26 528 kilometer belöning

Framtidstro? Javisst. Just nu jobbar vi med nästa sommars fasta kontroller i orienteringens friskvårdsprojekt Hitta ut.

Hittills i år har vi fått 370 personer att ge sig ut i skog och tätort för att leta orienteringsstolpar i Deje och Forshaga.

Kul!

Själv plitar jag på nästa års cykelbanor. Den här gången blir det två banor, en vid vardera av våra två tätorter i kommunen. Det är så inspirerande när vi ser statistiken för sommaren 2019 hittills:

195 stolpar ute. 370 personer har registrerat en eller flera kontroller, 18 har hittat alla. Tillsammans blir det 13 264 registreringar på Hittaut/Forshaga och de har gått, cyklat eller sprungit 26 528 kilometer på stigar, vägar, gator och i vilda lingonriset. 9 948 timmars friskvård, räknar datorn ut.

Vårt ideella arbete får sin belöning. Själv får jag många glada tillrop när jag möter stolpjägare i skogen.

Trivs.

Hem | Om mig Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 985. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Måste vi vara besvikna?

Finns det över huvud taget en lösning på urbaniseringens ena problem?

Glesbygdens samlade besvikelse.

En lördagseftermiddag hösten 1968 sitter jag på en röd GDG-buss på stora vägen in mot stan. Mitt emellan Molkom och Alster får chauffören vänta en stund extra. Borta i skogsbrynet kommer sju personer springande. De vinkar febrilt att de vill med. Springer och springer och vinkar.

Ibland finner en blyg 17-åring från landet orden. Högt ropar jag så hela bussen hör:

– Dä’ flykten från landsbygden!

Ett milt fnitter sprider sig mellan sätena. De har hört uttrycket förr. Det är den tiden.

Det är det än.

Snart bara fotoalbumen
Idag bor 87 procent av oss svenskar i stan eller tätorten. 60-talets granplanterade åkrar börjar avverkas nu men åkrar blir de aldrig mer.

Den är förstås global, urbaniseringen. Från min privata horisont i ungdomen handlar den om nedlagda granngårdar, auktioner, avstånd till kompisar.

I den litterära dokumentären Osebol av Marit Kapla handlar den om att skolungdomarna måste flytta hemifrån för att bussarna går för tidigt. Om bron över älven som fick stängas när storsamhället vägrade laga den.

Åker jag runt i mitt landskap, en bit bortom de asfalterade trottoarerna, minns jag fortfarande den forna lanthandeln, macken, postkontoret, polisstationen. Snart är det bara fotoalbumen som minns.

Förr blev de raggare
Författaren Kjell Erikssons senaste deckare handlar om detta. Inte minst om reaktionen på förändringen. Han skildrar besvikelsen. Den förstår jag. När staten lägger ner sin service i de små tätorterna drabbas landsbygden med. Han skildrar reaktionen, den som i boken ”Den skrattande hazaren” leder till nedbränd flyktingförläggning och död.

Sidan 187:
”Nu var hon där igen, på landsbygden, i periferin, men det hade hänt mycket på fyrtio år. Jord. Odling. Mjölk. Det var ord som kom för henne. Hon förstod att nynazisterna fiskade i dessa vatten. Drömmen om idyllen, det rena Sverige, med höskörd och hässjor, en fungerande landsbygd med social och kommersiell service som var värd namnet, det trygga Sverige, det Sverige som oåterkalleligen var borta.”

Sidan 121:
”’Förr blev såna som han raggare, nu blir de nazister’”.

Störst bland svenska män
Är detta oundvikligt? Måste det invandrarfientliga partiet fortsätta växa på svensk landsbygd? Kan vi inte fortsätta att ha ett samhällskontrakt? Går det inte att kombinera motorintresse med solidaritet, den krokiga grusvägen med varm medmänsklighet?

Går gör det nog men just nu är SD störst bland svenska män, berättar opinionsundersökningarna.

”Förr blev såna som han raggare, nu blir de nazister”.

Vanlig mänsklig strävan?
Urbaniseringen är oundviklig säger mig röst efter röst, i tal och skrift. Människan har alltid strävat efter att effektivisera. Det är effektivare att samla många barn i en storskola än 17 barn i ett och samma klassrum fast vi var fyra klasser, som i min gamla B-skola. Storgårdar är rationellare än småjordbruk. Industrier tjänar mer pengar när de är stora än när de är små. Fjärrvärme åt många i stora nära hus drar mindre bränsle än om vi fördelar oss på några vedkaminer per ensligt beläget hus.

Kanske är allt det där sant.

”Radikaliseringen” går att undvika
Reaktionen är inte oundviklig. Den som många med ett missbrukat ord kallar ”radikalisering”.

Problemet är förstås urbaniseringen i sig. Givetvis går den att bromsa, att något motverka. I digitala tider måste inte alla sitta på kontoret i stan varje dag. Vi är några som upptäckt det, tack, forne chefen. Givetvis går det att starta verksamheter utanför 50-skyltarna.

Framförallt handlar det om politisk vilja. Det är korkat att bygga upp hela stadsdelar med folk som inte kan svenska och inte har jobb. Det är idiotiskt att staten abdikerar och lämnar stora delar av landet åt sitt öde.

Det var riktigt, riktigt idiotiskt att släppa etableringen av flyktingförläggningar fri 2015.

Fråga Filipstad.

… och jag vet att det finns fler motkrafter och motargument mot urbanisering och stordrift. Här är några få ledord: närodlat, Sveriges självförsörjningsgrad, stordriftsnackdelar, bete ger öppna landskap, de långväga transporternas utsläpp, naturens skönhet, skogens lugn, den lilla ortens samhörighet.

Det finns argument.
Det saknas politik.

### Lösningen är komplicerad, i den mån den finns.
### Den börjar i slaget om LO-medlemmarna och de motorintresserade männen på landet.
### Fast då måste arbetarrörelsen bli en arbetarrörelse igen.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 984. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

När lusten sätter in

Det har varit för lite bekännelselitteratur på den här bloggen. Nu ska det ske.

Jag har en kärlek.

Den kära vännen har vetat sedan länge, men hon är en förstående kvinna och hindrar mig mera sällan att leva ut min lust. Möjligen kan hon protestera om jag fyller huset med dem.

De kom in i mitt liv redan i ungdomen. Över har det aldrig gått, snarare förvärrats nu när jag börjat döstäda. Ibland känns det som om jag vill passa på så länge jag kan och orkar.

Vissa omkostnader, absolut. Kärlekens möten kostar.

Vi brukar åka till stan. Där smyger jag mig till mina kärlekens möten.

Du förstår, min kärlek börjar på T. T som i …Tidskriftssamlare.

Tänk, min ungdoms Vietnambulletin. Vackert fyllde den sin plats på hyllan, just tack vare samlarn. Bredvid den en likadan med protokoll, flygblad, internorgan och Peking Review. Lyckan var när de blev fulla och jag fick ställa en ny, tom, bredvid.

Sådär har det fortsatt sedan. Tidskriftssamlare med krönikor, havererade manus, tryckta manus. Tidskriftssamlare med egna artiklar, orienteringskartor, brev från läsare. Ibland går jag förbi och stryker sakta med handen över dem. Smårutiga, storrutiga, många i papp, några i trä, några i slagtålig hammarplast. En dag ska mina barn hitta 20 kartonger med noga katalogiserade tidskriftssamlare i yttre snedgarderoben. Vem har sagt att döstädning betyder att du måste slänga saker?

Då har jag inte talat om alla de som står kvar i hyllorna. En måste spara sina årsmöteskallelser och brev från pensionsinstituten.

Hur skulle världen annars se ut?

### Ett besök på IKEA utan att ha köpt minst fyra samlare för 20 kronor är ett misslyckat besök.
### Det kostar ändå alltid 2 000 kronor att visa sig där. Vad bråkar du om?
### Puss puss puss.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root 
Inlägg nr 1 983. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

15 818 steg i solen

Vacker sensommar och vi strövar i vår skog. Tittar till stolpkontrollen Tornet, där både älgjaktstornet och stolpen är borta.

Vår nära värld förändras. ”Här någonstans gick stigen i storskogen där G och jag kört så många långpass.”

Nu är det ett igenväxt hygge utan stig. Om 60 år är här ny storskog igen. Kretsloppet rullar på. Reflexbanan lite längre bort slingrar över ris i dag, där nyss växte högstammig gran. Ett och annat kantarellställe är borta där skördare och röjsåg gått fram.

Nå, det kommer nya.

Fyrbenta jordfräsar
Vid friluftsgården skiljs vi efter en halvmil. Hon går hemåt, jag genar bort till mitt första kantarellställe. Det som jag fann när vi hade orienteringstävling förbi gläntan. Grisarna har varit och rotat igen, som fyrbenta jordfräsar, men inte lika grundligt som ifjol. Snart står jag på knä och plockar gula svampar i min provisoriska tygpåse.

Hagalen blir jag bara vid två tillfällen i livet. När jag plockar hallon och när jag hittar svamp. Då smyger kroppen tyst.

Gula björklöv faller, här och där en rodnad buske i solskenet. Då och då nya knäfall, sakta blir påsen aningen tyngre. Plötsligt tänds trattkantarellblicken. Ena stunden ser du dem inte, nästa ögonblick är de överallt.

Där, där, där!

Nytt trumpetställe
Hittar en ny stig genom mossa och vuxna granar. Strävar uppför ett sällan besökt berg i grisarnas spår. Trattisar lite varstans, en och annan kantarell. Genar över höjder och ner i dalar. Titta, ett nytt litet ställe för de svarta trumpeterna! Som gråsvarta läskpapperstrutar tittar de upp ur det gröna. Vänta, är det inte här strax intill jag hittade mitt första stora fynd av svart trumpetsvamp?

Jo. Jo! Där är de, tamej tjyven.

***

Stolt lägger jag en full tygkasse på arbetsbänken i köket. Det gick bra i dag.
Skogen belönar de sina. 15 818 steg.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 982. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Hösten, vi två och vårt barrskogsbälte

Två minuter i åtta en morgon i september tar vi på vardagsskorna. I dag är det den kära vännens tur att leda vår vandring. Hon för oss mot grusvägen bortom riksväg 62, visar det sig.

Vi ska gå en timme varje morgon när vi inte är upptagna med annat. Det är sen gammalt. En vecka gammalt. Två medelålders plus kan väl också få ha stolta höstambitioner?

Själv skriver jag dessutom Att göra-listor, det är sen 1957:

Byt kanalpaket till tv:n
Läs bokcirkelboken igen
Leta cykelkontroller till nästa sommars stolpjakt
Recensera Anders Ajaxsons skrift om Munkfors och Ransäter 1954

I backen upp mot riksvägen varnar nötväckan, hon brukar göra det. Regnmoln drar förbi i väster, det är elva grader varmt och mornarna har börjat mörkna igen märkte vi när klockradion ringde.

Det är vi som går.
Det är tiden som kommer till oss.

Gärna villa men först en rejäl trädgårdsmöbel
När vi gått förbi tunneln och hästarna och svängt höger mot Ängbråten kommer vi till den igenväxta ängen. Där, mitt i alsnåret, hade någon ställt en färsk trädgårdsmöbel sist jag sprang förbi.

Nu har det hänt saker. Ängskanten är inte igenväxt längre. Här ligger grus, dränering och början till husgrund, där det bara var al och gräs för tre veckor sedan. En ny villa på gång.

Aldrig har vi sett en mellansvensk villaidyll växa fram i den ordningen. Solparasollet först, sedan första spadtaget. Vi älskar det.

En lärorik stund vid kontroll 38
Vi vandrar vidare längs grusvägen. Vid sista torpet tar vi åt vänster in på milbanan. Andningen börjar komma igång, min hosta har äntligen släppt. Ibland pratar vi, ibland går vi tysta. Lyssnar på skogen, lyssnar på våra egna tankar.

I söndags var det DM i orientering någon mil norrut i vårt barrskogsbälte. Hon gick fram och tillbaka med överdragskläder från start till mål, jag satte ut orange skärmar och digitala dosor till kontroller. Veckan innan hade vi provlöpning av banorna och då hade någon stulit en av mina kontrollställningar. Inte ett spår kvar av den, bara åkglada spår av en fyrhjuling.

– Jag stannar vid 38:an och vaktar när jag satt ut de andra, sa jag. Vi ska inte ha nån kontroll stulen under vår tävling.

Där stod jag sedan vid kontroll 38 (dikesslutet) bland trollsländor, mygg och älgflugor och studerade orienteringsvärmland. Snabba 14-åringar som nästan välte kontrollställningen när de rusade förbi och stämplade. Runda damer med svamp i plastfodralet till kartan. Förvirrade herrar som svängde fel först i stigkorset strax bredvid men kom tillbaka. Medelålders löpvilliga som hade mer bråttom.

Det blev rena medicinen. De två timmarna, drygt, stärkte mitt självförtroende som orienterare. Sällan har jag sett så många komma gående till en kontroll, sällan så många som sprungit en bit på en stig och vänt om.

En ledsen liten tjej visste inte var hon var, jag visade henne på kartan. En glad men lätt äcklad kille ville ha hjälp och pekade på nacken. Där satt tre envisa älgflugor som trodde att de hamnat hos ett hjortdjur. Har du haft tre älgflugor i nackhåret, så förstår du den killens bön på hjälp.

På hemvägen, med dosorna och skärmarna i ryggsäcken och handen full av ställningar, fick jag min belöning. Några kantareller fanns det kvar i John Bauerskogen.

Spår av egoism
Detta pratar vi om, när vi inte går tysta. Om extrapassen på forna jobbet hon har tackat ja till, om mitt möte dagen innan med stolpjaktsfolket och om träffen nästa dag med Föreningen för Värmlandslitteratur.

I det längsta försöker jag blunda för hästspåren i milbanan. En hästägare har varit okamratlig igen. Vi har bott här sedan 1983 men det är först under sista året som någon börjat träna med häst i motionsspåren. Trots att det är elakt. Trots att kommunen sagt till. Trots att det bryter mot lokala ordningsstadgan.

Egoismen breder ut sig.
Somliga har svårt med inlevelse och empati.

Vårdslöst, nära folk
Efter min förra löprunda i hästspåren skrev jag i en lokal grupp på Facebook.

Tråkigt att en person fortsätter köra med häst i milbanan vid Sisugården. Färska spår i dag igen. Om hon (?) inte bryr sig om kommunens lokala ordningsstadga så kunde hon (?) väl åtminstone fundera över folkvett och medmänsklig hänsyn. Suck.”

När jag talade med folk i idrottsklubbens styrelse visade det sig att kommunen hade pratat med en kvinna, efter att hon kört vårdslöst nära folk i banan. Dubbelt dålig hänsyn av henne. Det finns skäl till varför man inte ska köra med häst i de motionsbanor vi byggt upp tillsammans. Jag slutade den ledsna tråden på Facebook såhär:

”Forshaga med omnejd är stort nog för såväl skidåkare som motionslöpare och hästfolk. (Ibland är det ju dessutom samma folk. Vem gillar inte hästar). Mitt ödmjuka förslag är att ingen färdas med häst i motionsspåren i fortsättningen och ingen löpare springer i vägen för hästar på några travbanor 😉

Blånande barrskogsmil
Vi vandrar vidare, uppför backarna i femman (hästspår där med), står vid högsta punkten och ser mil efter mil av blånande barrskog, travar neråt mot friluftsgården, plockar några kantareller i en backe, kommer hem.

67 minuter.
På grannens tv-antenn sitter en skata och räknar oss.

### Var bor vi egentligen? När jag bytt t-tröja ägnar jag 37 och en halv minut åt att försöka ta reda på om vi lever på taigan eller ej. Svar: det är komplicerat.
### Den ena kartan tycker att vi hör till norra barrskogsbältet. Den andra kallar oss sydliga. En tryckt bok tycker att gränsen går vid Dalälven.
### Strunt i det. När jag skriver detta är alla träd jag ser där ute barrträd. Alla utom elva. Det går att gå i skogen från vår lekplats till Sibirien – och hela tiden binder denna skog en massa kol.

Tack för det. 

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 979. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Ett under att en lever

Alla dessa underliga sysslor en försörjt sig på. Stå på en stege fyra meter över marken och stämpla plank i ändarna. Köra fram och tillbaka med traktor över en hög med nyslaget hö, gång på gång på gång. Vakta japanska digitala husdjur så de inte ska dö, medan ägarnas föräldrar arbetar. Faxa jordfästningsreferat till den konkurrerande lokalredaktören, eftersom vi konkurrerar med referaten. Åka Värmland runt och fotografera alla järnvägsstationer och -hållplatser. Paddla i dagvatten under Karlstad. Sitta på en tallmo utanför Jönköping och höra utbrytare sända piratradio mot pingströrelsens tältläger. Prata med en granbarkborre i skogarna utanför Lysvik. Döpa kryddan körvel till ”knörvel”, kalla Fryksdalsbanan smalspårig, höra en känd kristdemokrat beskylla sin riksdagsman för att ha ”sålt taska till räven” – och skriva det. Dirigera professionella ambulansförare till en åker i länet, där det springer ”en lam” på en åker. ”Dygnsambulansen, prio 1. Förlamning, förlamning!”. Surfa runt i timmar på det växande nätet, för att hitta webbadresserna till räddningstjänsterna i San Francisco, Hudiksvall och Baku, om de har någon. Ägna 10 minuter per dag åt att fylla i en rapport om att det tagit 10 minuter just den dagen att fylla i just den dagsrapporten om vad jag gjort just den dagen. Läsa krönikor på bred dialekt som får hälften av lyssnarna att stänga av lokalradion direkt. Stå på scen efter scen och hålla upp en sjungande fisk mot en mikrofon: ”Take me to the river”. Spela yrkesstolt smed på en hembygdsgård, fast jag har tummen mitt i armhålan. Nej vänta, det sista var visst ideellt.

Det är ett under att en lever.

 Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 978. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Vi räknar inte skratten

 Vi ska skratta minst tre gånger om dagen tillsammans, den kära vännen och jag. Det har vi bestämt.

Fast vi räknar inte skratten. Det har sällan behövts. Också i de svarta stunder (som även vi har vår andel av) finns det ögonblick när vi tänker på annat. Då, när humorn blir ett plåster.

Gudskelov för det plåstret.

Börjar du räkna skratten så låser de sig snart och blir tilltvingade. Det mår inget förhållande bra av, kärleken genomskådar sånt.

Bästa tändvätskan
Rätt småleende, fnitter eller skratt i rätt stund är den bästa tändvätskan jag vet i en relation. Så fungerar i varje fall vi.

Ibland är humorn en sporre på arbetsplatsen. Möten blir gärna längre på det viset. Men de blir varmare.

Att sedan stå inför en publik och lyckas få den att skratta när man själv vill, och åt ett skämt med allvar i, är en underbar belöning.

### ”Den jag inte kan skratta med kan jag heller inte tala allvar med.” (Mats Oscarsson, min forne chef på Räddningsverket).
### ”humor, 1) som karaktärsegenskap: sinne för det roliga, förmåga att identifiera och med visst nöje acceptera tillvarons ofullkomligheter;” (ne.se).

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 966. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Resan dit där folk hälsar

Jag borde berätta om en lyckad resa, för så var det.
Ändå tänker jag hela tiden på kvinnan i hotellreceptionen som gjorde mig svarslös.

Först borde jag skriva om hur vår resa med Inlandsbanan äntligen blev av. Vi for hela vägen från Mora till Gällivare och tillbaka. Avslutade med en förvånad genväg hem med obyråkratiskt tågstopp i Molkom (!) och tågresa genom både barndomsbygder och nutida grannbygder (Pannkakan i Deje) där sannerligen inga persontåg går mer. Egentligen.

Jag borde berätta om mitt livs godaste rårakor med fläsk och lingonsylt i Siljansfors när vi kom med bil på väg till Mora.

Jag borde berätta om tågvärdinnornas service ombord på Inlandsbanans rälsbussar:
– Älg höger!
– Reindeers to the left!
– Nu är vi strax framme vid Polcirkeln. Här stannar vi i fem minuter så ni kan gå ut och fotografera. (Efteråt fick vi certifikat på att vi passerat den nordliga cirkeln).
– Snart kommer vi till Åsarna. Där är det matuppehåll. Här är menyn, ifall ni vill beställa någonting, så ringer jag.
– Säg till när ni vill köpa souvenirer, godis eller fika ombord.

Sedan kunde jag skriva om räksmörgåsen på Frösön, promenaden i Östersund och den gestaltade historiska vandringen med agerande skådespelare på friluftsmuseet Jamtli. Hur jag efteråt stod tårögd inne i gröna vågen-torpet med alla FNL-affischerna, debattpocketböckerna och NJA-gruppen på vinyl i högtalarna. Deras miljövisa från 1970:  ”Men när röken från fabriken slår ner på chefens hatt, då får vi en miljödebatt”.

Jag borde berätta om hur 14 timmar på tåg från Östersund till Gällivare inte alls kändes långtråkiga. Om de grekiska kvinnorna som jag undervisade i frågor kring inlandsis och jättekast.
– Ser ni en stor sten i skogen här, så har isen brought it here. Varenda en.
– Du borde bli mentor.
– Nja.

Gällivare sedan, Gällivare, oj oj oj! Pensionat först, promenader sedan, spännande sightseeing till Malmberget där hela tätorten ska flyttas. Sju kilometer flytt av stora villor och flerfamiljshus, sök på youtube, det är fantastiska filmer. Midnattssolen borde jag berätta om. Byggkranarna i Gällivare, där arbetslösheten är nära noll.

Jag borde berätta om hur jag skulle springa upp på Dundret och glatt valde en skoterled med 25 centimeter högt lingonris som snart övergick i blötmyr men aldrig tog sig upp på fjället, för där är det skoterförbud. Nå, dagen därpå fick jag min revansch. Rätta leden går att gå med barnvagn, jädrigt fort nerför.

Jag borde berätta om bilen vi hyrde billigt i kanten av Gällivare.
– Den är väldigt populär.
När vi kom fram till bilen var den en mindre skåpbil, men va’ hundan, vi fick fyra dagar till priset av en och den var kul att köra.

Jag borde berätta om Jokkmokk och det fantastiska samemuseet. Om hur vi fick en lokförare och tågvärdinna att för första gången i deras liv stanna i Sandsjönäs. Om våra vänner som visade sin stuga i Gubbträsk och utsikten i Storuman. Om min träningsrunda på Björn Ferrys väg och uppför hans stigar.

Dunket från tåget också, glöm inte dunket (klicka, se & hör!). Även det borde jag skriva två lyckliga rader om.

Jag borde berätta om det kompakta hotellet i Östersund som ersatt personalen med en sms-kod. Avslutningsvis om hur folk hälsar på en på stan i Gällivare, Jokkmokk och Storuman. Tvärs över gatan hälsar de.

Gör mig svarslös
Absolut. Det är bara det att jag hela tiden kommer att tänka på kvinnan i den där hotellreceptionen, när hon gav oss hotellnyckeln. Jag råkade nämna att vi kom åkande från Värmland.

– Du, svarade kvinnan bakom disken. Jag har haft min beskärda del av värmlänningar.

Trött naken blick. Beskärda del.
Inte kan en svara på sånt.

 

 

 

 

 

 

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 963. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Vår sommaräng med hotellgäster

Vi har öppnat hotell. Hittills har vi tio hyresgäster. Konstigt folk, alla har egen mat med sig.

Det är vildbin det handlar om. Utan pollinatörer blir mänskligheten utan mat och själva blir vi dessutom utan blommor, frukt och bär. Så vill vi inte ha det.

I många år har jag sparat en och annan ö med prästkragar när jag klippt gräsmattan. I år gick jag all in och sparade dubbelt så många och drygt det.

– Ska vi inte ha en äng också?
– Jo det ska vi.

En stor trekant i nordvästra tomthörnet, kring fruktträden, fick förbli oklippt. Tjugofem kvadratmeter, möjligen något mer. Dessutom rev vi upp grästorven på fyra ställen och sådde ängsblommor.

Det hade vi knappast behövt. Ganska snart var ängen blå av teveronikor, gul av smörblommor, vit av grässtjärnblomster och grön av diverse gräs vi inte visste fanns. Det vajar i blåsten, tillsammans med massor av prästkragar som slog ut lite senare. Däremellan brunört och vitklöver.

Nu undrar jag bara om jag ska få lien vass nog i juli när ängen ska slås.

Under tiden kommer bi efter bi och lägger ägg och mat i de båda bihotellen, innan de murar igen hålen åt den blivande larven. Ett bi har för säkerhets skull murat med små gruskorn, rätt långt in i bamburöret.

Den transporten skulle jag ha velat se.

### Komposten har blivit fjärilarnas. Den vimlar av hitflyttade tistelfjärilar i vallörten och nässlorna.
### Trevligt folk de med, snabbflygarna.

Hem | Om mig | Skriva & prata Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 960. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)