På 1990-talet samarbetade jag med tecknaren Robert Nyberg kring ett fackligt informationsprojekt åt Kommunal Värmland. Senare även med krönikor på Räddningsverkets m fl webbplats Skyddsnätet som han illustrerade.
Robert är ett geni. Många har sett hans runda vykort åt Kommunal en gång i tiden. Liksom hans böcker, både egna och sådana där han samarbetat med olika skribenter. Nu för tiden medverkar Robert och hans fru Lena dessutom på tidningen Aftonbladets ledarsida, serien där heter Vilgot.
På Vilgots stripi söndags kunde vi se en mamma och hennes dotter stå och titta på en Palestinademonstration. Så här stod det på plakaten:
Klädkanon så du slipper bli visiterad i Tidö-samhället:
0-3 år. Blöjor, sparkdräkt, rosa för kvinnor, blå för män. 3-7 år. Jeans, t-shirt, hoodie, så kallade gympadojor. 7-60 år. Jeans, t-shirt, tröja, jacka, så kallade skor. 60-85 år. Jeans, t-shirt, tröja, jacka, skor med så kallade broddar. Vänd om möjligt taggarna utåt.
Samtliga: Undvik persedlar av märket Haglöfs. Använd bara Guccikepsen i nödfall.
På måndag börjar polishögskolans stilskola med pedagogiska visningar på så kallad catwalk. En bra polis ser skillnad på tyg. – Sitter dina kläder rätt behöver du inte bli insydd.
– Jovars. Vädret har fått fnatt, arktisk kyla och regn om vartannat, orkanvindar ena stunden, gudomligt mild soluppgång dessemellan, massaker i Israel, fruktansvärt mycket mer dödande i Gaza efter det, barn dör, BARN DÖR!, fortsatt evigt malande ryskt angreppskrig i Ukraina, Europa funderar på hur man ska kunna TRUMP-SÄKRA sig, dom som för inte så länge sedan erkände sina nazistiska, rasistiska och odemokratiska rötter styr den svenska regeringen och under tiden vet ingen var de bildade konservativa, varma kristendemokratiska och medkännande liberala tog vägen, EU hittar på nya arbetstidsregler så våra BRANDMÄN FLYR och lekplatsregler så våra dagisgårdar börjar likna öknar, Region Värmland får lov att höja biljettpriserna de nyss sänkte och nu funderar regionen som bäst på vad man ska tvingas lägga ner i stället när inte förra planen blev så populär, Sola i Kallsta tinar illa plogade gator och trottoarer som kylan sedan fryser till VÄRSTA KNOCKLIGHETEN, ben bryts och bussar skakar sönder och på tv är det inte en enda rolig sportsändning på hela helgen.
Jag läser De hemliga breven. Boken med breven mellan författaren Jan Myrdal och hans föräldrar, de inflytelserika socialdemokraterna Alva och Gunnar Myrdal.
En av dem var min favoritskriftställare 1968 och ett antal år framåt. Jag slukade hans kolumner i Aftonbladet, så småningom i Folket i Bild/Kulturfront och med jämna mellanrum i de obligatoriska pocketböckerna. Jan Myrdal var den svenska vänsterns mest dominerande röst, vid sidan av Sara Lidman.
Mest dominante, fast det tänkte jag inte på i början.
Barndom var väl bra? Så småningom föll han från piedestalen. Att försvara de röda khmerernas illdåd var ingen klok linje. Inte att börja flirta med högerextremismen heller. – Men serien om hans barndom hos de strängt upptagna makarna Myrdal var väl välskriven? – Absolut. Mycket välskriven.
Avslöjar sig själv Problemet var bara att vad halva svenska folket trodde var sant om hans barndom inte var sant. Det kanske inte var så konstigt att Jan Myrdal i det längsta försökte få tillbaka sina gamla brev som han skrivit till föräldrarna. De breven avslöjar honom.
Nu är de offentliggjorda. Fram träder en evigt bortskämd pubertal dretonge som långt upp i vuxen ålder krävde att bli försörjd av sina föräldrar. Och som blev det. Han behövde ju skriva, då kan man inte ha ett vanligt arbete. I ett brev till modern Alva den 14 mars 1948 förklarar han:
”Jag är fullt medveten om att jag inte någon gång på ett praktiskt sätt kommer att kunna lösa det reella problemet att överleva.
Jag vet min linje – och jag kommer att fullfölja den – skriva skönlitteratur småskriva politik etc skriva essayer – men det är inte en chans på miljonen att det kommer att gå ihop ekonomiskt. Det är jag fullt klar över.”
Köp ett hus Till sist bad Jan pappa och mamma att köpa ett hus åt honom och hans Gun. Ett rymligt. – Biblioteket behöver vara större!
Hans mest kända bok, Rapport från kinesisk by, var tillrättalagd. De intervjuade kinesiska bönderna fick svara i boken så att det stämde med ideologin. Osv, osv, osv.
Det var journalisten Cecilia af Jochnick som gav mig idén. Jag skulle börja läsa om Frans G Bengtssons berättelse Röde Orm. Varje år.
I många år höll jag på så med god behållning varje gång. Lärde mig år efter år vilket sätt som var det sämsta att ansa sitt skägg och att det ska vara timjan i blodkorv. Hela berättelsen myllrar.
Framför allt var den god excentrisk träning för skrivkarlen inom mig. Det förtätar språket för grossbolstorpska pladdrare att läsa stycken som detta:
”Orm böjde sig och grep tag om huggkubben, som stod framför vedskjulet; han fick den i vädret, fast det knakade i hans armar, och sprang fram och vräkte den med all kraft genom dörröppningen. De främsta hunno vika undan, men andra träffades och föllo överända med skrän. – Sådant gör nytta, sade Rapp.”
Utandningsluften ångar Jag har slarvat med omläsningen ett tag. Sådant straffar sig. Därför blev jag glad när SVT bemannade ett kylslaget uthus vid ett slott i Skåne med tv-kameror, uppläsare och boken. Första delen av Röde Orm, Sjöfarare i västerled.
Andedräkten ångar i kylan medan de läser sig igenom den 12 timmar långa romanen. Tio grader kallt ute, tio grader kallt inne. Vargskinnspläd på vissa, varmvattenflaska i knäet på andra, vikingakänsla i dekor och ljussättning – och så orden. Än en gång blir Orm Tostesson tillfångatagen när han ska rädda familjens får, än en gång blir han vän med Toke och finner sin Ylva vid kung Haralds hov.
Några läser halvbra, några har svårt med vissa ålderdomliga ord, många läser helbra och någon lysande. När den ena läst en stund byts hon av. Dörren knarrar, hjälpsamma händer hjälper till med pläd och kudde.
Jag ser de 12 timmarna i efterhand. Kväll efter kväll i mobilen.
Hur ska det gå till? Härom dagen blev vi klara, uppläsarna och jag. Nu sitter jag med del II i knäet, min pläd är av ylle.
Jag väntar ivrigt på om Are ska kunna förklara för Orm var bulgarguldet är gömt i Dnjepr, trots att byzantinerna gjort honom blind, huggit av hans högra hand och skurit av hans tunga.
Vaknar. Till min förvåning minns jag nattens dröm. Jag sitter och ritar den nya serien till tidningens förstasida, oklart om tidningen är facktidningen Journalisten eller länstidningen Nya Wermlandstidningen.
Serien ska heta Murvlarna drömmer jag och huvudfigurerna är tre talande flaskor i ett kylskåp. Sötdreck, Sur Saft och Stark Sak står det på etiketterna.
Murvlar är de likafullt.
Tydligen är löneförhandlingarna för de tre just avslutade. Sötdreck: – Å va bra. Vi får höjt mä 2 procent. Sur Saft: – Jamen inflationen ä 3 procent. Faktist. Stark Sak: – Dä vet en ju vem som kommer å tjäna på dä dretavtalet. Sötdreck: – Tyst han kommer.
I drömmen har jag utsett tecknare, hon bor i stan. Själv ska jag bara hitta på. I flera sekunder tror jag att episoden ovan är rolig och kommer att slå stort på ettan på NWT.
Ettan? Tyst han kommer.
Några kommande uppträdande av Sven-Ove: Tisdag 6 febr 09.30 Môracafé, Församlingshemmet, Munkfors (Svenska kyrkan). Tisdag 20 febr 9.30 Frukostklubben, Församlingshemmet, Forshaga (Svenska kyrkan). Onsdag 13 mars 15.00 Karlstadrummet i Biblioteksrummet (Karlstad-Gillet).
Varje år vid den här tiden är det trivseldag för sådana som jag.
Då kommer nyordslistan. Språkrådet, Språktidningen och svenska folket har slagit sina trutar och tangentbord ihop och skapat en lista med nykomlingar i språket.
Fast i år är det ärligt talat andra ord jag längtar mer efter att få läsa och höra, även om de funnits länge. Solidaritet. Fred. Frihet. Starkt samhälle. Pressfrihet. Utjämning. Vänstersväng. Snällhet. Gransus, blomdoft & fågelsång.
Nämnde jag solidaritet?
Nyordslistan Här är nyorden. Det är inte den piggaste årgången jag sett men några kanske överlever. Tantparkour gillar jag.
Trevlig mångfaldsrik midvinter på dig, vare sig du firar en lycklig födelse för många år sedan i Betlehem genom att bära hem en gran på gammalt tyskt sätt, klä ut far till stor tjock tomte efter idé från en snäll turk och titta på en arg tecknad amerikansk sjömansanka med naken underkropp – eller högtidlighåller något helt annat, som just du tycker passar bra när mörkret börjar krympa.
### Snart är det ljust hela natten igen. ### Njut av mörkret nu. Det behövs, det med.
Det är pirrigt att ge ut bok. Kommer det då positiva reaktioner är det lika lyckligt varje gång. Här är några exempel på snälla hälsningar jag fått. En del handskrivna, en del i sociala medier, en gestaltad på scenen och två tryckta.
”Grattis till boken. Bra jobbat!” står det på ett vykort på vårt kylskåp. ”Den är både rolig och tänkvärd” skriver en annan vän. Detta tycker de och detta har de gjort sig besvär med att skicka mig.
”Roligt! Fint! Och sant” skriver en tredje på Facebook. En fjärde hälsar ”Heja dig! Så kul att fler får upptäcka dina kloka tankar och finurligheter”.
Luktade med avsmak När jag läser ur boken vid bokmässan i Göteborg, bokfestivalen i Karlstad, mârten i Torsby och från andra scener får jag applåder och glimtar tänds. Just det, glimtar, det ska alltid vara glimtar!
En av texterna blir dramatiserad två gånger på olika scener av Sonja Bogren från skådespelarlinjen på Molkoms folkhögskola. Tack för det Sonja, det kändes stort ska du veta.
Jag gillade din gestaltning. Det var så rätt när du först sniffade med avsmak och sedan med glädje på min gamla Springtime-kepa. I den stunden förstod du och texten varandra fint.
När allt detta händer, då är det värt allt slit genom åren med att försöka lära sig berätta. Tack, vänner, tack främmat fôlk. Jag är så innerligt glad att många har gillat Mitt liv som keps.
Recenserad bland riktiga idrottsmän Visaren. I nummer 3/2023 av Värmlands Idrottshistoriska Sällskaps tidskrift Visaren har Mats Parner skrivit en lång recension av boken. Lärorikt och lättsamt tycker han. En ”mycket underhållande kepsstudie med vidhängande omsorgsfulla researcharbete”.
Parner tycker att medaljerna från Göteborg Marathon, Säfflemaran och ”den blågula ’Springtime’-kepsen från Berlin 1992, i skrivande stund ljuvligt doftande av syrlig tysk tvättsvamp på drygt 30 års tidsavstånd, vittnar om Svenssons fornstora bragder som asfaltskämpe – eller i varje fall om vägvinnande löparkliv i den bästa av maratonvärldar.”
Så här slutar recensionen:
”’Skärpt lättsamhet’ är den etikett jag vill fästa på berättelserna i Sven-Ove Svenssons kepsstudie. Den skärpta lättsamheten utmärks av att skojfriskt och lustbetonat ämnesstoff kombineras med allvar och med oavvisliga fakta i noggrant avvägda proportioner.
Det är en mycket svår konst. I Mitt liv som keps utövas denna konst med urskillning och förslagenhet.”
Arbetet gör oss till människor Wermlandiana. I nummer 3/2023 av Föreningen Värmlandslitteraturs tidskrift Wermlandiana recenserar Bengt Berg boken. En behändig bok, tycker han.
”Det är ett fint infall att med kepsens hjälp öppna och vädra minnesgarderoben. Det är ju så att ett konkret föremål kan förmedla starka minnen ur en svunnen tid, föremålet är ett slags app för ihågkommandet.”
”Sven-Ove Svensson är genom sina många krönikor i bland annat Värmlands Folkblad, P4 och TV4 Värmland välkänd och uppskattad så länge som dessa media förmådde upprätthålla en kanal också för den kritiska, satiriska, syrliga, humoristiska, in- och utfallstexten. Att perspektivet helt naturligt är anlagt snett underifrån har medfört att författaren samlat på sig inte bara 56 olikartade kepsar utan säkert minst lika många politiska motståndare.”
Liksom i sin blogg visar S-O Svensson att vi människor är varandras förutsättning i högst skiftande sammanhang, skriver Berg och fortsätter:
”…både självironi och distans till sig själv kan fungera mycket väl även när man går till storms mot tillvarons och samhällets absurditeter.
När författaren skriver ’storvästarna’ på sin dator försöker datorn köra med autocorrect-tricket: ’stormästarna’ … Men Svensson vet bättre, förstås.”
”Han vet vad människovärde betyder, att arbetet gör oss till människor och att klassamhället inte alls är lika nödvändigt som friskt vatten, språklig begriplighet och en fungerande keps.”
Urskillning och förslagenhet, snett underifrån, klassamhället inte nödvändigt… Visst är det pirrigt att ge ut en bok. Desto större lycka då när den får kloka läsare som Bengt Berg och Mats Parner. Liksom alla ni andra som hört av er.
Tack.
Vykort.
Sonja Bogren gestaltar den 56:e kepsen innan jag ska upp på scenen på Bokfestivalen i Karlstad.