När jag levde min dröm en hel månad

Mitt arbetsliv har gått ut på två saker. Att vara med och se till så familjen fått pengar till filmjölken. Att hitta tid till privat skrivande mellan allt jobbskrivande.

Det första har gått bra. Alltså valde jag att hoppa av journalisthögskolan när jag blev erbjuden arbete direkt efter praktikterminen. Fast anställning var livsviktigt när man kom från ett småbrukar- och sågverksarbetarhem. Vi hade aldrig varit på semesterresa.

Det andra har varit ett evigt pusslande. För mig är skrivandet en lust och ett tvång. Först vill jag förklara världen för mig själv, sedan för en jublande omvärld. Det har varit si och så med jublet, men för ett tag sedan var det en vänlig medmänniska som kom ihåg mina krönikor i Värmlands Folkblad. Hon saknade dem, skrev hon. Drygt 16 år efteråt. 

Varje gång sådant händer går jag på fina moln i fjorton dagar.

I början av mitt yrkesliv var jag pigg och vital och orkade skriva det privata när vi ätit färdigt vår kvällsmat. Det som skulle förändra världen och som ibland blev publicerat. Långt senare har jag förstått att mina barn tyckte det var hemvant när pappas skrivmaskin knattrade halva nätterna. Jag som var så glad när jag fick första datorn och kunde förändra världen utan att det störde.

I takt med att jag blev äldre blev pusslandet alltmer avancerat. Halvtid som lokalredaktör i Sunne, tid att skriva annat halva månaden. Halvtid på tidning i Karlstad, tid att skriva. Deltid på SOS-centralen, tid att skriva. Halvtid på Räddningsverket, tid över. Halvtid som informatör, tid, tid.

Chefen på sista jobbet övertalade mig att börja jobba heltid. Då hade jag varit deltidsanställd och samtidigt frilans i elva år.
– OK. Men bara om jag får en tjänstledig månad varje år.
– Utan lön?
– Ja det är klart.
– Ska du skriva?
– Ja.

Dagens keps är från en sådan månad. Jag hade fått ett resestipendium av författarförbundet. En månad i Svenska huset i Kavalla i norra Grekland. Där levde jag min dröm. Än har ingen velat ge ut romanen som blev färdig på en solig terrass med utsikt över Egeiska havet, men det är inte huvudsaken. Huvudsaken är leken och drömmen.

Jag filar på den nu igen.

### Den nionde kepan är från brandstationen i Kavalla. Jag gick dit och hälsade på, förstås. Där gjorde de precis det samma som alla brandmän i hela världen gör. Visade stolt sin vagnhall.
– Jaså har du jobbat på larmcentralen? Brinner det mycket i Sverige?
– Trafikolyckor mest.

### Här är de åtta första kepshistorierna:
En smörgås i Sacramento
Inte en underläpp darrade på avd 16
Löparkepsens stora dag
Grannarna genomskådar mig direkt
En ledsen dag på jobbet
Först i landet, älskad av ett helt landsmöte
Den stackars hjälplösa staden
Då blev det fri fart

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 141. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

52 teser som blir klokare i mina hörproppar

Ibland när jag skrivit ett inlägg i hastigt mod får jag mothugg och ändrar mig. Det händer inte ofta, ty jag är envist växt, men det händer.
Med böcker är ingen skillnad. De flesta verk känner jag ganska snabbt om jag gillar eller inte och känslan brukar stå sig. 

Därför är det roligt med Rasmus Landströms Coronateserna – 52 teser om krisen och hur vi startar om samhället. Den har nämligen åkt berg- och dalbana i mitt sinne.

Först läste jag i förväg om den, tyckte det var snabbt agerat av Landström och hade höga förväntningar på den 88-sidiga skriften.

Sedan höll jag den i min hand och läste. Den kom med posten i august i fjol. Oklanderlig text och kloka synpunkter men lyfter den? Jag var lite snopen.

Nu har det runnit mer vatten under broarna, världen har hållit ännu fler presskonferenser och den här skrivkarln har längtat ännu mer efter att få krama barnbarn och se klyftorna krympa i Sverige.

Då råkar jag skaffa Nextory och börjar lyssna på böcker, inte bara läsa. På prov klickar jag fram Coronateserna för att höra Landströms egen röst. Han är värd en ny chans.

Den chansen tar han. Inte vet jag hur stressad jag var förra gången men nu lyssnar jag i lugn och ro och plötsligt lyfter texten. Det här är ju bra!

Den skötsamme arbetaren
Då och då backar jag inspelningen för att höra någon av teserna igen. De här till exempel:

41

I en parafras på Fredric Jameson skriver Jodi Dean att det har blivit lättare att föreställa sig kapitalismens undergång än en organiserad vänster. I isoleringstider, då till och med Wall Street Journal talar om världsekonomisk apokalyps, har orden fått en akut aktualitet. Nu krävs ett nytt individuellt ansvar – att organisera sig. En förebild skulle kunna vara den mentalitet som idéhistorikern Ronny Ambjörnsson kallat ”skötsamhet”. Det var ett ideal som växte fram i Sverige i slutet av 1800-talet, i nykterhetsloger och fackföreningar. Längs sågverkskusterna i Norrland uppstod ett rättesnöre bland arbetare – en hederskultur om man så vill – om att vara ”hel, ren och nykter”, ha städade hem och uppträda hövligt. Men skötsamheten skulle också speglas i att man var organiserad i fackföreningar och parti. Ordning och reda i hemmen motsvarades av ordning och reda på arbetsplatsen. Anledningen var en ljus framtidstro: en föreställning om att man i framtiden skulle ta över ekonomin och ersätta fabriks- och bruksägarnas kaotiska bolagsvälde. På så sätt var skötsamheten en del av ett stort moderniseringsprojekt under folkrörelsernas 1900-tal. En sammansmältning av ett individualistiskt och kollektivistiskt ideal.

43

Det finns dock ett problem med detta, som skulle kunna sammanfattas med Pikettys begrepp ”brahamiseringen av vänstern”. I boken Kapitalet och ideologin beskriver han en utveckling som har pågått sedan 1970-talet i hela västvärlden: vänsterpartierna blir de högst utbildades organisationer medan högerpartier slukar de med lägst utbildning (dock inte dem med lägst inkomst). Fram till 1970 gällde det rakt motsatta. Då röstade de med högst utbildning närmast per definition på högerpartier medan de med lägst utbildning röstade vänster. En slående illustration av hur det har svängt är att 75 procent av de amerikaner med doktorsgrad röstade på Hilary Clinton 2016. Piketty driver tesen att vi fått ett partisystem där två elitpartier slåss mot varandra, med den välutbildade vänstern på ena sidan och ”handelsmannahögern” på den andra. Även i Sverige kan denna utveckling skönjas: i valet 2018 röstade en minoritet av LO-väljarna på Socialdemokraterna, partiet gick från 53 procent i valet 2014 till 41 procent 2018. Vilket i praktiken gjorde att arbetaren blev den nya marginalväljaren. Pikettys tes är att det är om den det framtida politiska slaget kommer stå.

52

För att parafrasera Palme: Coronaviruset är naturens verk – men samhället är människans verk. Om något är fel ändrar vi på det.

###

Tag och läs. Och hör sen! Då får du dessutom höra vad Rasmus Landström menar med det paradoxala uttrycket lockdown-lycka.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 140. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

När ordet kommer

Det är lustigt med ord som plötsligt bara finns där. 

Måndag: jag har levt drygt 70 år och 61 dagar men aldrig hört ordet spaklyft.

Tisdag: nu läser jag om informella facktermer i en utmärkt artikel i tidskriften Klarspråk. Till exempel spaklyftblock som kallas lugall av de som använder det.

I dag: spaklyft säljes i vårt lokala annonsblad. Halvt ton, 800 kronor.

Jag funderar allvarligt på att slå till. Det vet en aldrig när en behöver lyfta 500 kilo nästa gång. Morötterna kanske går bra i sommar.

Under tiden väntar jag ivrigt på nästa ord. Vilket lyft ska inte det bli.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 139. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Först i landet, älskad av ett helt landsmöte

En gång var vi först i landet, min dotter och jag. Undrar om vi var först i världen?
Ändå är det inte att vi var pionjärer jag minns mest. Jag tänker mer på kärleken som strömmade emot oss där vi slet.

Det började med en klok medmänniska som hette Rut. ”Vi ska  ha landsmöte i FUB”, sa hon. ”I Karlstad. Och du ska tolka mötet på en stor skärm som alla kan se. På lättläst svenska.”
”Bra idé”, sa jag. ”Väldigt bra. Det är bara det att du frågar fel person”.
”Nej då” sa Rut Jontén.
”Jo. För jag kan inte”. 

Vad jag menade var att lättläst svenska är svårt. Lätt att läsa, svårt att skriva. Det är en fin och viktig uppfinning, gjord av respekt för den miljon svenskar som behöver den. Det vill säga personer med utvecklingsstörning, barn, invandrare, afatiker och många andra med läs- och skrivsvårigheter. Men – det skriver sig inte själv, det där lättlästa.

De skickade mig på kurs förstås. Inget var omöjligt för de snälla människorna i Föreningen för Barn, Unga och Vuxna med utvecklingsstörning i Värmland.

Där satt jag sedan och tolkade allt som sades på landsmötet på en stor skärm på väggen bakom talarstolen. I två dagar. Till vänster om mig en kvinna från FUB som kände folket och organisationen och hjälpte mig med namn, mest. Till höger om mig dotter E som höll ordning på dagordning, motioner och andra papper.

Jag var sjösvett, bokstavligen sjösvett, framåt eftermiddagen. ”Nu ska vi tala om motion 16. Den handlar om… Det är när någon…”

Inte blev det perfekt lättläst alla gånger. Jag skrev ju i direktsändning och en del människor talar fort. Men tacksammare publik har jag aldrig haft. Personerna med utvecklingsstörning var tacksamma. Deras handledare var tacksamma. Andra deltagare som inte alls behövde lättläst var tacksamma.
”Om du visste hur många landsmöten och kongresser jag varit på. Det här är första gången jag hänger med hela tiden.”

Nästa landsmöte några år senare var i Östersund. Då var vi fler än en som tolkade. 
”Vet du att du var först i Sverige? sa en av kvinnorna som hade lättläst svenska som yrke.”
”Nej det visste jag inte. Vet du att jag nästan aldrig känt mig så meningsfull?”

###
Det var den sjätte kepsen. Jag fick den i Östersund.
Läs mer: ”När vi var först i landet med lättläst” (VF-krönika 2001).

Här är de tidigare kepsberättelserna:
En smörgås i Sacramento
Inte en underläpp darrade på avd 16
Löparkepsens stora dag
Grannarna genomskådar mig direkt
En ledsen dag på jobbet

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 134. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

En smörgås i Sacramento

”Det är typiskt er svenskar”, sa han och log. ”Ni ska alltid vara så neutrala.”

Jag hade hyrt bil och kört genom öknen. En varm Vilda Västern-öken med sten, sand och kaktusar där jag blev utskälld på första bensinmacken när jag ville betala kontant. ”Vill du döda oss?”

Jag hade fått göra mitt reportage om den stora larmcentralen, specialiserad på bush fires och atombombsanfall. ”Skickar ni ut era brandstyrkor i bergen med bara satellitbilder över terrängen?” sa jag. ”Har ni inga bra kartor över vildmarken?” ”Nej. Vi har inte det.”

Alla amerikaner jag träffat hade varit trevliga och lärt sig mitt namn. ”Sven Svensson from Sweden. Jaså finns du.”

Sedan bjöd brandbefälet mig på lunch på Togo’s sandwichrestaurang mitt i Sacramento. Då hade han gett mig en brandhjälm först. ”Välj mellan denna och en brandrock.” ”Tack. Thank you så väldigt mycket.” Jag hade gett honom ett tygmärke: Räddningsverket.

Det var första gången jag såg en sandwichrestaurang. Väggen bakom disken var fylld av foton på smörgåsar. ”Har du svårt att välja? Typiskt svenskar. Du kan inte vara neutral framför en sandwichmeny, you have to chose.”

När vi gick fick jag en keps med restaurangens logga, för att jag hade åkt så långt till Sacramento. Det blev en liten fläck på skärmen från kocken. De är kvar än efter trettio år, både kepan och fläcken.

Inte en gång fick jag betala när vi skulle äta. Inte på brandstationen på St Johns East i Brooklyn heller. Det var där de lärde mig åka nerför stången varje gång larmet gick. Nu kan jag det.

Då hade jag bestämt mig för länge sedan om smörgåsen i Sacramento. Nummer 16, The Italian. Mortadella, capicola, salami, ham, provolone med Italian dressing, serverad Togo’s Style.

###

Detta var första kepsen.

### En dag fick jag för mig att räkna mina kepsar. Det visade sig att jag har 54 stycken, de flesta sådana som jag fått. De är mer än kepsar inser jag nu. De är souvenirer, milstolpar, vykort, meriter, stöd för minnet och i några fall goda vänner.

Jag lade ut en gruppbild på samlingen. Då kom förslaget från min forna arbetskamrat Karin Haglund. Gör en serie med bild och kort text om varje, tyckte hon. Dagens keps! Strax därpå kom samma idé från min vän Bo-Göran Sondell.

Detta är den första, tack för tipset! Det blir inte 54 stycken men några till, det tror jag.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 128. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Den svenske arbetaren är tystad i tv

Dagens svenska orättvisa:

Vem får chansen att synas i tv i Sverige? Ja inte är det kvinnor och män ur arbetarklassen. Det visar en genomgång i den nyutkomna boken Klass i Sverige.

Kapitlet heter talande nog Arbetarklassens symboliska utplåning i medelklassens medier och är skrivet av Peter Jakobsson och Fredrik Stiernstedt.

I undersökningen har man tittat på ett representativt urval av sändningar från de fem största kanalerna i svensk tv 2015: SVT1, SVT2, TV3, TV4 och Kanal 5. Resultatet är dystert för den som tror på jämlikhet även när det gäller att ge människor röst och erkännande.

Hård diskriminering av arbetare
Upp till 51 procent av svenska folket är arbetare, beroende på hur man räknar. I tv-sändningarna förekommer arbetare bara 11 procent av tiden. Mellanskikten utgör 29-49 procent av folket, menar författarna, men får hela 70 procent av tiden. Makteliten är 1-6 procent men får 19 procent av sändningarna. 

I nyhetssändningarna visas arbetarklass 4 procent av tiden.

Allra sämst på att visa arbetare är SVT:s båda kanaler. Då räknar man alla programformer, totalt. 

Medelklassens ängslan och drömmar
Peter Jakobsson och Fredrik Stiernstedt avslutar sitt kapitel om klassamhället i tv såhär:

”Medelklassens ängslan och drömmar fyller medierna, medelklassmänniskor ges en plattform att tala utifrån, och deras oro och förväntningar på tillvaron bekräftas, samtidigt som de vardagliga och existentiella problem som följer med en arbetarklasstillvaro hanteras och diskuteras på andra arenor, om överhuvudtaget. Det är dags att låta de tystade rösterna ljuda i medierna och att se verkligheten ur andra perspektiv.

Sverige spricker.
Mediebilden av oss ljuger.

### Uppgifterna är hämtade ur Klass i Sverige: Ojämlikheten, makten och politiken i det 21:a århundradet”. Redaktörer: Daniel Suhonen, Göran Therborn & Jesper Weithz. Arkiv förlag & Katalys.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 125. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

”Märker du inte att du spelar en roll?”

Det fanns en medarbetare på radion som jag helst ville skulle sköta tekniken när jag kom farande och skulle läsa in mina krönikor där.

Han gjorde mig lugn. 

Dessutom fick han mig till sist att inse att jag spelade en roll när jag skrev mina gulligheter, roligheter och elaka satirer.

– Jag är bara mig själv, hävdade jag.
– Inte riktigt. Märker du inte det?

Till saken hör att jag snart började skriva betraktelserna på dialekt, eftersom jag kände mig naturligare vid mikrofonen då. Ett lyckodrag skulle det visa sig. Sydlig central värmländska är ett utmärkt språk om du vill be en och annan makthavare dra dit pepparn växer. 

Det låter så snällt först. De ger sig med glädje iväg på resan.

Kamratstöd vid spakarna
Nu slutar Lars-Gunnar ”Kimpen” Olsson på Radio Värmland, läser jag. Vemodigt tycker han själv, berättar radiokollegorna i ett Facebook-inlägg. 

”Vi kollegor försöker komma på något han inte gjort under sina 29 år på redaktionen – men det är svårt. Kimpen har varit reporter, nyhetschef, programledare, producent och digital redaktör till exempel.”

”Vi kommer sakna honom mycket och önskar lycka till på nya jobbet!”

Det önskar jag också. Fast de glömde det viktiga jobbet att kamratstödja en darrig krönikör några år för länge sedan och lugnt banda alla hans knövvliga omtagningar.

Tack för hjälpen Kimpen!

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 121. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Dags för mig att göra avbön

Jag har ändrat mig. En gör ju det, men ofta är det inte i mitt fall …

Frihet, jämlikhet, systerskap, broderskap, humor. Allt det där har jag tyckt är viktigt ända sedan 15-årsåldern och där tänker jag inte ändra en stavelse. Nämnde jag rättvisa och solidaritet? Människovärde? Kärlek?

Sådant ändrar jag mig inte om.

Då är jag tryggast
Nej, det gäller språket. ”En gör så gôtt en kan” sa fotbollsspelaren Ralf Edström och det har jag också försökt göra. Pratat på anpassad standardsvenska vid behov och på mitt modersmål sydlig central värmländska när jag är mig själv.

Det där är inte så svårt för en språklig kameleont. Fast tryggast är jag när jag talar med egen trut. På redaktionen i Småland log kamraterna när de hörde mig ringa hem till föräldrarna i Värmland.

Då hörde de mitt rätta jag.

Modersmål och feminism
Det jag ändrat mig om är ett tvåbokstävers litet ord. Ordet ”en”. De senaste åren har jag ibland använt det i stället för ”man” av två skäl, inte bara ett. 

Det första skälet är enkelt. På mitt modersmål heter det ”en” när vi menar ”man”. ”En gör så gôtt en kan.” ”En får passe sig så en inte blir gôbbgrinig.” ”En får tacke.”

Där säger jag ”en” så snart jag är bland de mina och känner mig språkligt trygg. För det mesta är jag inte ens medveten om att jag gör det. Hon jag talar med mest har ju samma modersmål.

Det andra skälet har varit mer ideologiskt. För några år sedan lärde mig medvetna unga kvinnor på Facebook att ”en” kunde användas som ett feministiskt ställningstagande. Nämligen i stället för det som de uppfattade som språkligt patriarkala ”man”. Jag tyckte resonemanget lät vettigt och började följa exemplet då och då när jag skrev mer personliga texter.

Olika språk för olika situationer
Ett språk har olika nivåer. Själv har jag rört mig mellan standardsvenskan i jobbet och vid olika förtroendeuppdrag – och ett mer lössläppt skrivande i personliga sammanhang. På bloggen och i sociala medier har jag alltså släppt fram ordet ”en” även i skrift. ”En” som pronomen vill säga.

Jag kommer att fortsätta med det, när det är dialekttalaren och -skrivaren inom mig som talar eller skriver. Det heter som sagt inte ”man” på språket som mamma lärde mig. Inte när det är pronomenet ”man” vi menar.

När det ska vara standardsvenska (alltså rikssvenska) kommer jag att återgå till att skriva ”man”. 

Gjorde texten oläslig
Än en gång är det engagerade kvinnor som gjort att jag ändrat mig. Den ena kvinnan skrev en ledsen och uppgiven kommentar till en lång personlig text jag lagt ut. Mitt sätt att använda ”en” gjorde texten oläslig för henne, skrev hon.

Nå, sådana reaktioner får man av ordet ”hen” också, trots att det numera ingår i standardsvenskan. Även statliga myndigheter använder ”hen” när de behöver det. Där kommer jag inte att ge mig. ”Hen” behövs när det blir för enahanda att upprepa detta eviga ”hon eller han”.

Här var det något annat. Det var något särskilt i reaktionen som gjorde att jag började fundera. Blåsväder är jag van vid, det brukar bara stärka mig i min envishet. Nu blev det inte så, i stället fortsatte jag att tänka efter.

Inte alltid manligt
Då kom ännu en kvinna in i bilden. Sara Lövestam, författare, föreläsare och krönikör i Språktidningen. Jag hade skummat hennes artikel i nummer 3/2020 tidigare, men muttrat och bläddrat vidare. ”Därför går en mig på nerverna” löd rubriken. Nu letade jag fram tidningen och gav krönikan en ny chans.

Det gick inte fort, för jag tänker långsamt och envis är jag, men till sist var jag redo att gå till beslut:

1. Jag får fortfarande skriva ”en” i stället för ”man” men då ska det vara på tänkt värmländska. Mitt modersmål.
2. Jag får inte använda ”en” på standardsvenska av missriktat feministiska skäl.

Man är inte alltid manligt. Eller som Sara Lövestam skriver:

”Pronomenet man är helt skilt från substantivet man. Det märks till och med på uttalet. Man lägger aldrig betoningen på pronomenet man (prova att säga ’hur åker man buss i Gävle’ med betoning på man!) medan man mycket väl kan betona substantivet (prova att säga ’en man åker buss i Gävle’ med betoning på man!).”

Tack för hjälpen båda två.

Ordförklaringar
Pronomen: en sorts ersättningsord, till exempel hon, deras, denne, vem, någon.
Generisk: som avser ett visst släkte eller en viss kategori, till exempel genus.
Generiskt pronomen: till exempel ”en” i stället för ”man”.
Substantivtyp av ord som betecknar ett ting, en varelse, en företeelse eller liknande.
(Källa: Språktidningen och svenska.se).

Läs mer
Sara Lövestam: Därför går en mig på nerverna

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 116. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

”This too shall pass”

Livet har lärt mig att balansera våra ledsenheter. Det finns händelser och erfarenheter som ligger och vibrerar som en svart ton i bröstet. Ständigt.

Jag hör den men har lärt mig höra andra toner med.

Motmedlen mot ledsenheten stavas empati, humor, solidaritet. Det finns de som har det värre och this too shall pass som engelsmännen säger. Även detta kommer att passera.

Det är timjan i
Folk är olika. Nyss deltog jag i en diskussion på Facebook om Frans G. Bengtssons roman Röde Orm. Vi är några stycken som läst boken om den rödhårige vikingen många gånger. Nu bollade vi favoritepisoderna mellan oss. 

”Men när blodkorven kom, fingo de tårar i ögonen båda, och det tycktes dem att de aldrig fått ett ordentligt mål mat alltsedan de seglat ut med Krok.
– Den lukten är bäst av allt, sade Orm stilla.
– Det är timjan i, sade Toke med bruten röst.”

Mitt i diskussionen kommer en kommentar från en medmänniska som säger att tyvärr, för henne fungerar det inte. Hon har öppnat samma bok som vi men fått lov att avbryta läsningen.

Sådär är det förstås och så ska det vara. All respekt för att vi inte är lika. ”Vi gillar olika” är en klok insikt.

Möter eländet olika
Jag börjar inse att det är samma sak med motgångarna och ledsamheterna vi möter. Vi är varierande skapta här med. Då är det klart att vi möter eländet olika.

Jag som kan gråta när jag ser julfilmen Love Actually för minst tredje gången (jo det är sant) gråter sällan offentligt inför ledsamma verkliga händelser på närmare håll. Den gråten gråter jag inombords. Lika stilla, mycket ledsnare men på annat sätt.

Varför kan man undra. Jag som har så nära till mina känslor annars. Den korta stubinen som gått i arv sedan farfars far har visserligen blivit försiktigare med åren men kort är den än. Lyckligtvis bor även skrattet nära till.

Den gamla fina envisheten
Kanske handlar det om farmorsarvet. Hon fanns också som ett starkt exempel i familjen. Farmor som smörjde och lindade sina bensår varje dag. Hon som hade så ont att det värkte höften sned, men som jag aldrig hörde klaga. 

Var det där min uthållighet föddes? Någonstans har jag plockat upp förmågan att orka springa drygt fyra mil och två kilometer och gilla det. Eller fila vidare på ett romanelände som jag började skriva på när husets skrivmaskin inte var elektrisk ens och inte hade minne.

Coronan är en jävel. Hon har hindrat oss länge nog nu från att krama våra barn och barnbarn. Dessutom har hon förstört vår verklighetsuppfattning. Vi hajar till varje gång vi ser folk trängas eller kramas i någon gammal film.
– Hallå där! App app app, distansen!
Slutscenen i Love Actually ska vi bara inte prata på. Hela England kramas.

Ändå: this too shall pass. Jag tror ju verkligen det. I december 2020 är det en gåva att vara obotlig optimist. Det finns vackra toner.

### En gång för många år sedan klarade jag inte att hålla munter fasad. Jag var krönikör i P4 Värmland och blev ombedd att medverka i radions rimstuga inför julen.
### Jag tackade nej, fast de blev arga på mig. Sjukdom i min närhet.
### Det finns dagar när den svarta tonen blir för stark och inte ens jag orkar skratta.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 115. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).