”Märker du inte att du spelar en roll?”

Det fanns en medarbetare på radion som jag helst ville skulle sköta tekniken när jag kom farande och skulle läsa in mina krönikor där.

Han gjorde mig lugn. 

Dessutom fick han mig till sist att inse att jag spelade en roll när jag skrev mina gulligheter, roligheter och elaka satirer.

– Jag är bara mig själv, hävdade jag.
– Inte riktigt. Märker du inte det?

Till saken hör att jag snart började skriva betraktelserna på dialekt, eftersom jag kände mig naturligare vid mikrofonen då. Ett lyckodrag skulle det visa sig. Sydlig central värmländska är ett utmärkt språk om du vill be en och annan makthavare dra dit pepparn växer. 

Det låter så snällt först. De ger sig med glädje iväg på resan.

Kamratstöd vid spakarna
Nu slutar Lars-Gunnar ”Kimpen” Olsson på Radio Värmland, läser jag. Vemodigt tycker han själv, berättar radiokollegorna i ett Facebook-inlägg. 

”Vi kollegor försöker komma på något han inte gjort under sina 29 år på redaktionen – men det är svårt. Kimpen har varit reporter, nyhetschef, programledare, producent och digital redaktör till exempel.”

”Vi kommer sakna honom mycket och önskar lycka till på nya jobbet!”

Det önskar jag också. Fast de glömde det viktiga jobbet att kamratstödja en darrig krönikör några år för länge sedan och lugnt banda alla hans knövvliga omtagningar.

Tack för hjälpen Kimpen!

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 121. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Dags för mig att göra avbön

Jag har ändrat mig. En gör ju det, men ofta är det inte i mitt fall …

Frihet, jämlikhet, systerskap, broderskap, humor. Allt det där har jag tyckt är viktigt ända sedan 15-årsåldern och där tänker jag inte ändra en stavelse. Nämnde jag rättvisa och solidaritet? Människovärde? Kärlek?

Sådant ändrar jag mig inte om.

Då är jag tryggast
Nej, det gäller språket. ”En gör så gôtt en kan” sa fotbollsspelaren Ralf Edström och det har jag också försökt göra. Pratat på anpassad standardsvenska vid behov och på mitt modersmål sydlig central värmländska när jag är mig själv.

Det där är inte så svårt för en språklig kameleont. Fast tryggast är jag när jag talar med egen trut. På redaktionen i Småland log kamraterna när de hörde mig ringa hem till föräldrarna i Värmland.

Då hörde de mitt rätta jag.

Modersmål och feminism
Det jag ändrat mig om är ett tvåbokstävers litet ord. Ordet ”en”. De senaste åren har jag ibland använt det i stället för ”man” av två skäl, inte bara ett. 

Det första skälet är enkelt. På mitt modersmål heter det ”en” när vi menar ”man”. ”En gör så gôtt en kan.” ”En får passe sig så en inte blir gôbbgrinig.” ”En får tacke.”

Där säger jag ”en” så snart jag är bland de mina och känner mig språkligt trygg. För det mesta är jag inte ens medveten om att jag gör det. Hon jag talar med mest har ju samma modersmål.

Det andra skälet har varit mer ideologiskt. För några år sedan lärde mig medvetna unga kvinnor på Facebook att ”en” kunde användas som ett feministiskt ställningstagande. Nämligen i stället för det som de uppfattade som språkligt patriarkala ”man”. Jag tyckte resonemanget lät vettigt och började följa exemplet då och då när jag skrev mer personliga texter.

Olika språk för olika situationer
Ett språk har olika nivåer. Själv har jag rört mig mellan standardsvenskan i jobbet och vid olika förtroendeuppdrag – och ett mer lössläppt skrivande i personliga sammanhang. På bloggen och i sociala medier har jag alltså släppt fram ordet ”en” även i skrift. ”En” som pronomen vill säga.

Jag kommer att fortsätta med det, när det är dialekttalaren och -skrivaren inom mig som talar eller skriver. Det heter som sagt inte ”man” på språket som mamma lärde mig. Inte när det är pronomenet ”man” vi menar.

När det ska vara standardsvenska (alltså rikssvenska) kommer jag att återgå till att skriva ”man”. 

Gjorde texten oläslig
Än en gång är det engagerade kvinnor som gjort att jag ändrat mig. Den ena kvinnan skrev en ledsen och uppgiven kommentar till en lång personlig text jag lagt ut. Mitt sätt att använda ”en” gjorde texten oläslig för henne, skrev hon.

Nå, sådana reaktioner får man av ordet ”hen” också, trots att det numera ingår i standardsvenskan. Även statliga myndigheter använder ”hen” när de behöver det. Där kommer jag inte att ge mig. ”Hen” behövs när det blir för enahanda att upprepa detta eviga ”hon eller han”.

Här var det något annat. Det var något särskilt i reaktionen som gjorde att jag började fundera. Blåsväder är jag van vid, det brukar bara stärka mig i min envishet. Nu blev det inte så, i stället fortsatte jag att tänka efter.

Inte alltid manligt
Då kom ännu en kvinna in i bilden. Sara Lövestam, författare, föreläsare och krönikör i Språktidningen. Jag hade skummat hennes artikel i nummer 3/2020 tidigare, men muttrat och bläddrat vidare. ”Därför går en mig på nerverna” löd rubriken. Nu letade jag fram tidningen och gav krönikan en ny chans.

Det gick inte fort, för jag tänker långsamt och envis är jag, men till sist var jag redo att gå till beslut:

1. Jag får fortfarande skriva ”en” i stället för ”man” men då ska det vara på tänkt värmländska. Mitt modersmål.
2. Jag får inte använda ”en” på standardsvenska av missriktat feministiska skäl.

Man är inte alltid manligt. Eller som Sara Lövestam skriver:

”Pronomenet man är helt skilt från substantivet man. Det märks till och med på uttalet. Man lägger aldrig betoningen på pronomenet man (prova att säga ’hur åker man buss i Gävle’ med betoning på man!) medan man mycket väl kan betona substantivet (prova att säga ’en man åker buss i Gävle’ med betoning på man!).”

Tack för hjälpen båda två.

Ordförklaringar
Pronomen: en sorts ersättningsord, till exempel hon, deras, denne, vem, någon.
Generisk: som avser ett visst släkte eller en viss kategori, till exempel genus.
Generiskt pronomen: till exempel ”en” i stället för ”man”.
Substantivtyp av ord som betecknar ett ting, en varelse, en företeelse eller liknande.
(Källa: Språktidningen och svenska.se).

Läs mer
Sara Lövestam: Därför går en mig på nerverna

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 116. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

”This too shall pass”

Livet har lärt mig att balansera våra ledsenheter. Det finns händelser och erfarenheter som ligger och vibrerar som en svart ton i bröstet. Ständigt.

Jag hör den men har lärt mig höra andra toner med.

Motmedlen mot ledsenheten stavas empati, humor, solidaritet. Det finns de som har det värre och this too shall pass som engelsmännen säger. Även detta kommer att passera.

Det är timjan i
Folk är olika. Nyss deltog jag i en diskussion på Facebook om Frans G. Bengtssons roman Röde Orm. Vi är några stycken som läst boken om den rödhårige vikingen många gånger. Nu bollade vi favoritepisoderna mellan oss. 

”Men när blodkorven kom, fingo de tårar i ögonen båda, och det tycktes dem att de aldrig fått ett ordentligt mål mat alltsedan de seglat ut med Krok.
– Den lukten är bäst av allt, sade Orm stilla.
– Det är timjan i, sade Toke med bruten röst.”

Mitt i diskussionen kommer en kommentar från en medmänniska som säger att tyvärr, för henne fungerar det inte. Hon har öppnat samma bok som vi men fått lov att avbryta läsningen.

Sådär är det förstås och så ska det vara. All respekt för att vi inte är lika. ”Vi gillar olika” är en klok insikt.

Möter eländet olika
Jag börjar inse att det är samma sak med motgångarna och ledsamheterna vi möter. Vi är varierande skapta här med. Då är det klart att vi möter eländet olika.

Jag som kan gråta när jag ser julfilmen Love Actually för minst tredje gången (jo det är sant) gråter sällan offentligt inför ledsamma verkliga händelser på närmare håll. Den gråten gråter jag inombords. Lika stilla, mycket ledsnare men på annat sätt.

Varför kan man undra. Jag som har så nära till mina känslor annars. Den korta stubinen som gått i arv sedan farfars far har visserligen blivit försiktigare med åren men kort är den än. Lyckligtvis bor även skrattet nära till.

Den gamla fina envisheten
Kanske handlar det om farmorsarvet. Hon fanns också som ett starkt exempel i familjen. Farmor som smörjde och lindade sina bensår varje dag. Hon som hade så ont att det värkte höften sned, men som jag aldrig hörde klaga. 

Var det där min uthållighet föddes? Någonstans har jag plockat upp förmågan att orka springa drygt fyra mil och två kilometer och gilla det. Eller fila vidare på ett romanelände som jag började skriva på när husets skrivmaskin inte var elektrisk ens och inte hade minne.

Coronan är en jävel. Hon har hindrat oss länge nog nu från att krama våra barn och barnbarn. Dessutom har hon förstört vår verklighetsuppfattning. Vi hajar till varje gång vi ser folk trängas eller kramas i någon gammal film.
– Hallå där! App app app, distansen!
Slutscenen i Love Actually ska vi bara inte prata på. Hela England kramas.

Ändå: this too shall pass. Jag tror ju verkligen det. I december 2020 är det en gåva att vara obotlig optimist. Det finns vackra toner.

### En gång för många år sedan klarade jag inte att hålla munter fasad. Jag var krönikör i P4 Värmland och blev ombedd att medverka i radions rimstuga inför julen.
### Jag tackade nej, fast de blev arga på mig. Sjukdom i min närhet.
### Det finns dagar när den svarta tonen blir för stark och inte ens jag orkar skratta.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 115. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Går tiden fort när jag har tråkigt?

Tidsuppfattning är ingen vetenskap. Det skulle 2020 ha lärt mig om jag inte redan vetat. Folk jag ”talar” med i sociala medier tycker året har gått sakta. Olidligt långsamt tycker en del.

Det underliga är att jag tycker precis tvärtom.

Visst har mitt liv blivit rubbat. Inställda diskussionsmöten med Dispyterna på måndagarna, inställda torsdagsvandringar med Gryningspatrullen, bokade framträdanden inställda, inga styrelsemöten med Föreningen för Värmlandslitteratur, inga årsmöten (jo ett), ingen bokförsäljning på bokmässan i Göteborg och bokfestivalen i Karlstad, inställda löprundor med min vän M, inte kramat barn och barnbarn sedan i februari, knappt sett dem ens (nåja), inställd semestertur, glömt bort hur det är att fika på kafé och äta på restaurang. Hur gör man när man beställer? Ingår påtår?

Hurra! Apoteket!
Kvar blev en ledsenhet inuti bröstet och en väldig massa tid över inuti klockan. Då satte jag mig vid min dator och började knappa och där sitter jag än.

Vänta, ett par fästingar bet mig, det är sant. Sådant sätter ofta fart på en sensommar. Fästing nummer två gav mig borrelia, sådant skapar dessutom sysselsättning. Det är såpass att man får gå till doktorn och apoteket.

Men fort har det gått, året.

### Lustigaste konspirationsteorin hittills: att coronan sprids av 5G-masterna.
### Roligaste coronaskämtet? Kanske det här:

### Eller att somliga medmänniskor tog detta på fullt allvar, med presschef och allt:

Stackars gökar.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 112. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Har mänskligheten sett allt?

Hur var det den gamla tanten sa, som de intervjuade i SVT:s utmärkta 100-årsserie hösten 1999? ”Jag har varit med om allt som blivit nytt.”

Där hade hon rätt, den goa gamla Hilma Samuelsson, 108 år, i Kosta. Då. Vad hon inte kunde ana var att det fanns en grej kvar. Den slutgiltiga.

Jo jag vet, det kom några grejor till innan dess, som hon aldrig fick uppleva. Vilstol för bärbara telefoner. Braskaminfläktar som går igång på värme. Små apparater där du kan se dina barnbarn i direktsändning.

Men dessa var mer små mellanstationer, även om det naturligtvis är stort att kunna se barna prata 30 mil bort. Jag tror det är nåt elektriskt.

Det började med ett prassel
Den slutgiltiga nyheten är något annat. Jag kommer till den.
Allt började med ett prassel, ett tripp och en karl i sina bästa år som satte sig tvärt upp i sängen.
– Jippie! Vi har fått möss i huset!

Eller vad jag nu sa till den kära vännen. Så fort solen gick upp skickade hon mig till stan och Granngården. Där fann jag den genast på sin hylla. Supercat Musefaelde/Musfällan/Hiirenloukku.
– Ta två, dä kvetter.
– Tack det blir 69 kronor.

Hem kom jag, vännen satte ut dem, betet var redan på plats. ”Optimal slagkraft” läste jag för henne. ”Art-relevant, snabbt dödande.” ”Förhindrar fel vid fångst.”

Den kära vännen log stolt mot mig. Artrelevant, det är bra. Vi vill ju inte fånga orm i snedgarderoben.
– Förhindrar fel, det är min gubbe det.

Kanske minns jag fel, hon kan ha sagt tvärtom. Första morgonen hade vi hur som helst en mus i varje. Stolt fotograferade jag hennes byten ute på nya trappan som hon snickrat. Dock inte med henne på bilden. Ingen etisk jägare poserar med vapen och förnedrar sitt byte. Inte min fru heller.

Tänk om hon hade vetat
Nu var jaktlusten väckt. Tre arbetsdagar senare kvitterade hon ut ett anonymt paket på ICA-posten.

Det är nu den slutgiltiga nyheten kommer in i våra liv, i mänsklighetens liv. Teknikens höjdpunkt, efter vilken allt annat kommer att vara obetydligheter. Jag pratar förstås om musfällan Victor. I morse fick hon meddelande på mobilen från Victor.
– Jag har fångat en mus åt dig.
Det var innehållet i meddelandet. Musen dog direkt. Elektriskt.

Tänk dig det, han skrev!
Tänk om gamla Hilma från Kosta år 1999 hade anat det. En musfälla som hör av sig på telefon när bytet är nedlagt. 

Släng dig i väggen, lilla rara tant. Det är jag som har varit med om allt nytt.
Nu har mänskligheten sett allt.

### VARNING! Allt efter andra mellanrubriken ovan är ljug. Det var skrivet i ren förväntan.
### Allt vi fick var ett sms från Granngården att Victor Wifi var slut. Kanske har han aldrig funnits.
### Mänskligheten har INTE ALLS sett något mer. Det är bara Granngården som har otur när de försöker sälja fällor på webben.

Hilma vann.

Länk
Hundra Svenska År, avsnittet Jag har sett allt som blivit nytt

Hem | Om mig | Skriva & prata Politik Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 109. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Vem vill ha extraval, denna otrygga tid?

För mig är det en gåta att det socialdemokratiska partiet inte tar kamp mot de ökande klyftorna i Sverige. Läs er historia! Det skrev jag i en debattartikel i Värmlands Folkblad 15 oktober. Läs hela artikeln här nedan. 

Den 21 oktober svarade det forna landstingsrådet i Värmland, Philip Johnsson (S), att partiet inte är någon folkrörelse längre. Debatten om framtiden är totaldöd i kommunen, skriver han. Läs mer här.

I dag kom min replik till honom. Läs den i papperstidningen, på VF.se eller här nedan.

För en utomstående är det ingen större dramatik i några publiceringar. Men för mig personligen innebär utvecklingen i Sverige att jag nu tagit steget och gått med i ett parti för första gången på 36 år. Vänsterpartiet. 

Här är den första VF-artikeln. Där berättar jag varför:

VF Debatt 15 oktober:
Vem står på de utsattas sida?

Sedan hösten 1973 har jag kallat mig miljövän och demokratisk socialist. Vi hade ju fel om demokratin, en del av oss från 68-generationen. Det var det jag insåg i oktober för 47 år sedan. Karl Marx hade haft rätt i mycket när han analyserade det industrialiserade klassamhället. Mao Zedung hade däremot inte rätt när han gjorde Kina till en förtryckarstat. Den utvecklingen började inte med honom, den började med Lenin och togs över av Josef Stalin.

Min röda dröm är alltså bred, folklig, ömsint, demokratisk och gillar fina skogsstigar. Jag tror inte på kotterier, eliter eller patentlösningar. Ska jag formulera det i nyckelord blir det de här: frihet, jämlikhet, systerskap, broderskap, rättvisa, demokrati, solidaritet, humor, kärlek och hållbar omsorg om natur och kultur. Samt då och då ett roat småskratt underifrån åt överheten. Det har hänt att jag storskrattat till och med. De är så söta de små näringsliven när de kivas om grindslantarna i livet.

Som du märker har jag lagt till feminismen till miljöfrågorna och socialismen. Patriarkatet behöver sannerligen bekämpas, men glöm inte klassklyftorna för det. Sverige spricker mer och mer. 1980 gick det åt 9 industriarbetare för att tjäna lika mycket som en börs-vd. 2018 krävdes det 61. Eller 76 om industriarbetarna är kvinnor. En skamlig utveckling.

I dag är kampen för allas lika värde också viktig på ett annat område. Antirasismen. Det var två kilometer is över mitt Forshaga för 12 000 år sedan. Vi är alla invandrare.

Jag tror på gemensamma lösningar. Bären varandras bördor. Därför har socialdemokraternas politik till sist blivit för mycket för mig, som gick med i SSU 1974 när rörelsen var radikal. Hur var det förre S-riksdagsmannen Jonas Gunnarsson skrev i sociala medier häromdagen? Han ”saknar den socialdemokrati som självklart står på de utsattas sida”.

I tio år stod jag själv i talarstolen vid de socialdemokratiska första maj-mötena i Forshaga och Deje (och någon ort till) och kåserade och talade allvar. Det hände att jag berättade varför jag fortfarande var emot ett svenskt medlemskap i EU. Innan dess hade jag som miljöaktivist varit starkt kritisk mot Palmes tre linjer i kärnkraftsomröstningen och mot att så lite hänt i omställningen efteråt. Det är jag än.

Det finns fler sådana socialdemokratiska haverier i historien, som jag ser det. Göran Perssons fördelningspolitik. Den nyliberala avregleringen av allt från skola till apotek som partiet medverkat till.

På senare tid kan jag räkna upp mycket annat som jag är kritisk till hos mina vänner socialdemokraterna: Svängningen i fråga om migrationen, där Stefan Löfven plötsligt började bygga de murar han nyss lovat låta bli att uppföra. Att partiet är med och försöker förstöra anställningstryggheten. Att man är beredda att införa marknadshyror. Att socialdemokratin inte tar itu på allvar med skillnaderna i skatt för löntagare och pensionärer.

För mig är det en gåta att det socialdemokratiska partiet inte tar kamp mot de ökande klyftorna i Sverige. Läs er historia! Ni borde dessutom ha en kraftfullare glesbygdspolitik. Ni borde göra mycket mer åt vår digitala klyfta i Sverige. Lars Mejern Larsson (S) ställde en bra fråga i riksdagen till ansvarig minister i ämnet, fick ett intetsägande svar och där dog frågan ut.

Lokalt, i Karlstad, utmärker sig de ledande socialdemokraterna genom att kärvänligt gå arm i arm med det moderata kommunalrådet när han vill sätta staket runt bästa delen av friluftsparadiset Skutberget och ge bort bätterbiten till exploatörer.

Jag kunde räkna upp fler punkter där jag är besviken på den rörelse jag kom att sympatisera med, samma höst som militären tog över i Chile och Olof Palme talade klarspråk än en gång. Stefan Löfven kallar sitt parti ett mittenparti. Det är klarspråk det med men ett pinsamt sådant. Tage Erlander snurrar i sin grav.

I dag finns det bara ett demokratiskt socialistiskt parti i landet. Vänsterpartiet. Vi har Sveriges populäraste partiledare, sådant är ju alltid kul. För mig som nybliven medlem har vi den klokaste politiken också, sådant är ännu kuligare. Välkommen som medlem, du med.

Sven-Ove Svensson
Forshaga

Där slutar min debattartikel från Värmlands Folkblad, 15 oktober 2020. Länk till Philip Johnssons svar hittar du i ingressen ovan. Min replik på Philips svar finns i VF:s papperstidning och på VF.se i dag. Och här:

Hem | Om mig Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 104. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

”Farmor, vem har skrivit på din arm?”

Vi kallar oss Gryningspatrullen, även om det är ett tag sedan vi såg solen gå upp. Vi är några äldre medborgare som tycker om att gå i skogen, fika och prata. Tillsammans.
I går handlade pratet först om Bergen-Belsen.

Just nu är det älgjakt i skogarna där vi bor. Därför promenerade vi stan i stället, det vill säga Karlstad. Temat var Krig & Fred och jag var fortfarande förbaskad över att någon rivit ner minnestavlan i kanten av stadsdelen Herrhagen. Den som berättade om kvinnorna som kom hit från koncentrationslägret Bergen-Belsen. Jag hade bestämt mig för att den berättelsen inte fick dö med skylten.

Här är mina föredragsstolpar vid de första två anhalterna under vandringen från Vasagatan till Brigadmuseet.

Minnestavlans plats vid Vasagatan 
Fredagen 26 juli 1945 hade det samlats ganska mycket folk här, nära stickspåret. Hemligt – men ryktet hade spritt sig. Det skulle komma ett tåg med överlevande kvinnor från koncentrationslägret Bergen-Belsen utanför Hannover.

När engelsmännen närmat sig lägret hade vakterna flytt, lämnat fångarna inlåsta. Utan mat. Många hann dö.

De som kom hade räddats från lägret i Tyskland kom till Malmö. Nu med tåg hit. 

Cirka 300 kvinnor skulle det bli här, totalt. Detta var de första 159. Klockan 13.24 kom tåget. 122 av dem orkade gå själva till Herrhagsskolan, några hundra meter uppför gatan. 37 fick åka ambulans, i tur och ordning. Sjuka, många av dem tuberkulos.

Snart skulle Nya Wermlands-Tidningen och Karlstads-Tidningen starta insamlingar till dem.

Herrhagsskolan beredskapssjukhus
Den 21 juli 1945 kom ordern. Gör beredskapssjukhus av Herrhagsskolan. Kvinnorna kommer om fem dagar. Skolan utrymdes, sängar och medicinsk utrustning fraktades hit. 

Den 24 juli annonserade man efter sjuksköterskor, kokerskor och städpersonal. Dagen därpå började de jobba – och en dag senare kom tåget.

Taggtrådsstaket. Efter ett tag två staket utanpå varandra, för att minska smittrisken, när många ville stå utanför staketet och prata med kvinnorna. Tbc och andra sjukdomar. Karlstadborna stod utanför staketet. Tränade skoltyskan. Skickade över paket. Tog med några av de friskare flickorna på promenad på stan. Ett 15-tal kvinnor dog. Begravda på judiska begravningsplatsen.

Sex månader här, sedan vidare till konvalecenthem i Sverige.

Hertha Spier hette en kvinna. Hon vägde 28 kilo när engelsmännen räddade henne i Bergen-Belsen. Hennes syster hade nyss dött. Här blev hon vän med en karlstadflicka, Kajsa Persson.

Åren gick. När Hertha flyttade till Brasilien tappade de kontakten.1981 for Kajsa dit för och letade en hel månad men hittade henne inte. Så, 2004, efter en artikel i veckotidningen Allers, kunde de återförenas i Karlstad igen.

Herthas barnbarn hade frågat: ”Farmor, vem har skrivit på din arm?” ”Det var en farbror som gjorde det.”. ”Hade han inte något papper att skriva på?”.

Vi får aldrig glömma
Där var det slut på de första två Kom ihåg-lapparna. Vandringen fortsatte sedan till Fredsmonumentet och Frimurarlogen som båda påminner om när Norge blev fritt land. Utan skottlossning. Statyn med vår kanske värsta kung genom tiderna, Carl IX som grundade Karlstad, fick också besök.

Minnestavlan vid stickspåret där lägerfångarna kom? Den är uppsatt igen, tack för det. Vi får aldrig glömma.

### Talarmanus gör sig bäst när de talas. Jag vet.
### Men ändå.

Läs och se mer
Gillet 2008. Läs Christer Matssons artikel på sidan 8 om när Herrhagsskolan blev beredskapssjukhus (pdf).
Christer Matsson: Till Herrhagen klockan 13.24 (bok, 52 sidor, pdf).
Några korta filmbilder från ankomsten och beredskapssjukhuset

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 103. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

När pandemin kom blev skogen räddningen

Nu är stolpjakten slut för året i vår kommun. Nästa vecka börjar älgjakten.

I år har vi satt ett fantastiskt rekord, stolpletarna och vi arrangörer. När pandemin kom blev skogen räddningen för många.

Läs i slutet på inlägget vilka siffror. Mer än dubbelt så många deltagare i Hittaut som i fjol. Blev det fler som registrerade stolpkontroller än som går på hockey och fotboll i min tätort?

Min första skog
Min första skog var en långsmal rand mellan en grusväg, en gårdsplan och några gärden. Smal? Den var jättestor tyckte mina små ben. I dag när jag mäter på kartan är den 59 meter bred. Metrarna tycktes längre på den tiden, somrarna också. Snön om vintern var djupare, det är däremot sant.

I denna storskog smög jag omkring mellan gran och tall, klev över stensättningar som jag inte visste var fornminnen. Gården vi arrenderade av kyrkan hade blivit nämnd i skrift år 1287 första gången och var socknens äldsta. Det anade jag inte heller.

Skogen var fin, trampad av människor i tusentals år. Gökar gol, skogsduvor flockades och i våra holkar föddes starar. Kniv fick man i sexårsåldern och sedan lärde min kusin mig att bygga kojor.

– Det finns tre sorter, sa han.

Ibland strövade vi vidare över åkrarna österut, in i den storskog som har fortsatt att vara djup och som hänger ihop ända bort i Sibirien.

Min andra skog
Min andra skog, när vi flyttat, gick det att gå vilse i. Det var innan jag lärde mig följa den smala älven som satte gräns för vårt småjordbruk. Drygt 1 100 steg för en åttaåring från mitt och min brors rum rann det en älv på väg mellan tallheden i norr och Vänern i söder. Hon slingrade sig, Ölman. Nästa sommar lärde jag mig hoppa över henne och in i grannsocknen.

Älgar sprang förbi under mina vandringar, råbockar skällde, tjädrar spelade och väster om vår gård, på mossen, trumpetade tranor, pep ljungpipare och sög sileshåret i sig fångade flugor.

Sakta erövrade jag ännu en värld.

Blir snäll i magen
När vi flyttade till tätorten 17 kilometer bort fanns det skog där med. Sverige består av en skog med gläntor i. Journalisthögskolan i Göteborg, nja där blev det mest Slottsskogen. Journalistpraktik i Jönköping och därefter jobb i Vaggeryd, Huskvarna, Sunne och Karlstad. Överallt fina skogar ett stenkast bort.

1983 kom vi till Forshaga. Här känns det numera som om jag gått och sprungit varenda stig. Några har jag hjälpt till att skapa. Det finns skäl till det. Två skäl närmare bestämt: lugnet och nyfikenheten.

Du blir snäll i magen av att dra till skogs, konstigare än så är det inte.

Sov mot en gran
Jag hade aldrig hört talas om ordet skogsbad, när jag som 13-åring tog för vana att ligga och sova mot en gran eller tall borta i skogen, i väntan på hackspettar, råbockar och andra djur. 

– Jag går till skogen, sa jag till mamma och så drog jag i väg. Småningom lärde jag mig orientera, kom att älska kartor, och på vintrarna drog vi barn skidspår lite varstans genom socknen. I fyran åkte jag skidor hela milen bort till skolan i Fasterud en gång, när blötsnö lagt igen vägen så att inte skolbilen kom fram. I sexan hittade jag en genväg över dal och berg och spårade själv norrut till skolan i Fageråsen.

Skogen. Den susar. Den lever. Du blir frisk av den. Ibland levde vi bokstavligen på den. Då satte pappa en yxa eller barkspade i näven på mig eller ett järn att barka savande tändsticksaspar med. Skôj!

Den livsstilen har fortsatt, även om jag inte är med och driver skogsbruk längre. När åren gått har det blivit roligare och roligare att titta efter fåglar. Vi börjar ju lära oss fler och fler arter och läten. Numera plockar vi mer svamp än förr och jag springer förstås. Alltid med skogens egen musik i mina öron. Ett beroende i sig. 

Dessemellan fikar vi. Kaffe och smörgås smakar alltid bäst på en stubbe eller klipphäll i skogen, ibland i kända trakter, ibland vid främmande stig.

Nära ett och ett halvt varv runt jorden
Så var det då stolpjakten. Det är många år sedan den kom in i mitt liv. 1900-talets Naturpass och Trimorientering kom att ersättas av fasta kontrollstolpar som stod ute hela sommaren. Stolpjakten. Numera heter det Hittaut, idén är den samma. Du får en karta i brevlådan i slutet på april, då sitter det fasta stolpar ute i skogen och inne i tätorten. Det är ringarna på kartan. Varje månad sätts nya stolpar ut, som du kan ge dig iväg och leta reda på. Registrerar du stolpens kod på nätet kommer du med på listan och deltar i utlottningen av priser. Strax innan älgjakten tas stolparna in för vinterförvaring.

Där är vi nu. Snart kom vi ju med och började hjälpa till med arrangemanget. Jag har hittat på kontrollpunkter genom åren, jag har satt ut stolpar, jag har haft mejljour och jag har gått ut med nya stolpar när de gamla fått fötter. 

Nå, nu är det strax älgjakt i skogen igen. På söndagen plockade vi in de 20 stolpar som vi ansvarat för kring Deje och Forshaga. Cykelstolparna. Det har varit en fantastisk sommar för vår stolpjakt. I år har vi verkligen behövts när folk har känt sig isolerade. Skogen har varit räddningen för många, stolpjakten Hittaut en ursäkt.

I vår lilla kommun har 698 personer registrerat kontrollstolpar i sommar. Ett fantastiskt rekord, mer än dubbelt så många som i fjol. Fler individer än som går på hockey eller fotboll en säsong när vårt Forshaga IF spelar, antar jag. Tillsammans har dessa nära 700 personer gjort 29 690 registreringar. De har gått och sprungit 59 380 kilometer tillsammans och de har varit ute i 22 267 timmar.

Det blir nästan ett och ett halvt varv runt jorden. Två och ett halvt år. Lägg alla de kilometrarna på rad, så hade det räckt gott och väl till att trava norrut och sedan österut, för att undersöka om skogen i Grossbolstorp verkligen går ända bort till Sibirien.

Hmmm. Hur långt hinner jag på två och ett halvt år?

### Hamnar i diskussion om begreppet ”det rörliga friluftslivet”. Finns det något orörligt? undrar jag.
### Då får jag fint svar av min vän Anneli.
### Hon ägnar sig åt den sortens friluftsliv genom att så snabbt som möjligt uppsöka en mossbelagd stubbe, en nedfälld fura eller en lagom stor sten, skriver hon. Där sitter hon sedan och luktar, tittar och känner in fri luft. Länge.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 101. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Suga blod ur sina vänner

Forskare i Uppsala har tagit blodprov på 450 av sina vänner – men glömt att man måste klara en etisk prövning innan man får göra ett sådant ingrepp.

Klantigt.

Det som fascinerar mig nästan lika mycket som klantigheten är vilka vänner det måste finnas i studentstaden.
– Du, är det OK om jag suger ut lite blod ur dig?
– Absolut. 
– Du är en riktig vän.

450 stycken!
Samlade i en sån där sal där man lär sig saker.

### Ormen på bilden är från Nyeds socken och har inget samband med forskning, etisk prövning eller blodprov i Uppsalatrakten.

Hem Om mig Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 097. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).