens åkt på roliga repmöten i Södertälje och Boden efter fyllda 42. Fortfarande med pennan i hand. Skulle jag ha varit en övervintrad hippie med längtan till San Francisco i dag, blommor i håret på alla gamla bilder och en tummad haschpipa i stället för Maos lilla röda i nostalgilådan i snedgarderoben?

Vad hade hänt om jag inte sprungit terränglöpning och åkt skidor så mycket i min tidiga ungdom? Skulle jag aldrig ha hittat motionsidrotten då? Hade magen varit 40 kilo större nu och själen 50 kilo långsammare?

Dansbaneskräcken
Vad hade hänt om jag inte gillat att köra moped så mycket? Skulle jag ha varit ogift i dag? Ensam, trött och … ensam? Eller hade jag fått lov att lära mig dansa och sluppit dansbaneskräcken?

Vad hade hänt om jag inte gått min skrivmaskinskurs när jag hoppade av gymnasiet vid första försöket? Skulle jag aldrig ha hamnat som sekreterare och redaktör i elevrådet vid andra försöket då, och fått smak på Redaktion?

Vad hade hänt om jag fortsatt i redaktionen för kulturtidskriften Rallarros 1981? Skulle jag ha fått energi och nätverk nog för att orka leva på det fria författandet då? Eller om inte tipset kommit om skolstrejken som inte de andra journalisterna kände till. Skulle jag ha varit bedagad nyhetsreporter nu? En som predikar journalistikens konsekvensneutralitet.

Gratis Kina-resa
Tänk om jag och den kära vännen inte åkt till Paris för mitt första förskott från ett förlag 1977. Det som jag aldrig fick sedan.

Tänk om jag aldrig skrivit min första krönika i Värmlands Folkblad.

Tänk om jag inte råkat hitta en före detta lumparkompis som kontaktperson i en annons när SOS-centralen i Karlstad sökte folk 1987.

Tänk om jag inte blivit tvingad att använda dator 1986 och fått vara den som lärde arbetskamraterna surfa på internet på Räddningsverket 1994.

Tänk om inte tokstollarna i Göteborg brutit sig ur vårt förbund, så min gratis Kina-resa vintern 1970-71 blivit inställd, när vi redan var vaccinerade. Då när Kina fortfarande var mer eller mindre isolerat efter kulturrevolutionen men vi kamrater var välkomna.

Tänk om farfar haft pengar till handpenningen när Värmlands största gård var till salu på 1940-talet, den som han skött åt banken efter senaste ägarens konkurs.

Slumpen fnittrar
Alla dessa tillfälligheter som kom och gick, var det ni som var livet? Nej nej. Ni var bara val vi gjorde, slumpmässiga händelser som inträffade, ögonblickens små experiment. Ni har inte slutat kasta tärning och singla slant än, det har inte jag gjort heller. Allt fortsätter, slumpen fnittrar, livet har stor humor och tur är det. Den fria viljan, det hörs ju redan på orden att de har skoj. Fast fri, det vete fanken.

Vad händer om jag tar sovmorgon i morgon? Eller går upp halv fem och tar en biltur till Borås? Vad skulle hända om jag … Alla dessa vägval en har gjort, utan att märka hur viktiga de var.

Undrar vad som hade hänt om inte Facit hade haft ett paketerbjudande på skrivmaskin och kurs 1967? Skulle jag ha valt räknestickan då i stället?

Vänta, få se nu, varuautomater, hmmm…

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
(c) Sven-Ove Svensson (dela gärna)

Då tänds där liksom ett ljus i våra ögon

Byter blöja på ung medborgare så bajset stänker. Då ser ungen på skötbordet lurig ut och börjar plötsligt sjunga: ”… å då ska han skjutas, å då ska han skjutas, å då ska han skjutas på en skottkärra fram!”. I nästa ögonblick skrattar han ett pärlande skratt, tills vi båda bryter ihop och får avbryta övningen.

Nå, blöjan måste ju bytas, vi återupptar arbetet, fnittriga. Då kommer den luriga blicken tillbaka och ny högljudd sång ekar genom huset, utan att en enda en i grannskapet fyller år: ”Häppi böfdäj to jo, häppi böfdäj to jo”.

Nytt pärlande skratt och en bytare och byting som skrattar ikapp igen. Astrid Lindgren visste vad hon skrev. När två små gossar av samma skrot och korn träffas, så tänds där liksom ett ljus i deras ögon.

### Inte vet jag om en kan lära sig att ha humor. Det föds du nog med.
### Men du kan definitivt träna på att använda den humor du fått.
### Det gör mina små vänner och jag dagligen och stundligen när vi träffas.

Det är så att vi ska kunna prata allvar.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
(c) Sven-Ove Svensson (dela gärna)

Sju stycken dog

1957 hade jag mässlingen, sex år gammal. Utslagen kändes förfärliga där jag satt bakom nerdragna rullgardiner. Jag vågade inte titta på mina armar som var helt täckta av röd skrovlighet.

Det året dog sju svenskar av sjukdomen. Hur många som överlevde men fick allvarliga men vet jag inte.

Var solidarisk.

Ledare: Egoism hotar barnen
LäkareDärför får myterna om vaccin fäste hos föräldrar

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
(c) Sven-Ove Svensson (dela gärna)