När jag bildar eget som pancho

Jag funderar på att bilda en egen pensionärsorganisation tillsammans med mina gamla gymnasiekompisar. Den ska heta 68-vänstern och vi ska vägra kalla oss gamla, äldre äldre eller pensionärer.

Vi är komplediga, tro inget annat. Det är faktiskt inarbetad tid som det arbetande folket har kämpat sig till. Kamp lönar sig.

Vi ska ha ett principprogram. Det blir kort men bra, två enkla ord:
ALLT GENAST!
(Stormande applåder!).

Efter tre veckor kommer några revolutionära typer från Skoghall att bryta sig ut och anta programmet:
NÄSTAN ALLT GENAST!
(Väldigt stormande applåder!).

Det vill nämligen inte överta hela tjyvsamhället, så det så, deklarerar de. Särskilt inte genast.

Nu är det så att en grupp med centrum på Guldkusten är mer revisionistiskt, ja nästan reformistiskt (!) lagd. De smyger sig försiktigt ut ur organisationen en grå septembertisdag under parollen:
ALLT SNART (kanske)!
(Höjda ögonbryn).

Så där fortsätter det sedan. Mest ska vi spela boule och dricka kaffe. Ibland åker vi buss och tittar på mellansvenska vattentorn samt en korvkiosk på Mon i Deje.
– Moon, säger vi. We are on the Moon. Pommes till alla!

Stormande applåder.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 178. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Världens viktigaste ljud i töliga högen

Det finns tidskrifter och tidskrifter. En del kastar du dig dreglande över så fort de landar i lådan eller mobilen. Åtminstone gör jag det.

Andra kastar du dig definitivt inte över. De hamnar i samvetshögen, den tråkiga.

Töliga högen handlar om plikt och samvete. Du har prenumererat eftersom du tycker att du bör. Frågan är viktig, föreningen behövs, du borde lära dig mer.

Borde. Plikt. Samvete. De orden är ingen bra grund att bygga ett långvarigt förhållande på.

Då tror jag mer på lusten.

Två teser för tidskriftsmakare

Varje god journalist har tre uppgifter, som jag ser det. Hon ska informera, hon ska granska kritiskt och hon ska underhålla. Proportionerna mellan de tre måste få variera men sammantaget behövs de allihop.

Det är min ena tes.

Den andra är att alla journalister och tidnings- eller tidskriftsmakare måste lära sig att varje läsare är många läsare. Du är en sorts läsare på jobbet klockan åtta på måndag morgon och en helt annan där hemma på fredag kväll. Eller i solen i hängmattan efter en lätt lunch den 18 juli.

Så gör du

Tillverkar du publikationer måste du begripa allt detta.

Du måste informera: ”De här restriktionerna tas bort den 29 september.”
Du måste granska kritiskt: ”Varför just nu? Varför vaccinerar sig inte alla?
Du måste underhålla: texten måste vara läsvärd, bilden berätta, rubrik och layout ge lust att hälsa på. Sedan får du lov att försöka belöna den som tränger över tröskeln.

Allt detta ska du förstå. Skriv inte ”Ett rungande slagskott och ett-noll var ett faktum” för hundraelfte gången. Skriv inte ”Det var på tisdagskvällen som olyckan inträffade” för hundratolfte gången och inte ”Brandkåren var snabbt på plats”. Hur vet du det förresten?

Skriv inte som du brukar, skriv en ny artikel.

Belöna läsaren är svårast

De första två uppgifterna är sådana som du lär dig efter en månad på Journalisthögskolan om du är vaken. 

Då är den tredje svårare, att skriva underhållande. Allra svårast är att krydda långa texter (eller viktiga bilder) med en och annan belöning. Somliga lär sig aldrig.

Det oväntade. Det lustiga. Det finurliga. Det som ger läsaren lust att läsa vidare.

Kanske du ska klämma in en provocerande formulering nu: ”Håller ovaccinerade utlandsfödda på och gör höstens covid till en invandrarpest?” Kanske väljer du det lite försiktigare: ”Information är den näst bästa medicinen.”

Varför inte båda? Prova om du tycker det fungerar. Att skriva personligt är att balansera. Ibland trillar du ner, ibland får även du din belöning. Den är värd risken.

Göra tidskrift är som fartlek

Tidningsmakeriet kräver ännu känsligare sinnen. Nu ska du göra en hel tidning eller tidskrift. Då måste du våga släppa loss. Vore du löpare skulle jag säga: tänk fartlek. Då går det fort ibland och sakta ibland. Ena stunden går pulsen ner, nästa ökar den.

Så ska en bra tidning eller tidskrift se ut. Jag vill möta människor. Jag vill lära nytt. Olika stunder av ditt tidskriftsnummers liv vill jag vara den ambitiösa måndagsmorgonen, den spralliga fredagskvällen eller den loja hängmattestunden. Skriv så. Redigera så. Varva inslagen så. Det finns notiser. Det finns personliga krönikor, förvånande foton, skämtbitar, dretlånga jätteartiklar som bubblar av berättarglädje. 

Men mest av allt vill jag småle (eller skratta) och få lust att läsa. Läsa mer och mer och mer. Skriv så.

Den bytte hög

Alla dessa funderingar beror på att en tidskrift alldeles nyss tog klivet från töliga högen till knöliga högen. Den där de sönderlästa ligger. Jag pratar om sommarnumret av Sveriges Natur. En pliktprenumeration. På senare år har jag läst mycket lite i tidskriften, trots att jag är gammal miljöaktivist och varm naturvän. 

Nåväl, en kväll har jag läst färdigt både senaste recensionsboken, nyaste romanen, det färskaste från mina vänner på Facebook samt dagens ETC.

Då tittar en pigg pollinerare fram på nattduksbordet. Det är omslaget till Naturskyddsföreningens tidskrift. Ja ja, jag tar väl den då. Jag ska ändå snart släcka.

Jaså det ljudet

Men inte hundan släcker jag. Sveriges Natur har gjort sin läxa. Visste du att namnet kabbeleka kommer av kalvlek (som i kosläpp) och att blomman har det vackra namnet bekkeblom i Norge? Visste du att höns kan räkna plus och minus upp till 15? Har du hört talas om den 100 mil långa blomsterängen?

Det hade inte jag. Hur det nu går till är jag snart inne i pliktläsningen – men här är den fylld av lust.

Först ett sex sidor vackert och upplysande fotoreportage om pollinerare av Björn Albinson. (Han har satt rekord i antal noterade fåglar på ett år och blev samtidigt nordisk mästare och VM-tvåa i bodybuilding, bara en så’n sak). Visste du att honan av flyttblomfluga på ängsvädden, hon som liknar en geting, kan ha flugit hit ända från Sydeuropa? Eller att hennes ungar flyger till samma sydliga trakter på sensommaren?

Sedan hamnar jag i ett långt intressant reportage om bristen på den livsviktiga klövern, om jordbrukets felsteg och möjligheter. Där är jag nu, stör inte. Vänta förresten, vet du vad som är min bästa belöning hittills i numret? Det är uttrycket ”Världens viktigaste ljud”.

Surret av pollinerare.

### Ordförklaring: Tölig är värmländska för tjatig, tråkig.
### Töliga högen: där skulle Flamman ligga om jag hade haft prenumerationen kvar. Välment, korrekt, mycket plikt och sällan ett leende.
### Knöliga högen (av sönderlästa blad): där hittar jag dagstidningen Dagens ETC.

Fotnot: Fartlek är när du springer en sträcka i varierande fart, från jogg till 80-90 procent av max. Du bestämmer själv farten under de olika delsträckorna, helt utifrån vad du har lust med, din egen känsla och naturens skiftningar.

Fråga inte vad det heter på engelska. Fråga inte.
Jo.
Okej då. Det heter: fartlek där med.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 175. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

”Det låter som när man klipper av en taggtråd”

Först läser jag några rader om boken i tidskriften Vi Läser. Fågelskribenten Göran Bergengren räknar upp fem bra fågelböcker och nämner den som nummer 2: ”En av de bästa artmonografierna. Baker får läsaren att förstå rovfåglarnas roll genom att beskriva skönhet, dramatik och ekologi med martinsonsk formuleringskonst.”

Sedan berättar Sven-Erik Karlsson om den i sin bok Örnögon, som jag recenserar: ”En bok som jag läser varje höst och vinter. Om och om igen. En bok om längtan.” skriver han.

Till sist nämner min vän B den när vi är ute på gubbvandring i mellersta kommundelen. Klassisk fågelbok. 50-årsjubilerade den inte för några år sedan?

Tre omnämnanden så tätt, då finns det bara en sak att göra. Beställa boken från biblioteket, de har den i Arvika ser jag. Författaren heter J. A. Baker, boken han skrev heter Pilgrimsfalk. Den kom ut i Storbritannien 1967 och här i Sverige året därpå, översatt av Lars Holmberg.

Tisdag, 16.35
Somliga säger att det är den bästa fågelbok som har skrivits. Nu har jag nyss cyklat till biblioteket och hämtat den. Hammocken gungar sakta, då och då fladdrar en amiralfjäril förbi och jag börjar läsa. 

Om Bakers metod:

”För att bli igenkänd och accepterad av en pilgrimsfalk måste man bära samma kläder, färdas samma väg, utföra samma handlingar i samma ordningsföljd. Liksom alla fåglar fruktar den det oförutsedda.”

Om landskapet fem mil nordost om London där han går omkring och skådar i tio år:

”Gårdarna är välskötta och lönsamma, men en doft av vanvård dröjer sig kvar, en fläkt av vissnande gräs.” ”Ett grått, ödsligt slättland där sorgen sitter fast som ett brännmärke.”

Om hur falken blir av med ohyra:

”Pilgrimsfalken badar varje dag. Den föredrar rinnande vatten, femton till tjugotre centimeter djupt. Den avstår från bad i vatten som är grundare än fem centimeter eller djupare än trettio. Bottnen måste vara fast och stenig, och stranden långgrund. Den föredrar bäckar där bottenstenarnas färg liknar dess egen fjäderdräkt.”

”I saltvatten badar den sällan.”

Efter badet kan fågeln sitta ett par timmar och torka fjäderdräkten, putsa sig och sova, noterar han.

När J. A. Baker börjar ägna sig åt fågelskådning letar han mest efter nattskärra. Sparvhökarna finns där alltid. Så en dag får han se sin första pilgrimsfalk. Det mötet blir avgörande. I tio vintrar ägnar han sig åt att få uppleva briljansen, passionen och våldet som kommer blixtrande med falken från skyn. Han skriver så: våldet.

Ögat blir omättligt på falk.

Tisdag, 17.42, efter en kort slummer medan aspen susar
Pilgrimsfalkar plockar den dödade fågeln innan de börjar äta. Vissa plockar noggrant hela bytet, andra nöjer sig med någon näbbfull fjäder. Att äta en rödbena eller björktrast tar tio minuter, en gräsand eller fasan tar en halvtimme.

”Över fruktodlingar med vinägerdoftande vindfällen, myllrande av mesar och domherrar, kommer en pilgrimsfalk glidande och slår till i en al vid floden. Vattnets krusning kastar skuggor över rovfågelns smala, spöklika spegelbild och över den spejande hägerns kalla ögon. Solen bryter fram. Hägern förblindar flodens vita hornhinna med ett spjutstick av sin näbb. Falken stiger snabbt mot de uppbrytande molnen.”

Min hammock rör sig sakta, ibland hjälper jag till och gungar med ena handen. Då och då lägger jag biblioteksboken på magen och begrundar den udda medmänniskan Bakers sätt att skriva om sina fågelmöten. En metod som kom att bilda skola i den engelskspråkiga världen, har jag förstått.

Hur är det Sven-Erik Karlsson skriver i Örnögon? J. A. Baker var en okänd ensling med dålig hälsa som vandrade omkring i ett kustlandskap i östra England. Varje dag i alla väder spanade han efter sina pilgrimsfalkar. I dagboken beskriver han de märkvärdigaste händelser i landskapet. Tio år tog det, sedan orkade den reumatiske Baker inte längre. Dessutom hade jordbruksgifterna dödat de flesta falkar i trakten.

Sven-Erik Karlsson igen:

”Så skickade han in sitt manuskript till bokförläggare i London. Där hade de ingen aning om vem manusets upphovsman var. Han hade inte ens telefon. Han fanns därute nånstans i de dimmiga kusttrakternas anonymitet.”

Men ut kom boken och en klassiker blev den. I sin filmskola låter Werner Herzog eleverna läsa tre böcker som ska visa hans pedagogiska målsättning att gå utanför sig själv. En av böckerna är ”The Peregrine”.

Snart är det höst. Snart är det dags för Sven-Erik Karlsson i Gustavsfors att ta fram och läsa den ultimata fågelboken igen.

Onsdag 10.14
I dag är det småkyligt, jag har dragit på mig en yllepläd. Ligger jag stilla i hammocken kommer skatorna närmare, nyfikna.

Baker om att bli alltmer lika de falkar han studerar:

”Jag tittade inåt skogen. Där satt falken hopkurad på en torr gren i ett skuggigt skrymsle och vaktade på mig. Vi lever dessa dagar samma slags liv, han och jag. Ett liv fyllt av fruktan och extas. Vi skyr människor. Vi hatar deras plötsligt höjda armar, deras meningslösa gestikulerande, deras oberäkneliga gång, deras klumpiga manér, deras gravstensvita ansikten.”

Om ljudet av en morkullas kotpelare:

”Men falken hinner upp den och slår den till marken; den faller med en dämpad duns. Falken landar ovanpå den slappnande fågeln och griper med näbben om dess hals. Jag hör kotpelaren knäckas, det låter som när man klipper av en taggtråd.”

Så där fortsätter det dag efter dag i J. A. Bakers detaljerade dagbok från vandringarna en höst och vinter i början av 1960-talet. En enda höst och vinter? Dagboksanteckningarna nämner bara dag och månad, inte år. Jag misstänker att han har samlat anteckningar från många av de tio åren till ett. 

Här skulle jag kunna citera länge ur min nya favoritfågelbok, men det känns inte rätt mot författaren. Han är värd att läsas i sin helhet. 

När jag berättade att jag läst och gillat boken Örnögon antydde en vän att han ansåg den var aningen enahanda. Där är jag inte överens, men så kan man förstås tycka. Kanske tycker vännen att Bakers bok också är tjatig. De är på många sätt lika. Mitt råd till honom och andra: sträckläs den inte. Läs några pilgrimsfalksmöten i taget.

Missa inte slutet.

### Det är fler som insett J.A. Bakers storhet som naturskildrare.
### I december kommer hans bok ut igen i nyöversättning i Sverige, läser jag när den här texten strax är klar.
### Förlaget Bakhåll ger ut den under den mer korrekta titeln Pilgrimsfalken. Då går boken att få från Bakhåll eller exempelvis via Bokus.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 174. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

När mitt älskade Molkom blev internationell nyhet

Klippet ovan är från norska Verdens Gang.

Låt mig vara tydlig. Det är naturligtvis så att om du startar ett byalag så bestämmer du själv reglerna. Startar du sedan en Facebook-grupp för detta byalag, så är det samma sak där. Du bestämmer vad som får skrivas och vad som får raderas.

Den raderingen är inte censur. Censur kallas det när stater bestämmer vad som får publiceras. Inte när byalag på min gamla hemort i Värmland är rädda för diskussion.

Såhär är det. Orten heter Molkom. Den har drygt 1 800 invånare och på denna ort har servicen sjunkit drastiskt sedan jag själv klev på skolbussen för att börja i högstadiet där. Jag skulle kunna anordna nedläggningssafari på Stationsgatan och Storgatan med omnejd. Där låg det ena fiket, där låg det andra. Där låg Pressbyråkiosken, där låg Birgits kiosk, där låg den ena järnhandeln, där den andra. Cykelhandlar hade vi där och där. Konsum hade vi då med, en annan mataffär låg där… Där var häktet, där kommunkontoret.

Så kunde jag hålla på. Det är en imponerande mängd service som flyttat till Karlstad, tre mil bort. Sverige ser ut så i dag.

Sveriges bästa flyktingförläggning
Till detta Molkom har det kommit en hel mängd new age-människor. De har övertagit det gamla ålderdomshemmet Backa och gjort om det till kursgården Ängsbacka. Nyss mest berömt för att sångaren Thomas di Leva brukar vistas där ibland – och för en lustig film på nätet om en tjej som tar en jädra fart och springer rakt in i en karl och börjar gråta. Gråta för att karlens och hennes auror inte hindrade henne från att krocka och få ont. Hon hade ju trott att auran skulle skydda henne.

För mig personligen kändes Ängsbacka bäst för fem-sex år sedan när många därifrån var med och drev en av Sveriges bästa och mest engagerade flyktingförläggningar. Den gången var jag stolt över att vara gammal molkomsbo.

– Titta på Molkom. Så ska medmänniskor tas emot!

Tantrafestival med klustersmitta
Sedan kom pandemin. Ängsbacka fortsatte med sina kurser. Det var inte förbjudet. För några veckor sedan hade de sin årliga, stora tantrafestival. 500 personer kom resande från Sverige och utlandet. Det var inte heller förbjudet.

– Håll avstånd! sa ledningen.

Uppenbarligen hjälper inte sådana uppmaningar vid en tantrafestival. Just nu kan Smittskyddet i Värmland konstatera att 106 av deltagarna har blivit smittade av covid. Siffran har ökat hela tiden.

De har också konstaterat att 88 procent av de smittade tantrautövarna var helt ovaccinerade mot covid.

I det läget börjar oron sprida sig i Molkom och Värmland. Det kanske inte är så konstigt. Utbrottet av covid gör dessutom att norrmännen bedömer arbetspendlarlänet Värmland som mer smittsamt än tidigare. En normalt öppnad gräns känns ännu mer avlägset.

Sprättägg, 3 kronor styck
Molkom har en trevlig organisation som heter Mera Molkom. Den fungerar som ett byalag och vill ge orten liv. Bra, tycker jag. Facebookgruppen de driver bubblar av information om den nya restaurangens menyer, om loppisar, bortsprungna hundar och om sprättägg, 3 kronor styck. Så där som lokala ortsgrupper på nätet brukar fungera.

Naturligtvis har de regler, det har alla facebookgrupper, skrivna eller oskrivna. Avsnittet om god ton lyder:

”Vi ansvarar alla för en välkomnande miljö. Tänk på vad du skriver om andra. Vissa diskussioner är bättre att ta privat än i en öppen grupp. Vi kommer att radera opassande kommentarer utan förvarning.”

Jag säger det igen. Startar du en Facebookgrupp så bestämmer du själv vad som får publiceras och vad som inte får stå där. Det är precis som med tantrafestivaler för 500 ditresta, många från utlandet, många ovaccinerade, mitt i en pandemi. Lagligt. Samma var det när Mera Molkom bestämde sig för att inte släppa fram oron bland molkomsborna i sina spalter. Det var fullt lagligt.

Vad som var lämpligt är en helt annan sak, både i fråga om 500-personers tantraträffar och om undertryckt oro.

Det fick vi inte diskutera
I går var jag själv med i en diskussion i gruppen. Någon hade länkat till en artikel om klustersmittan. Diskussionen kom även att handla om att Ängsbackas ledning inte velat låta sig intervjuas de senaste dagarna. Det tog några timmar, sedan raderade administratörerna hela inlägget och kommentarerna. Synd tycker jag. En aning snopet kunde jag konstatera att följande får man inte skriva hos byalaget i mitt älskade Molkom:

”Grundregeln när en organisation drabbas av kris är öppenhet. Varje gång det står i tidningen eller sägs i etermedia att vederbörande inte vill svara på frågor så väcker det onödig misstänksamhet.

Mina råd som gammal pressansvarig hade alltså varit: 
1. Prata.
2. Pudla.
3. Svara varenda gång. Det är inte journalister du tiger inför. Det är deras läsare och lyssnare.

I dag läser jag om arbetspendlare och andra lite varstans i Värmland som skyller på Ängsbacka för att gränsen blir mer stängd igen. I Molkom finns det folk som inte vill gå till Coop och handla just nu.

Då är inte grannsämjan god.”

Poff, så var hela tråden borta.

### När klustersmittan på orten blivit internationell nyhet är det klokt om Ängsbacka illa kvickt lär sig umgås med media. 
### Lika klokt är det om de trevliga människorna i lokala byalaget lär sig vad som händer om man försöker undertrycka debatten och folks oro.
### En sak har smittan på Ängsbacka lärt oss: Ibland är det skillnad på lag och lämplighet.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 169. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Han går så tungt på jorden men dansar så lätt med orden

En dag lockar det skrivna ordet ut mig ur kvarteret där vi bor. Det är pandemi i världen, jag får hålla avstånd.
Staden lockar inte men jag är pockad.

I hallen klickar jag fram den nyttiga webbplatsen svenska.se. Varifrån kommer ordet pocka? Strax står svaret på min mobilskärm. Det kommer från tyska pochen (bulta, pocka), är ljudhärmande och belagt i svenska språket sedan 1543.

Tack akademin, då vet jag. Staden bultar på uppmärksamhet.

Det är Gustaf Fröding och skrivlusten som bultar. Gustaf som jag aldrig blir färdig med. Vem har inte stått på stan och suckat med reporterblock och penna i hand, vem har inte sprungit fel bortåt Gösthultskanten, vem saknar inte en far som är borta nu?

Svampinjoner och gråberg
Han är så mänsklig, Fröding, så liten och samtidigt stor. Han fattar så väl hur djupaste humor och lättviktigaste allvar behöver varandra. Han går så tungt på jorden men dansar så lätt med orden.

Svampinjoner och sjungande grå-å-å-berg, lustiga kåserier och olustiga grubblerier. Inte blir man färdig med en sådan kamrat.

Boken vinner
Jag ska till Alsters herrgård utanför Karlstad och hämta Frödingsällskapets årsbok. I bilradion pågår en OS-turnering men parkeringen vid herrgårn är nästan full.

– Har ni gratis wifi? frågar jag i serveringen.
– Mmm.

Minuten senare sitter jag på en parksoffa intill Frödingbysten och jublar åt svenska målgörare. Det hjälper inte, boken vinner.

Tio röster om relationen
Er vän Gustaf Fröding är nummer 53 i ordningen bland Frödingsällskapets årsböcker. Som vanligt klokt formgiven av Anita Stjernlöf-Lund. En antologi med tio röster om relationen till skalden och hans verk. Barbro Järliden skriver förord, övriga skribenter är Agneta Pleijel, My Bodin, Helene Rådberg, Malin Biller, Eva Haettner Aurelius, Miriam Kaukosalo, Vibeke Olsson Falk, Eva Jonsson, Hanna Jedvik och Maria ”Vildhjärta” Westerberg.

Jag slukar boken, först vid herrgårdssoffan, sedan hemma i trädgården och i läsfåtöljen. Skriver upp sidan 28 i mobilen, den där My Bodin reflekterar över Frödings brev till storasyster Cecilia:

”För att vara en bra författare krävs hänsynslöshet. Det är ingen tvekan om att Gustaf följer sitt eget råd. Han skriver om sitt innersta, han satsar allt i sina texter. Omgivningens tankar om honom, sedlighetsåtal, skam och skuld, nej, det spelar ingen roll. Skrivandet är rening. Sanningen ska fram. Ingenstans är vi sannare och renare än i våra värsta synder, vårt innersta mörker. Och det värsta och det mörka skriver han ofta om: alkoholism, självförakt, dubbelmoral, brist på självrespekt, brist på kärlek.
/… /
Det är som att Gustaf säger till mig: vad som än har hänt, vilka sorger du än bär på: erkänn dem, använd dem, gör konst av dem!”.

Plågor, motstånd och identitetspolitik
Sedan skriver jag 48. Eva Haettner Aurelius funderar över plågorna och livsglädjen:

”Och orden för själens plågor är många i Frödings diktning: sorg, melankoli, galen, kval, vansinne, grämelse, mörker, ledsnad, vemod för att nämna några, för att inte tala om beskrivningarna av de själsliga plågorna. Orden och bilderna för dessa plågor bildar en generalbas i hans diktning, det är mot dessa plågor hans diktning, hans verser bjuder motstånd, i sin skönhet, i sitt trotsiga hävdande av Eros och livsglädjen.”

Sidan 60, noterar jag också i mobilen. Där resonerar Vibeke Olsson Falk kring identitet och inlevelse:

”Identitetspolitikens förespråkare har rätt i att det är förödande om vissa gruppers erfarenheter osynliggörs i kulturen och det offentliga samtalet. Men när de hävdar att vi inte kan leva oss in i det vi inte själva upplevt skjuter de ett grundskott mot hela världslitteraturen, konsten, filmen, teatern, musiken … Inlevelse är kulturens uppgift och drivkraft.

Fröding föddes in i den tid som brukar kallas ’det moderna genombrottet’. Det var ångans och hoppets tid, den tid som såg de stora folkrörelserna födas och då de tekniska landvinningarna verkligen förändrade människors vardag; järnspisen och symaskinen, elektriciteten, förbränningsmotorn, telefonen … Den moderna sjukvården föddes, det bästa som någonsin hänt mänskligheten. Vetenskapens landvinningar kunde gestaltas i praktisk omvårdnad när den professionella sjuksköterskan kom in i bilden. Samtidigt levde den gamla kulturen och den gamla fattigdomen kvar. När stambanornas blanka rälser lades ut i det svenska landskapet var de flesta stugorna ännu små och grå, rödfärg var ännu en lyx.

Fröding romantiserar inte den gamla tiden, det kan vi tydligt se i dikten ’Den gamla goda tiden’ som gestaltar det oerhört hårda livet på det gamla bruket, ’den förindustriella industrin’ har de gamla bruken ibland kallats. Samtidigt har Fröding rötterna i den gamla, rika kulturen, vi kan tänka på dikten ’Vallarelåt’, där både gestaltningen av fäbodjäntan och själva språket låter en hel värld stiga fram. Denna tids blandning av modernitet och det urgamla, av framtidstro och armod ägde en sällsam kraft. Det är ur denna värld det moderna Sverige blev till.”

Malins serie är höjdpunkten
Allra sist bläddrar jag tillbaka till Malin Biller. Malin är en av redaktörerna för årsboken (tillsammans med Mariam Kaukosalo), hon har dessutom gjort fina tuschlaveringar i boken. Framför allt har hon en egen femsidig berättelse i serieform om sin vandring i Gustaf Frödings fotspår. Den som började när hon var 14 år och upptäckte att hon inte var ensam om mörkret. Det fanns en som hette Gustaf som inte heller passade in.

För mig är hennes serie höjdpunkten i ännu en bra årsbok från ett av våra livaktigare litterära sällskap.

### När jag for hem sprang en hare över 62:an strax bortom sista rondellen. Alla bilister stannade artigt och släppte förbi honom.
### En lååång stund sprang han bredvid mig, jag i bil på väg norrut, han på gräsmattan intill.
### Jag mätte hans hastighet till – 41 kilometer i timmen. Jäspalt, harpalt!

– Den andra boken på bilden överst i dagens inlägg då, den som du också hämtade i stan, vad är det för nåt? 
– Tackar som frågar, där har jag en text med själv. Det är alltid lika roligt varje gång.

… vänta, ömsintheten, jag glömde Gustaf Frödings ömsinthet. Gustaf skulle gärna ha släppt en hare över vägen.

Det är hans historia.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 168. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Pekbildens återkomst

För en tid sedan undrade jag var forna tiders pekbilder tagit vägen. Då kom svaret. Äntligen är de tillbaka, här (i en fin version) i Nya Wermlands-Tidningen.

Kanske går det att ge gamla hederliga ”tre gubbar och ett papper” också nytt friskt liv? Eller gruppbilden på nya styrelsen.

Karlstad har blivit en skitstad, tycker Bengt Alsterlind och pekar på den bajsnödiga gåsflocken. Det driter fåglarna fullständigt i.

Skyller ifrån sig
”I dag ska vi tala om krukor
men inte vilka krukor som helst
utan ankrukor” ropar gässen och försöker skylla ifrån sig. Vem vill vara kvarterets belastning, den som tvingar cyklister att åka ambulans?

”I dag ska vi prata om lägenheter
men inte vilka lägenheter som helst
utan sanitära o-lägenheter” svarar gässens grannar och försöker kryssa mellan fôggelbajs, skit och dret.

Höjda näven
Vänta, vi har ju fotot med arg knytnäve mot kameran också. När får vi se den i tidningen igen?

Tjipp.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 166. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Glöm inte skaka om

Den kära vännen kommer hem och har köpt märkspray.
Det är rent märkvärdigt vad den burken sätter igång fantasin.

Sprayburken fanns på färgaffärn i Forshaga, kostade 104 kronor och är lättanvänd ”för väg, bygg, skogsnäring etc”. ”Ger snabb och tydlig märkning på alla underlag såsom asfalt, jord, gräs, grus, snö”.

Du som läser den här spalten vet att jag är en laglydig person. Laglydig, solidarisk, närmast mesig. Tre av fyra koppar kaffe jag dricker är koffeinfria, bara en sån sak. Men inuti mesen bor en vildman: Herr Association. 

Jäspalt vilka impulser som fladdrar genom den karlens hjärna ibland.

Lägger sten
Vi lägger sten på nedre delen av altanen. Jag tror vi kommer att lägga sten. Hittills har vi kommit till gräv- och frakta bort-stadiet. Komposten dignar av lerjord, mikroorganismerna är riktigt förvånade. På garageuppfarten står tre storsäckar fyllda med kommande arbete. Två av dem innehåller partiklar i storlek 0 – 32 millimeter. Särskilt de på noll millimeter väntar jag mig mycket av.

Nu har vi kommit till mätstadiet. Exakt hur stor ska gropen göras i ytterkanten? Den mätningen pågår när detta skrivs. Snart ska märkburken göra sitt.

Det är där Herr Association kommer in. Själens furir kallade författaren Göran Palm honom. Mannen som gör vad som faller honom in, skrev skämttecknaren OA. De är släkt allihop, de herrarna.

– Ge dig ut i natten! viskar Herr Association. Märk ut långa kabelgrävningar på gator och parker. Känner du någon dum en så dra en linje där med, mitt på tomten. Glöm inte skogsbruk och bygg.

Aldrig i livet
Jag känner ingen dum en. Jag kommer inte att smyga runt i skymningen i Mellansverige och rita kabelanvisningar fel, dra upp byggtomter och markera granar som ska fällas. Bevare mig väl.

Och ändå. Djupt inuti bröstet hör jag en röst. Han skrockar tyst:
– Ge dig ut. Smyg i natt. Glöm inte skaka om.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 162. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Den tvärilskne gubben mellan Älvsborg och Brukmon

Ibland får man doftminnen av en text. Lars Ask som är vän till en vän fick se ett foto jag lagt ut. Då skrev han och berättade om badplatsen på bilden. Hans ungdoms Hasseldalen vid Långsjön i Grums kommun:

”Jag cyklade iväg med en blandning av spänning och trygghet i kroppen. Den av lutbilen nylutade grusvägens doft påminde mig om sommaren innan och gav en frihetskänsla långt in i benmärgen.”

I texten berättade han om Tom Jones, Rolling Stones och Beatles i jukeboxen vid serveringen. Om John Silver utan och Philip Morris med filter. Om att cykla en halvmil dit och en halvmil hem, för att få reda på om någon ville spela fotboll senare på kvällen. 

”Svaret nej var inte så kul då!”

Bilden jag lade ut.

Först lutbilen, sedan vi ungar
Nylutad grusväg. Det är de orden som får mitt minne att dofta igång. Norr om Karlstad, precis öster om Klarälven, ligger gården Almar. Där levde jag mina första år, ett jämfotahopp från grusvägen mellan staden och bruksorterna norrut.

Väg 720 är asfalterad nu. Någon gång mot slutet av 1950-talet fick den oljegrus till att börja med. Men innan dess var den en vanlig grusväg, alldeles lagom lång mellan äventyr och äventyr. Varje sommar kom en tankbil full med lut och sprutade vägen fuktig för att binda dammet. Efter lutbilen kom vi ungar cyklande i flock för att känna den kärva doften och se lutet ligga kvar i pölar här och var.

– Dä’ frå’ Skoghall, lute’, sa de stora pojkarna. Frå’ bruke’. Rör’t inte, dä’ fa’litt!
Rör inte lutet, det är farligt. Det fräter.

Hur gör man väglut?
En gång lurade pojkarna mig. Jag hade missat lutbilen men de hade ett förslag. Åk bort till stället mellan Älvsborg och Brukmon, det är där dom gör i ordning lutet. Åk dit, det är väldigt roligt att se.

Självklart vill man veta hur väglut blir till. Jag var inte så gammal. Fort upp på cykeln och iväg. Efter några minuter var jag framme och styrde in på gårdsplanen framför ett stort rött uthus. Där fanns inte en enda lutbil så långt sexåringen kunde se. Däremot kom det en tvärilsk gubbe i sina argaste år studsande gräsmattan fram.

– Jaså, du kommer tillbaka din jävel. Ge dig iväg härifrån innan jag slår dig fördärvad! skrek han. Allt möjligt sådant skrek han.

Haft sönder hans rutor
Någon hade pangat rutorna på hans uthus. Nu trodde han det var jag som hade gjort det. Jag har aldrig pangat en ruta på flit i hela mitt liv, fortfarande inte vid 70 års ålder. Det kunde ju inte han veta. 

Gråtande cyklade jag hem och berättade för mamma och pappa. Pappa tog traktorn och for bort till den ettrige. Vad som sas där vet jag inte.

Jag undrade i flera månader vem som hade kastat sten på gubbens rutor. Hur kunde det slumpa sig så, att det hade skett vid just den gårdsplanen som pojkarna tipsade om? 

Varje gång jag känner doften av lut tänker jag på arga gubbar, trasiga fönsterrutor och på en traktor som startar. 

### Kommer jag till min ungdoms Mangenbaden visar jag på huset där jag hörde Stones-låten Satisfaction första gången. 
### Där fanns det också en jukebox. 
### Jag hade alltid för ont om pengar för att spela.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 161. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Jag öppnar sällan andra delen

Är jag sportintresserad? Ja.
Är jag intresserad av tidningarnas sportbevakning? Nja.

Det är med viss förvåning jag skriver det sista. Nyss var vi 13 år, killarna i klassen och jag, och höll frågesport varenda dag. ”Världsrekordet i höjd? Valerij Brumel, 2.28”. ”1 500 meter? Herb Elliot, 3.35,6”. ”100 meter? Armin Hary och Harry Jerome, 10 blankt.”

Vi var vandrande uppslagsverk i friidrottsrekord, idrottsmän och medaljörer. Nu vet jag inte ens vad svenska rekordet i marathon är. Kan det vara 2.10?

Det blir för mycket
Min vän J skriver på Facebook om ”dessa oändliga artiklar om Färjestads lagbygge” i Värmlands Folkblad. ”Tjänar Färjestad på att ha sin personalpolitik inför öppen ridå?”

Tre sidor om en av spelarna häromdagen, är det för mycket? frågar J. Ja det är det, svarar han själv.

Personligen gillar jag sport men har blivit evenemangstittare. Just nu följer jag alltså fotbolls-EM intensivt och har skaffat Aftonbladets EM-bibel. I början blev det tre matcher om dagen i tv-soffan. Med eller utan kort slummer.

Som om tid funnes.

Missar de goda krönikorna
Ändå läser jag i princip ingenting om EM i någon tidning. Det är samma sak med mitt hockeylag, Färjestads BK. Nog håller jag på laget men jag trivs dåligt med all massiv FBK-bevakning i min dagstidning. 

För mig har det gått så långt att jag oftast missar de intressanta allmänkrönikörerna i Folkbladet. Det lustiga är att det i sin tur beror på att jag tror att de ligger i del två, som jag sällan öppnar.

De har gjort det.
Det gör de inte nu, upptäckte jag när jag kollade fakta till det här inlägget.

Mitt sätt att läsa morgontidningen har förstärkts av att jag numera mest läser digitala VF. Vi har papperstidningen också, tog tillbaka den, men där bläddrar jag sällan särskilt långt in mot mitten.

I båda fallen har jag ju redan läst huvudnyheterna dagen innan på nätet. 

De tror säkert på’t
Folkbladet och andra dagstidningar har förstås gjort sina läsarundersökningar. Vi får hoppas att de vet vad de gör. Att de tror att deras läsare intensivt vill att några få stora idrotter och lag ska prioriteras stenhårt, på bekostnad av de små. Kanske är det därför vi ser så få arbetsplatsreportage i tidningarna nuförtiden också. Eller aldrig stöter på titeln facklig reporter. Det har med människosynen att göra, medvetet eller omedvetet.

Själv är jag skeptisk. 

Då hör det ändå till saken att jag som kulturintresserad alltid har pekat på sportredaktionerna och sagt att de förmår skildra vardagen, inte bara festen; träningen, inte bara finalen. Till skillnad från kulturreportrarna.

Detta är en paradox, jag vet. Hantverket kan de. 
Fast sportsidesintresserad är jag inte.

### Grävande reporter som jag är så kontrollerar jag som sagt. Då inser jag att allmänkrönikörerna visst ligger i del ett – men långt bak. Hoppsan.
### Vad hjälper det när den här läsaren t-r-o-r att de ligger i skugga i del två, för det gjorde de för något år sedan. Tidningsläsare är ett konservativt folkslag.
### När jag själv skrev krönikor i Folkbladet låg jag på sidan 3, bästa platsen. Visserligen strax intill den begåvade krönikören Jörgen Kalitzki i innerspalten bredvid. Det får man leva med 😉

Ut i solen med dom!
Den här betraktelsen handlar om två saker. Om sportsidornas prioritering. Om att lägga intressant material i lässkugga.

Det sista får jag fundera vidare kring. På Journalisthögskolan pratade vi mycket om bilders riktningsverkan och om att man kan råka gömma texter i skuggan bakom en felriktad bild. (Det problemet var förstås större innan morgontidningarna blev tabloider). Men uppfattade, icke utsända skuggor, det var nytt. 

Digitalvärlden gör många av dessa skuggor djupare, om redaktionerna inte jobbar rätt. Varför puffar inte min tidning bättre för krönikörerna på Facebook och på webbplatsen? 

Ut i solen med dom, vet jag.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 160. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).