”Farmor, vem har skrivit på din arm?”

Vi kallar oss Gryningspatrullen, även om det är ett tag sedan vi såg solen gå upp. Vi är några äldre medborgare som tycker om att gå i skogen, fika och prata. Tillsammans.
I går handlade pratet först om Bergen-Belsen.

Just nu är det älgjakt i skogarna där vi bor. Därför promenerade vi stan i stället, det vill säga Karlstad. Temat var Krig & Fred och jag var fortfarande förbaskad över att någon rivit ner minnestavlan i kanten av stadsdelen Herrhagen. Den som berättade om kvinnorna som kom hit från koncentrationslägret Bergen-Belsen. Jag hade bestämt mig för att den berättelsen inte fick dö med skylten.

Här är mina föredragsstolpar vid de första två anhalterna under vandringen från Vasagatan till Brigadmuseet.

Minnestavlans plats vid Vasagatan 
Fredagen 26 juli 1945 hade det samlats ganska mycket folk här, nära stickspåret. Hemligt – men ryktet hade spritt sig. Det skulle komma ett tåg med överlevande kvinnor från koncentrationslägret Bergen-Belsen utanför Hannover.

När engelsmännen närmat sig lägret hade vakterna flytt, lämnat fångarna inlåsta. Utan mat. Många hann dö.

De som kom hade räddats från lägret i Tyskland kom till Malmö. Nu med tåg hit. 

Cirka 300 kvinnor skulle det bli här, totalt. Detta var de första 159. Klockan 13.24 kom tåget. 122 av dem orkade gå själva till Herrhagsskolan, några hundra meter uppför gatan. 37 fick åka ambulans, i tur och ordning. Sjuka, många av dem tuberkulos.

Snart skulle Nya Wermlands-Tidningen och Karlstads-Tidningen starta insamlingar till dem.

Herrhagsskolan beredskapssjukhus
Den 21 juli 1945 kom ordern. Gör beredskapssjukhus av Herrhagsskolan. Kvinnorna kommer om fem dagar. Skolan utrymdes, sängar och medicinsk utrustning fraktades hit. 

Den 24 juli annonserade man efter sjuksköterskor, kokerskor och städpersonal. Dagen därpå började de jobba – och en dag senare kom tåget.

Taggtrådsstaket. Efter ett tag två staket utanpå varandra, för att minska smittrisken, när många ville stå utanför staketet och prata med kvinnorna. Tbc och andra sjukdomar. Karlstadborna stod utanför staketet. Tränade skoltyskan. Skickade över paket. Tog med några av de friskare flickorna på promenad på stan. Ett 15-tal kvinnor dog. Begravda på judiska begravningsplatsen.

Sex månader här, sedan vidare till konvalecenthem i Sverige.

Hertha Spier hette en kvinna. Hon vägde 28 kilo när engelsmännen räddade henne i Bergen-Belsen. Hennes syster hade nyss dött. Här blev hon vän med en karlstadflicka, Kajsa Persson.

Åren gick. När Hertha flyttade till Brasilien tappade de kontakten.1981 for Kajsa dit för och letade en hel månad men hittade henne inte. Så, 2004, efter en artikel i veckotidningen Allers, kunde de återförenas i Karlstad igen.

Herthas barnbarn hade frågat: ”Farmor, vem har skrivit på din arm?” ”Det var en farbror som gjorde det.”. ”Hade han inte något papper att skriva på?”.

Vi får aldrig glömma
Där var det slut på de första två Kom ihåg-lapparna. Vandringen fortsatte sedan till Fredsmonumentet och Frimurarlogen som båda påminner om när Norge blev fritt land. Utan skottlossning. Statyn med vår kanske värsta kung genom tiderna, Carl IX som grundade Karlstad, fick också besök.

Minnestavlan vid stickspåret där lägerfångarna kom? Den är uppsatt igen, tack för det. Vi får aldrig glömma.

### Talarmanus gör sig bäst när de talas. Jag vet.
### Men ändå.

Läs och se mer
Gillet 2008. Läs Christer Matssons artikel på sidan 8 om när Herrhagsskolan blev beredskapssjukhus (pdf).
Christer Matsson: Till Herrhagen klockan 13.24 (bok, 52 sidor, pdf).
Några korta filmbilder från ankomsten och beredskapssjukhuset

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 103. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

När pandemin kom blev skogen räddningen

Nu är stolpjakten slut för året i vår kommun. Nästa vecka börjar älgjakten.

I år har vi satt ett fantastiskt rekord, stolpletarna och vi arrangörer. När pandemin kom blev skogen räddningen för många.

Läs i slutet på inlägget vilka siffror. Mer än dubbelt så många deltagare i Hittaut som i fjol. Blev det fler som registrerade stolpkontroller än som går på hockey och fotboll i min tätort?

Min första skog
Min första skog var en långsmal rand mellan en grusväg, en gårdsplan och några gärden. Smal? Den var jättestor tyckte mina små ben. I dag när jag mäter på kartan är den 59 meter bred. Metrarna tycktes längre på den tiden, somrarna också. Snön om vintern var djupare, det är däremot sant.

I denna storskog smög jag omkring mellan gran och tall, klev över stensättningar som jag inte visste var fornminnen. Gården vi arrenderade av kyrkan hade blivit nämnd i skrift år 1287 första gången och var socknens äldsta. Det anade jag inte heller.

Skogen var fin, trampad av människor i tusentals år. Gökar gol, skogsduvor flockades och i våra holkar föddes starar. Kniv fick man i sexårsåldern och sedan lärde min kusin mig att bygga kojor.

– Det finns tre sorter, sa han.

Ibland strövade vi vidare över åkrarna österut, in i den storskog som har fortsatt att vara djup och som hänger ihop ända bort i Sibirien.

Min andra skog
Min andra skog, när vi flyttat, gick det att gå vilse i. Det var innan jag lärde mig följa den smala älven som satte gräns för vårt småjordbruk. Drygt 1 100 steg för en åttaåring från mitt och min brors rum rann det en älv på väg mellan tallheden i norr och Vänern i söder. Hon slingrade sig, Ölman. Nästa sommar lärde jag mig hoppa över henne och in i grannsocknen.

Älgar sprang förbi under mina vandringar, råbockar skällde, tjädrar spelade och väster om vår gård, på mossen, trumpetade tranor, pep ljungpipare och sög sileshåret i sig fångade flugor.

Sakta erövrade jag ännu en värld.

Blir snäll i magen
När vi flyttade till tätorten 17 kilometer bort fanns det skog där med. Sverige består av en skog med gläntor i. Journalisthögskolan i Göteborg, nja där blev det mest Slottsskogen. Journalistpraktik i Jönköping och därefter jobb i Vaggeryd, Huskvarna, Sunne och Karlstad. Överallt fina skogar ett stenkast bort.

1983 kom vi till Forshaga. Här känns det numera som om jag gått och sprungit varenda stig. Några har jag hjälpt till att skapa. Det finns skäl till det. Två skäl närmare bestämt: lugnet och nyfikenheten.

Du blir snäll i magen av att dra till skogs, konstigare än så är det inte.

Sov mot en gran
Jag hade aldrig hört talas om ordet skogsbad, när jag som 13-åring tog för vana att ligga och sova mot en gran eller tall borta i skogen, i väntan på hackspettar, råbockar och andra djur. 

– Jag går till skogen, sa jag till mamma och så drog jag i väg. Småningom lärde jag mig orientera, kom att älska kartor, och på vintrarna drog vi barn skidspår lite varstans genom socknen. I fyran åkte jag skidor hela milen bort till skolan i Fasterud en gång, när blötsnö lagt igen vägen så att inte skolbilen kom fram. I sexan hittade jag en genväg över dal och berg och spårade själv norrut till skolan i Fageråsen.

Skogen. Den susar. Den lever. Du blir frisk av den. Ibland levde vi bokstavligen på den. Då satte pappa en yxa eller barkspade i näven på mig eller ett järn att barka savande tändsticksaspar med. Skôj!

Den livsstilen har fortsatt, även om jag inte är med och driver skogsbruk längre. När åren gått har det blivit roligare och roligare att titta efter fåglar. Vi börjar ju lära oss fler och fler arter och läten. Numera plockar vi mer svamp än förr och jag springer förstås. Alltid med skogens egen musik i mina öron. Ett beroende i sig. 

Dessemellan fikar vi. Kaffe och smörgås smakar alltid bäst på en stubbe eller klipphäll i skogen, ibland i kända trakter, ibland vid främmande stig.

Nära ett och ett halvt varv runt jorden
Så var det då stolpjakten. Det är många år sedan den kom in i mitt liv. 1900-talets Naturpass och Trimorientering kom att ersättas av fasta kontrollstolpar som stod ute hela sommaren. Stolpjakten. Numera heter det Hittaut, idén är den samma. Du får en karta i brevlådan i slutet på april, då sitter det fasta stolpar ute i skogen och inne i tätorten. Det är ringarna på kartan. Varje månad sätts nya stolpar ut, som du kan ge dig iväg och leta reda på. Registrerar du stolpens kod på nätet kommer du med på listan och deltar i utlottningen av priser. Strax innan älgjakten tas stolparna in för vinterförvaring.

Där är vi nu. Snart kom vi ju med och började hjälpa till med arrangemanget. Jag har hittat på kontrollpunkter genom åren, jag har satt ut stolpar, jag har haft mejljour och jag har gått ut med nya stolpar när de gamla fått fötter. 

Nå, nu är det strax älgjakt i skogen igen. På söndagen plockade vi in de 20 stolpar som vi ansvarat för kring Deje och Forshaga. Cykelstolparna. Det har varit en fantastisk sommar för vår stolpjakt. I år har vi verkligen behövts när folk har känt sig isolerade. Skogen har varit räddningen för många, stolpjakten Hittaut en ursäkt.

I vår lilla kommun har 698 personer registrerat kontrollstolpar i sommar. Ett fantastiskt rekord, mer än dubbelt så många som i fjol. Fler individer än som går på hockey eller fotboll en säsong när vårt Forshaga IF spelar, antar jag. Tillsammans har dessa nära 700 personer gjort 29 690 registreringar. De har gått och sprungit 59 380 kilometer tillsammans och de har varit ute i 22 267 timmar.

Det blir nästan ett och ett halvt varv runt jorden. Två och ett halvt år. Lägg alla de kilometrarna på rad, så hade det räckt gott och väl till att trava norrut och sedan österut, för att undersöka om skogen i Grossbolstorp verkligen går ända bort till Sibirien.

Hmmm. Hur långt hinner jag på två och ett halvt år?

### Hamnar i diskussion om begreppet ”det rörliga friluftslivet”. Finns det något orörligt? undrar jag.
### Då får jag fint svar av min vän Anneli.
### Hon ägnar sig åt den sortens friluftsliv genom att så snabbt som möjligt uppsöka en mossbelagd stubbe, en nedfälld fura eller en lagom stor sten, skriver hon. Där sitter hon sedan och luktar, tittar och känner in fri luft. Länge.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 101. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Suga blod ur sina vänner

Forskare i Uppsala har tagit blodprov på 450 av sina vänner – men glömt att man måste klara en etisk prövning innan man får göra ett sådant ingrepp.

Klantigt.

Det som fascinerar mig nästan lika mycket som klantigheten är vilka vänner det måste finnas i studentstaden.
– Du, är det OK om jag suger ut lite blod ur dig?
– Absolut. 
– Du är en riktig vän.

450 stycken!
Samlade i en sån där sal där man lär sig saker.

### Ormen på bilden är från Nyeds socken och har inget samband med forskning, etisk prövning eller blodprov i Uppsalatrakten.

Hem Om mig Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 097. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Stort tack, du som tror på mig. Styrkekram!

Det finns folk som tror en om gott. Till exempel hon som sköter adresslistan på Biltema.
Hon tror att jag är En Riktig Karl.

Mitt snickarintresse var intensivt men upphörde i fjortonårsåldern. Mitt skruvarintresse var nästan lika stort, men störtdök vid övergången från cykel till moped. Kan inte minnas att jag vände den kamraten uppochner och tog lös vitala delar särskilt många gånger.

Förutom att jag tappade förgasaren under färd en gång och undrade vad som hade hänt. Det var det där att jag undrade som särskilt imponerade på mina vänner.

Med trassel i fickan
Hon på Biltema tänker inte som dem. Hon tänker att Svensson är bildbar, kanske rent av kunnig redan nu. Kanske går han runt hela dagarna med trassel i bakfickan på fastigheten Tvillingarna 9. Byter ett topplock före frukost, renoverar en farthållare lagom till lunch, sover middag med en lambdasond bredvid sig på soffan. En titanium som han känner igen på att en av kablarna är röd.

Jag tror åtminstone att hon tror det. Varför skulle hon annars sätta upp mig på sändlistan för nya bildelskatalogen? Hur som helst blev jag mycket stolt. Den ligger så fint i handen. Den får mig att växa, allt medan jag frossar i bildelar jag inte visste fanns.

Svetsmutter med plugg. Rörböj med muff. Bromsok till elektronisk parkeringsbroms. Kråkfotsats. Pressplatta, universal. Motorstativ med snäckväxel. Fjäderbenslagringar. Knutkors. Drivknutsavdragare.

Olja beläggen
Det är som om jag blivit rakare i ryggen. Nästa gång jag träffar riktiga karlar kan jag språket.
– Nej, du vet, jag har fått nåt skit i takboxen. Ändrörena mår inte heller bra och bromsbeläggen måste oljas.

Tack, du okända! Du vände mitt liv. Nu kommer jag aldrig mer att tappa nån förgasare. Vad kostar en sån till en Octavia förresten? Ettserien. Känner att jag vill ha en i reserv. De går lätt varma, de där.

Vad brukar du ha för olja på beläggen?

Hem | Om mig Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root 
Inlägg nr 2 092. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Vårt behov av Västanå Teater

Läs min textruta på Facebook nedan, från i går. Här hemma går Körkarlen igen, i flera bemärkelser.

Diskussionen efter inlägget satte igång tankar. Jag beundrar Västanå Teaters medarbetare mycket. Det gör det ännu mer spännande att se vad de kan göra av Selma Lagerlöfs berättelsen från 1912.

Kan göra? De har ju redan skrivit, dramatiserat, regisserat, komponerat musiken, skapat och sytt dräkterna, koreograferat, gjort scenografi och ljussättning, läst in manus, repeterat, repeterat och repeterat. Då – slog pandemin till. Precis som tuberkulosen spelar sin dystra roll i berättelsen så kom coronan att spela roll i almanackan. Premiären fick lov att skjutas upp till nästa sommar.

Ännu en grinig lungsjukdom ville ha ett ord med i vår föreställningsvärld.

”En stor atavism”
Alltså väntar vi. Under tiden läser jag vad Sven Delblanc skriver om Selma Lagerlöf i Den svenska litteraturen (Bonniers, 1989). Han tycker att hon är naiv och hennes berättarteknik ”en stor atavism”. Det betyder ”upp­trädande av egenskap från långt tidigare släkt­led” skriver uppslagsboken.

På så vis.

Kanske har Delblanc rätt om naivismen. Naiv är inte det sämsta, vem är inte det vissa onsdagsförmiddagar när solen skiner? Hellre naiv än cynisk, cynikern får gärna sitt levande språk förstört.

Söker tröst hos Sjöström
Jag tvivlar inte på Västanå Teater. Skaparna av deras föreställningar är geniala. Föreställningen kommer att bli fin, den dag vi äntligen får sätta oss tillsammans i teaterladan i Rottneros igen och ryckas med av musiken, dansen, scenografin och skådespeleriet.

Spökdelen i romanen känns som gjord för Västanå och berättelsen är vacker, dyster och vacker. Ändå måste den ha varit en utmaning. Romanens 112 sidor är inte precis fyllda av folk och action. Det första du tänker är inte att själva handlingen lätt kommer att fylla en helkväll.

Som tröst klickar jag fram en snutt av Victor Sjöströms filmatisering av Körkarlen på nätet. Då inser jag att även han skapade i Västanås anda, fast han inte visste det.

I går kväll letade vi fram hela filmen från 1921 på Telia Play och såg om den. Scenen med dubbelexponeringen av huvudpersonen David Holm är fortfarande lika värd att se. Det är lätt att förstå varför filmen blev berömd och varför Ingmar Bergman ville se den varje sommar.

Vårt behov av Västanå dämpade den dock icke.
Jädra dret-pandemi.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root 
Inlägg nr 2 091. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Dags att starta om?

I går kom den med posten. Den här väntar jag mig mycket av. Rasmus Landström: Coronateserna – 52 teser om krisen och hur vi startar om samhället.

”När staten nu lanserar krispaket efter krispaket – varför inte tvinga de rikaste att vara med och finansiera?”.

Har arbetarrörelsen ”ett språk bortom det dagspolitiska käbblet – minns den hur man lockar fram de ljusaste drömmarna ur de mörkaste undergångsvisionerna? Eller är allt som återstår en slags kvartalsreformism?”.

”För att parafrasera Palme: Coronaviruset är naturens verk – men samhället är människans verk. Om något är fel ändrar vi på det.”

Nu ska jag sluta bläddra på måfå och läsa hela den här första skriften i serien Katalys Essä. En serie, skapad för att ge ”fördjupning, fakta och mod”. Det är tre bra nyckelord.

### Boken går att beställa här: Katalys Essä: Coronateserna.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root 
Inlägg nr 2 088. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

”Död och skådespel”

Jag känner stor sympati med kulturarbetare som vill ut och spela, sjunga eller spela teater igen. Liksom med folk som vill se dem tillbaka på scenen.

Vem vill inte det?

Ändå förvånar det mig när annars kloka människor jämför fulla flygplan med tomma teatersalonger eller trubadurscener med Gekås i Ullared. Allt utifrån baktanken att ”får Ullared så borde vi också få”.

Borde vi inte tänka precis tvärt om? Covid-19 är en förfärlig pandemi och då är det kanske flyget och Ullared man borde begränsa, inte be om öppna teatersalonger för fler än 50.

Jag förstår att kulturens folk är otåliga. Vem har inte fått uppträdanden inställda. Men det är en smittsam och dödlig sjuka som rullar runt vårt klot.

”Död och skådespel” är inte min paroll. Jag väljer livet.

### Kanske finns det en kompromiss som inte är smittsam?
### Kanske kunde man göra i teatersalongerna som i affärerna? Ta in fler än 50 där lokalen är stor nog, fortfarande, med l-å-n-g lucka mellan människorna. Större salong, större publik. Mindre salong färre åskådare. Handsprit.
### Kanske.

Hem | Om mig | Skriva & prata Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 2 087. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

När orden leker

Foto: Sven-Ove Svensson

På pappas tid måste de lära sig blom- och djurnamn på latin i skolan. ”Tussilago farfara” med flera.

Då hittade han på en broderlig ramsa som han uttalade som om det vore ett blomnamn. I det här fallet med betoning på a-na i mitten:
”Britafis luktarilla”.

Nog vet jag var lusten att leka med ord kommer ifrån.

Det låter ju precis som en blomma. 

Hem | Om mig | Skriva & prata Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 2 085. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

När en inte vill härja

En person som jag inte känner men beundrar går i taket, för en gångs skull. Han brukar inte svara hatare skriver han men nu gör han det.

Svarar.

Hans text blir till rena lustmordet. Språkliga svar är inte lika våldsamma som fysiska försvar brukar bli, det gillar jag. Ändå är de effektiva.

Folk tycker om hans långa inlägg, jag med.

”Det heter tjena”
Men. Jag kan ju inte för mitt liv starta en fjantig skendebatt om en liten detalj i karlns eleganta text. Besserwissrar får inga vänner och förresten kanske jag har fel.

Det första han gör är nämligen att skoja med hatarens hälsningsfras. Det stavas inte ”tjäna” skriver han, det heter ”tjena”. ”Tjäna” kommer av att tjäna och är ingen hälsningsfras, menar han.

Detta grunnar jag på en halv dag, medan jag lägger gräsmattetorv i ett fiberdike. Till slut googlar jag, sittande i en trädgårdsstol bredvid diket. Snart hittar mobilen en text i Dalarnas Tidning:

”Tjänare, som ofta förkortas till ”tjena’ eller ’tja’ kommer av det synnerligen artiga uttrycket Er (ödmjuke) tjänare. Vi lär ha lånat in det från franskans ’votre serviteur’.

Även andra språk använder liknande hälsningar; till exempel ’servus’ på tyska, från latinets ord för slav eller tjänare. Italienskans ’ciao’ betyder också ursprungligen slav. Kul att tja och Ciao, med helt olika etymologi, betyder samma sak och låter så lika, tycker jag”.

”Uttalet tjenare i stället för tjänare är förstås från början stockholmskt”, tillägger skribenten.

Jag tror hon i Dalarna har rätt. Det är av ”tjänare” ordet kommer. Inte vill jag härja om det.

Spännande att så många språk gör likadant.

Hem | Om mig Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 2 084. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).