Tre välmenta ord

Vila i frid, skriver folk. RIP på förkortningsengelska. Det är välment, varmt och oförargligt. Jag tycker om medkänslan, själv fumlig med orden när tröst ska ges.

Döden är ingen bra språkpedagog.

Ändå kan jag inte få tanken ur skallen. Tror de att det finns folk som inte får vila? Tror de att somliga döda är uppe och ränner om nätterna? De som inte vilar i frid.

Kära nån, alla dessa tankar som man tänker.

Om mig | Flickan med flätorna och förnekarnas flyktingströmmar
Inlägg nr 1 942. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Bloggare startar gårdsmejeri på Grossbolstorp

1.
När jag vaknade i morse höll jag som bäst på att starta mejeri. Vad exakt betyder en sådan dröm?

Hade det inte varit enklare att skaffa kor i så fall? Hellre än att börja lära en massa damer att försöka känna skillnad på smaken på olika mjölksorter i randiga paket? Där satt de i sin förtvivlan och tyckte att allt vi experimenterade fram smakade lika.

Jag som är gjord av filmjölk och smörgås.

2.
Drömtydning är inte mitt intresse. Jag vet att vi människor drömmer när vi sover men själv minns jag sällan mina drömmar.

Innan jag vaknar ordentligt är minnet vitt. Som mössorna på mjölkproverskorna i långa rader. Som 3-procentsfilen i deras provglas.

Var fick jag den påhittade bilden ifrån?

3.
Drömmer sånt jag minns gör jag på dagtid. Det har jag gjort i alla tider. Stolta drömmar, där jag tar emot olympiskt guld i terränglöpning (ja, den grenen finns i dagdröms-OS).

Google-kunskap: terränglöpning stod på OS-programmet 1912, 1920 och 1924. De första två gångerna tog svenskar silver.

Pirriga drömmar där jag står på scenen och läser ur min bästsäljande succéroman från värmländsk glesbygd.

Google-kunskap: 2017 gavs det ut 15 302 böcker i Sverige. 37 procent av dem skönlitterära. 59 procent av dem svenska originalmanus. Då var inte allt romaner och allt inte för vuxna.

Egen räkneövning: 5 662 skönlitterära, 3 341 originalmanus, det vill säga 10 om dagen.

Suktande drömmar, då jag ser en havsörn i vårt paradisäppelträd.

Egen kunskap: havsörnar föredrar fisk framför små röda grossbolstorpsfrukter.

4.
… och då säger jag si, och då händer det och det, och då säger jag så …

Givetvis vet jag precis vad jag ska säga när stipendienämnder, Svenska spel, BirdLife Sverige och Olympiska kommittén ringer.

– Trivs.

5.
Käre läsare, du är möjligen inte intresserad av några liter färsk fil, direkt från ett gårdsmejeri på Grossbolstorps höjder? Rena drömmjölken ska du veta.

Vi har 3 procents fett och 1,5 procents fett. Tror vi. Samt en sort som man vaknar bra på.

Köp.

Om mig | Sju års klåda
Inlägg nr 1 935. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Bryt ihop, bryt upp & gå vidare

Det är klart att det är kul när en karl med 29 000 följare på twitter ställer en kritisk fråga till Karin Boye. Eftersom han tror att hon lever.

Kul och tragiskt.
I april 1941 var det inte polisen som fann henne.

Nu har i alla fall denne polis ”Peppe” funnit henne i form av en skulptur vid en gata i Göteborg och bett denna poetskulptur så mycket om ursäkt.

Det är också kul.
Klart slut.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root 
Inlägg nr 1 932. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Gubben i baracken

Alla människor har samma människovärde.
Även den som bor i en barack är värd vår respekt. Det kunde ha varit du eller jag.

Om du får ett förtroendeuppdrag ska du sköta det så bra du kan. Det lärde mig min mamma och det var klokt sagt. Alltså letar jag ivrigt efter bilder från tiden som journalist. Mitt barnbarn Ludvig vill att jag kommer till hans femteklass och berättar hur det är att vara journalist och då gäller det att vara förberedd. Sådana förtroenden ska man ta på allvar.

Mitt i bunten av foton ligger den. Bilden på mig och en människa jag intervjuade, någonstans i en skogskant mellan Småland och Västergötland.

– Det är en gubbe som bor i en byggbarack, sa chefen på tidningen där jag jobbade. Ett original. Åk dit och gör ett reportage. Ta mycket bilder.

Efter att ha letat ett bra tag där grusvägarna slutar hittar fotografen och jag baracken i kanten av en skog. Vi knackar på barackdörren, presenterar oss, han hälsar välkommen och vi får vår intervju. Original har jag träffat förr, på landet där jag själv växte upp. Vi brukar förstå varandra. Det finns ovanliga människor överallt. Jag tycker om dem.

Fotografen tar hemma hos-bilder inne i baracken. Elström har de, gubben och hans sju inneboende, det vill säga de två hundarna och fem hönsen. Hundarna bor under hans säng och hönsen sover i överslafen.

– Vill ni ha ägg, frågar gubben.

Det är de äggen jag står och håller i på bilden. Journalister ska inte ta emot mutor men du säger inte nej till en snäll men fattig farbror i en barack, som bara menar väl.

– Tänk om det var den maten han skulle ha ätit i dag som vi fick, säger fotografen när vi sitter i bilen på väg tillbaka till Jönköping och redaktionen. Fast en fattar ju varför han kallas Hunnegubben.

Hela baracken luktade hönsskit. Hundarna var trevliga.

***

Det blir en bra artikel. Folk pratar om reportaget nästa dag. ”Men Gud, bor han med fem höns?”.

Själv tar Hunnegubben mopeden till Mullsjö och köper tidningen. Några dagar senare kommer han upp på redaktionen och tackar mig. Hissen i tidningshuset luktar hönsskit i flera timmar efteråt, klagar mina arbetskamrater.

Det är väl inte så konstigt, säger jag. Han har inte råd med villa eller lägenhet. Han har ingen dusch.

***

Nu – är det 2019 igen. 43 år efteråt. Här sitter jag och tittar på fotografiet på den unge journalisten som är jag och på den snälle gubben som just har gett bort den enda maten han hade, den dagen.

– Titta, viskar en röst på min högra axel. Kolla ordentligt på fotot. Vad ser du?

– Jag ser två ganska lika personer, viskar jag tillbaka. Den unge bär träskor för att det är modernt bland journalister i hans ålder 1976. Den gamle bär träskor för att han inte har råd med några dyra skor.

– Titta på kläderna, titta hur dom två ser ut, viskar rösten. Ser du hur lika dom är. Den ene har haft tur och fått jobb, den andre har haft otur och är arbetslös. Bägge tycker om djur och dom gillar varandra. Och ägg.

Alla människor är lika mycket värda.

Sven-Ove Svensson
(Foto: Smålands Folkblad)

### Krönika jag skrev som avslutning till ett föredrag i mitt barnbarns femteklass om hur det är att vara journalist.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 930. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Flickan med flätorna och förnekarnas flyktingströmmar

Det är som om inlägget om Greta Thunberg pockar på att bli skrivet.

I sociala medier knackar stackars vilseförda människor ner sina vanföreställningar om att jordklotet är platt, att Australien inte finns och att vår statsminister vill ändra grundlagen så att han aldrig mer kan avsättas. Sådant tror de på och ägnar sina dagar på jorden åt.

Under tiden händer något annat i den verkliga världen. Överallt omkring oss håller klimatet på att bli varmare, år för år, grad för grad, värmerekord efter värmerekord. Polarisarna smälter, glaciärerna krymper, världshaven stiger och Sveriges bästa frukost-tv, Vasaloppet, kommer närmare och närmare sin sista målgång på grund av snöbrist. Sådant tror vetenskap och meteorologer på.

Själv är jag övertygad om att Australien finns och att kontinenten inte är inspelad i studio med inhyrda skådespelare. De svenska grundlagarna finns också och är svåra att ändra på. Bra. Problemet är att det är samma sak med naturlagarna. De är svåra att ändra. Värmer du upp vår planet grad för grad med röken från flygmaskiner, kolkraftverk, privatbilar och andra lortgaser så blir inte klotet plattare för det. Men varmare blir det. En grad varmare, två grader varmare, tre…

Då är du snart rökt själv.

Borde ha skrivit för länge sedan
Detta vet Greta Thunberg och därför tog hon sin skylt och gick och satte sig i augusti förra året. Skolstrejk för klimatet.

Jag borde ha skrivit om henne då. Jag borde ha skrivit när hon första gången läxade upp maktens höga herrar. Jag borde ha gjort ett inlägg när hon var med i Skavlan och visade än en gång hur kunnig och påläst hon är. Jag borde ha skrivit när hon var så lysande på idrottsgalan. Hon har ju humor också, jäntan.

Till sist dyker hon upp i en bok i mitt knä, utan att vare sig tecknare eller författare tänkt sig det. Johan Svedjedals fina biografi Den nya dagen gryr – Karin Boyes författarliv kom ut 2017, långt innan Greta gick och satte sig. Svedjedal har gjort ett stort jobb med att kartlägga Karin Boyes liv, rätta till tidigare levnadstecknares misstag och ge oss en ärlig bild av författaren som gav oss Kallocain och dikten om vägen som är mödan värd. Lika flitig och noga har han varit med illustrationerna. Vackra bilder på Boye, vardagsfoton, akvareller hon målat, facsimiler på manus, tidskriftslayouter och mycket annat. Det är där jag möter blicken igen.

Flätorna, mössan, blicken.

Karin Boye har själv gjort teckningen på sidan 300 i biografin. Klippet är från tidskriften Clarté och Svedjedal menar att teckningen ”gestaltar hur hennes vänsterradikalism tar två tankesteg – till feminismen och in i analysen av människors föreställningar och fantasier.”

Jag tror han har rätt men det är inte det som får mig att haja till. Det är tösen i främre raden, flickan med flätorna. Jäspalt va’ lik Greta Thunberg!

Då inser jag att jag nog får lov att skriva detta inlägg, när mitt dåliga samvete hittar tecken överallt.

Stort lass, liten tuva
Klimatet på jorden hotas av den pågående uppvärmningen. Rader av forskare har förklarat för oss vad som kommer att hända om klotet värms upp en grad, två grader, tre grader, fyra grader. Detta vet vi och tvivlar du, så fråga Greta Thunberg. Den medmänniskan är påläst.

Nej, det är inte klimatfakta mitt inlägg handlar om. Däremot om att allt är möjligt. Allt är förbaske mig möjligt. Du kan vara 15 år och påläst och en dag bestämma dig för att om ingen vuxen gör någonting så får du väl göra det själv då. Och så går du och sätter dig bredvid en skylt och ett halvår senare har den skylten synts över hela jorden, din röst har hörts över hela jorden och ditt budskap har fått tusen och åter tusen andra att göra precis som du. Agera.

En sak som jag lärde mig 1968 är att kamp lönar sig. Det lönar sig att kämpa, svenska folket fick ju tryckfrihet, vi fick ju demokrati, vi fick ju fackföreningar, vi fick semester, vi fick lag om medbestämmande i arbetslivet, vi fick slut på skogsbesprutningarna. Inget av det utan kamp.

Det är den lärdomen Greta Thunberg påminner oss om. Kamp lönar sig. Den lilla lilla tuvan kan stjälpa det stora lasset.

Nu ser jag hennes ögon igen. Klarsynta, pockande tittar de på oss alla. Jordklotets problem har hon genomskådat för länge sedan. Kärleken strömmar mot henne, men också hatet. Även det visste hon i förväg.

Tack för det du gör, Greta.

***

Till sist fem tips till dig som skickar hat till 16-åriga tjejer och tror att jorden är platt och lagom tempererad för all framtid:

### Fundera över ironin i när folk som bara gått i Livets Hårda Skola kräver att Greta minsann ska gå i skolan.
### Fundera över om det är sant att förkortningen asg inte bara betyder att man asgarvar (åt ironin ovan förslagsvis) utan att den också kan stå för anpassad skolgång.
### Fundera över om det är sant att Greta har sådan anpassad skolgång och att skolan gett henne tillstånd att sitta vid sin skylt på fredagarna, med en läsebok.
### Fundera över vad hennes mor skriver här (19 januari) om att föräldrarna avrådde från sittstrejken, eftersom det är deras ansvar att se till att hon går i skolan. ”Hon har ingen och har aldrig haft någon som ’står bakom’ henne. All planering gjorde hon helt själv.”
### Fundera över vilka flyktingströmmar du som klimatförnekare kommer att orsaka om du får som du vill.

Kram 

/Sven-Ove

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 929. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Mobila bondepraktikan, del 1

Mobilselfie.

Rattmess i februari: Kör inte bil när du messar i februari, ty då kommer du att stava fel. Det är ishalkan som gör det.

Första gruslöpardagen: Så mycket snö som smält, där du springer på grus första gången för året, så mycket vatten ska Moder Natur bära till ditt trädgårdsland i sommar.

Första sädesärlan: Om du surfar på nätet första gången du ser sädesärlan får du bra uppkoppling resten av året. Det är därför hon kallas Fågel wifi.

Mässmess: Skärmdumpa aldrig ett sms, det betyder otur. Då blir du själv dumpad innan Persmäss.

Midsommarafton: Lägg sju mobiler under kudden när du går och lägger dig på midsommarafton. Då får du fjorton intressanta förslag. Glöm inte lämna tillbaka telefonerna när ni vaknar.

### Medelåldern på män som stavar sitt tilltalsnamn ”Sven-Ove” är 65 år, meddelar Statistiska Centralbyrån.
### De som stavar det ”Sven-Owe” (med w) är 55 år.
### Spolingar.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 928. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Konstnärerna och hotet mot friheten

Linn Sönstebö Mossberg från Gamla Kraftstationen i Deje skriver och berättar att ett tema på Kraftis i sommar blir konstnärernas frihet. Underförstått hotet på olika håll i världen mot den konstnärliga friheten.

Är detta kanske något för mig, något där jag vill bidra?
Tack snälla du, det kan du tro att det är.

Vad händer om de får bestämma?
Jag bläddrar fram inbjudan på webben, läser och blir än en gång lycklig över vilket smultronställe vår kulturella kraftstation är:

”Det handlar om vikten av kulturell bredd och att fylla det kulturella rummet med så många olika konstarter och uttryck som möjligt, och att konsten ska ha kraft att förändra, provocera och peka ut riktningar. Men många är oroliga, för det finns andra krafter i samhället som vill krympa den konstnärliga friheten. De tycker också att den så kallade svenska kulturen och dess traditioner är den enda kultur som är värd att bevaras. Det finns till och med regionala och lokala krafter som vill att ENDAST DE som satsar på värmländsk traditionskultur och främjar värmländska dialekter ska erhålla kulturstöd. Än så länge är det just bara krafter som kämpar för att inskränka den konstnärliga friheten och möjlighet att verka och påverka genom konst och kultur. Men vad händer med konsthallar och kulturarenor om de här krafterna blir till en makt som styr och bestämmer?”

Glad över inbjudan går jag och lägger mig, jobbar med temat i sömnen hela natten, går upp sju minuter över sju och skriver min text i ett enda långt svep. Det vet vi väl vilka som alltid vill inskränka både yttrandefrihet och konstnärlig frihet? Nu ska jag bara fila på bidraget och sedan lämna in det till Linn och de andra kämparna.

Kanske blir det antaget.

Bidra du med
Gamla Kraftstationen efterlyser verk i alla genrer på temat, från bilder till text. Målning, poesi, film, skulptur, performance, installation, broderi, musik eller vilken teknik du nu jobbar i. Är du intresserad? Anmäl dig senast 5 mars och lämna ditt verk senast den 5 april. Temautställningen om konstnärlig frihet pågår 4 maj – 15 september.

Gamla Kraftstationen tänker gärna lokalt och regionalt men alltid även längre än så. Världen slutar inte vid Norra Sanna, Kilsbergen eller Öresund.

Läs inbjudan:
Konstnärernas självklara frihet
(pdf)

Om mig | Sju års klåda
Inlägg nr 1 925. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Vem hotar demokratin?

…och så hamnar jag i samma diskussion igen. Än en gång upprepar kloka medmänniskor att det är ett hot mot demokratin om kommunikatörerna blir fler än journalisterna i fosterlandet.

De har fortfarande fel.

För inte så länge sedan var vi några vänner som tipsade en riksdagsman vi känner, om att han borde ställa en fråga i riksdagen om den digitala klyftan. Vi behöver medborgarguider tyckte diskussionsgruppen jag tillhör. Det höll Mejern Larsson med om, när han ställde sin fråga. Sverige behöver guider som hjälper folk tillrätta i den digitala världen.

Nu hör jag det igen, skallet mot kommunikatörerna. ”Det är partsinlagor de sysslar med”.

Partsinlagor? När en duktig grafiker gör layout på tidtabellen för tåg och bussar i mitt län, hur hotar det demokratin? När hennes kollega reser runt i provinsen och lär personalen i olika butiker att sköta kollektivtrafikens biljettmaskiner, hur blir det ett hot? När produktionsplaneraren beställer det kommunala kollektivtrafikbolagets årsberättelse av ett tryckeri, vad är det för problem med det?

”Får jag ta hunden med till Likenäs?”
Jag känner till bolaget en aning, ty jag jobbade där i 17 år. Vi byggde ut vår lilla grupp av kommunikatörer, eftersom vi trodde på öppenhet. Medborgarna hade rätt att få bra information om hur bussar och tåg gick och vad resan kostade. Får man ha cykel med på bussen? Hund? Hur är säkerheten ordnad för spädbarn? Sådant berättade vi om varenda dag. Inte en enda gång hotade vi demokratin.

Vi trodde på öppenhet. Den slogs jag för, tills firman började svara på insändare, också från anonymt folk. Om vd:arna, de sista två under min tid, brukade vi säga att han springer så fort han ser en journalist och i allmänhet hinner han ikapp honom. Mer tillgänglig än den siste direktörn vet jag ingen hög chef som var.

Det är inte medborgarguiderna på svenska offentliga bolag som hotar demokratin, det är bristen på journalister. Kommunikatörerna på Värmlandstrafik kan inte rå för att ingen journalist i länet lärt sig kollektivtrafikfrågorna och att ingen tar sig tid att undersöka om de 1 881 kronorna per värmlänning används rätt.

Det är redaktionernas fel.

### Här kan du läsa hela riksdagsfrågan om den digitala klyftan: Medborgarguider mot teknikklyftan.
### Tidigare inlägg i journalistfrågan: Skulle vi glädjas åt er död?
### I går berättade Värmlands Folkblad om vår diskussionsgrupp Dispyterna (betallänk).

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 919. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Tyst, jag läser

I vinter har jag hamnat i ett stim av tegelstenar. Tre välskrivna, ordentligt och envetet dokumenterade författarbiografier närmare bestämt.

Göran Häggs Sanningen är alltid oförskämd om August Strindberg är 439 sidor klok kunskap om karln vars eld var den största i Sverige. Tag och läs, du som vill lära dig mer om mästaren, den regelbundne misslyckaren och dretstöveln en bara måste älska.

Jens Liljestrands Mannen i skogen är 1,14 kilo klartänkt insikt om nationalförfattare nummer två, den temperamentsfulle Vilhelm Moberg som liksom Strindberg varvade mästerverk med mindre lyckade alster och allmän besatthet. Även här är jag ivrigt imponerad av den djupa grundforskningen, kunskapen, alla dessa betydelsebärande detaljer. Läs!

Smyger inte på tå
Nu till 681 sidor om Karin Boye. Vårens bok i vår bokcirkel heter Den nya dagen gryr och är skriven av Johan Svedjedal. En första genombläddring med nedslag här och var i den lika imponerande författarbiografin får redan pulsen att öka. Bildmaterialet, bara det!

Ingen av de tre författarna smyger på tå för skrivarna de skildrar. Nu ska det bli intressant att se hur Svedjedal lyckas visa oss Karin Boye i helfigur.

Mig får han indirekt att undra om inte Boye och Liljestrand är släkt. Nyfiken som jag är så letar jag reda på svaret. Lysande tycker en annan recensent.

– Somnar du ifrån den där boken så slår den ihjäl dig, säger hustrun, när jag ligger på min kudde och tränar underarmsmusklerna med boken lyft.
– Ingen fara. Då är risken större att jag glömmer att sova. Tyst nu, jag läser.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 916. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Mina fem måsten

Andas, äta, kramas, skratta – och skriva. Så ser mina måsten ut. Den kvintetten blev min.

När jag var 20 år hade jag en bok som förklarade allt. Det gör ingen bok längre. Man får läsa många böcker, lyssna mycket – och tänka själv. Solidaritet, tänker jag, det är en bra början.

Jämfört med dinosaurierna som levde i 180 miljoner år är människan en evolutionens sommarkatt, skrev Andrev Walden härom dagen. För 50 år sedan var vi många som blev revolutionens sommarkatter, tänkte jag när jag såg hans träffande uttryck.

Nå, vår bok hade ett fel som var viktigare än de andra. Synen på demokratin.

Det undviker jag skickligt
Ett måste är det, skrivandet. Det fick bli en blogg och ett Facebookkonto. I båda fallen undviker jag skickligt att nå ut alltför brett. Inte för att jag inte kan knepen, (nåja…) men för att den stora upplagan inte är lika viktig som det lugna samtalet mellan eftertänksamma vänner. Vi som vet vad vi vill och på vems sida vi står i klassamhället Världen, men som tillåter oss lyssna i alla fall.

När jag har bråttom mitt i eftertänksamheten blir det Facebook. Det är en lycka när jag någon gång är nöjd med en textruta där och det dessutom verkar som om jag nått fram till någon. Kanske till smilgropen, glöm inte mitt fjärde måste.

När jag inte har bråttom blir det bloggen. Ett otidsenligt sätt att publicera sig, jag vet. Vad bryr sig dinosaurierna om det?

Jag har förresten ett måste till.

 

### Några textrutor från januari:

Om mig | Sju års klåda
Inlägg nr 1 915. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)