Poesins släkting tystnaden

Det är någonting med tystnaden. Den som gör musiken till musik, den som fanns långt före oss och som kan tala tydligare än många ord vi människor hittar på.

En gång berättade den kära vännen hur hon gör ibland, för att skapa lugn i barngruppen där hon arbetar. Hon sänker rösten till en viskning. Den metoden fungerar.

(Dock inte när jag entusiastiskt provade den som larmoperatör på 1980-talet, då jag försökte lugna en hysterisk person som ringde om en olycka).

Tystnad. Den finns bara i ett exemplar. Nu läser jag om den på sidan 64 i Claes Anderssons diktsamling En morgon vid havet – inandning, utandning (Heidruns förlag):

”Med åren lär man sig att ju svagare man viskar desto noggrannare lyssnar
Andra på vad man har att säga. Poesin är släkt med viskningen och tystnaden

Före och efter viskningen. Jag älskar tystnaden, den tystnad som inte bara är
Frånvaro av ljud, men också tystnaden i musiken, musiken är strukturerad

Tystnad, också fågelsången är en form av tystnad liksom kattens gäspning
Fenimore Coopers Den sista mohikanen börjar med orden ”Ljudlösa steg

Hördes i natten” – en mening att drömma om för en poet som vill säga mycket
Med få ord.”

Boken om den siste mohikanen har jag läst många gånger i yngre år. Inte hörde jag den där första meningen för det.

”Poesin är släkt med … tystnaden Före och efter viskningen”.
Underbart.

### Sent om natten, när jag skrivit detta och inte kan somna, får jag för mig att leta reda på inledningsmeningen om mohikanen.
### Hittar den inte. Inte där. Claes Andersson har säkert en annan utgåva.
### På samma ungdomsbokhylla hittar jag en åldrad Biggles flyger västerutBörjar läsa. Säg vad man vill om propellerpoesi, men ljudlös är den inte.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson

Den dumma liknelsen om grisen

När jag var ung på livet var det populärt att använda en liknelse om grisen. Vissa människor var som grisar, sa vi. Han äter, skiter, sover och mår hela tiden bra. Obekymrad om allt annat i värld och omgivning.

Jag var son till en grisfarmare i liten skala och borde vetat bättre.

Nog tyckte grisen om när pappa gav honom namn och kliade honom bakom öronen. Nog var svinet både klokt och socialt.

Om våra grisar hade sömnlösa nätter vet jag inte men visst såg vi ledsna kultingar ibland.

Kloka, renliga och sociala.

Byter dygnsrytm
I dag vet jag bättre, för jag har kommit att studera vildsvinens spår i markerna. Respekt är vad jag känner numera för både vilda och tama svin.

Böcker och spår berättar om vildgrisar som byter dygnsrytm om de blir störda på dagen. Då har du sannerligen god omvärldsbevakning. Jägare berättar om flockar där ungdjuren blir halvt anarkistiska om någon av misstag råkar skjuta modersuggan. När matriarken inte längre håller reda på dem blir det ingen ordning på flocken och vildingarna börjar leta föda i både trädgårdar och på åkrar. Ibland under full mänsklig insyn.

Kloka, organiserade varelser är de när de får leva sina liv. Berättar självklart för alla de andra var maten finns. Håller sig lika självklart undan min blick, även de stunder då jag ser att spåren är färska.

Inga ”grisar”
Jag tycker om de där djuren. Inte är de några ”grisar”. Det finns ett syfte även med den obligatoriska sölgropen. ”Nerdreta so vill ha en mä sej” säger det gamla talesättet här på trakten. Numera förstår jag det bättre. De sölar egentligen inte, allt är till nytta, också sölgropen.

Jag tror till och med att den är trevlig. Lerbad, någon?

Vi kan få sällskap.

### Lästips: Vildsvin: beteende och jakt av Mikael Tham (slutsåld, låna den på ditt bibliotek).

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson

Vad gör geniet till geni?

Träffar vänner från en tid när världen var enklare att förstå. Pratar tänkande, diskuterar en man som fyller 200 år nästa år.

Ett geni, säger någon. Säkert. Men hur definierar vi geniet? Vad är det för skillnad på dem?

Vetenskapliga genier vet jag inte mycket om. Däremot känner jag till några konstnärliga sådana. En har jag samarbetat med. Han kan ta en tjock lunta med fakta och komprimera den till två geniala repliker och en teckning. Tillsammans får de oss att skratta och fatta.

I den ordningen.

Uppslagsboken säger att ett geni är en person med ovanligt rika förståndsgåvor. Det är förstås sant. Min erfarenhet är att de också har nära till barnet inom sig och till leken. De har distans och vågar skratta åt sig själva. Ta ett modigt steg utanför det förväntade.

Min geniale bekant heter Robert. När han är som bäst ler gudarna. Vi andra med.

Jag vet att geni är ett begrepp från 1800-talets romantik. Än sen då? Ibland vill jag vara romantiker. Fortsätt förklara världen på allvar och med ett leende, Robert.

(Teckning: Robert Nyberg)

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson

Sista semestern i familjen

Äta regionalt världsberömd räkmacka vid strandkanten på Värmskogs café: check.
Boka biljetter till årets föreställning med Västanå teater: check.
Äta, fika, prata och titta på konst vid Gamla kraftstationen i Deje: check.
Vara med och arrangera O-ringens femdagars i Arvika med omnejd: check.
Umgås med två yngre generationer i släkten: check.

Springa & cykla & plocka & klippa & trimma & måla & bada & läsa & kika & titta & lyssna & applådera: check.

Sitta på altanen och tindra med ögonen som om det inte alls var 50 år sen vi träffades: check.

Sista semestern? Ja, för nästa sommar tänkte vi båda vara pensionärer. Detta är genrepet. Rätt ofta har det gått riktigt bra.

Värst är alltid alla blogguppslag som dyker upp när en bestämt sig för att låta dig vila, lelle blogg.

Låta bli att skriva fast idé dök upp: check.

***

En sån sak som att Per Albin också lånade begreppet folkhem från en politisk motståndare, men han fyllde det med ett bra innehåll.

En sån sak som att det blev ett himla väsen när SOS Alarm fick Hesa Fredrik att tuta i Stockholm av misstag. Sånt ska det bli väsen om. Men varför frågade ingen journalist hur många tutor det finns i Sverige? Blir de färre och färre på många håll? Hur många svenskar kan höra dem? 50 procent?

En sån sak som denna ständiga åldersdiskriminering. När får vi se ett fotbollslag vandra in på planen med varsin pensionär i näven? Va?! Gör om, gör rätt. Det var ändå vi som uppfann centringen, träfinten, fiskliret, tv-räddningen, reprisen, det drettöliga studiosamtalet och vågen.

En sån sak som att… asch, dä kvetter. Nu vänder vi blad. I morgon blir det en riktigt pinsam text.

Tjohoo!

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson

Om en skulle göra en Aurell?

Jag funderar på att göra en Tage Aurell. Börja skriva ordknappa berättelser? Knappast, men däremot försöka såga upp virket utanför vedboden enligt hans metod. En sågar tre drag, sedan pratar en länge med första bästa medmänniska som passerar.

Tre drag igen.
Ny pratstund på femton minuter.

M-u-n-t-l-i-g ordknapphet fanns inte hos Aurell, så varför skulle jag tiga?

Har ni mycket mördarsniglar hos er, vårt rekord i sommar är 35 stycken, det är ju inte så farligt, hallon har vi men blåbären i skogen var rätt torra sist vi var ute och kantarellerna hade grisarna tagit, Sverige måste börja göra mål men hon Lindahl är jädrigt säker, undrar hur det ska gå för Mallbacken nu, nej jag vill verkligen inte offra friluftsparadiset Skutberget till nån Mammonpark, det är inget ont i folkomröstningar de där gångerna när partierna hamnat på kant med allmänna opinionen, vanliga allmänna val är känslosamma de med, har du ätit nån räkmacka i Värmskog i sommar, själv tog jag 150 gram, cyklar lite grand, försöker komma igång med löpningen också, ont om svalor i sommar, inte mycket mygg heller.

Tre drag igen.
Nytt prat.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson

Skriva satir handlar om mod

(VF 27 juni 2019)

Vanliga vardagstexter är lätta att skriva och oförargliga att publicera. Du stöter dig inte med någon och inte en bokstav sticks.

Satirer är värre. De kräver visst mod och du tar en risk när du sticker ut hakan.

Hur var det poeten Nils Ferlin skrev? ”Ty dessa spjut som jag sträcker ut har genomborrat mej själv förut.” Precis så känns det varenda gång. Vissa av mina vänner påstår att jag har talang för att skriva elakt. Det må vara, men talang för att vara elak har jag inte.

Så fort du gör en text som avviker från det enkla, normala, ger du dig ut på slak lina. Det är fantastiskt när det lyckas men fallet, då du ramlar pladask, ligger bara en millimeter bort.

Fast – varför ska en alltid välja den enkla vägen? Vem har sagt att jag kom till världen för att bara producera promenadtexter? Lite sälta behövs det ibland.

Lät vreden svalna
Sagt och gjort, jag lät min vrede svalna och försökte vässa satiren. Bakgrunden är att makthavarna på trakten vill hägna in ett stycke friluftsparadis och bygga ett Muminland där, med dyrt inträde. Karlstads vackraste strandtomt vill de ta. Den som byggts av entusiaster och hittills varit gratis för oss alla, med Vänerutsikt, löpspår, motionscentral, familjebad, grillplatser och allt. Lugnet, lugnet.

Förslaget har upprört många, förening har bildats och facebookgruppen som vill rädda Skutberget har drygt 7 600 medlemmar. Kommunstyret med herr Nisser (M) i spetsen, och mina vänner (S) i släptåg, har fått massor av insändare, inlägg och mejl emot sig. Gnällspikar kallar de oss som vill förädla pärlan i stället för att låsa in henne.

Om detta skrev jag först en saga och sedan en till. Sträckte ut min upproriska haka mer än på länge.

Ont i mig
Först känns det som för Nils Ferlins igelkott, han med spjuten. Det gör ont i en själv.

Sedan kommer reaktionerna. Lysande, tycker en. Briljant, skriver en annan. Underbart, ropar en tredje. Hahaha! Najst! Tror till och med några av de folkvalda drar på smilbanden!

Då kommer kommentaren som bekräftar det jag redan visste om texter som sticker ut. Du tar alltid en risk med dem:

”… texten var tramsig och dåligt skriven. Konsten att ironisera är faktiskt ganska svår.”

Han vet det inte själv, men kommentaren bekräftar fint min tes. Den om risken. En text som vågar något törs också låta bli att göra alla nöjda. Skriva satir handlar om det modet.

Sen kan han ju ha rätt också.

### Länk till min första satir i ämnet: Drömmen om ett Nisserland
### Länk till satir nummer två: Nya talarkurser i stadshuset
### Båda publicerade i Värmlands Folkblad, 13:e respektive 27:e juni.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson

Min hyllning till händernas möjlighet

 

Kvällsmålning. Finns det något folk i världen som bor så mycket som vi svenskar?

Vi har snickare och plåtslagare på taket och det gör att vi måste måla en hel del då och då, i takt med att olika delar av projektet blir klara. Dessutom börjar o-ringen närma sig, med visst förhandsjobb och utbildning för den kära vännen och mig. Mer blir det, skôj.

Det inte varit mycket tid till bloggande, helt enkelt.

Nå, min beundran inför kunniga yrkesmän har stärkts de senaste veckorna. Inte är det idealt för hantverkarna att ha en nyfiken och pratsjuk beställare hemma mest hela dagarna. Men de har tagit det med tålamod och lett åt min väl dolda höjdskräck, när jag stått på en trappstege på översta ställningen (på bortre sidan)  med penseln i näven.

– Ha! Jag är nog tuffare än somliga tror.

Känns bekant
Pratet vid våra gemensamma fika- och lunchstunder har känts bekant och resultatet av deras möda med nytt tak, nya fönster och annat vackert lyser av yrkesstolthet och arbetsglädje. Ett nytt hus, säger grannen som ser det varje dag.

Vinner jag på Lotto ska jag kalla hit dem nästa försommar med.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson

”Jag behöver fem kubikmil mörker”

Jag är en lat person.
Det har jag nytta av, vissa dagar.

Ibland tycker jag att jag har jobbat jämt. När jag hamnar bland främlingar blir jag imponerad själv, om jag råkar dra mitt CV lite försiktigt. Satt på larmcentralen när det var lugnt på småtimmarna innan hjärtinfarkterna och skrev glada kåserier till diverse tidningar och magasin. Högg sly innan dess, justerade tvåtumfyra, skrev om kommunfullmäktige och om taxar som adopterat kattungar, skojade om politik och provins vid konferenser, skrev dikter, krönikor och kortprosa och dessemellan fackliga läromedel och brandkunskapsskrifter, svarade arga 16-åringar som bussen åkt ifrån på Facebook.

… och ändå är jag en lat person. När jag nu lovat mig själv som pensionär att läsa minst en klassiker i månaden får det ofta bli teaterpjäser, för de böckerna är tunnare.

Replikerna, replikerna!
En sådan dag rycker jag i all hast Kristina Lugn från bibliotekshyllan. Stycket heter Nattorienterarna, ett ämne jag ser på med fruktan. Aldrig att du får ut mig för att tävla med pannlampa på, jag som springer så fel ibland redan i solljus.

En som inte springer fel är Kristina Lugn, (även om teaterpjäsen inte handlar om sport, förklarar förordet). Hur som helst berättar pjäsen om två kvinnor som råkar mötas i skogen med pannlampor på. Någon egentlig handling finns inte. Men replikerna, replikerna!

Efter en stund både gillar jag och tycker synd om Vera och Bricken där ute i skogen. De är lärare, framgår det, och inte särskilt överens, men nu måste de ju prata med varandra. Såhär till exempel:

VERA
Jag trodde att lokaltrafiken hade upphört nu.

BRICKEN
Jag är inte på väg till pendeltåget. Jag är ute och orienterar mig i livsfrågorna. Godnatt.

VERA
Godnatt.

BRICKEN
Jag har fortfarande inte vikt ihop kartan.

VERA
Du är nybörjare, eller hur?

BRICKEN
Jag börjar i mörker och ska utan tvekan sluta där.

VERA
Det är nog bäst att vi skiljs åt innan vi har lärt känna varandra så väl att vi måste tillkalla hjälp.

Varenda replikskifte är ett äventyr. Kristina Lugn måste ha haft frustande skoj när hon skrev stycket. Jag skulle ha velat sitta i publiken på Teater Brunnsgatan Fyra i Stockholm när Lena Endre och Pernilla August spelade de två kvinnorna.

VERA
Det tar flera år för en vänskap att utvecklas. Och jag har en deadline redan på tisdag. 

BRICKEN
Väninnor då?

VERA
Jag tycker inte om det där uttrycket ”väninnor”. Det reducerar begreppet ”vänskap”. Språkmissbruket här i landet börjar bli ett ännu större problem än systembolagets öppettider. Det blir inte mycket bevänt med min nattorientering så länge det här tjejsnacket pågår.

Jag behöver fem kubikmil mörker. Jag kräver fem kvadratmil ensamhet. Sedan ska jag kanske förklara för dig varför jag måste avskaffa ordet ”tidsfördriv”. Du klagar över döden och ändå är du skamlös nog att fördriva livstiden i stället för att använda den. Vad har du här i mörkret att göra?

BRICKEN
Jag tänkte bara föreslå att vi, i vår egenskap av medmänniskor, helt enkelt ska tända stormköket och sitta i mörkret och hålla varandras korsstygn sällskap en stund.

VERA
Jag vill inte göra dig besviken. Problemet med oss är att jag inte vill dig någonting alls. Jag hoppas att du inte blir sårad nu.

BRICKEN
Om det någonsin skulle uppstå ett vikariat i din vänskapskrets så står jag inte till förfogande. God natt.

VERA
God natt.

Väldigt mycket samtid, väldigt mycket blueskänsla, väldigt väldigt träffsäkert i de ibland skruvade formuleringarna.

VERA
Det enda jag med säkerhet vet om livet är att det inte är en av mina starka sidor.

BRICKEN
När man är rädd ska man ta ett steg framåt. Det är det enda som hjälper.

VERA
När man tror att man är fullständigt utmattad har man åttio procent av krafterna kvar. Det har jag läst i en handbok för pansartrupperna. Det är väldigt jobbigt att ha samlag. Man förbränner en massa fett.

BRICKEN
Vid stark ångest omvandlas tårarna till svett.

BRICKEN
Så fort jag har vant mig vid att vara gift med folk börjar de känna sig underlägsna. Och då blir de förstås det också. Så fort jag har vant mig vid en man förvandlas han till en ovana. Det finns inga riktiga hemvärnsmän nu för tiden. Det är ganska trist i det långa loppet. Hur långt ska jag behöva gå innan jag kommer till Fruängen?

VERA
Jag vet faktiskt inte. Sju gånger sjuttio nätter. Uppskattningsvis.

Min metod att plocka aningen slumpmässigt på bibliotekshyllan har fungerat en gång till.

Trivs.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson

Jag är kär! Häng med, det är bråttom!

Jag är kär, riktigt nykär. I ett torn – men inte vilket torn som helst. Forshagas berömda God Helg-torn.

Kommunen säljer det och i går var jag på visning. Tornet och jag har varit vänner länge men klockan 16.01 denna tisdag sa det klick. Jag hoppas SÅ det var ömsesidigt.

Tre våningar, var och en på 38 kvadrat och sådär en 4-5 meters takhöjd. Forshagas vackraste fönster och finaste historia. Vi blir glada varje gång God Helg-skylten tänds, för då vet vi säkert att det är helg. Den har lyst över vår tätort i generationer.

Min vision
Jag ser konsthantverkare i arbete, jag ser utställningar av konst och annat, uppträdanden med och utan gitarr, kaffeservering, glass, böcker, pärlskulpturer från Sydafrika (vi känner folk som säljer sådana av solidaritet), nysydda mössor från svensk västkust (vi känner de mössorna med), ull och yllegrejor (du vet vem jag menar Cissi) och mycket annat. Sy-LAN, lokalt dreamhack (vad nu det är för nåt), kurser, fjärilsföredrag av Värmlands främste fjärilsfotograf och -expert (min vän Vandraren), glaskonst av ovanligt slag (du vet vem jag menar Daniel), glögg till skyltsöndan och överst en skrivarvrå eller två. Inredd så en kan bo där.

Pokemons finns förresten redan på plats.

Själv hotar jag redan att kåsera där varje fredagkväll, tills publiken bär ut mig. Läsa färska texter har jag fler vänner (och ännu oblivna vänner) som kan göra. Viktor Root har redan lovat ställa upp med nåt färskt.

Mecenat eller samverkan mellan likasinnade
Alltså: endera behöver jag en rik mecenat i sina bästa år. Men helst 25 likasinnade som går ihop och köper stället och renoverar det tillsammans med oss. Kommunen som säljer vill förresten att vi ser till att göra tornet offentligt ibland, det är ett av villkoren i försäljningen.

Hör av er. Det är bråttom, anbudet måste vara inne snart.

Min dröm
Öppning för allmänheten i juni 2018. Smygöppning till skyltsöndan i december. Då ska jag läsa nåt snällt om tomtar jag minns och vi kommer att elda utanför i en sån där eldkorg. Samt sälja vackra ting. Nämnde jag den alkoholfria glöggen?

Tjohoo!

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson

Vara rädd för höga herrar

Jag har alltid vägrat uttala Trump på amerikanska. Truuuuump ska det heta, på karlstadmål med u:et långt uuutanför munnen.

I dag har jag börjat uttala Putin på mitt eget sätt. Jag säger det som när en berättar vad Lars Lerin heter i efternamn.

Pu-tiiin.

Prova gärna detta därhemma. Jag tycker min metod får världen att kännas säkrare.

Det är svårt att vara lika rädd för två härskare som en flinar åt.

### Lars Lerin flinar jag inte åt. Det är innerligt roligt att den begåvade människan slagit igenom så välförtjänt.
### Jag minns när han satt i tv och förklarade att han aldrig skulle bli recenserad i DN. Det visste han.
### Gôtt att Lars fick fel.

… och i går sprang jag femkilometersrundan genom Forshaga 30 sekunder snabbare per kilometer. Flitigt färgskrapande, målartvättande och målning ger resultat. En ska träna allsidigt 🙂

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson