Han går så tungt på jorden men dansar så lätt med orden

En dag lockar det skrivna ordet ut mig ur kvarteret där vi bor. Det är pandemi i världen, jag får hålla avstånd.
Staden lockar inte men jag är pockad.

I hallen klickar jag fram den nyttiga webbplatsen svenska.se. Varifrån kommer ordet pocka? Strax står svaret på min mobilskärm. Det kommer från tyska pochen (bulta, pocka), är ljudhärmande och belagt i svenska språket sedan 1543.

Tack akademin, då vet jag. Staden bultar på uppmärksamhet.

Det är Gustaf Fröding och skrivlusten som bultar. Gustaf som jag aldrig blir färdig med. Vem har inte stått på stan och suckat med reporterblock och penna i hand, vem har inte sprungit fel bortåt Gösthultskanten, vem saknar inte en far som är borta nu?

Svampinjoner och gråberg
Han är så mänsklig, Fröding, så liten och samtidigt stor. Han fattar så väl hur djupaste humor och lättviktigaste allvar behöver varandra. Han går så tungt på jorden men dansar så lätt med orden.

Svampinjoner och sjungande grå-å-å-berg, lustiga kåserier och olustiga grubblerier. Inte blir man färdig med en sådan kamrat.

Boken vinner
Jag ska till Alsters herrgård utanför Karlstad och hämta Frödingsällskapets årsbok. I bilradion pågår en OS-turnering men parkeringen vid herrgårn är nästan full.

– Har ni gratis wifi? frågar jag i serveringen.
– Mmm.

Minuten senare sitter jag på en parksoffa intill Frödingbysten och jublar åt svenska målgörare. Det hjälper inte, boken vinner.

Tio röster om relationen
Er vän Gustaf Fröding är nummer 53 i ordningen bland Frödingsällskapets årsböcker. Som vanligt klokt formgiven av Anita Stjernlöf-Lund. En antologi med tio röster om relationen till skalden och hans verk. Barbro Järliden skriver förord, övriga skribenter är Agneta Pleijel, My Bodin, Helene Rådberg, Malin Biller, Eva Haettner Aurelius, Miriam Kaukosalo, Vibeke Olsson Falk, Eva Jonsson, Hanna Jedvik och Maria ”Vildhjärta” Westerberg.

Jag slukar boken, först vid herrgårdssoffan, sedan hemma i trädgården och i läsfåtöljen. Skriver upp sidan 28 i mobilen, den där My Bodin reflekterar över Frödings brev till storasyster Cecilia:

”För att vara en bra författare krävs hänsynslöshet. Det är ingen tvekan om att Gustaf följer sitt eget råd. Han skriver om sitt innersta, han satsar allt i sina texter. Omgivningens tankar om honom, sedlighetsåtal, skam och skuld, nej, det spelar ingen roll. Skrivandet är rening. Sanningen ska fram. Ingenstans är vi sannare och renare än i våra värsta synder, vårt innersta mörker. Och det värsta och det mörka skriver han ofta om: alkoholism, självförakt, dubbelmoral, brist på självrespekt, brist på kärlek.
/… /
Det är som att Gustaf säger till mig: vad som än har hänt, vilka sorger du än bär på: erkänn dem, använd dem, gör konst av dem!”.

Plågor, motstånd och identitetspolitik
Sedan skriver jag 48. Eva Haettner Aurelius funderar över plågorna och livsglädjen:

”Och orden för själens plågor är många i Frödings diktning: sorg, melankoli, galen, kval, vansinne, grämelse, mörker, ledsnad, vemod för att nämna några, för att inte tala om beskrivningarna av de själsliga plågorna. Orden och bilderna för dessa plågor bildar en generalbas i hans diktning, det är mot dessa plågor hans diktning, hans verser bjuder motstånd, i sin skönhet, i sitt trotsiga hävdande av Eros och livsglädjen.”

Sidan 60, noterar jag också i mobilen. Där resonerar Vibeke Olsson Falk kring identitet och inlevelse:

”Identitetspolitikens förespråkare har rätt i att det är förödande om vissa gruppers erfarenheter osynliggörs i kulturen och det offentliga samtalet. Men när de hävdar att vi inte kan leva oss in i det vi inte själva upplevt skjuter de ett grundskott mot hela världslitteraturen, konsten, filmen, teatern, musiken … Inlevelse är kulturens uppgift och drivkraft.

Fröding föddes in i den tid som brukar kallas ’det moderna genombrottet’. Det var ångans och hoppets tid, den tid som såg de stora folkrörelserna födas och då de tekniska landvinningarna verkligen förändrade människors vardag; järnspisen och symaskinen, elektriciteten, förbränningsmotorn, telefonen … Den moderna sjukvården föddes, det bästa som någonsin hänt mänskligheten. Vetenskapens landvinningar kunde gestaltas i praktisk omvårdnad när den professionella sjuksköterskan kom in i bilden. Samtidigt levde den gamla kulturen och den gamla fattigdomen kvar. När stambanornas blanka rälser lades ut i det svenska landskapet var de flesta stugorna ännu små och grå, rödfärg var ännu en lyx.

Fröding romantiserar inte den gamla tiden, det kan vi tydligt se i dikten ’Den gamla goda tiden’ som gestaltar det oerhört hårda livet på det gamla bruket, ’den förindustriella industrin’ har de gamla bruken ibland kallats. Samtidigt har Fröding rötterna i den gamla, rika kulturen, vi kan tänka på dikten ’Vallarelåt’, där både gestaltningen av fäbodjäntan och själva språket låter en hel värld stiga fram. Denna tids blandning av modernitet och det urgamla, av framtidstro och armod ägde en sällsam kraft. Det är ur denna värld det moderna Sverige blev till.”

Malins serie är höjdpunkten
Allra sist bläddrar jag tillbaka till Malin Biller. Malin är en av redaktörerna för årsboken (tillsammans med Mariam Kaukosalo), hon har dessutom gjort fina tuschlaveringar i boken. Framför allt har hon en egen femsidig berättelse i serieform om sin vandring i Gustaf Frödings fotspår. Den som började när hon var 14 år och upptäckte att hon inte var ensam om mörkret. Det fanns en som hette Gustaf som inte heller passade in.

För mig är hennes serie höjdpunkten i ännu en bra årsbok från ett av våra livaktigare litterära sällskap.

### När jag for hem sprang en hare över 62:an strax bortom sista rondellen. Alla bilister stannade artigt och släppte förbi honom.
### En lååång stund sprang han bredvid mig, jag i bil på väg norrut, han på gräsmattan intill.
### Jag mätte hans hastighet till – 41 kilometer i timmen. Jäspalt, harpalt!

– Den andra boken på bilden överst i dagens inlägg då, den som du också hämtade i stan, vad är det för nåt? 
– Tackar som frågar, där har jag en text med själv. Det är alltid lika roligt varje gång.

… vänta, ömsintheten, jag glömde Gustaf Frödings ömsinthet. Gustaf skulle gärna ha släppt en hare över vägen.

Det är hans historia.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 168. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Jag öppnar sällan andra delen

Är jag sportintresserad? Ja.
Är jag intresserad av tidningarnas sportbevakning? Nja.

Det är med viss förvåning jag skriver det sista. Nyss var vi 13 år, killarna i klassen och jag, och höll frågesport varenda dag. ”Världsrekordet i höjd? Valerij Brumel, 2.28”. ”1 500 meter? Herb Elliot, 3.35,6”. ”100 meter? Armin Hary och Harry Jerome, 10 blankt.”

Vi var vandrande uppslagsverk i friidrottsrekord, idrottsmän och medaljörer. Nu vet jag inte ens vad svenska rekordet i marathon är. Kan det vara 2.10?

Det blir för mycket
Min vän J skriver på Facebook om ”dessa oändliga artiklar om Färjestads lagbygge” i Värmlands Folkblad. ”Tjänar Färjestad på att ha sin personalpolitik inför öppen ridå?”

Tre sidor om en av spelarna häromdagen, är det för mycket? frågar J. Ja det är det, svarar han själv.

Personligen gillar jag sport men har blivit evenemangstittare. Just nu följer jag alltså fotbolls-EM intensivt och har skaffat Aftonbladets EM-bibel. I början blev det tre matcher om dagen i tv-soffan. Med eller utan kort slummer.

Som om tid funnes.

Missar de goda krönikorna
Ändå läser jag i princip ingenting om EM i någon tidning. Det är samma sak med mitt hockeylag, Färjestads BK. Nog håller jag på laget men jag trivs dåligt med all massiv FBK-bevakning i min dagstidning. 

För mig har det gått så långt att jag oftast missar de intressanta allmänkrönikörerna i Folkbladet. Det lustiga är att det i sin tur beror på att jag tror att de ligger i del två, som jag sällan öppnar.

De har gjort det.
Det gör de inte nu, upptäckte jag när jag kollade fakta till det här inlägget.

Mitt sätt att läsa morgontidningen har förstärkts av att jag numera mest läser digitala VF. Vi har papperstidningen också, tog tillbaka den, men där bläddrar jag sällan särskilt långt in mot mitten.

I båda fallen har jag ju redan läst huvudnyheterna dagen innan på nätet. 

De tror säkert på’t
Folkbladet och andra dagstidningar har förstås gjort sina läsarundersökningar. Vi får hoppas att de vet vad de gör. Att de tror att deras läsare intensivt vill att några få stora idrotter och lag ska prioriteras stenhårt, på bekostnad av de små. Kanske är det därför vi ser så få arbetsplatsreportage i tidningarna nuförtiden också. Eller aldrig stöter på titeln facklig reporter. Det har med människosynen att göra, medvetet eller omedvetet.

Själv är jag skeptisk. 

Då hör det ändå till saken att jag som kulturintresserad alltid har pekat på sportredaktionerna och sagt att de förmår skildra vardagen, inte bara festen; träningen, inte bara finalen. Till skillnad från kulturreportrarna.

Detta är en paradox, jag vet. Hantverket kan de. 
Fast sportsidesintresserad är jag inte.

### Grävande reporter som jag är så kontrollerar jag som sagt. Då inser jag att allmänkrönikörerna visst ligger i del ett – men långt bak. Hoppsan.
### Vad hjälper det när den här läsaren t-r-o-r att de ligger i skugga i del två, för det gjorde de för något år sedan. Tidningsläsare är ett konservativt folkslag.
### När jag själv skrev krönikor i Folkbladet låg jag på sidan 3, bästa platsen. Visserligen strax intill den begåvade krönikören Jörgen Kalitzki i innerspalten bredvid. Det får man leva med 😉

Ut i solen med dom!
Den här betraktelsen handlar om två saker. Om sportsidornas prioritering. Om att lägga intressant material i lässkugga.

Det sista får jag fundera vidare kring. På Journalisthögskolan pratade vi mycket om bilders riktningsverkan och om att man kan råka gömma texter i skuggan bakom en felriktad bild. (Det problemet var förstås större innan morgontidningarna blev tabloider). Men uppfattade, icke utsända skuggor, det var nytt. 

Digitalvärlden gör många av dessa skuggor djupare, om redaktionerna inte jobbar rätt. Varför puffar inte min tidning bättre för krönikörerna på Facebook och på webbplatsen? 

Ut i solen med dom, vet jag.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 160. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Tack, unga uvar!

Måndag. Bob Dylan fyller 80 år och det händer att jag tänker på morgonsamlingarna i högstadiet. Vad var det som fick vissa av våra uråldriga lärare att spela dessa protestsångare, som de kallades?

Var det verkligen kemiläraren som spelade Barry McGuire från en skivspelare på scenen på Graningeskolan i Molkom 1965? Minns jag rätt där? Låten stämmer, det vet jag säkert. Eve of Destruction. Jag hade aldrig hört den förut.

“You’re old enough to kill but not for votin’.”

När vi flyttat till nybyggda Åsvallaskolan satt vi samlade i musiksalen när någon av de gamla uvarna lade den där nye på skivtallriken. Bob Dylan. Högtalaranläggningen var färsk och ut strömmade musik som ville mer än att bara roa. Blowin’ In The Wind. Vacker, arg och upprorisk.

“How many roads must a man walk down
Before you call him a man?
How many seas must a white dove sail
Before she sleeps in the sand?
Yes, and how many times must the cannonballs fly
Before they’re forever banned?”

Snälla nån, jag har fyllt 70 år själv. De var inte så uråldriga, läraruvarna, då på 60-talet. De var framsynta.

Lite senare började de med något så säreget som morgonsamlingar via centralhögtalarna. I varje klassrum en högtalare, ur var och en strömmade Rolf Edbergs Spillran av ett moln, uppläst av rektor själv. Det var där jag insåg att jag hade varit miljövän hela mitt liv, fast ingen formulerat det åt mig tidigare.

”Människan kan ju endast hjälpligt fatta det som står henne närmast – i rummet, i tiden, på utvecklingsspannet. Evolutionen har placerat henne någonstans mellan det oändligt stora och det oändligt lilla. Hon råkar vara ungefär lika mycket större än en väteatom som solen med sina niohundranittio tusendelar av planetsystemets massa är större än människan.”

Tack rektor Andersson för den upplevelsen och för introduktionen till ett av Sveriges intressantaste författarskap. Tack unga uvar – och ett försenat grattis, Bob.

Ni håller än.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root 
Inlägg nr 2 152. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Vem hittade på ordet pussgurka?

Lider du av klickbrist frågar en vän? Då har jag precis beklagat att jag inte lyckas få folk att glädjas åt vem som hittade på ordet pussgurka. Denna viktiga kunskap.

Göran, skrev jag bara i mitt Facebookinlägg. Det som du ser på bilden ovan.

Tanken var förstås att nyfiket folk skulle gå vidare och läsa min kommentar under inlägget, där jag berättade vilken Göran det gällde. Det var det få som gjorde.

Jag som var så glad åt upptäckten. Jag som så gärna ville dela med mig av den till andra. ”Det var Göran, hör ni, det var Göran Tunström som kom på’t. Tänka sig!”.

Del I
Allt hade börjat med att vi pratade om saken vid frukosten, den kära vännen, yngsta dottern och jag. Varifrån kommer ordet pussgurka? sa vi. Vi brukar kalla varandra så ibland. 

Språket är en av människans nyttigaste uppfinningar. Särskilt smekorden. ”Pussgurka” gör sig bäst om du använder det minst sju gånger i veckan samt några gånger extra vid klämdagar och helger.

Förr i tiden gick vi till hyllan med Bra Böckers lexikon när vi behövde svar vid matbordet. Lexikonet eller någon av ordböckerna. Numera går det fortare, nu hittar vi svaren på nätet. 

I det här fallet dyker förklaringen upp i radioprogrammet Språket från den 26 mars 2018. Där berättar Henrik Rosenkvist att det första belägg han hittat är i Göran Tunströms roman Det sanna livet från 1991. Kul, tycker vi, som bott i Sunne alla tre. Själv träffade jag Göran några gånger och tyckte mycket om hans romaner och muntliga berättande. 

Men inte hundan gick folk in och läste förklaringen när jag lade ut den. Denna viktiga kunskap om detta viktiga ord.

Del II
Då beklagade jag mig. Undra på att min vän missförstod mig. Klickbrist lider jag visserligen inte av. Då skulle jag använda några av de knep jag lärt mig men för det mesta undviker att använda. Tagga ett blogginlägg (hashtagg) svepol har livet lärt mig att låta bli. Då dyker det upp samtalspartners jag inte bett om. Dessutom har Facebook en hel skara algoritmiker som knackar kod i takt med mig. År efter år knackar de kod. Det är bara det att de hela tiden ligger ett steg före.

På den tiden en trevlig kör från Munkfors deltog i TV4-programmet Körslaget kunde man få tusen gillningar på ett blogginlägg om kören. Då var det en Mark i Amerika som sa att så kan vi inte ha det. ”Inte nog med att vi ger draghjälp åt de där tidningarna och radioprogrammen och TV-programmen i Värmland, ja hela världen faktiskt. Dom som vi kniper annonsinkomsterna från. Nu hjälper vi en jäddra bloggare på Grossbolstorp också. Det får det bli slut på. Ni får prioritera ner inlägg med länkar i. Kraftigt. Gör så folk inte ser dom. Fort.”

Jag sörjer tidningarna som sakta dör. Mina klickningar kvittar. Ville jag bli klickmonster skulle jag tagga och vinkla och vara otrevligast och … ja, ni vet. Nätet är fullt av dem. Fast jag förstår frågan. Är det en typ som i ett förvirrat ögonblick råkar klaga över få som läser så är den högst berättigad.

Dock var det Göran Tunström, det har en språkprofessor  sagt i radion. Så det så.

Del III
Nej, det var det inte alls. Professorn hade fel, men det kan inte han hjälpa. Den 26 mars 2018 hade han kanske rätt. Den 28 juni 2019 hade han det inte. Då var det nämligen en grävmaskinist som hade grävt upp en glasflaska på drygt 1,5 meters djup vid högvaktsflygeln på Stockholms slott.

Flaskan var från Hammars glasbruk, tillverkad i januari 1900. I den låg sju kärleksbrev från samma år och nästa till en ung flicka som hette Nanny. Tre olika kavaljerer förklarade sin kärlek till henne. Alfred, Carl och Gunnar. Det var Gunnar som avslutade sitt brev med ”Min pussegurka”.

Göran Tunström var inte först.

Länkar

Språket 26 mars 2018: Varifrån kommer ordet pussgurka?
Över hundra år gamla kärleksbrev hittade vid slottet
119 år gamla brev hittade vid slottet – avslöjar kärleksdrama

### I flaskan fanns också tre svarsbrev som Nanny aldrig postade. Jag undrar så vad hon skrev i dem. 
### Nämnde hon någon gurka?
### Undrar vad Gunnar hette i efternamn.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 151. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Hittar pappas bokmärke

Läser Dan Anderssons Svarta ballader från 1917. Det är inte första gången. Tanken dök upp när ett av lagen i SVT:s Kulturfrågan Kontrapunkt inte kände igen utdraget ur en dikt som Stina Ekblad läste. En vers började såhär:

Jag har lyssnat till de stillsamma böljeslag mot strand,
om de vilda havens vila har jag drömt.
Och i anden har jag ilat mot de formlösa land,
där det käraste vi kände skall bli glömt.

Kunde de inte den dikten? Nå, sådant händer, världslitteraturen är bred och du kan inte minnas varenda rad. Hur som helst läste Stina så det kändes som om dikten var helt nyskriven. Svårt att göra, fint när det lyckas.

En takt för mycket
I förbigående hittar jag korrekturfelet, jag tror åtminstone att det är ett sådant på första textsidan. Det måste i så fall ha grämt Dan Andersson, för naturligtvis är det hans dikt Omkring tiggarn från Luossa Stina Ekblad läste ur. ”De vildaste havens vila” står det i min facsimilutgåva. ”Vildaste” är en takt för mycket, jag tror poeten var mer formmedveten än så.

Strunt i det, korrekturfel är en världslig sak 104 år senare.

När jag kommit halvvägs bland dikterna tar jag paus och dricker ett par klunkar kaffe till. Då faller blicken på första bladet i boken. Där står ett förnamn. Pappas förnamn. Boken jag läser har han stått och läst högt ur för andra pensionärer.

Pappas bokmärke
Pappa är borta sedan länge. Vid sidan 46 hittar jag hans bokmärke. En inträdesbiljett till Lousastugan i Skattlösberg. Pris: 5 kronor.

Det är en sorglig dikt han lagt biljetten vid. Den handlar om en kärra som fraktar en gammal man till fattighuset.

Den tiden gick pappa och tänkte på.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 149. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Ett ord som vill dölja mord

Jag har just läst framtidsskildringen 1984 än en gång. Där förekommer nyspråk. Ett maktens verktyg, skapat för att hindra människor från att tänka:

Krig är fred.
Frihet är slaveri.
Okunnighet är styrka.

Här i landet år 2021 har vi vårt kära gamla vardagsspråk kvar. Tyvärr finns det falskhet dold i det språket med. Som då någon djuping hittade på att när män slår ihjäl kvinnor kallas det inte mäns våld mot kvinnor. Trots att det är precis vad det är.

Nej, det kallas – kvinnovåld. Redaktion efter redaktion efter redaktion tror att det heter så. Som om kvinnorna stod för våldet.

Storebror i Georg Orwells roman skulle ha varit mycket nöjd med det journalistiska språktrixet.

Utfört helt frivilligt av vår tids små storebröder.

### Under åren 2017 – 2020 dödades 15 kvinnor om året av en fd eller nuvarande partner.
### Ordet kvinnovåld försöker dölja de morden.
### Byt ord.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 147. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

”Din goa lilla tjatmoster!”

Jag älskar de där stilla samtalen på Facebook som får mig att fundera.
Nyss var det några värmländska dialektord som satte igång kommentarer och eftertanke.
Men är de orden snälla eller inte?

Grinsvadd skrev jag i ett inlägg. Sedan var funderingarna igång för mig och andra. Knut Warmland nämner ordet svadd i sin utmärkta värmländska ordbok. Den finns även på nätet numera. Jag har en länk dit i mobilen, bredvid länken till Svenska Akademiens ordlista och ordböcker. Det händer att jag besöker båda, ord är en nyttig råvara.

Såhär skriver Warmland:

Svadd, m.
En tämligen stor fisk (BE); latsvadd, lat person (Mo)

Förkortningen BE betyder att han hämtat uppgiften från Birger Eriksson: Ordlista över Gustavamålet. Mo betyder Molkomsmål, då är källan A. Stark: Hågkomster från Nyed.

Den här sortens historia tycker jag om. Uppåt Hagfors är svadden en fisk, i min ungdoms Molkom är det en lat person. Ordet är förstås bredare spritt än så, men i Molkom har det i varje fall funnits länge. Det är vad Warmland och Stark berättar.

Inte lika laddade för alla
Nå, berättelsen fortsätter, precis som i Facebooktråden. Människan gillar att skapa ord och svenskan älskar sammansättningar. Genom åren har nya användbara benämningar kommit till, som grinsvadd, lortsvadd och tölsvadd. Den förste är grinig, den andre lortig och den tredje tjatig. Inga konstigheter med det, väl?

Jo, det är det inser jag. I min diskussionstråd märker vi snart att orden har olika laddning för olika personer. Någon vill verkligen inte bli utsatt för de epiteten, allra värst är grundordet svadd. Andra tycks ta det med ro.

Jag klickar vidare hos Warmland och hittar ordet töltarm. (Det uttalas töL-tarm):

töļtarm, m. 
töļ, f. & m., men avser mest barn. Idag tror ja du ä en litten töļtarm. (BE)

Det är då jag inser att jag har en språklig broder i Birger Eriksson. Ser inte du också glimten i hans öga när han kallar barnet för en töltarm”Din goa lilla tjatmoster!” är vad jag tycker jag hör Birger och hans gustavingar säga, fast på sin dialekt. Han vänder på den negativa benämningen och gör den positiv. Ordet töltarm blir kärt.

Vår familjs kramord
Så använder vi för det mesta svadd-orden i vår familj, både min fru och jag, bägge med Molkomsbakgrund. Latsvadd, grinsvadd, lortsvadd och tölsvadd – vi skulle kunna nyttja alla fyra orden som kramord. Små söta benämningar att viska i örat på ett älskat barnbarn som vi kramar.

Pappa använde ordet sneggelvesp på liknande sätt. Det tog 50 år innan jag insåg att sneggelvesp från början var ett skällsord om en person som lade sig i. Det betyder det inte hos oss.

Ha dä gôtt nu, lortsvaddar.

LÄNK: Värmländsk ordbok
LÄNK: SAOL, SO och SAOB

### I dag, söndag klockan 08.00, börjar det på SVT Play. Årets tv-händelse, långsam-tv:s lååååångsammaste actionrulle. En favorit.
### Missa för allt i världen inte Den stora älgvandringen. Du har tid på dig. Älgarna med. Dom har förberett sändningen i tusentals år.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 146. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Mina samlade nöjdheter

Gamla människor klagar för mycket, klagar en gammal go’ och klok vän.
Mådä.
Då finns det bara en sak att göra. Fundera och räkna efter.

År 2017 började jag skriva ner mina nöjdheter. Små snälla facebooktexter om fördelen med att bo i kanten av en tätort med 6 400 invånare i en kommun med 11 500 invånare där mycket av det vi behöver finns. Två meter från ett fågelliv och 186 meter från en skog.

Här i mitt Forshaga känner jag de flesta i kommunfullmäktige till namn och utseende, många mer personligen, och flera av dem bor i grannskapet eller två knapptryckningar bort i sociala medier.

Jag vill fortsätta att ha det så. Jag vill inte bo i någon storkommun. Spåren från storebror söder om kommungränsen förskräcker.

Behöver de stunderna
Hur det gick med räkningen av nöjdheter? Tack, det gick bra. Jag hittar ungefär 50 Facebookinlägg där jag använder uttrycket ”den lilla ortens fördel”. Här är några av dem. Det finns fler, men då använder jag inte just de orden.

Detta är inte skrivet av en grinsvadd. Ettrig satiriker är jag bara när jag måste.

### Många andra inlägg slutar med ordet ”trivs”. Ett tag använde jag det så ofta att folk började citera mig. ”Trivs, som Sven-Ove brukar skriva”.
### Det finns elände i min värld också, både på nära håll och i omvärlden. Tro inget annat. Det hindrar inte att jag försöker må bra mellan varven. En människa behöver de stunderna.
### Den här undersökningen gjorde jag för min egen skull. Ibland vill en veta vem en är.

Trivs.

Några noterade nöjdheter
(Facebook 2017-2021)

24 februari 2021: Nu har jag skrivit 50 inlägg om den lilla ortens fördel. Det finns en fördel till. I en tätort där du oftast kan springa mitt i gatan är det svårare att hitta smittsam trängsel. Vi vet inte riktigt hur man gör.

31 mar 2019: Den lilla ortens fördel. Ska låna bok på biblioteket, då finns den inte inlagd i systemet och går inte att låna digitalt. Raskt skriver bibliotekarien en postit-lapp. ”25/4 -19”.
– Minns du detta nu, menar du?
– Nej men jag litar på dig.

Trivs.

23 februari 2021: Den lilla ortens fördel: Att vår kommun beslutat arbeta med de mänskliga rättigheterna. ”Varmt välkommen” är en vacker hälsning. #MRkommun

18 januari 2021: Den lilla ortens fördel. Här får du 8,5 villor för en i Danderyd. #Forshaga

18 nov 2020: Den lilla ortens fördel. Ringer min vårdcentral 08.01, knappar in mitt p-nr. 08.35 ringer sköterskan upp och jag får hjälp. #hejaforshagavc

19 jun 2018: Den lilla ortens fördel: vi har visserligen ingen lokaltidning och bevakas ojämnt av länsmedierna. Men – vi har ett annonsblad där mycket berättas. Det bladet ger orten identitet. Fast en del dagar gör det en ännu gladare än vanligt. Tack Monika Allöv Andersson, bra jobbat! 

13 nov 2020: Den lilla ortens fördel. När FHM inte vill att vi besöker biblioteket, då kommer personalen ut till en på gården med boken. #hejaforshagabibblan

3 nov 2020: Den lilla ortens fördel: Vi har Sveriges nöjdaste avfallskunder. Här är en ❤️

31 maj 2020: Den lilla ortens fördel. Att när gamla fina klädaffären byter ägare och tar nya namnet Claire blir vi förvånade. Sen säger vi det högt.

12 maj 2020: Den lilla ortens fördel. Vi har bilkö ibland. I fjol var det en. Då kände vi oss som New York. 

16 apr 2020: Den lilla ortens fördel. I dag får Forshaga med all rätt beröm i min fackföreningstidskrift. Trivs.

24 maj 2020: Den lilla ortens fördel. Där affären är nära men skogen närmre. #Här

7 mar 2020: Den lilla ortens fördel. Här har vi rört oss hit och dit i tusen & åter tusen år – utan en enda rondell. Vi har väldig mötesvana.

5 jul 2020: Den lilla ortens fördel: Springer kort kvällsrunda. Får möte vid kommunalhuset. En räv går lugnt över Storgatan.

10 okt 2019: Den lilla ortens fördel: här lämnar damerna förtroendefullt sina hundar till Marian, utanför Coop. Europas nackdel: att han ska behöva sitta där med sin burk.

23 jan 2020: Den lilla ortens fördel. 08.00 ringer jag vårdcentralen, Forshaga. Knappar in person- & telefonnummer. ”Vi ringer dig 08.07” säger maskinen. 08.06 blir jag uppringd. Får all hjälp jag behöver.

16 sep 2019: Den lilla ortens fördel. När järnvägen tyvärr lagts ner gör politikerna den till cykelbana som förenar. Trivs.

14 jun 2020: Den lilla ortens fördel. Där vet du vad rörmokarn, snickarn och konsumkassörskan heter och känner Per på kommun.

21 dec 2019: Den lilla ortens fördel. Att du inte behöver Hitta för att hitta här. – Lär dig Älva å Storgata så klarer du dig.

11 nov 2019: Den lilla ortens fördel. Det behövs bara ett litet vattenkrångel, så ser du vilken nytta kommunalarbetarna gör varje dag – och kommunikatörerna särskilt när det krånglar. Trivs.

3 december 2019:

22 apr 2019: Den lilla ortens fördel. Att det bara tar några veckor (nåja) på lediga stunder att springa varenda gata i kommunen. Samt uppfinna löptermen gatuplock.

9 maj 2019: Den lilla ortens fördel. Skriver på facebook att vår cykelbana behöver sopas om. Tjo! så har en läst & en annan sopat. Trivs.

20 apr 2019: Den lilla ortens fördel. Alla har domännamn. Svensson mä blå Skodan. Dotra på hörne’. Huse’ bortaför Nissedammen. Trivs.

26 feb 2020: Den lilla ortens fördel. Ett glatt ”Hej!” varje gång vi kliver in i en butik.

6 feb 2019: Den lilla ortens fördel: Här glömmer inte kommunen att sanda våra gång- & cykelbanor när det blir glingt. Gôtt!

11 mar 2020: Den lilla ortens fördel. Här bygger vi inga förskolefabriker. Lagom är lagom.

26 mar 2019: Den lilla ortens fördel: Vårrunda i solen, här kan jag springa mitt i gatan, alla gator utom Storgatan. Trivs.

10 jun 2018: Den lilla ortens fördel. Egen sandö för oss själva, mitt i Lusten. Trivs. 

18 okt 2018: Den lilla ortens fördel: utrymmet. Har vi ens en enda parkerings-automat?

1 okt 2018: Den lilla ortens fördel. Trivs.

3 okt 2018: Den lilla ortens fördel. Trivs.


29 dec 2019: Den lilla ortens fördel. Att skogen är 180 meter bort. Ändå når den till Sibirien om du vill ta ett långpass. Trivs.

19 apr 2019: Den lilla ortens fördel. Här får du sällan användning för nå’n hisskräck. Eller rulltrappsfobi.

17 mar 2019: Vardag, träffar bekant på stan, trivs ibland på stortrottoarer. Men det vi pratar om är den lilla ortens närhet. Det gör ingenting att vi menar varsin.

26 okt 2017: Jag är inte köpt av vare sig stat eller kapital. Inte av kommunen heller. Pensionärer är rätt oberoende 😉 Men trivs här gör jag. Forshaga är en lagom stor kommun där det mesta är överskådligt och där jag känner mina politiker när jag behöver dem. Skogen är nära och de flesta gator är tryggt löpbara mitt på, den dag jag får lust med det. Om detta skrev jag en samling facebookinlägg för att gestalta hur vi har’t. Här är inläggen samlade. Forshaga har sina fördelar. Trivs. #fördelforshaga #trivs #forshaga

LÄNK: Den lilla orten intill skogen

Något längre nöjdheter

Jag hittar tolv inlägg där jag använt hashtaggen #fördelforshaga också. I fall du inte klickade på länken strax ovanför så kommer några av dem här:

19 oktober 2017:
Varför bor en kvar i samma hus i drygt halva sitt liv? Kan det vara för att en trivs? För några år sedan övervägde vi att köpa fritidshus. Det skulle ligga nära skogen i lugn miljö, nära busshållsplats, nära matbutik, ha vatten, värme, avlopp, nätuppkoppling och bra löpmöjligheter, vara billigt och…

Till slut insåg vi att vi hade allt det där och hade haft det ända sedan augusti 1983. Det var bara sjöutsikten som fattades. Men vadå? Vi har ju bäcken. Den skvalpar till ibland. #fördelforshaga #forshaga

23 oktober 2017:
Per, Veronica, Göran, Maria, Bertil, Marian, Stefan, Hans, Anneli, Aakash, Angelica, Lars-Ola, Sten, Kenneth, Lillemor, Lars, Sven-Erik, Gunnar, Fredrik, Gert, Ingrid, Myrna, Cecilia, Lars-Ove och Peter har jag träffat och några av dem känner jag rätt väl. 25 av 41 i kommunfullmäktige. Kanske glömde jag någon, namnblind som jag är, förlåt i så fall. Nej, jag försöker inte skryta (jag är dessutom osocial). Jag försöker bara berätta vilken fördel det är att bo i en kommun som är precis så lagom stor att vi har två politiker några hus bort, åt olika håll, och ett kommunalråd som handlar på samma Konsum och samma tider som vi. Vill vi nåt så vet vi vem vi ska prata med. Anneli eller Aakash eller Cissi eller Per eller… Här är det lättbott. #fördelforshaga #forshaga

20 oktober 2017:
Varje gång jag kör ner mot centrum ligger den där, norr om Grossbolstorpsvägen. Nissedammen. En alldeles vanlig svensk mindre vattensamling, begränsad av istidslera på alla kanter utom mot gatan. Där är det stämbord också. Det är inget särskilt med vår damm och ändå är den speciell. Nisse Nilsson lärde sig åka skridskor där. Dubbel-Nisse. Nog är det förunderligt att vår lilla kommun en gång fostrat två världsmästare i hockey. Samtidigt. Den andre var Ulf Sterner. När jag skulle göra en skrift om vår skid-, löp- och orienteringsklubbs historia upptäckte jag vem som en gång hade föreslagit att klubben skulle köpa in en radio till friluftsgården. Nils Nilsson. Kommunen borde sätta upp en skylt vid hans damm. #fördelforshaga #forshaga

Tjohoo!

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 145. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

När jag levde min dröm en hel månad

Mitt arbetsliv har gått ut på två saker. Att vara med och se till så familjen fått pengar till filmjölken. Att hitta tid till privat skrivande mellan allt jobbskrivande.

Det första har gått bra. Alltså valde jag att hoppa av journalisthögskolan när jag blev erbjuden arbete direkt efter praktikterminen. Fast anställning var livsviktigt när man kom från ett småbrukar- och sågverksarbetarhem. Vi hade aldrig varit på semesterresa.

Det andra har varit ett evigt pusslande. För mig är skrivandet en lust och ett tvång. Först vill jag förklara världen för mig själv, sedan för en jublande omvärld. Det har varit si och så med jublet, men för ett tag sedan var det en vänlig medmänniska som kom ihåg mina krönikor i Värmlands Folkblad. Hon saknade dem, skrev hon. Drygt 16 år efteråt. 

Varje gång sådant händer går jag på fina moln i fjorton dagar.

I början av mitt yrkesliv var jag pigg och vital och orkade skriva det privata när vi ätit färdigt vår kvällsmat. Det som skulle förändra världen och som ibland blev publicerat. Långt senare har jag förstått att mina barn tyckte det var hemvant när pappas skrivmaskin knattrade halva nätterna. Jag som var så glad när jag fick första datorn och kunde förändra världen utan att det störde.

I takt med att jag blev äldre blev pusslandet alltmer avancerat. Halvtid som lokalredaktör i Sunne, tid att skriva annat halva månaden. Halvtid på tidning i Karlstad, tid att skriva. Deltid på SOS-centralen, tid att skriva. Halvtid på Räddningsverket, tid över. Halvtid som informatör, tid, tid.

Chefen på sista jobbet övertalade mig att börja jobba heltid. Då hade jag varit deltidsanställd och samtidigt frilans i elva år.
– OK. Men bara om jag får en tjänstledig månad varje år.
– Utan lön?
– Ja det är klart.
– Ska du skriva?
– Ja.

Dagens keps är från en sådan månad. Jag hade fått ett resestipendium av författarförbundet. En månad i Svenska huset i Kavalla i norra Grekland. Där levde jag min dröm. Än har ingen velat ge ut romanen som blev färdig på en solig terrass med utsikt över Egeiska havet, men det är inte huvudsaken. Huvudsaken är leken och drömmen.

Jag filar på den nu igen.

### Den nionde kepan är från brandstationen i Kavalla. Jag gick dit och hälsade på, förstås. Där gjorde de precis det samma som alla brandmän i hela världen gör. Visade stolt sin vagnhall.
– Jaså har du jobbat på larmcentralen? Brinner det mycket i Sverige?
– Trafikolyckor mest.

### Här är de åtta första kepshistorierna:
En smörgås i Sacramento
Inte en underläpp darrade på avd 16
Löparkepsens stora dag
Grannarna genomskådar mig direkt
En ledsen dag på jobbet
Först i landet, älskad av ett helt landsmöte
Den stackars hjälplösa staden
Då blev det fri fart

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 141. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

52 teser som blir klokare i mina hörproppar

Ibland när jag skrivit ett inlägg i hastigt mod får jag mothugg och ändrar mig. Det händer inte ofta, ty jag är envist växt, men det händer.
Med böcker är ingen skillnad. De flesta verk känner jag ganska snabbt om jag gillar eller inte och känslan brukar stå sig. 

Därför är det roligt med Rasmus Landströms Coronateserna – 52 teser om krisen och hur vi startar om samhället. Den har nämligen åkt berg- och dalbana i mitt sinne.

Först läste jag i förväg om den, tyckte det var snabbt agerat av Landström och hade höga förväntningar på den 88-sidiga skriften.

Sedan höll jag den i min hand och läste. Den kom med posten i august i fjol. Oklanderlig text och kloka synpunkter men lyfter den? Jag var lite snopen.

Nu har det runnit mer vatten under broarna, världen har hållit ännu fler presskonferenser och den här skrivkarln har längtat ännu mer efter att få krama barnbarn och se klyftorna krympa i Sverige.

Då råkar jag skaffa Nextory och börjar lyssna på böcker, inte bara läsa. På prov klickar jag fram Coronateserna för att höra Landströms egen röst. Han är värd en ny chans.

Den chansen tar han. Inte vet jag hur stressad jag var förra gången men nu lyssnar jag i lugn och ro och plötsligt lyfter texten. Det här är ju bra!

Den skötsamme arbetaren
Då och då backar jag inspelningen för att höra någon av teserna igen. De här till exempel:

41

I en parafras på Fredric Jameson skriver Jodi Dean att det har blivit lättare att föreställa sig kapitalismens undergång än en organiserad vänster. I isoleringstider, då till och med Wall Street Journal talar om världsekonomisk apokalyps, har orden fått en akut aktualitet. Nu krävs ett nytt individuellt ansvar – att organisera sig. En förebild skulle kunna vara den mentalitet som idéhistorikern Ronny Ambjörnsson kallat ”skötsamhet”. Det var ett ideal som växte fram i Sverige i slutet av 1800-talet, i nykterhetsloger och fackföreningar. Längs sågverkskusterna i Norrland uppstod ett rättesnöre bland arbetare – en hederskultur om man så vill – om att vara ”hel, ren och nykter”, ha städade hem och uppträda hövligt. Men skötsamheten skulle också speglas i att man var organiserad i fackföreningar och parti. Ordning och reda i hemmen motsvarades av ordning och reda på arbetsplatsen. Anledningen var en ljus framtidstro: en föreställning om att man i framtiden skulle ta över ekonomin och ersätta fabriks- och bruksägarnas kaotiska bolagsvälde. På så sätt var skötsamheten en del av ett stort moderniseringsprojekt under folkrörelsernas 1900-tal. En sammansmältning av ett individualistiskt och kollektivistiskt ideal.

43

Det finns dock ett problem med detta, som skulle kunna sammanfattas med Pikettys begrepp ”brahamiseringen av vänstern”. I boken Kapitalet och ideologin beskriver han en utveckling som har pågått sedan 1970-talet i hela västvärlden: vänsterpartierna blir de högst utbildades organisationer medan högerpartier slukar de med lägst utbildning (dock inte dem med lägst inkomst). Fram till 1970 gällde det rakt motsatta. Då röstade de med högst utbildning närmast per definition på högerpartier medan de med lägst utbildning röstade vänster. En slående illustration av hur det har svängt är att 75 procent av de amerikaner med doktorsgrad röstade på Hilary Clinton 2016. Piketty driver tesen att vi fått ett partisystem där två elitpartier slåss mot varandra, med den välutbildade vänstern på ena sidan och ”handelsmannahögern” på den andra. Även i Sverige kan denna utveckling skönjas: i valet 2018 röstade en minoritet av LO-väljarna på Socialdemokraterna, partiet gick från 53 procent i valet 2014 till 41 procent 2018. Vilket i praktiken gjorde att arbetaren blev den nya marginalväljaren. Pikettys tes är att det är om den det framtida politiska slaget kommer stå.

52

För att parafrasera Palme: Coronaviruset är naturens verk – men samhället är människans verk. Om något är fel ändrar vi på det.

###

Tag och läs. Och hör sen! Då får du dessutom höra vad Rasmus Landström menar med det paradoxala uttrycket lockdown-lycka.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 140. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).