Pudersnö mitt emellan Elsa Beskow och kriget

Jag förstår inte folk som säger att de hatar vintern.
Det är som att säga att man hatar månen.

Djupt i minnet ligger vår barndom gömd. En av mina minnesbilder är från den lilla älvens raviner. Hon ska bli bredare sedan Ölman, när hon kommer närmare Vänern, men än är hon smal och vig. Upp och ner vandrar höjdkurvorna som hon ritat, uppför och nerför bär mitt nyfikna ensamma skidspår.

Ensam? Jag är inte ensam. Uppe på platten såg jag ett älgspår nyss, i den packade drivningsvägen i backen jag passerade hade en hare tassat. Granskogen susar stilla i vinden, i morgon ska Pelle, vår arméhäst, dra virke ut ur skogen igen. Det ljudet, den ångande hästkroppen, de kafferasterna med pappa på varsin stubbe på fastigheten Ängebäckstorp 1:3, mitt emellan Elsa Beskow och Vietnamkriget.

Än har inte amerikanarna gett sig på det fattiga bondelandet, än vet jag mer om svensk småbrukarvardag än om världen.

Just nu är detta världen. Ett par skidor på fötterna, ett par stavar i händerna. Ryggsäck med kaffe och ostsmörgås, kniv i bältet, femgradig kyla mot kinden.

Trettio centimeter pudersnö.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 183. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Hämtar svamp och minns min sköna lördag

Det finns träning och det finns träning. Detta är svampjogg i hemsocken. Saken är den att vi hade fest i lördags. 

På väg hem från svampjogg. (Foto: Inger Nilsson)

Ett pandemiförsenat 70-årskalas var vad vi hade. Trivsamma släktingar kom, en sol sken, jag fick blommor och presenter och folk sa vänliga saker. Grytan vi åt innehöll svamp, kött, lök, vin, bacon och mer därtill. Den vegetariska var också god.

Känslan att kunna träffas i verkligheten igen, en bit isär men ändå.

… så nu har jag börjat rusa till skogs efter svamp igen. En vet aldrig när en fyller 75. Tiden tränar intervall. 

### Jag önskade mig ett nedskrivet boktips av alla, barn som vuxna. Den idén är jag nöjd med. Jag lovade läsa allt.
### Så här ser min nya läslista ut. Bokförslag från våra gäster vid mitt 70-årskalas på Forshaga hembygdsgård den 25 september 2021:


Våra gästers förslag till läsning

Olle Hedberg: Vad suckar leksakslådan
Jan Lööf: Sagan om det röda äpplet
Ocean Vuong: En stund är vi vackra på jorden
Carl-Johan Vallgren: Den vidunderliga kärlekens historia
Lars Persson: Lyssna vite man!
Stina Wollter: Kring denna kropp
Elias Våhlund: Handbok för superhjältar, del 1
J. K. Rowling: Harry Potter och De Vises Sten
Gregory David Roberts: Shantaram
Jeff Kinney: Dagbok för alla mina fans
Åsa Lind: Sandvargen
Annette Brandelid: Professorn
Andreas Slätt & familjen Karlsson-Dahlén: Berättelsen om Kevinfallet
Joseph Conrad: Mörkrets hjärta
Maj Sjöwall & Per Wahlöö: Den skrattande polisen
Margit Söderholm: Driver dagg faller regn
Isaac Asimov: Stiftelsetrilogin
Bibeln
Marilynne Robinson: Gilead
Karl Olov Knausgård: Morgonstjärnan
Patrik Svensson: Ålevangeliet
Daron Acemoglu & James Robinson: Why Nations Fail
David Sumpter: Uträknad – sanningen om algoritmerna som styr världen
Jonathan Safran Foer: Extremt högt och otroligt nära
Emily Brontë: Svindlande höjder
Casey McQuiston: Red White & Royal Blue
Siri Pettersen: Odinsbarn
Trudi Canavan: The Novice
Kristian Gidlund: I kroppen min
Lucy Dillon: Hundra omistliga ting
Hans Rosenfeldt & Michaël Hjorth: Den stumma flickan
Jo Nesbö: Pansarhjärta
Julie Otsuka: Vi kom över havet
Ursula K. Le Guin: De obesuttna
Conn Iggulden: Stäppens krigare
Mötley Crüe: The Dirt
Elias Våhlund: Handbok för superhjältar
Stephen J. Dubner och Steven Levitt: Freakonomics – en vildsint ekonom förklarar det moderna livets gåtor

Det är en så rolig lista. Den har någonting att berätta.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 180. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Lien sjunger på Grossbolstorp

Först läser man artikel. Vart tredje vildbi är hotat. Utan pollinerare mister vi en tredjedel av vår mat och våra trädgårdar tystnar.

Det är budskapet. 

Då anlägger man äng. Det är inte svårt om du har en ogödslad gräsmatta med rätt många olika växtarter.

Sedan växer det. Växer och växer. Snart lyssnar man till surret och njuter av fladdret och färgerna samt sparar två timmars gräsklippning varje sommar.

Vi gillar varandra
Vi tycker om solitärbin. Vi gillar citronfjärilar, nässelfjärilar, påfågelögon, blåvingar, tistelfjärilar, sorgmantlar och humlor. Det verkar vara ömsesidigt. Bihotellet vi satte upp är mer än överfullt. Oreganon sjuder av liv. Nässlorna på komposten är en fint fungerande BB-avdelning. Jag tror till och med det bor bin i marken på vår äng. Bin eller myror.

Sedan kommer slutet av juli. Som i går, ungefär. Då slår man ängen med sin fars gamla lie.

Människans viktiga verktyg
Där byter den här texten tempo ett slag. Det är alldeles nödvändigt. Vi behöver tänka efter långsamt, du och jag.

Tänk på människan.

Tänk på hur många viktiga verktyg och hjälpmedel hon hittat på genom årtusendena. Elddonet, spjutet och väskan medan vi var jägare/samlare. Lien när vi var bönder.

Tänker du på det nu? Tänker du på en gosse som växer upp till ljudet av när pappa bryner lien och farfar slår varenda dikeskant på gården Ängebäckstorp 1:3? Det ska vara prydligt.

Den gossen var jag. Bonde var jag inte ämnad att bli, det skulle statliga Lantbruksnämnden ha hindrat om inte generna hunnit före. Jag var ämnad till drömmare och skrivkarl.

Tänk inte på det nu. Tänk på doftminnet av nyslaget hö, tänk på ljudet av en lie som taktfast skär omkull mellansvenskt hö medan humlorna surrar.

Hör farfars takt
Den står i garaget. Det är inte farfars gamla med orv av trä, det är en nyare variant som pappa en gång köpt. Den är röd, grann och slö.

I två år får den duga. 25 juli båda åren kommer den fram. Lycklig går jag omkring på vår äng och hör farfars takt när eggen skär genom gräs och klöver.

Egentligen skulle vi sätta upp en hässja också. Nå, ängshöet jag slagit får ligga kvar några dagar och fröa av sig. Sedan krattar vi ihop och kör bort det. Ingen gröngödsling här, det är en äng vi ska skapa. Äng vill ha mager jord.

Ge mig bara en vassare lie.

Hittar en slipare
Man springer i skogen med kamrat. ”Känner du någon som kan slipa en lie? Vår är så bedrövligt slö och snart måste ängen slås.”

Man har tur. Löpkamraten känner en i Skived, på andra sidan älven, som slipar. Vi far dit.

Dagen därpå äger vi en nyslipad lie, så vass att den trevlige sliparen fått lov att tejpa eggen så vi inte ska göra oss illa vid transporten.

***

Måndag morgon ringer väckarklockan 06.30. Man sveper fort en kopp kaffe och stövlar ut på egendomen innan morgondaggen torkat.

Nu!
Nu sjunger det en lie på Grossbolstorp. Ser du, pappa? Hör du, farfar?
Lien sjunger.

### Ännu en generation sjunger lien. 
### Jordbruket i Europa är 10 000 år gammalt. Lien kom sent, omkring år 500 före vår tideräkning. Då började man odla så stora fält att skäran blev olönsam.
### På 1800-talet kom den hästdragna slåttermaskinen och efter kriget ersattes lien helt av den traktordragna slåttermaskinen.
### Fast då glömmer vi alla farfäder som gick omkring och slog våra dikesrenar. Ända in i tv-åldern gjorde de det. Det ska vara prydligt.

(Foto: Inger Nilsson)

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 167. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Välkommen i enhetsfronten, Annie Lööf

Jag är son av småbönder. Mitt första politiska möte på egen hand var med Centerns Ungdomsförbund i en liten byggnad i norra delen av grannsocknen Väse. Var den grå? Jag minns den som grå. Nästa gång cyklade vi iväg till gökotta uppe på Mosarsberget, även det i värmländsk glesbygd.

Runt omkring i socknarna for ett spöke. Nedläggningsspöket. Åker jag runt i trakten i dag kan jag peka ut platsen för ett antal gårdsauktioner där vi och andra småbönder tvingades sälja våra verktyg och inventarier på grund av staten och marknadskrafterna.

Smågårdarna skulle bort. Många av de skogsskiften bilen passerar var åkrar den gången. Nu är de granåkrar, några av dem var jag själv med och planterade igen.

Jag tyckte om småbrukarsamhället, där kvinnorna var starka, naturen nära och självtänkarna många. Jag tycker fortfarande bra om svensk landsbygd.

Vägrade kalla sig borgerlig
Nu kom Vietnamkriget och spädde på ilskan, den som jordbrukets strukturrationalisering redan väckt hos den här ynglingen. I tv-apparaten som familjen slutligen köpte satt en partiledare Hedlund och förklarade att hans centerparti inte var något borgerligt parti. Det var icke-socialistiskt. Verkligen inte borgerligt.

Den gången tyckte den här spirande socialisten att detta bara var en lek med ord. I dag vet jag bättre. Så småningom skulle jag träffa många av hans partimedlemmar genom jobbet. De värjde sig ivrigt mot att bli kallade borgare.

Vad skulle Gunnar Hedlund ha sagt om damen som leder hans parti i dag? Hon som är mer nyliberal än någon annan i fosterlandet. Hon som vill låta marknaden helt ta över, där Hedlunds parti en gång såg annorlunda på saken.

Duger till att sälja japp
Detta kunde jag skriva mycket om. Lössläppta marknadskrafter fungerar någorlunda om du ska sälja en bit japp och en påse chips. Organisera en rättvis skola, en levande landsbygd och ett klimat som Homo sapiens kan överleva i duger de inte till.

Hon är inte min politiker, helt enkelt. Ibland tror jag inte ens att hennes egna medlemmar inser vart hennes linje skulle leda, om hon fick bestämma själv.

Och ändå. På en punkt är hennes politik likafullt värd respekt. Det är när hon drar en gräns mot främlingsfientligheten. Tack för det, Annie Lööf. I den enhetsfronten är du hjärtligt välkommen.

### Jag tycker om brukssamhällen också, nämnde jag det?
### De som gärna var bra på bandy eller hockey förr.
### Leta efter fors i namnet.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 165. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

När jag hör världen vakna

Livet traskar på. Juli på tomten, i skogen och sinnet. 30 grader varmt i skuggan härom dagen, varmare än så där spaden och jag var.

Trivs.

Trivs med första svampsmörgåsarna som landar på våra tallrikar framför senaste fotbollsmatchen och nyhetssändningen.

Trivs med att den partiledare jag kommit att tycka om vuxit så fort i popularitet sedan hon såg till att partiet slutade vara dörrmatta.

Trivs med att löpningen känns bra och nya glasögonen passar.

Trivs med att läsa några färska kloka artiklar om den stilla vreden på svensk landsbygd i min ungdoms tidskrift Clarté.

Och ändå …
Det är nu det ska komma en gardering. Några rader om att allt minsann inte är en dans i mjölk och honung för mig heller. Som om de orden skulle behövas, som om inte mina läsare var klokare än så. Det är klart att även jag har problem. Den svarta tonen hörs. Jag försöker bara inte lyssna på den hela tiden.

När det gäller världen går jag på mina digitala möten med hennes parti, hon den populära som sa ifrån. Jag läser mina böcker och artiklar om klimatet och klyftorna, de två K-na som håller på att förstöra världen. Jag skriver mina egna inlägg där allt inte försöker vara putslustigt. En del texter försöker förklara världen, först för mig själv, sedan för andra.

Jag käftar kärvänligt på Facebook med radikala vänner från förr om hur världen ska förändras. Om kampen för solidaritet och rättvisa.

En särskild känsla
Har jag garderat mig nog nu? Får jag återgå till att meditera över pilfinken som babblar i vårt paradisäppelträd, över sädesärleungarnas flygövningar, över hallonsnårets hoppfullhet i kanten på vår kompost och över henne som jag älskar och som sover en stund till medan detta skrivs?

Bra. Det är inte varje dag jag vaknar halv fem på morgonen, nattmänniska som jag är, men det händer. Det är en särskild känsla att då få gå ut på altanen med en första kopp kaffe och en kaviarsmörgås, sätta sig ner mitt i världen och lyssna. Höra på det myllrande livet.

Det finns hopp. Det finns nästan alltid hopp.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 163. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Den tvärilskne gubben mellan Älvsborg och Brukmon

Ibland får man doftminnen av en text. Lars Ask som är vän till en vän fick se ett foto jag lagt ut. Då skrev han och berättade om badplatsen på bilden. Hans ungdoms Hasseldalen vid Långsjön i Grums kommun:

”Jag cyklade iväg med en blandning av spänning och trygghet i kroppen. Den av lutbilen nylutade grusvägens doft påminde mig om sommaren innan och gav en frihetskänsla långt in i benmärgen.”

I texten berättade han om Tom Jones, Rolling Stones och Beatles i jukeboxen vid serveringen. Om John Silver utan och Philip Morris med filter. Om att cykla en halvmil dit och en halvmil hem, för att få reda på om någon ville spela fotboll senare på kvällen. 

”Svaret nej var inte så kul då!”

Bilden jag lade ut.

Först lutbilen, sedan vi ungar
Nylutad grusväg. Det är de orden som får mitt minne att dofta igång. Norr om Karlstad, precis öster om Klarälven, ligger gården Almar. Där levde jag mina första år, ett jämfotahopp från grusvägen mellan staden och bruksorterna norrut.

Väg 720 är asfalterad nu. Någon gång mot slutet av 1950-talet fick den oljegrus till att börja med. Men innan dess var den en vanlig grusväg, alldeles lagom lång mellan äventyr och äventyr. Varje sommar kom en tankbil full med lut och sprutade vägen fuktig för att binda dammet. Efter lutbilen kom vi ungar cyklande i flock för att känna den kärva doften och se lutet ligga kvar i pölar här och var.

– Dä’ frå’ Skoghall, lute’, sa de stora pojkarna. Frå’ bruke’. Rör’t inte, dä’ fa’litt!
Rör inte lutet, det är farligt. Det fräter.

Hur gör man väglut?
En gång lurade pojkarna mig. Jag hade missat lutbilen men de hade ett förslag. Åk bort till stället mellan Älvsborg och Brukmon, det är där dom gör i ordning lutet. Åk dit, det är väldigt roligt att se.

Självklart vill man veta hur väglut blir till. Jag var inte så gammal. Fort upp på cykeln och iväg. Efter några minuter var jag framme och styrde in på gårdsplanen framför ett stort rött uthus. Där fanns inte en enda lutbil så långt sexåringen kunde se. Däremot kom det en tvärilsk gubbe i sina argaste år studsande gräsmattan fram.

– Jaså, du kommer tillbaka din jävel. Ge dig iväg härifrån innan jag slår dig fördärvad! skrek han. Allt möjligt sådant skrek han.

Haft sönder hans rutor
Någon hade pangat rutorna på hans uthus. Nu trodde han det var jag som hade gjort det. Jag har aldrig pangat en ruta på flit i hela mitt liv, fortfarande inte vid 70 års ålder. Det kunde ju inte han veta. 

Gråtande cyklade jag hem och berättade för mamma och pappa. Pappa tog traktorn och for bort till den ettrige. Vad som sas där vet jag inte.

Jag undrade i flera månader vem som hade kastat sten på gubbens rutor. Hur kunde det slumpa sig så, att det hade skett vid just den gårdsplanen som pojkarna tipsade om? 

Varje gång jag känner doften av lut tänker jag på arga gubbar, trasiga fönsterrutor och på en traktor som startar. 

### Kommer jag till min ungdoms Mangenbaden visar jag på huset där jag hörde Stones-låten Satisfaction första gången. 
### Där fanns det också en jukebox. 
### Jag hade alltid för ont om pengar för att spela.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 161. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Att jag aldrig lär mig

Svårbegriplig bild.

Ibland får man skylla sig själv.
Förlåt om jag lurades. Det var inte min mening.

Humor är inte bara färskvara, den är individuell också. Ibland kan det dessutom vara så att det nästan bara är du själv som skrattar eftersom du gjort skämtet obegripligt.

Detta hände mig härom dagen. Vi hade köpt ny dammsugare när vår gamla gick sönder. Då slog det mig att den var märkvärdigt lik en robotgräsklippare.

Alltså ställde jag ut den nya i kanten på ängen som vi odlar på vår tomt och tog en bild. Därefter skrev jag en hastig text och lade ut. För den som inte är specialintresserad av robotgräsklippare var bilden svår att tolka, fast inte fattade jag det.

Vissa av mina vänner blev lurade, vilket inte var så konstigt. För detta ber jag om ursäkt.

En skärgård av prästkragar
Vi har inte köpt robot. Vi vill inte ha en slät gräsmatta. Jag sparar fler och fler öar av först vitsippor, senare prästkragar och annat där en robot skulle rakat rent. Stubbar får stå kvar och långsamt bli hem för det myllrande livet.

Ängen blir tre år i dagarna. Där tittar just nu teveronikorna som allra blåögdast på oss. I bortre hörnet har jag börjat släppa fram ett hallonsnår, fast vi redan har två hallonhäckar och ett snår. Bihotellet vid verandan har rekordmånga gäster och komposten håller gruppsamtal med alla möjliga arter.

Att jag aldrig lär mig.
Suck.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 157. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Hur blir det nya normala?

Börjar vi närma oss det nya normala? Ett där vi inte handhälsar, inte kramar främmat folk men där vi åtminstone kan träffa v-i-s-s-a medmänniskor både i verkliga livet och inomhus?

– Nu är det ett och ett halvt år sedan ni var inne hos oss förra gången, säger äldsta barnbarnet när vi kliver innanför dörren.

Den repliken hade varit otänkbar före 2020. Så många gånger som vi hälsat på, så ofta som jag var barnaroare eller skjuts- och hämt-morfar i början på pensionärslivet. 

Förr.

Nu är vi gamlingar vaccinerade och törs gå nära våra närmaste igen. Bara att skriva det där sista får mig att jubla – och förfäras. Våga gå nära? Vi som är så kramiga, barnbarnen och vi.

Att vi skulle få uppleva den abstinensen.

Ingen julkram
Jodå, vi har setts. Resan strax före jul glömmer vi inte. Då, när vi inte fick gå ur bilen bland folk på 30 mil, hade vi bestämt. När vi sedan firade förjul, först på en vintrig altan, sedan på en till. Tindrade med ögonen men utan att kramas någon julkram.

Eller tidigare på året, när en av barnfamiljerna fick bo i tält i vår trädgård och bara komma in för att använda gästtoaletten. Handsprit i flaska på båda toaletterna, frukost på altanen.

Inställt, inställt, inställt
Vi är ett gäng som brukar träffas en förmiddag i veckan och lösa världsproblemen. Fick ställas in.
Ett annat gäng vandrar en dag i veckan. Fick ställas in.
Bokcirkeln: fick ställas in.

Förutom det sitter jag i två styrelser och en stipendiejury. Digitala möten är en välsignelse, men nu vill jag sannerligen börja ses rent fysiskt igen. En i juryn har jag aldrig träffat i verkliga livet, inte vår nye redaktör i litteratursällskapet heller.

Jag vill ses.

Vi kommer att minnas den här våren och försommaren, när varje vaccinspruta fick så många gratulationer på Facebook. När ordet ”Negativt” blev det mest positiva i svenska språket och en liten taggig rödorange boll blev den mest spridda bilden i hela världen.

Tack för det
Nu – börjar det kanske lätta en aning. Med stor vördnad tar vi klivet över en tröskel igen. Sitter vid samma bord, tätt, och äter frukost morgonen därpå.

Härom dagen var det gubbpromenad igen. Vi vågade åka i samma bil. Tack för det, forskare och vaccinatörer. 

Tack för klivet över tröskeln.

### Den kära vännen och jag är lyckligt lottade, jag vet. Vi som är två och har intressen man kan syssla med för sig själv.
### Det har lika fullt varit en jädra skitperiod.
### Än är han inte slut. Hur blir det nya normala?

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 156. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Det är något visst med grusvägar man aldrig cyklat

Det är något visst med skrivna böcker man aldrig läst, trampade stigar man aldrig gått, uppkörda grusvägar man aldrig cyklat. Eller att det finns en trädstam vid Nolbygrind, där vi aldrig suttit bredvid varandra, tisslat och ätit äggsmörgås. 

Var ligger förresten Nolbygrind?

Nedre Ullerud, torsdag. Inte pirrar det som första gången jag ska kyssa den kära vännen. Inte som första gången livet skickar ut mig på en scen för att läsa egna texter för publik. Men pirrar gör det. I dag ska vi cykla vägar vi aldrig sett, det tycker vi om.

Vi parkerar i skymundan vid Tunnelberget. Det heter så för att de gjorde järnväg genom berget där, så att en herr Ulf Sterner, Deje, kunde springa bredvid tåget en stund ibland på väg till realskolan i Molkom. Ett bra tips om du vill bli världsmästare i hockey: spring bredvid tåget på Bergslagsbanan.

Jag hoppas så det är sant. 

”Ta dörra mä dej” sa magistern på realskolan när Sterner klev sist in till lektionen. Då gjorde han det.

”Det där är allt en riktig gök”
Sådant talar vi om, vi som också gått i skola i Molkom, när vi plockar cyklarna av cykelstället och flyttar över fikat till cykelkorgen. I magfickan har jag min karta. 84, 90, 87, 88 och 89 heter de cykelkontroller vi har kvar. Svängen, Vägförgreningen, Kanten till öppenmark, Vägförgreningen och Eken.

Vi ska ut och leta stolpar, arrangemanget heter fortfarande Hittaut, i år är vi inte med och arrangerar, därför är varenda stolpe fräsch och främmande. Friskvård när den är som bäst, att leta sig fram för egen maskin till platser vi inte visste fanns.

På raksträckan innan Vartorp sitter en fågel på banans elledning. ”Det där är allt en riktig gök” säger jag. Då flyger den till närmsta björk bortom banvallen och berättar att det är han. Solen skiner, klockan är 10.04, det är 18 grader varmt i skuggan men skugga finns det ingen, inte många moln heller, smörblommorna vinkar i den stilla vinden, vår utflyktsfågel trädpiplärkan tränar sångflykt från hög gran till låg gran och borta på Vartorpstjärn blänker fint blankt vatten som Klarälven fraktat dit.

Vi fortsätter förbi ett rött hus, kommer till ett t-kors med en ännu mindre väg, svänger höger nerför en backe. Hej vad det går! Där står vår stolpe intill vägen mitt i kurvan som den ska. 84:an, Svängen. Tjohoo!

När kodsiffran och koden är registrerade på webben vänder vi tillbaka uppför backen och drar våra cyklar en stund. Fortfarande tror jag att dagens runda ska bli på sin höjd 5-6 kilometer. Jag har inte mätt. En dryg halvmil, det kan det vara värt att höra den gröna fina försommaren sprudla.

Hårdare än asfalt
Tätt intill järnvägen från 1877 går vår grusväg. Ibland är han lerväg, packad torr lerväg, hårdare än asfalt, ibland rasslar grovt grus under våra däck. Vi svänger norrut förbi järnvägen, drar våra cyklar igen vid Jonsbol, svänger höger hitom den gamla skolan, passerar Bernhus, fotograferar en handmålad skylt som lockar med varg och hittar stolpe 90 och 87. Mellan dem hinner vi se forna Mölnbacka station som numera är privatbostad. De brukar bli det.

Nordsjö heter så för att platsen en gång låg norr om en sjö. Den blev utdikad när framtidstron var större i svenskt jordbruk. Vi drar cyklarna uppför bron de byggt över banan, passerar så småningom ännu några hyperitberg i våra liv. Här drar hyperitstråket genom Värmland förbi mot nordväst och Norge. Det märker vi på både höjdkurvor och växtlighet.

Jag hinner inte stanna för att ta bild på två höga stånd med violer bredvid vägen. Nåja, innan färden är över har vi mobilerna fulla med bävergnagda alar, doftande liljekonvaljer och löfbergslila midsommarblomster mot smörblommegult.

Sjön vi inte visste fanns
Svinsjön visste jag inte att den fanns, innan Hittaut-kartan delades ut till alla hushåll i kommunen. Nu vet jag. Den ligger i skogen på gränsen mellan Nedre Ulleruds och Nyeds socknar, nordost om Forshaga, öster om Deje, väster om Molkom. Som gamla nyedsulvar cyklar vi bort till Nolbygrind bortom sjöns sydspets, så snart vi prickat av stolpe 88, Vägförgreningen. ”Här måste det ha varit en grind” säger vi förnumstigt, hittar en åldrad stock att sitta på och plockar fram fikat.

Alltid äggsmörgås vid längre skogspromenad eller cykelutflykt. Det är sedan gammalt.

Karsjön är också utdikad. Kontrollpunkten Eken är inte vanlig i vår klubb, men så heter dagens femte och sista stolpe. 89:an. Vi sätter oss en stund vid rastplatsborden mellan ekarna och tittar ut över sjön. Långt där borta provar en trana sina vingar vid en vassrugge medan jag klickar fram Fornsök på nätet och ser att torpet Anderstorp låg strax intill oss. På Södra Håbergskullen i väster finns en stensättning och flera gravrösen.

Vi är inte de första människorna bland ekarna.

Övergivna av marknadskrafterna
Vid Karsbol plockar min vän syrener, det finns det gott om på ödetomten. Syrener, hallon, äppelträd. Karsbol nämns första gången i jordeboken år 1653, som frälsehemman. På lantmäteriets flygfoto från 1960 är det stora öppna ytor med åkermark söder och öster om sjön. Nu är det mesta igenväxt, husen borta, människorna övergivna av marknadskrafterna.

Skolan vi passerade tidigare ligger i glesare bygd än någonsin, där hålls inga lektioner. Inte på realskolan i Molkom heller, dit åker ingen dejebo längre för att lära den nya tidens ekvationer. På Karsbols gårdsplan spatserar ingen frälsekarl, här har skogen tagit över. Det struntar göken i och trädpiplärkan likaså.

Än så länge.

När vi vänder hemåt bortom ännu mer hyperit hittar jag ett för mig alldeles nytt tecken på att vårt klimat är hotat. De orange snökäpparna. Den som sköter vägen har gjort käpparna hälften så höga som normalt. Mer snö väntar de sig inte längre i östra kanten av Nedre Ullerud.

Efter några timmar är vi tillbaka vid bilen. Då har vi cyklat från år 2021 och tillbaka igen, via bronsålder, järnålder, 1600-tal, år 1877, flygfotots 1960 och Ulf Sterners 1950-tal. Mitt på skogen hörde vi ett rejält slammer några hundra meter bort. Det var ett godståg på väg mot Deje och världen. Långt borta vid tunneln tystnade det i 152 meter. 

Sedan kom det ut som ett tåg igen.

### Nu har jag hittat 110 kontrollstolpar. Det finns inte fler utsatta än.
### En fin förmiddag för oss. 18,46 kilometer lycka, vemod och myllrande liv.
### Människor såg vi dock inte en enda.  Jo en i Jonsbol. Plus postbilen vid Nordsjö.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 155. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).