Barmarksträning, tinat grus och grönfinksång

Redan när de första åkarna svänger förbi Zornmuseet i Mora börjar det rycka i benen. Det är vår, jag vill ut! Strax efter segrarintervjun letar jag fram träningsoverall, yllemössa, vantar och bra skor att springa i.

– Hej då, det tar ett tag!

Bortifrån tallen hörs dryet från en grönfink, i björkarna borta vid den gamla smedjan repeterar en talgoxe sin strof. Här har råbocken sprungit över vägen, honom brukar vi se. De blir så breda i ansiktet på vintern, rådjuren. Ganska fula blir de.

Grusvägen är fortfarande frusen men här och där har solen tinat fram en grusfläck, som alltid på Vasaloppssöndagen. Vägen doftar vår, gruset knastrar hoppfullt när jag springer förbi. Det är alltid den här dagen jag börjar barmarksträningen.

Barmark?

Två kilometer till korset där vi brukar vänta på skolbilen, två kilometer hem. Från ladugården hos vår granne Arne hörs kor som råmar, på gärdet bortanför Engströmsstället ligger snön vit. Det är söndag, inte ett enda färskt bilspår härifrån och bort till Verner på Sme’kul, posten och mjölkbilen kommer ju inte förrän i morgon.

När jag vänt mitt för björken vid korset vinkar jag åt Verner på gårdsplanen. Han hälsar tillbaka men skakar på huvudet. Grusfläckar knastrar, då och då sjunker foten i halvsmält snö. I sista bäckravinen rycker jag tills lungorna längtar hem…

… och just då inser jag att det inte alls är 1964. Arne och Verner bor inte kvar, jag är inte 13 år, jag är 54 år äldre och ute på en stilla rehabrunda efter en vinter med hälproblem. Fanken vet om jag inte har en bråkig benhinna också. Numera bor jag ungefär 42 195 meter från barndomens grusväg. Fast Vasaloppssöndag är det, då ska man springa en runda efter att herr- och damsegrarna gått i mål. Även om det är nationell isvecka och inte finns så mycket som en kvadratmeter framtinat grus i hela socknen.

– Sjukt, säger hon som vann, så glad är hon.
Jag vet inte det, rätt friskt tycker jag som ändå är fullärd löphypokondriker.

Skorna luktar snög och löplust.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
(c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Alla dessa tillfälligheter som kom och gick, var det ni som var livet?

Alla dessa val en gör. Vad hade hänt om jag hållit fast vid idén om att bli ingenjör bara för att matten var rolig i högstadiet? Hur skulle det ha blivit om jag sökt till Teknis? Skulle jag ha varit en usel före detta konstruktör av varuautomater nu? Glad i lättgroggar, Lasse Stefanz och major Björklund?

Vad hade hänt om jag inte slutat vara pacifist, den där rasten på Sundstagymnasiet när Dan, Gunnar, jag och några till diskuterat kriget i Sydostasien så saliven stänkt i en hel veckas tid med varandra? Då hade jag knappast blivit Vietnamaktivist, inte gått vidare politiskt inom några månader, inte ens åkt på roliga repmöten i Södertälje och Boden efter fyllda 42. Fortfarande med pennan i hand. Skulle jag ha varit en övervintrad hippie med längtan till San Francisco i dag, blommor i håret på alla gamla bilder och en tummad haschpipa i stället för Maos lilla röda i nostalgilådan i snedgarderoben?

Vad hade hänt om jag inte sprungit terränglöpning och åkt skidor så mycket i min tidiga ungdom? Skulle jag aldrig ha hittat motionsidrotten då? Hade magen varit 40 kilo större nu och själen 50 kilo långsammare?

Dansbaneskräcken
Vad hade hänt om jag inte gillat att köra moped så mycket? Skulle jag ha varit ogift i dag? Ensam, trött och … ensam? Eller hade jag fått lov att lära mig dansa och sluppit dansbaneskräcken?

Vad hade hänt om jag inte gått min skrivmaskinskurs när jag hoppade av gymnasiet vid första försöket? Skulle jag aldrig ha hamnat som sekreterare och redaktör i elevrådet vid andra försöket då, och fått smak på Redaktion?

Vad hade hänt om jag fortsatt i redaktionen för kulturtidskriften Rallarros 1981? Skulle jag ha fått energi och nätverk nog för att orka leva på det fria författandet då? Eller om inte tipset kommit om skolstrejken som inte de andra journalisterna kände till. Skulle jag ha varit bedagad nyhetsreporter nu? En som predikar journalistikens konsekvensneutralitet.

Gratis Kina-resa
Tänk om jag och den kära vännen inte åkt till Paris för mitt första förskott från ett förlag 1977. Det som jag aldrig fick sedan.

Tänk om jag aldrig skrivit min första krönika i Värmlands Folkblad.

Tänk om jag inte råkat hitta en före detta lumparkompis som kontaktperson i en annons när SOS-centralen i Karlstad sökte folk 1987.

Tänk om jag inte blivit tvingad att använda dator 1986 och fått vara den som lärde arbetskamraterna surfa på internet på Räddningsverket 1994.

Tänk om inte tokstollarna i Göteborg brutit sig ur vårt förbund, så min gratis Kina-resa vintern 1970-71 blivit inställd, när vi redan var vaccinerade. Då när Kina fortfarande var mer eller mindre isolerat efter kulturrevolutionen men vi kamrater var välkomna.

Tänk om farfar haft pengar till handpenningen när Värmlands största gård var till salu på 1940-talet, den som han skött åt banken efter senaste ägarens konkurs.

Slumpen fnittrar
Alla dessa tillfälligheter som kom och gick, var det ni som var livet? Nej nej. Ni var bara val vi gjorde, slumpmässiga händelser som inträffade, ögonblickens små experiment. Ni har inte slutat kasta tärning och singla slant än, det har inte jag gjort heller. Allt fortsätter, slumpen fnittrar, livet har stor humor och tur är det. Den fria viljan, det hörs ju redan på orden att de har skoj. Fast fri, det vete fanken.

Vad händer om jag tar sovmorgon i morgon? Eller går upp halv fem och tar en biltur till Borås? Vad skulle hända om jag … Alla dessa vägval en har gjort, utan att märka hur viktiga de var.

Undrar vad som hade hänt om inte Facit hade haft ett paketerbjudande på skrivmaskin och kurs 1967? Skulle jag ha valt räknestickan då i stället?

Vänta, få se nu, varuautomater, hmmm…

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
(c) Sven-Ove Svensson (dela gärna)

Gratisträning på brinnande arbetstid

 

En människa ska se framåt. Titta noga på den här bilden. Han till höger heter Christer Höglund, gudabenådad fotograf. Han till vänster är jag.

Du anar inte vad vi ser fram emot.

Det måste vara en av mina första löpturer med de nya skorna. De är vinröda med särskilt mjuk sula och om drygt två veckor ska jag ha slitit ut dem.

Karlstads tidningskung ska ha skickat sonen Lars att möta oss på tillbakavägen med varsina par nyinköpta löparskor, stans dyraste. De ska passa perfekt, överlämningen ska ske ungefär vid samma ställe som bilden är tagen, bredvid travbanan. Jag kommer aldrig att fatta hur Gustaf Ander fick reda på vad jag hade för skostorlek.

Min fru frågade han inte.
Respekt.

Springa genom Värmland?
Idén till reportageresan var min. Det brukade börja dra i den journalistiska utflyktstarmen framåt maj, nu var det redan juli. Jag tränade som bäst inför min första mara och ville ha gratisträning på arbetstid.

En del sorters reportageuppslag gick en till redaktionschefen Sandholm med. Andra var det bäst att fråga Staffan om. Son nummer två.

Jaha, sa son nummer två, ska ni springa genom Värmland? Och göra reportage under tiden?

Tältade på gränsen
En toppenidé tyckte han och vi kunde börja trycka t-tröjor. Dem la vi ut i påsar sedan, här och var där vi skulle övernatta. Långflon-Höljes-Rangen-Bograngen-Bjurberget-Röjdåfors-Östmark-Millmark-Torsby-Lysvik-Sunne-Mårbacka-Prästbol-Kil-Almars färja-travbanan-Stora torget: rutten var noga planlagd. Vi sov i tält mitt på norsksvenska gränsen, i halvfärdig barack i husfabrik, på gästis, färskt hotell och hemma hos en eldsjäl.

Texterna ringde jag in och filmrullarna skickade vi med Konsumbussar och andra fordon. En envis busschaufför norr om Torsby försökte ideligen få oss att åka med. Gratis. Han lovade att inte skvallra.

Vi stod emot. Vi tittade framåt. De första dagarna var det 30 grader varmt och i målbilden såg vi oss redan sitta vid ett bord på Stora torget och läppja på varsitt glas sval Pommac. Efter tio dagar och 28 mil.

En ska titta framåt.
Det gör vi den här högsommardagen 1983.
Min mara kommer att gå bra.

Hem | Om mig | Löpa | (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Löparlärdom nr 151

Ska du ställa ut eller hämta hem kontrollställningar till orienteringsbanor, när det ligger snö på marken? Tänk på vad vi säger i klubben:

Vid lagom mängd snö är det alltid enklare att hitta kontrollerna dagen efter tävlingen än förmiddagen före.

Det är sen gammalt.

Meny för alla löpsidorna

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

”Där blev jag den jag är”

Saker jag slängt vecka 46.

Döstädar på andra året. Det är inte så illa som det låter, jag kramar den kära vännen, leker ordlekar med barnbarnen och går i skogen också.

Men ändå. Jädrar vad kul jag har haft de här första 66 åren. Det är vad samlingarna berättar.

Egentligen borde jag skriva en förklaring till varenda papper och varenda pinal barnen kommer att hitta, noga undanstuvade i numrerade kartonger i snedgarderoben en dag. I varje kartong en lista, i mitt arbetsrum en pärm med kopior på samma listor.

Kartonglista, kartong nr 1: Brun tidskriftssamlare, ’Kartor, resebroschyrer’. Kartor, resebroschyrer (bl a finska resan 1982, även vykort och några biljetter därifrån). Vit med röda streckrutor: ’Journalistjox’. Stilprov, avtal, typmeter mm journalistgrejor, Facit skrivmaskinkurs 1966. Telefonkataloger. Eniros Karlstaddelen 2004 (använd vid framträdande i facket) och 2005. Arkivex, egna texter Sven-Ove. Leendet i vedlådan. Folkskygga dikter. Rallarrosnumret vi redigerade: Knäckejätten, Miljötidningen. Värmländsk Kultur. Kymmen-broschyr. Brevväxling med Hans I på Bonniers.”

Hur var det Tage Danielsson sa? Utan tvivel är man inte klok.
Här följer alltså några förklaringar:

Därför tar det tid
Förklaring till den lilla röda boken med citat ur ordförande Maos verk på tyska, Worte des vorsitzenden Mao Tse-tung, Erste Miniatur-Ausgabe 1968: Den köpte jag i Amsterdam när min gymnasiekamrat Q och jag var ute och liftade och jag höll på att bli galen efter tre veckor utan något att läsa. Citatboken blev en fin tysk läsövning, eftersom jag i stort sett kunde citaten utantill på svenska. Ibland är svenskan rappare än tyska språket.

Gibt es keine Volksarmee, dann gibt es nichts für das Volk.
Utan en folkarmé har folket ingenting.

De sista 43 åren har jag inte hittat någon bok där alla svaren finns. Jag får tänka själv. Det är därför döstädning och andra projekt tar sådan tid. En måste tänka efter hela tiden.

En rulle Pritt
Förklaring till standaret från SISU Forshaga SK: det fick jag när jag fyllde 50 och alla mina personliga rekord bara var sju år gamla.

Förklaring till slagan och den stålskodda träspaden: de är från gården Nybyggeras i östra Nyed. Där blev jag den jag är.

Vi använde dem aldrig, de verktygen är äldre än oss. Vi hade tröskverk, traktor och stålspadar. Det hjälpte inte.

Förklaring till Pritt, rullen med vit korrigeringstejp: den tejpen klistrade vi över sådant som vi skrivit fel på skrivmaskinspapperet. Sedan kunde vi skriva över tejpen med nya svarta bokstäver. Korrigeringsvätska fanns på flaska också, den använde jag oftare.

Fick inte äga telefonen
Förklaring till den stora svarta telefonen med rund skiva med siffror inuti hålen: den gick det att ringa med. Nummerskivan kallades petmoj och hade ett speciellt läte när den snurrade tillbaka i utgångsläget.

På den tiden ville vi att det skulle höras i huset när vi var på väg att ringa. Vi ringde inte varje dag. Dyrast var det att ringa riks, då gick det fram en särskild signal så folk skulle höra hur dyrt det var. Då var en nervös.

En fick inte äga sin telefon, den tillhörde Televerket. Inte en enda människa hade skickat ett mess.

Ringa upp, sa vi. Upp. Ja’ får ringe ôpp Verner på Sme’kul, sa pappa när vägen skulle plogas eller sladdas.

Dags för de mystiska tidskriftssamlarna
Nu har jag kommit till de mystiska numrerade tidskriftssamlarna i papp av äldre modell i inre snedgarderoben, de som var i vägen för elektrikern nyss. Aha, nu ser jag. Nummer 1 innehåller utskick från FNL-gruppen i Karlstad. Då, när det kunde komma 74 personer till ett vanligt medlemsmöte för folk som ville att USA skulle sluta med sitt imperialistiska angreppskrig mot det fattiga bondelandet Vietnam.

74 stycken!
Respekt.

En kallelse från 1971 berättar om förslaget att hyra före detta Finska butiken på Västra Kanalgatan. Kalkylen kräver att sympatisörer och medlemmar tillsammans lägger 400 kronor i månaden i en kampfond. Detta för att komplettera de 600 kronor styrelsen räknar med att få in via hyror.

”Vad skall vi ha en lokal till? Svar: arbetsplats (stencilering, bulletinhäftning, plakatmålning, materielförvaring, samt att tryckpressen som ju även vi utnyttjar – finns nära till hands. Samlingsplats (studiemöten o. dyl., dock ej medlemsmöten, då det inte finns något rum som är tillräckligt stort.). Lokalen skulle innebära en stimulans för gruppen.”

Beslutet blev av. Ett tag bodde jag själv i huset sedan, min första egna lägenhet.

Tidskriftssamlare nummer 7 innehåller material längre vänsterifrån. På en stencil hittar jag följande handskrivna notering i kanten:

”Bara fick en kallelse utan vidare. Visste knappt vad ett PL-lag var för något. Jävla kommandometoder!”.

Humör hade han, den unge mannen. Tur att inte det gick över.

I en plastmapp bredvid tidskriftssamlarna ligger material från SSU, som jag gick med i 1974. Undrar om SSU Haga-Annedal fortfarande är Göteborgs radikalaste SSU-klubb? Bland stencilerna från klubbledarkursen på Bommersvik vid årsskiftet 1974-1975 hittar jag en noggrann beskrivning av hur en kontrapropositionsvotering går till.

Sånt slänger en inte. Det vet en aldrig när en stöter på en kontrapropositition.

I tidningen Radikalen nr 1 1975, socialdemokratisk ungdomstidning i Göteborg, hittar jag en artikel jag själv skrivit medan jag gick på Journalisthögskolan. Där citerar jag Sören Mannheimer, socialdemokrat och jurist vid Metall-41:an. Han talar vid ett SSU-möte:

”- Om kanske fem år står vi vid sprängpunkten. När det inte går att reglera kapitalismen mer.

– Endera kommer då en borgerlig ’kontrarevolution’. Eller så väljer svensk arbetarrörelse att helt ta över!”

Sånt slänger en inte.

Saker jag tänker gömma så inte den kära vännen hittar dem:

Brandhjälmen jag fick i Sacramento.
Plastskynket de la över mig vid målet vid Berlin Marathon 1991.
Materialet till ungdomskursen med Svenska Träindustriarbetareförbundet på Runöskolan den 14-19 oktober 1973.
Min samling obärbara kepor med för fult tryck.
Farfars mynningsladdare.

Saker jag slängt vecka 46:

Se stora bilden ovan.

Målningen av forna FNL-huset
vid Västra Kanalgatan
i Karlstad har Eva Sköld gjort.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson (dela gärna i sociala medier)

Bilden av lyckad verklighetsflykt

 

Det här är en av de vackrare naturbilderna jag vet just nu.

Du kanske inte ser den yttre skönheten? Du kanske tycker det ser ut som en dåligt tecknad grönval bara?

Vänta så ska jag förklara.

Det sägs att en människa behöver träna i 10 000 timmar för att uppnå mästerskap i vad hon håller på med. Jag tror inte det stämmer. I så fall skulle jag vara olympisk mästare i långa lopp nu och präktigt lagerhållen och lagerkransad som skribent. Så mycket som har jag tränat.

Det är jag inte.

Strunt i det, det är vägen som är mödan värld. Sådana som jag springer inte för att lägga år till våra liv, för oss är det tvärtom. Vi lägger liv till våra år. Det är så roligt att hålla på med bokstävlarna och kilometrarna.

Flyt och höjd?
Den där sällsynta stunden när bokstäverna och orden plötsligt dansar i takt med tanken och infallen flödar. Det där ögonblicket när kroppen svävar längs skogsstigen, själen sjunger och klockan tycks stå stilla. De stunderna finns de med, den ena kallar experterna flow, den andra runners high. Jag har upplevt båda och det är stunder du inte glömmer.

Men inte är det därför jag fortsätter träna. Vardagsglädjen är belöning nog. Ett blogginlägg som åtminstone blir halvskapligt. Ett träningspass när snögen yr i ansiktet och ligger decimeterdjup på ängen upp mot friluftsgården. Där har du belöningen.

Lufsar iväg
En sådan dag (men utan snög) klär jag på mig den gula collegetröjan från 1983 och de andra träningskläderna. Skor, snusnäsduk, yllemössa, inga vantar. Låter gps-klockan vänta in satelliterna, stretchar pliktskyldigast mot verandan, knäpper igång klockan och lufsar iväg nerför gångvägen förbi Lindåsgatan, Backsippan och Grossbolsgatan.

Vänta, lufsar gör jag inte. Är inte benen lite piggare i dag? Nåja, det går väl över.

Klockan märker’t
Det går inte över. Kroppen känns som om jag lagt i en högre växel. Ingen dramatik, jag springer något fortare bara och med en aning längre steg än tidigare i år. Bara lite. Det är knappt jag märker det själv.

Klockan däremot märker. Nu är nedförsbacken slut sedan ett tag och Forshaga har planat ut. Inget långpass i dag, det vet kroppen. När jag tittar på klockan efter första kilometern hajar jag till. Oj då, men det går nog över. Snart börjar uppförsbackarna.

Det går inte över. Jag passerar Storgatan och Thoreliusgatan, nu börjar motlutet. Gräs mellan hyreshusen, gräs bort till elljusbacken, gräs och stenhällar uppför den. Nu vågar jag inte titta på klockan mer.

Hon går för sakta.

Bilden av lycka
Titta på bilden. Den är en bild av lycka för den här självplågaren. Näst snöpuls är naturlig backträning det roligaste jag vet i löpväg när termometern börjar nypa till. Ser du bilden? Ser du hur jag lubbar uppför elljusbacken och sedan uppför lillbacken bort till elljusspåret och därefter slakmotan upp till mördarbacken? Ser du hur jag ruschar uppför mördar’n, joggar tillbaka ner och ruschar uppför den en gång till innan jag kutar hem?

Det är inte mitt längsta pass i år – men mitt snabbaste. Trots två ruscher uppför mördarbacken och trots en likadan uppför elljusbacken.

Gps-klockor ljuger inte. Jag fattar inte själv hur dessa kilometrar kan ha varit årets snabbaste, trots höjdskillnaden. Höjdkurvan från min runda ser verkligen ut som en liten grön leksaksval.

Detta gör vi om, klocka’ mi’.
Detta gör vi fler gånger.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra   (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna i sociala medier)

Meritförteckning

Jag har aldrig tagit en selfie.
Och inte har jag någon snurrfint.

Men en gång i tiden kunde jag vissla som en visselpipa.

***

Sådant kan vara till nytta, om du aldrig skaffat dig snurrfint.

 

På bilden:
Johan av Inger Karlberg
(Hulebäcksgymnasiet, Mölnlycke).

Hem | Om mig | Skriva & prata Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna i sociala medier)

Varför nämnde jag inte kvinnorna?

Läser min Sverigeskildring från i går och saknar kvinnorna. Visst, jag nämnde arbetskamraterna och de flesta av dem var kvinnor. Visst, jag nämnde fotbollslandslaget, familjen och några till. Kvinnor. Ändå är det ett stort hål i texten.

Varför skrev jag inte om landsbygdens kvinnor där jag växte upp? Småbrukarhustrurna med högaffel och mjölkspann, alltid starka i det samhället. Varför berättade jag inte om kvinnorna som ofta satt sekreterare och höll ihop våra folkrörelser? Hon, svenskaläraren, som fick mig att börja skriva på allvar, de kvinnliga journalistpionjärerna, riksdagskvinnorna, kommunpolitikerna, deckarförfattarna, Pippi Långstrump, Kata Dahlström, Fredrika Bremer, Kerstin Ekman, Elise Ottesen Jensen, Moa Martinsson, bussförarna, Monica Zetterlund, träningskompisarna, Toini Gustafsson, Pernilla Wiberg, Pia Sundhage, Hanna Ljungberg, Evy Palm, Johanna Frändén, Babben Larsson, Anna-Lena Brundin, Åsa Jinder, Rigmor Gustafsson, Lottie Knutson, Carolina Klüft, Marika Lagercrantz, Inga-Britt Ahlenius och Astrid Lindgren. Barnmorskorna som förlöste våra barn, tjejerna i FNL-gruppen och miljörörelsen, damerna i telefonväxlarna, lapplisorna, undersköterskorna, förlagsredaktörerna, kommunikatörerna, Inger Hallström Stinnerbom som gör Västanå Teaters geniala dräkter. Varför skrev jag inte om er? Varför inget om Gun-Britt Karlsson som hela tiden varit en sådan stark motor bakom Heidruns förlag, bild- och bokcafé och i den viktigaste facebookgrupp jag vet? Varför nämnde jag inte särskilt Klarälven, hon som alltid är en hon på vår dialekt? Älva’, alltid uttalat med tjockt L som folk gör här på trakten.

Nu har jag gjort det.

Tack, alla. Utan er hade det inte varit samma Sverige att vara vän med.

### Gårdagens inlägg som jag länkar till nedan går att missförstå. Gör inte det. Jag är internationalist, tro inget annat.
### Men för mig är det lättare att gilla hela världen när jag är trygg hemma. Inlägget innehåller många exempel på varför jag personligen är trygg – utan att tycka att vi är bättre än andra. Kritisk men trygg.
### Dessutom vill jag knycka tillbaka ett ord från de främlingsfientliga. Låt oss göra det tillsammans, vänner. Knyck tillbaka ordet, det är vårt!

Länk till gårdagens inlägg:
Jag är Sverigevän

På bilden: Klarälven vid Strängsforsen.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna i sociala medier)

Jag är Sverigevän

Jag är Sverigevän. Jag tycker om skogen och bergen och dalarna och de öppna landskapen och glittret på sjöarna och alla isarna när de lägger sig och snön, den älskade snön, och de kvillrande bäckarna och kraftfulla älvarna och snöfläckarna på fjällen mitt i somrarna och åskvädren (fast helst på håll) och snöyrorna och hagelbyarna och de mjuka vårregnen och de bråkiga stormarna och soluppgångarna över de blå bergen och regnbågarna och sidensvansarna och nötväckorna och stjärtmesarna och alla de andra fåglarna och fjärilarna och älgarna, rådjuren, rävarna, hararna, vildsvinen (asch vi tar med dem också) och alla övriga däggdjur, ja alla djur utom fästingarna, och byarna gillar jag och liljekonvaljerna och stigarna och de krokiga grusvägarna och raska asfaltvägarna och Stockholm med allt vattnet och Göteborg som är som en småstad och Arvika där humorn är på allvar i så många mungipor och alla andra städer och Dalarna och Småland och Värmland, fattas bara annat, och resten av landskapen och kulturverksamheten, gofikat och maten vid Gamla Kraftstationen i Deje och Värmlänningarna i Ransäter och Lars Lerins böcker och bilder och Daniel Norgrens låt Howling around my happy home och gamla proggmusiker och Hasse & Tage och Bengt Bergs och Sam Carlquists poesi och Tomas Tranströmer och Werner Aspenström och Bodil Malmsten, älskade Bodil Malmsten, och Crister Enanders essäböcker och recensioner och Po Tidholm och …jag får nog inte plats om jag ska räkna upp alla skrivarna… och Meta Lunds flödesskrivningar på Karlstads universitet och Stefan Holms OS-guld i Athen och pucken som gleeeed in i mål och Bonde söker fru (för jordbruksvyerna) och älgjakten och bönderna som ser till att vi får mat och levande landskap och städerskorna och brandmännen och SOS-operatörerna och tallarna, granarna och björkarna och alla andra träd och finnskogarna och holländarbygderna och SFI-kurserna och demokratin svenska folket kämpade sig till och det fackliga medvetandet och solidariteten och den radikala delen av arbetarrörelsen (asch vi tar med den halvradikala också) och Konsum och andra folkrörelser och socialliberalerna och människovännerna och volontärerna som kämpar för flyktingar och fattiga och de granskande medierna (ni vet vilka ni är) och min fru och mina barn och barnbarn och mina vänner och tänkbara vänner och onsdagspromenaderna med M och B-G och Axel Danielsson och August Palm och Sixten Jernberg och Tove Alexandersson och min dator och språket och alfabetet och utsikten från Tossebergsklätten utanför Sunne och Selma Lagerlöf och Västanå Teater och svampgratinerad fläskfilé och nyplockade smultron med grädde och lite socker och folk som slåss för miljön och toleransen mot hbtq-vänner som trots allt blivit bättre och Jonas Gardell och Johan Glans och Bengt Göransson och klassanalysen som institutet Katalys håller på med och Vi-tidningen och Språktidningen och Peter Frankes antirasistiska ledare i Värmlands Folkblad (när vår tids historia ska skrivas kommer den att minnas dig med stolthet Peter) och Heidruns förlag och Rackstadmuseet och Facebookgrupperna ”Fåglar runt knuten” och ”Front mot rasism och gryende fascism” och Svenska Akademiens ordlista på nätet och kollektivtrafiken och sjukvården och det drickbara vattnet i våra kranar och de färska rödbetorna ur vårt trädgårdsland och kantarellerna, trattisarna och de svarta trumpetsvamparna och alla elljusspåren och reflexbanorna och orienteringssporten och sillen och potatisen och min frus sillsallad till jul och landslaget i fotboll och herrlandslaget i fotboll och Tre Kronor och alla de ideella idrottsledarna och eftersöksjägarna, knutgubbarna, sommarteatrarna, simskolorna, Sjöräddningen, elitserien i hockey, korvgrillningen i skogen, sovmornarna, släktmiddagarna, släktforskningen, skrivarcirklarna, flumriden på Liseberg, påskmusten, Idas sommarvisa, Torparvisan, Små grodorna, skärgårdarna vid kusterna och i de stora sjöarna och hägerkolonin vid Norra Sanna och mina forna arbetskamrater och Konsum Forshagas gravade sill och ännu mer hemgjord sillsallad som vi provsmakar sent på kvällen den 23:e december. Samt årstiderna.

Jag är Sverigevän.

Hem | Om mig Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna i sociala medier)