Kastar du mycket getögon?

– Min invandrarvän kunde inte begripa var vi svenskar fått det uttrycket ifrån. ”‘Kasta ett getöga’. Går ni omkring med getögon i fickan?” undrade han.

Nej, men en gång i tiden vaktade vi kreatur på skogen.

För en gångs skull har jag tur. En bekant tar upp vilka underliga uttryck vi har i svenska språket. Det turliga är att jag äger en bok om saken. Svenska uttryck och deras ursprung av Kerstin Johanson berättar mycket riktigt om getögat.

Kasta in handduken kommer från boxningen. När sekonden tycker att hans boxare ska ge upp kastar han in handduken. Kasta pärlor för svinen kommer från Bibeln, Matteus 7:6. ”Ge inte det som är heligt åt hundarna och kasta inte era pärlor för svinen”. Kamma noll är när du inte hittar minsta lilla gnet eller lus med luskammen.

Här är några andra ursprung
Döden i grytan: från Bibeln, andra Korintierbrevet 4:38, där människorna börjar ropa om en soppa de nyss ätit av: ”Döden är i grytan!” (gamla översättningen).

En fjäder i hatten: när en segrare eller lyckosam jägare pryder sin hatt, som en trofé.

Ett streck i räkningen: när man drar ett streck över en räkning och gör den ogiltig.

För allt vad tygen håller: tygen var i det här fallet hästens seldon.

Vara fena på något: uttrycket kommer av ordet fenomenal och har inget med fisk att göra.

Getarens jobb
Hur var det nu då med getögat? Svaret är att du inte behöver gå med fickan full av intorkade getögon. Geta och gäta är gamla dialektord. (På värmländska gete eller geet). De betyder att vakta boskap. Den som vallade boskapen kallades getare eller gätare.

När du tittade till djuren kastade du ett getöga.

### Till dig som undrat varför prästen så stolt visade mig gravstenen med hammaren och skäran på kyrkogården i Södra Finnskoga:
### Han såg den som en symbol för livet. Den personens liv.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
(c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Hammaren och skäran i Södra Finnskoga

Åker tåg mellan oro och oro. Gamla män blir väl sådana.

Då kommer lugnet. Solen glittrar på de västra delarna, en firma bygger moduler, en kyrka på en höjd strävar med sitt.

Visserligen tror jag mer på människor som skapare men jag tycker om de där kyrkorna. Hoppfullt pekar de uppåt men i sina trädgårdar minns de oss levande. I Södra Finnskoga visade en stolt präst upp en gravsten med hammaren och skäran.

Varför gjorde han det? Fundera på saken.

Vem har sagt att det bara ska gälla tulpaner och ärtskott?

Sportspråket har många goda användare genom historien, trots att det är så förhånat. Det skrev jag om i lördags och nämnde namn som Bengt Grive, Plex Pettersson, Göran Zachrisson och mästaren Christian Olsson.

Sven Jerring glömde jag. Hans ”japaner, japaner, överallt japaner” var inte historiens bäst förberedda matchreferat om vi jämför med dagens sändningar. Tiderna förändras, det gör sportreferaten också. Men han var förbaske mig språkligt nydanande.

– Japaner, japaner, försvarande japaner, från sig vilt slåendes japaner och lika vilt angripande svenskar. Japaner som hoppar, japaner som kastar sig, japaner som gör allt för att bärga segern för Nippon.

Är de fem bara goda undantag? Jag letar reda på en några dagar gammal Del två till mitt husorgan och skummar en slumpmässigt vald artikel på sporten. Mitt hemmalag i hockey har förlorat en jämn match berättar skribenten och sedan intervjuar han tränaren Per Lundell:

”- Vi saknade den där sista krispigheten i passningarna” säger Lundell.

Jag älskar det. Vem har sagt att det bara är tulpaner och vinterodlade ärtskott som får lov att vara krispiga? Mera krisp i centringarna pôjker, tjohoo!

### Folk brukar tro att jag är ironisk även när jag inte är det.
### Jag menar allvar här. Att kalla hockeypassningar krispiga är fint, tycker jag. Än är inte ordet utslitet.
### Hoppas den här formuleringen från uppslaget innan också är medveten. Pigg är den i varje fall: ”Michael Lindqvist har gjort stor succé i Färjestad och NHL-intresset har kommit som ett brev på sporten.”

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
(c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Att göra tigrar av sniglar

Jag har skrivit om det förut. Den 27 mars 2015 närmare bestämt. När kulturtanter och farbröder, kulturutövare och inte minst kulturjournalister får dåligt självförtroende eller bara tycker tillvaron känns dyster har jag ett gott råd till dem alla.

Lär av sporten.

Läs gärna inlägget, klicka på den blå länken ovan. Texten är långt och jag är för omväxlings skull rätt nöjd med den. Jag fick stryk för den förstås, en och annan verbal eller digital örfil, men det är smällar en får ta när en sticker ut hakan. Livet är för kort för att inte sticka ut hakan ibland och jag är dessutom så byggd. Hon syns.

De förfärliga rikslikarna
Det var när jag skulle tala för kulturjournalister från hela landet vid en kurs på högskolan i Kalmar som tesen föddes i min unga hjärna. Den gången såg landets kultursidor förfärliga ut, inte minst hos rikslikarna DN, SvD, Aftonbladet och Expressen. Långa drapor, taffligt redigerade och med ett språk som ibland bara vände sig till skribenten själv. Förvånansvärt ofta utan en enda bild på sidorna, fast det var just den avdelningen som hade att granska den goda bilden. Aldrig en skvätt färg på kultursidorna, trots att de borde fått färgbilderna först, dessa år när en färgbild i tidning var exklusiv.

Aldrig en text om kulturens vardag.

Jag kan rabbla upp mer av min argumentering men avstår. Du får klicka på länken ovan säger jag ju. Läs vad jag menar. Lär av sporten. Först fanns det inte en enda idrottsman i Sverige, sedan uppstod idrotten. Då fanns det inte en enda sporttext i svenska tidningar. Sedan kom sportsidorna och de växte och växte.

Jag berättade varför.

En liten spoling från Värmland
De reagerade i Kalmar också, även om jag även fick förvånansvärt mycket gehör. Journalister är ett vardagskonservativt släkte, det visste jag ju. Det behövde jag bara se mig själv i spegeln för att inse. Ska det då komma en spoling från en liten köping i Värmland som ingen människa hört talas om och försöka lära oss vårt jobb. Ha!

Efter det kom jag att hamna i några paneldebatter i ärendet, fast panelhöna är det jag är sämst på att leka. Det vore synd att påstå att jag fick medhåll från podierna. En gång hamnade jag i samma panel som en karl jag beundrar och tycker mycket om. Jag försökte förklara att på tidningar där jag jobbat hölls det varje dag ett formatmöte. En daglig dragkamp mellan allmänna och sporten med annonsavdelningen som intresserad åskådare.

– Hur många annonser har ni sålt? Hur många sidor räcker det till? Hur många av de sidorna får vi på sporten?”.

– Nej, vi behöver mer. HV har hemmamatch. Snart är dom i högsta serien, folk sjunger på läktarna.

Halva publiken höll med mig och applåderade. När den jag beundrar svarade applåderade andra hälften åt honom. Jag avskydde hela tillställningen. Tror ni det är en naturlag att sportsidorna ska vara precis så många som de är en vanlig fredag? Eller måndag.

Jag vill inte hamna i ett applådkrig med just den karlen, hans folk är mitt. Annars.

Konståkare i ljusvitt
Nå, på en punkt brukade jag alltid göra undantag. Språket. Det var inte sportjournalisternas språk jag syftade på. I dag vete katten om jag håller med den debattglade panelhöneynglingen som var jag på den punkten.

Vad var det för fel på Bengt Grives beskrivning av konståkarnas kläder (ljusvitt!), Plex Petterssons landskapsskildring av startfältet vid Berga by eller Göran Zachrissons berättarteknik när han i korta, långsamma meningar förklarade en golfmatch så till och med motionslöpare som undertecknad såg tjusningen?

Vad var det för fel på det språkliga självförtroendet hos en yrkeskår som uppfann ord som burskydd, överstegsfint och Nordahls kanon? När du har bråttom och måste få mycket sagt på kort tid är ord som skårebördig, uddamålsförlust, felpassning, målvaktstabbe, domarbas, videogranskning, fotarbete, pangstart, cykelspark, tv-räddning och mjuka handleder alldeles utmärkta verktyg, fast jag inte förstod det först.

Den senaste mästaren
Sportens ord fungerar utmärkt i deras berättelser och läsarna förstår dem. Då har jag dessutom inte sagt ett ord om den senaste mästaren. Den forne akvariefiskföretagaren Christian Olsson som klev in på Sveriges Radio och blev levande legend.

Hoppas du hört honom. Hoppas vi får fortsätta att göra det. Ena stunden berättar han om en häst som har ”en matsalsgardin till svans”, om hur en ryttare sitter ”rak och fin som ett grillspett” eller om en idrottsman att ”det glada svek hans guldblonda lockar”. Eller:

Bollen susar in som ett sommarsvala i sitt bo, i det ena krysset, fantastiskt vackert, ett sånt midsommarnattsdrömsmål!

Det spanska spelet är just nu som en häst utan havre, som en kille utan kompis. Alltså det finns inget liv i det, inget engagemang.

Zlatan är en svala. Han flyger upp till månen och Saturnus och bygger nya bon.

Nu rymde hon ju inte ur piaffen, och slank inte iväg som en oljad gås: Zapp – iväg!

Hästen ser i färdriktningen ut litegrann som en gående banan.

När hästen kom in såg han ut som en kvinna som föder barn ungefär.

Framför den spanska avbytarbänken, där förbundskapten Del Bosche står med sina hängande kindpåsar… och hans motsvarighet i det chilenska laget går hela tiden framför bänken och tittar ner i marken precis som han funderar på var han la bilnycklarna eller om han glömde stänga av spisen eller hur det nu var egentligen.

Och så står chilenarna där igen och bara väntar på att nånting ska hända, precis som alla människor som står i dagiskö i en stor svensk kommun: det händer ju ingenting!

Juveler av grus
När det precis blivit klart att Sverige spelar fotbolls-VM i Ryssland i sommar uttryckte Christian Olsson det så här i sportradion:

Sverige ska spela VM i Ryssland.
Hej Moskva, hej ryska björnar och transsibiriska järnvägen!
Hej tung industri och vackra floder!
Hej hopp i full galopp mot det stora och mäktiga mästerskapet!
Vi åker med Jannes gäng. Dom som gör tigrar av sniglar, juveler av grus.
Verklighet av drömmar.
Hej hej hej hej hej VM!

Att göra tigrar av sniglar. Det ni, kulturfarbrorsor.

### Här är länken till mitt ursprungsinlägg igen: Lär av sporten! Tag och läs.
### Be inte om ursäkt för kulturen.
### I dessa tider behövs den mer än på länge.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
(c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Vem har sagt det?

Vem har sagt att snön är vit? Det är den sällan här på trakten.

Åk till Rackstadmuseet i Arvika och titta på Gustaf Fjaestads målningar. Snön är inte vit utanför den tätorten heller.

Detta lär vi våra unga. Vi måste lära oss att se. Hur många snönyanser finns det?

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
(c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Min höjdpunkt som skrivarlärare

 

1980-tal. Pratar börjor på fortbildningskurs för journalister i Kalmar. Räknar upp olika sätt att börja en berättelse.

Rakt in i handlingen: Äntligen stod prästen i predikstolen.

Med en anekdot: Där var i åratal ett hål i bagarens hagtornshäck, det var häcken mot vägen och mistan skämde utseendet . Men bagaren var utan skuld, häcken hade fått skavanken den gång Lutterlögn satt och nös i den tre kvart i sträck.

På hårdkokt vis: Det är kallt klockan tjugo minuter i sju en marsmorgon i Paris och det verkar ännu kyligare när en man skall avrättas av en exekutionspatrull.

På sagosättet: Det var en gång en pojkeHan var så där en fjorton år gammal, lång och ranglig och linhårig, inte stort dugde han till.

Med direkt tilltal: Kalla mig Ismael.

På äldre sportjournalistiska: – Den här insatsen måste vi försöka glömma så fort som möjligt.

Citerar sina favoriter
Deltagarna är födda på 1950-talet eller tidigare och mycket entusiastiska. Många räcker upp handen och citerar sina favoritinledningar ur minnet. Han kom som ett yrväder, det var en afton i början av maj, i begynnelsen var ordet. Vi nickar igenkännande allihop.

Så blir det grupparbete. Ni ska ta en historia vi alla känner till, säger jag, men ni får inte berätta vilken. En folksaga, en tv-serie, en svensktoppslåt, vad ni vill. Hitta på fyra-fem olika börjor på den historien. Så får vi se om vi kan lista ut vilken historia ni tänker på.

Efter en halvtimme är det dags för första gruppen att redovisa. En man med mustasch och vaken blick läser första texten:

– Kalla mig mormor.

Där, precis där, når jag min höjdpunkt som skrivarlärare.

### Långt senare, på Räddningsverket, hade jag en arbetskamrat som var brandingenjör.
### Han for landet runt och höll föredrag. Det hade lärt honom en sak, den gode karlskogingen:
### – Kommer en bare nog långt hemifrå’ så tror fôlk att en ä’ expert.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
(c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Alla dessa tillfälligheter som kom och gick, var det ni som var livet?

Alla dessa val en gör. Vad hade hänt om jag hållit fast vid idén om att bli ingenjör bara för att matten var rolig i högstadiet? Hur skulle det ha blivit om jag sökt till Teknis? Skulle jag ha varit en usel före detta konstruktör av varuautomater nu? Glad i lättgroggar, Lasse Stefanz och major Björklund?

Vad hade hänt om jag inte slutat vara pacifist, den där rasten på Sundstagymnasiet när Dan, Gunnar, jag och några till diskuterat kriget i Sydostasien så saliven stänkt i en hel veckas tid med varandra? Då hade jag knappast blivit Vietnamaktivist, inte gått vidare politiskt inom några månader, inte ens åkt på roliga repmöten i Södertälje och Boden efter fyllda 42. Fortfarande med pennan i hand. Skulle jag ha varit en övervintrad hippie med längtan till San Francisco i dag, blommor i håret på alla gamla bilder och en tummad haschpipa i stället för Maos lilla röda i nostalgilådan i snedgarderoben?

Vad hade hänt om jag inte sprungit terränglöpning och åkt skidor så mycket i min tidiga ungdom? Skulle jag aldrig ha hittat motionsidrotten då? Hade magen varit 40 kilo större nu och själen 50 kilo långsammare?

Dansbaneskräcken
Vad hade hänt om jag inte gillat att köra moped så mycket? Skulle jag ha varit ogift i dag? Ensam, trött och … ensam? Eller hade jag fått lov att lära mig dansa och sluppit dansbaneskräcken?

Vad hade hänt om jag inte gått min skrivmaskinskurs när jag hoppade av gymnasiet vid första försöket? Skulle jag aldrig ha hamnat som sekreterare och redaktör i elevrådet vid andra försöket då, och fått smak på Redaktion?

Vad hade hänt om jag fortsatt i redaktionen för kulturtidskriften Rallarros 1981? Skulle jag ha fått energi och nätverk nog för att orka leva på det fria författandet då? Eller om inte tipset kommit om skolstrejken som inte de andra journalisterna kände till. Skulle jag ha varit bedagad nyhetsreporter nu? En som predikar journalistikens konsekvensneutralitet.

Gratis Kina-resa
Tänk om jag och den kära vännen inte åkt till Paris för mitt första förskott från ett förlag 1977. Det som jag aldrig fick sedan.

Tänk om jag aldrig skrivit min första krönika i Värmlands Folkblad.

Tänk om jag inte råkat hitta en före detta lumparkompis som kontaktperson i en annons när SOS-centralen i Karlstad sökte folk 1987.

Tänk om jag inte blivit tvingad att använda dator 1986 och fått vara den som lärde arbetskamraterna surfa på internet på Räddningsverket 1994.

Tänk om inte tokstollarna i Göteborg brutit sig ur vårt förbund, så min gratis Kina-resa vintern 1970-71 blivit inställd, när vi redan var vaccinerade. Då när Kina fortfarande var mer eller mindre isolerat efter kulturrevolutionen men vi kamrater var välkomna.

Tänk om farfar haft pengar till handpenningen när Värmlands största gård var till salu på 1940-talet, den som han skött åt banken efter senaste ägarens konkurs.

Slumpen fnittrar
Alla dessa tillfälligheter som kom och gick, var det ni som var livet? Nej nej. Ni var bara val vi gjorde, slumpmässiga händelser som inträffade, ögonblickens små experiment. Ni har inte slutat kasta tärning och singla slant än, det har inte jag gjort heller. Allt fortsätter, slumpen fnittrar, livet har stor humor och tur är det. Den fria viljan, det hörs ju redan på orden att de har skoj. Fast fri, det vete fanken.

Vad händer om jag tar sovmorgon i morgon? Eller går upp halv fem och tar en biltur till Borås? Vad skulle hända om jag … Alla dessa vägval en har gjort, utan att märka hur viktiga de var.

Undrar vad som hade hänt om inte Facit hade haft ett paketerbjudande på skrivmaskin och kurs 1967? Skulle jag ha valt räknestickan då i stället?

Vänta, få se nu, varuautomater, hmmm…

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
(c) Sven-Ove Svensson (dela gärna)

Den fräschheten gick fort över

Hallå! Det räcker nu! Dom är fina men det börjar bli för många, allt ser ju likadant ut.

Visst. Vi förstår att det måste ha varit som en dröm för er när möjligheten kom. Äntligen kunde ni… ja ni vet vad jag menar.

I början tyckte vi alla att det var spännande. Ett annorlunda grepp i många sammanhang, en överskådlighet. Absolut. Ganska billigt också, om jag förstår saken rätt. Snyggt.

Men det tappade snart sin fräschhet, kan jag meddela. Det blir som när new journalism kom och varenda reporter med självaktning skulle beskriva kanelbullen han blev bjuden på hos intervjuoffret. Du tröttnade fort på den bullen i spalterna. Jag vet, ty jag var med.

Från bonde till viking
Alltså, snälla ni. Det har blivit för mycket av det här greppet med. Jag ser det hela tiden. Från Bonde söker fru till senaste TV4-nyheterna om en stackare i Norrland som inte får avverka skogen han nyss köpt för en och en halv miljon. Från dokumentärfilmer om vikingatidens Sigtuna och Birka till juniorhockey-VM. Filmer, personporträtt, nyhetsinslag …

… hela tiden dyker de upp.

Jag blir så trött på drönarbilder.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
(c) Sven-Ove Svensson (dela gärna)

Då tänds där liksom ett ljus i våra ögon

Byter blöja på ung medborgare så bajset stänker. Då ser ungen på skötbordet lurig ut och börjar plötsligt sjunga: ”… å då ska han skjutas, å då ska han skjutas, å då ska han skjutas på en skottkärra fram!”. I nästa ögonblick skrattar han ett pärlande skratt, tills vi båda bryter ihop och får avbryta övningen.

Nå, blöjan måste ju bytas, vi återupptar arbetet, fnittriga. Då kommer den luriga blicken tillbaka och ny högljudd sång ekar genom huset, utan att en enda en i grannskapet fyller år: ”Häppi böfdäj to jo, häppi böfdäj to jo”.

Nytt pärlande skratt och en bytare och byting som skrattar ikapp igen. Astrid Lindgren visste vad hon skrev. När två små gossar av samma skrot och korn träffas, så tänds där liksom ett ljus i deras ögon.

### Inte vet jag om en kan lära sig att ha humor. Det föds du nog med.
### Men du kan definitivt träna på att använda den humor du fått.
### Det gör mina små vänner och jag dagligen och stundligen när vi träffas.

Det är så att vi ska kunna prata allvar.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
(c) Sven-Ove Svensson (dela gärna)

Att trilla dit och bli lättköpt

Aldrig förut har jag tänkt på att det är som att vinterbada. Jag är för frusen för att tänka så.

Det är som att gräva en fångstgrop och trilla i den själv.

Det var på darriga ben jag gick ut på scenen för att läsa egna texter första gången. Numera älskar jag det, fast rampfebern skakar ben och stämband första sekunderna.

En bekant från nordligare skogar fick mig nyss att inse att det är som att vinterbada. Endorfinerna sprudlar i kroppen efteråt i båda fallen.

Skratten försörjde mig
Ett tag var de endorfinerna en viktig del av mitt levebröd. Minst halva arbetsveckan gick åt till att åka runt och tala allvar med glimten i ögat och vara rolig med tanke bakom. Jag hade något jag ville säga. ABF och andra studieförbund hade pengar och kunde subventionera framträdanden för föreningar och andra arrangörer.

En slitsam men rolig tid. Publiken på Kristinefors Folkets hus, Pappers avd 36 Skoghall och Fageråsens bygdegård, det är mitt folk.

– Nu var du för snäll, kunde det hända att en arrangör sa i förtroende efteråt. Då tog jag stundom i hårdare nästa gång. Världen är som den är, så det var inte svårt.

Sticker du ut hakan tar du en risk. Ibland fungerade satiren och snällheterna storartat och folk bar mig bildligt talat i gullstol efter slutapplåden och kallade mig estradör. Ibland var jag mindre nöjd. Så är det i alla jobb.

Fallgropen nära
Det är den där känslan när du ser att det sitter en karl i publiken och storskrattar när du vill det och gråter när du talar allvar. Den är svårslagen.

Passa dig. Just då är fallgropen nära, när du just upptäckt att om en publik blir större än 25 personer uppträder den som en enda person. Har du då fallenhet är det ofta lätt att få denna person att skratta.

Det finns ingen bättre belöning på arbetstid än att folk skrattar åt dina skämt. Skrattar när du vill att de ska göra det.

Just då riskerar du att trilla dit. Du vill ju känna skrattendorfinerna fler gånger. Du vill höra skrattet, det ljudet är ett gift. Innan du vet ordet av har du tagit till Det Lättköpta Skrattet, för det kräver mindre arbete än det seriösa. Lättviktsskrattet är en billig soppa som mättar dåligt. Det behöver alltid fyllas på med seriös humor och äkta allvar. Glöm aldrig allvaret, du måste inte vinna poänger hela tiden.

En ärlig bekännelse
Här kommer nu en bekännelse efter drygt 600 uppträdanden med egna dikter, kortprosatexter, krönikor, kåserier och politiskt skoj:

Varit där.
Gjort det.

Ibland, uppe på scenen, kryper det nämligen fram en stor tjock lättviktsskrattarjävel bakom mitt högra öra och ropar gôrhögt:

– ROLIGARE!

Då gör jag det igen. Trillar dit. Glömmer allvaret för tramset.

Jädra fallenhet.

### Detta var en fundering medan jag förbereder nästa gig.
### Estradören har fått ett uppdrag han inte kan tacka nej till.
### 45 minuter underhållning, allt jag lovar är alltid att vara personlig.

Den Lättköpte Jäveln har redan vaknat.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra   (c) Sven-Ove Svensson (dela gärna)