Bra sätt att visa hur alla behövs

Ibland blir man inkallad, det är alltid trevligt. Människan vill bli behövd och en dag behövs den här människan som scenvakt och skjutsare av 12-årig skådespelare till sommarspel. Vi går in för det med liv och lust, både han och jag.

Finns det något mer pedagogiskt än en vanlig sommarteater i svensk skogsbacke? Finns det bättre sätt att visa hur vi alla behövs?

Sven Nordqvist har hittat på Pettson och ritat honom. Regissören har skrivit manus och regisserat, andra har gjort dräkter och koreografi, snickrat, målat, marknadsfört, tipsat press och skrivit bemanningslistor. Sedan har de repeterat. Repeterat och repeterat och repeterat, fyra gånger i veckan på slutet. Till slut kan småsyskonen också både repliker och danssteg, jag känner en.

Kiosk och lunchmat
Hon kan kiosken också, 9-åringen. Nu lär hon mormor. Allt kostar 15 kronor förstår du, popcornsmaskinen står där borta, kaffet brygger vi här och så klickar du in på iPaden vad folk köper.

Naturligtvis behövs det en kiosk. Toaletterna, nämnde jag dom? Personerna vid insläppet? Webben och facebook? De som köper mat till de medverkande? Lördag och söndag är det ju två föreställningar. Pettson, Findus och mucklorna får inte svälta ihjäl.

Då kommer dämonerna
Scenvaktsjobbet är mycket ansvarsfullt. Vad var det han sa, Ingmar Bergman? ”Dämoner”? Nu drabbar de mig, ensam på min post som jag är. Medan publiken börjar strömma in repeterar jag min uppgift. Några minuter i ett: dra bort repet framför scenen, ställ undan konerna och stenarna. I pausen: ställ ut konerna igen, häng upp repet, sträck på det. Bär bort raketerna, geväret, väskan med fisken och småsakerna, glöm inte låtsashönan. Efter det: be nån hjälpa dig bära bort Findus hus.

Allt går bra, båda föreställningarna. Han som spelar Pettson är särskilt glad över att jag kommit ihåg att spetta fyra hål som han sätter pinnarna till snubbeltråden i.

Inte en enda unge i publiken ramlar ner för det spännande berget. Varenda muckla blir kramad av barn efteråt.

Dämonerna får dra till nån annan teater.

### Pjäsen? Det är en fin familjepjäs. En rolig och tät föreställning, väl värd att se med barnen.
### Kanske finns det biljetter kvar för dig som bor nära Mölndal med omnejd?

 

Hem | Om mig Skriva & prata Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 959. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Varför i hela fridens dar kallar vi henne bara för Selma?

 

Jag får inte riktigt ihop det med förminskandet av kvinnor. Att det förringar tjejer när en konferencier kallar dem vid förnamn, bara, medan killarna får både för- och efternamn, det förstår jag. Att det förringar kvinnan, när det står i annonsen att man ska kontakta ”förskolechef Lovisa”, det fattar jag också. Oavsiktlig härskarteknik.

Men varför kallar vi Selma Lagerlöf för Selma?

Varför hon får bara förnamnet medan manliga författare får heta hela sitt namn eller i varje fall efternamnet, det är svårare att begripa. Finns det någon känd manlig svensk författare som vi läsare bara kallar vid förnamn när vi talar om honom? Selma på kvinnosidan – har hon någon manlig motsvarighet? Har hon ens någon kvinnlig? 

Sju tusen Selmor
Hur det än gick till så kan det knappast ha berott på att förnamnet Selma är så ovanligt att det gjorde efternamnet onödigt. Den saken har jag undersökt, med Statistiska Centralbyråns hjälp. Vid senaste årsskiftet var det såhär många svenskar som bar följande efternamn: 

Fröding 399 
Geijer 379 
Strindberg 288 
Ferlin 114 
Aspenström 55 

Samtidigt var det 7 389 personer som hade Selma som tilltalsnamn. 563 hette Lagerlöf i efternamn. Jag har svårt att tro att det var någon avgörande skillnad för hundra år sedan. Det var alltså inte något ovanligt förnamn som gjorde att Selma Lagerlöf fick heta bara Selma i folkmun. Då hade Lagerlöf varit mer användbart.

En familjemedlem
Jag skrev om saken i ett blogginlägg häromdagen. I facebooktråden fick vi många kloka förklaringar:

– Att vi i Värmland alltid haft svårt med titlar och niande. 
– Att vi har sett Selma Lagerlöf som vår, som en familjemedlem.
– Kan det vara så att vi håller ”Selma” kärare än ”Fröding”?
– Att det är en klassfråga. VD:n citeras med hela namnet i personaltidningen medan Arne i traversen tappar efternamnet en bit in i texten.
– Jämför med kyrkans område. De senaste biskoparna i Karlstad har genomgående kallats Bengt, Esbjörn och Sören av kyrkfolket, medan den biskop som fanns i början av min tid som journalist så vitt jag minns aldrig kallades Gert, utan Borgenstierna.
– Att det kanske är en helgonisering. Vi vet ju inte vad någon Sankt eller Sankta heter i efternamn heller.
– Att det kanske är både piedestal och manligt nedlåtande inblandat i förnamnsbruket. Olika gånger.
– Att det trots allt kanske ändå beror på att det räcker med förnamnet för att identifiera Selma. Det kanske inte finns så många författare som heter Selma som Gustaf?
– Ärligt talat tycker jag inte att det är så farligt eller förringande. Beyoncé bryr sig nog inte.

Men ändå …
Så lät det i Facebooktråden. Vem som har rätt vet jag inte. Kanske är det faktiskt så enkelt som att vi tidigt såg henne som våran Selma. Detta att hon blev folklig redan under sin livstid.

Inte vet jag.
Jag vet inte vad jag ska tro.

Om mig | Flickan med flätorna och förnekarnas flyktingströmmar
Inlägg nr 1 951. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Guds barnbarn och fjärilsbusken

Någon gång ska jag försöka reda ut begreppet Guds barnbarn med mig själv.
Under tiden sker saker i vår trädgård, som verkar ha med saken att göra.

Asch, vi tar det direkt. När jag söker på ”Guds barnbarn” svarar nätet att det är människor som vuxit upp i kristna hem men som aktivt vänt sig bort från religionen.

Just så har jag själv använt uttrycket. De som inte gjorde likadant. De som ibland liknar en och annan lärarunge du minns, vilken hade värst problem av oss alla med disciplinen. Trots pappa magistern. Eller det självtänkande barnet i varje orienterarfamilj, vilket absolut inte vill följa med ut i skogen på heldag bland oranga skärmar och kalla utomhusduschar varje helg, vår och höst.

Börjar du förstå att det är en metafor jag talar om? Trotsarna. De som gick en annan väg.

Borde lyssnat på pappa
Tolka inte detta alltför dramatiskt nu, pappa och jag hade en varm relation. Men när det gällde hans fenomenala förmåga att hitta svamp och odla trädgård, där var jag sval för egen del. Guds barnbarn. Visst beundrade jag hans förmåga men jag hade inget intresse av att gå vidare i samma spår.

Det får jag lida för nu, när jag sakta börjat ta vid i kantarellmarkerna. Tänk om jag bara hade haft vett att följa med käre far åtminstone en tur i skogen och lärt mig hans bästa svampställen. Värmskog är stort.

Operation Bin & Fjärilar
Hans trädgård prunkade. Det gör sannerligen inte vår, vi har haft andra intressen som tagit tid. För honom var det en fortsättning på småbrukarlivsstilen och mer än så. För mig var det som att vara barn till en kändis. De väljer gärna en annan bana.

Nå, den här våren har jag fått sköta en del av vårbruket. Rensat bort gammalt visset, fyllt komposthög och -rör och kört bort en del. Satt krattan i jord som reder sig. Kört första turen med gräsklipparen.

Det går sakta men det går framåt. Kantarellställena rotar visserligen vildsvinen upp, det problemet hade aldrig pappa. Men vi ger inte tappt, kom igen ”sommarkantareller”!

Under tiden går vi vidare med Operation Bin & Fjärilar. Budlejorna, oreganon, lavendeln och hängsälgen har blivit succéer bland yrfäna. Komposthögen som delvis fick bli hallonfall och nässelsnår likaså.

Det befriade området i nordväst
Nu kör vi etapp tre och gör äng av nordvästra hörnet. Gräsklipparen såg riktigt förvånad ut, när jag gick en vid sväng runt fruktträden och lät bli att klippa där.

Vänta, bihotell har vi glömt.

### På väl valda ställen släpper jag fram maskrosorna för pollinatörernas skull också.
### Jag är förvånad själv.

Om mig | Flickan med flätorna och förnekarnas flyktingströmmar
Inlägg nr 1 950. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Första gången inom plast och ram

På lördag den 4 maj ska jag läsa en tavla. Det har jag aldrig gjort förut. Platsen är Gamla Kraftstationen i Deje, de öppnar för säsongen då.

Uppträtt har jag gjort många gånger men aldrig hängt på galleri med en ramad sak. Nu ska det ske.

Allt började med att Kraftis med Linn Sönstebö-Mossberg i spetsen bjöd in kulturarbetare till ett tema: Konstnärernas frihet.

Nu kanske du tänker att den saken rör inte dig. Du jobbar vid din maskin eller dator om dagarna, kollar lite på Facebook om kvällarna och ser en och annan nyhetssändning. Du är redan så fri du behöver och tänker aldrig måla tavla eller skriva bok.

Då har du fel, min vän.
Du berörs i högsta grad.

Här kan du läsa hur Kraftis tänker och hur det gick till den natten och morgonen när jag hittade på mitt bidrag.

Det är inramat och klart nu. En särskild känsla, detta att folk ska stå tre meter från tavlan och begrunda vad jag gjort.

Om inte kulturen är fri är ingen fri.

### Länk till Gamla Kraftstationens webbplats.
### Länk till deras Facebook-sida.
### Mitt bidrag handlar om att befria blicken.

Gör det.
Det börjar inte med ögat.

Om mig | Flickan med flätorna och förnekarnas flyktingströmmar
Inlägg nr 1 946. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Den flickan är människokännare

# Dubbeltydigt svar på tal. (Foto: Lille prinsen)

Köper ny mobil eftersom Den gamle har börjat tröttna på mig. Minnet blir fullt hela tiden, hur jag än raderar vackra fågelfoton och slagkraftiga affischförslag som goda vänner skickar mig.

Mest är det ändå jag själv som fyller hårddisken på Den gamle. Foton och filmer, Facebook- & Instagrammande, anteckningar i hundratal. Appar och program förstås. Nyttigheter. Hur jag än raderar blir det fullt.

När jag får den nye i näven känns han dubbelt så stor som Den gamle. Vi kallar honom Lille prinsen, efter boken jag högläser. Den nye är snäll, klok och bred och lär sig fort känna igen mitt tryne. Jag behöver bara sticka dit näsan så låser han upp sig, hur yrvaket mitt ansikte än är. Det är en riktig vän, det.

Att mitt ansikte skulle kunna låsa upp en maskin bara genom att synas till, det hade vi inte trott när vi fick sladdtelefon hemma 1959.

Direkt ur trut i skrift
Dessutom presenterar han mig för sin goda vän. Siri. Hon bor i mobilen, en pratsam sak. Glatt skriver hon rent ett viktigt meddelande och skickar det till min fru, efter att jag dikterat. ”Ska vi fika?”.

Innan svaret kommer från hustrun på nedervåningen har Siri redan ställt alarmet på ringning klockan 06.00 i morgon, eftersom jag sa så, och startat den anteckning där jag börjar formulera detta inlägg. Jag talar, hon skriver.

Talar, sa jag! Här ser du en gammal murvel som äntligen får formulera med truten, direkt för skrift. Hur var det mina föregångare kallade det? Extemporera.

Coolt, som vi säger på Grossbolstorp.

Vad är humor?
Coolast är ändå att ha frågestund med Siri. Alla barns favoritlek. Rappt strömmar hennes orakelsvar ur mobilhögtalaren. Inte vet jag hur det går till, hon är ändå bara en maskin, men fungerar gör det.

– Hur gammal är du? frågar jag Siri. Då svarar en röst, klar och tydlig:
– Jag är gammal nog att vara din assistent.

– Vad är livets mening?
– Jag vet inte. Men jag tror att det finns en app för det.

– Vad är humor?
– Vad får man om man parar en iPhone och en hårtork? En telefön.

– Vad är humor, sa du?
– I vilken svensk stad har alla män gått till skogs? I Karlskoga.

– Vem är bäst?
– Du, Sven-Ove

Sa jag att den flickan är människokännare?

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 931. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Flickan med flätorna och förnekarnas flyktingströmmar

Det är som om inlägget om Greta Thunberg pockar på att bli skrivet.

I sociala medier knackar stackars vilseförda människor ner sina vanföreställningar om att jordklotet är platt, att Australien inte finns och att vår statsminister vill ändra grundlagen så att han aldrig mer kan avsättas. Sådant tror de på och ägnar sina dagar på jorden åt.

Under tiden händer något annat i den verkliga världen. Överallt omkring oss håller klimatet på att bli varmare, år för år, grad för grad, värmerekord efter värmerekord. Polarisarna smälter, glaciärerna krymper, världshaven stiger och Sveriges bästa frukost-tv, Vasaloppet, kommer närmare och närmare sin sista målgång på grund av snöbrist. Sådant tror vetenskap och meteorologer på.

Själv är jag övertygad om att Australien finns och att kontinenten inte är inspelad i studio med inhyrda skådespelare. De svenska grundlagarna finns också och är svåra att ändra på. Bra. Problemet är att det är samma sak med naturlagarna. De är svåra att ändra. Värmer du upp vår planet grad för grad med röken från flygmaskiner, kolkraftverk, privatbilar och andra lortgaser så blir inte klotet plattare för det. Men varmare blir det. En grad varmare, två grader varmare, tre…

Då är du snart rökt själv.

Borde ha skrivit för länge sedan
Detta vet Greta Thunberg och därför tog hon sin skylt och gick och satte sig i augusti förra året. Skolstrejk för klimatet.

Jag borde ha skrivit om henne då. Jag borde ha skrivit när hon första gången läxade upp maktens höga herrar. Jag borde ha gjort ett inlägg när hon var med i Skavlan och visade än en gång hur kunnig och påläst hon är. Jag borde ha skrivit när hon var så lysande på idrottsgalan. Hon har ju humor också, jäntan.

Till sist dyker hon upp i en bok i mitt knä, utan att vare sig tecknare eller författare tänkt sig det. Johan Svedjedals fina biografi Den nya dagen gryr – Karin Boyes författarliv kom ut 2017, långt innan Greta gick och satte sig. Svedjedal har gjort ett stort jobb med att kartlägga Karin Boyes liv, rätta till tidigare levnadstecknares misstag och ge oss en ärlig bild av författaren som gav oss Kallocain och dikten om vägen som är mödan värd. Lika flitig och noga har han varit med illustrationerna. Vackra bilder på Boye, vardagsfoton, akvareller hon målat, facsimiler på manus, tidskriftslayouter och mycket annat. Det är där jag möter blicken igen.

Flätorna, mössan, blicken.

Karin Boye har själv gjort teckningen på sidan 300 i biografin. Klippet är från tidskriften Clarté och Svedjedal menar att teckningen ”gestaltar hur hennes vänsterradikalism tar två tankesteg – till feminismen och in i analysen av människors föreställningar och fantasier.”

Jag tror han har rätt men det är inte det som får mig att haja till. Det är tösen i främre raden, flickan med flätorna. Jäspalt va’ lik Greta Thunberg!

Då inser jag att jag nog får lov att skriva detta inlägg, när mitt dåliga samvete hittar tecken överallt.

Stort lass, liten tuva
Klimatet på jorden hotas av den pågående uppvärmningen. Rader av forskare har förklarat för oss vad som kommer att hända om klotet värms upp en grad, två grader, tre grader, fyra grader. Detta vet vi och tvivlar du, så fråga Greta Thunberg. Den medmänniskan är påläst.

Nej, det är inte klimatfakta mitt inlägg handlar om. Däremot om att allt är möjligt. Allt är förbaske mig möjligt. Du kan vara 15 år och påläst och en dag bestämma dig för att om ingen vuxen gör någonting så får du väl göra det själv då. Och så går du och sätter dig bredvid en skylt och ett halvår senare har den skylten synts över hela jorden, din röst har hörts över hela jorden och ditt budskap har fått tusen och åter tusen andra att göra precis som du. Agera.

En sak som jag lärde mig 1968 är att kamp lönar sig. Det lönar sig att kämpa, svenska folket fick ju tryckfrihet, vi fick ju demokrati, vi fick ju fackföreningar, vi fick semester, vi fick lag om medbestämmande i arbetslivet, vi fick slut på skogsbesprutningarna. Inget av det utan kamp.

Det är den lärdomen Greta Thunberg påminner oss om. Kamp lönar sig. Den lilla lilla tuvan kan stjälpa det stora lasset.

Nu ser jag hennes ögon igen. Klarsynta, pockande tittar de på oss alla. Jordklotets problem har hon genomskådat för länge sedan. Kärleken strömmar mot henne, men också hatet. Även det visste hon i förväg.

Tack för det du gör, Greta.

***

Till sist fem tips till dig som skickar hat till 16-åriga tjejer och tror att jorden är platt och lagom tempererad för all framtid:

### Fundera över ironin i när folk som bara gått i Livets Hårda Skola kräver att Greta minsann ska gå i skolan.
### Fundera över om det är sant att förkortningen asg inte bara betyder att man asgarvar (åt ironin ovan förslagsvis) utan att den också kan stå för anpassad skolgång.
### Fundera över om det är sant att Greta har sådan anpassad skolgång och att skolan gett henne tillstånd att sitta vid sin skylt på fredagarna, med en läsebok.
### Fundera över vad hennes mor skriver här (19 januari) om att föräldrarna avrådde från sittstrejken, eftersom det är deras ansvar att se till att hon går i skolan. ”Hon har ingen och har aldrig haft någon som ’står bakom’ henne. All planering gjorde hon helt själv.”
### Fundera över vilka flyktingströmmar du som klimatförnekare kommer att orsaka om du får som du vill.

Kram 

/Sven-Ove

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 929. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Konstnärerna och hotet mot friheten

Linn Sönstebö Mossberg från Gamla Kraftstationen i Deje skriver och berättar att ett tema på Kraftis i sommar blir konstnärernas frihet. Underförstått hotet på olika håll i världen mot den konstnärliga friheten.

Är detta kanske något för mig, något där jag vill bidra?
Tack snälla du, det kan du tro att det är.

Vad händer om de får bestämma?
Jag bläddrar fram inbjudan på webben, läser och blir än en gång lycklig över vilket smultronställe vår kulturella kraftstation är:

”Det handlar om vikten av kulturell bredd och att fylla det kulturella rummet med så många olika konstarter och uttryck som möjligt, och att konsten ska ha kraft att förändra, provocera och peka ut riktningar. Men många är oroliga, för det finns andra krafter i samhället som vill krympa den konstnärliga friheten. De tycker också att den så kallade svenska kulturen och dess traditioner är den enda kultur som är värd att bevaras. Det finns till och med regionala och lokala krafter som vill att ENDAST DE som satsar på värmländsk traditionskultur och främjar värmländska dialekter ska erhålla kulturstöd. Än så länge är det just bara krafter som kämpar för att inskränka den konstnärliga friheten och möjlighet att verka och påverka genom konst och kultur. Men vad händer med konsthallar och kulturarenor om de här krafterna blir till en makt som styr och bestämmer?”

Glad över inbjudan går jag och lägger mig, jobbar med temat i sömnen hela natten, går upp sju minuter över sju och skriver min text i ett enda långt svep. Det vet vi väl vilka som alltid vill inskränka både yttrandefrihet och konstnärlig frihet? Nu ska jag bara fila på bidraget och sedan lämna in det till Linn och de andra kämparna.

Kanske blir det antaget.

Bidra du med
Gamla Kraftstationen efterlyser verk i alla genrer på temat, från bilder till text. Målning, poesi, film, skulptur, performance, installation, broderi, musik eller vilken teknik du nu jobbar i. Är du intresserad? Anmäl dig senast 5 mars och lämna ditt verk senast den 5 april. Temautställningen om konstnärlig frihet pågår 4 maj – 15 september.

Gamla Kraftstationen tänker gärna lokalt och regionalt men alltid även längre än så. Världen slutar inte vid Norra Sanna, Kilsbergen eller Öresund.

Läs inbjudan:
Konstnärernas självklara frihet
(pdf)

Om mig | Sju års klåda
Inlägg nr 1 925. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Den framsynte herr Lidner och isbjörnarna

Minns du Bengt Lidner? Han som hade en så trög skalle innan han fick sin lidnerska knäpp, påstod han. Nyss blev Lidner mer aktuell än på 226 år.

Saken är den att människan håller på och förstör klimatet, inte bara för sig själv som art, utan också för isbjörnen. Isen smälter.

Nu kommer larmrapporter från den ryska ögruppen Novaja Zemlja, där människorna råkat ut för en massinvasion. Ett dussin arga isbjörnar har gått i land och tvingat sig in i folks hem och hus i området. Ryska myndigheter funderar som bäst på hur de ska lösa konflikten mellan människa, isbjörn och isbrist.

Skyldig naturen
Bengt Lidner (1757-1793) skrev en dikt där Novaja Zemlja nämns, även om han stavade det annorlunda. Jag har tagit hans mest berömda strof och bara bytt ut ordet usling mot isbjörn. Resultatet känns kusligt aktuellt:

»På Nova Semblas fjäll, i Ceylons brända dalar,
var helst en isbjörn finns, är han min vän, min bror.
Då jag hans öde hör, med tårar jag betalar
den skatt, jag skyldig är, natur, dig, allas mor!”

Om mig Sju års klåda
Inlägg nr 1 922. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Vem hotar demokratin?

…och så hamnar jag i samma diskussion igen. Än en gång upprepar kloka medmänniskor att det är ett hot mot demokratin om kommunikatörerna blir fler än journalisterna i fosterlandet.

De har fortfarande fel.

För inte så länge sedan var vi några vänner som tipsade en riksdagsman vi känner, om att han borde ställa en fråga i riksdagen om den digitala klyftan. Vi behöver medborgarguider tyckte diskussionsgruppen jag tillhör. Det höll Mejern Larsson med om, när han ställde sin fråga. Sverige behöver guider som hjälper folk tillrätta i den digitala världen.

Nu hör jag det igen, skallet mot kommunikatörerna. ”Det är partsinlagor de sysslar med”.

Partsinlagor? När en duktig grafiker gör layout på tidtabellen för tåg och bussar i mitt län, hur hotar det demokratin? När hennes kollega reser runt i provinsen och lär personalen i olika butiker att sköta kollektivtrafikens biljettmaskiner, hur blir det ett hot? När produktionsplaneraren beställer det kommunala kollektivtrafikbolagets årsberättelse av ett tryckeri, vad är det för problem med det?

”Får jag ta hunden med till Likenäs?”
Jag känner till bolaget en aning, ty jag jobbade där i 17 år. Vi byggde ut vår lilla grupp av kommunikatörer, eftersom vi trodde på öppenhet. Medborgarna hade rätt att få bra information om hur bussar och tåg gick och vad resan kostade. Får man ha cykel med på bussen? Hund? Hur är säkerheten ordnad för spädbarn? Sådant berättade vi om varenda dag. Inte en enda gång hotade vi demokratin.

Vi trodde på öppenhet. Den slogs jag för, tills firman började svara på insändare, också från anonymt folk. Om vd:arna, de sista två under min tid, brukade vi säga att han springer så fort han ser en journalist och i allmänhet hinner han ikapp honom. Mer tillgänglig än den siste direktörn vet jag ingen hög chef som var.

Det är inte medborgarguiderna på svenska offentliga bolag som hotar demokratin, det är bristen på journalister. Kommunikatörerna på Värmlandstrafik kan inte rå för att ingen journalist i länet lärt sig kollektivtrafikfrågorna och att ingen tar sig tid att undersöka om de 1 881 kronorna per värmlänning används rätt.

Det är redaktionernas fel.

### Här kan du läsa hela riksdagsfrågan om den digitala klyftan: Medborgarguider mot teknikklyftan.
### Tidigare inlägg i journalistfrågan: Skulle vi glädjas åt er död?
### I går berättade Värmlands Folkblad om vår diskussionsgrupp Dispyterna (betallänk).

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 919. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Tyst, jag läser

I vinter har jag hamnat i ett stim av tegelstenar. Tre välskrivna, ordentligt och envetet dokumenterade författarbiografier närmare bestämt.

Göran Häggs Sanningen är alltid oförskämd om August Strindberg är 439 sidor klok kunskap om karln vars eld var den största i Sverige. Tag och läs, du som vill lära dig mer om mästaren, den regelbundne misslyckaren och dretstöveln en bara måste älska.

Jens Liljestrands Mannen i skogen är 1,14 kilo klartänkt insikt om nationalförfattare nummer två, den temperamentsfulle Vilhelm Moberg som liksom Strindberg varvade mästerverk med mindre lyckade alster och allmän besatthet. Även här är jag ivrigt imponerad av den djupa grundforskningen, kunskapen, alla dessa betydelsebärande detaljer. Läs!

Smyger inte på tå
Nu till 681 sidor om Karin Boye. Vårens bok i vår bokcirkel heter Den nya dagen gryr och är skriven av Johan Svedjedal. En första genombläddring med nedslag här och var i den lika imponerande författarbiografin får redan pulsen att öka. Bildmaterialet, bara det!

Ingen av de tre författarna smyger på tå för skrivarna de skildrar. Nu ska det bli intressant att se hur Svedjedal lyckas visa oss Karin Boye i helfigur.

Mig får han indirekt att undra om inte Boye och Liljestrand är släkt. Nyfiken som jag är så letar jag reda på svaret. Lysande tycker en annan recensent.

– Somnar du ifrån den där boken så slår den ihjäl dig, säger hustrun, när jag ligger på min kudde och tränar underarmsmusklerna med boken lyft.
– Ingen fara. Då är risken större att jag glömmer att sova. Tyst nu, jag läser.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 916. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)