Svårare men roligare

– Bra, men du skriver lite långt … sa kollegorna om mina krönikor i husorganet.
– Jamen chefen vill ju att dom fyller?

Då hade jag redan gett ut min första kortprosasamling. Skriva korta texter är roligare. Svårare men roligare. Här är tre nya för i dag och några från mitt facebookplitande de senaste dagarna. Långskrivare, jag?!

Några nya:

Blir jag uttagen till OS-maran i Tokyo 2021 ska jag sikta på att bli bromsmedaljör.

***

Använd inte din standardfråga om du byter jobb från personalrekryterare till inskrivare inom äldreomsorgen.
– Vilken fråga?
– ”Var ser du dig själv om fem år?”.

***

Språkpoliser: de kränktas juniorlag.

***

Några nästan nya:

Skicka fångar som u-hjälp…
Vad hände egentligen med KD? Det var ju ett rart parti.

***

Förr var KD som en gammal moster som man inte höll med men som var snäll och hade läst snälla ställen i bibeln.

***

Telefonören ringer. 
– Med den presidenten kommer USA allt närmare en Dunning-Kruger-krasch.

Sen pratar vi inte mer om saken.

***

– Var har du utbildat dig?
– HS.
– ?
– Hemliga Skolan.

***

”Flickflocken tjatade” sa M-ledaren, tog mellannamnet Ed.

Kom med nåt nytt. Min gamla socken tog namnet Ny-Ed redan år 1600.

***

När barnen flyttat ut påminner vår diskmaskin ibland om Noaks ark.

***

Folkhälsomyndigheten överväger munskydd vid besök hos tandvården.

Det ska väl få tyst på den debatten.

***

### Dunning-Kruger-effekten: när någon som är inkompetent inte förstår att han är inkompetent och därför överskattar sin kompetens.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 096. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Jag vill kramas

Du tror ju inte att du ska hamna i karantän.
Kära nån vad tid vi har fått.

Förr:
Krama barn och barnbarn. Diskutera politik och slikt med gubbar varje måndag förmiddag. Gå på hemlig vandring med andra kloka gubbar varje torsdagförmiddag. Springa med fjärilsvännen. Äta räksmörgås i Mölnbacka bygdegård på onsdagar. Sitta på jury- och styrelsemöten, bemanna föreningskansli, gå på föredrag och utställningar, stå på scenen och (o)roa, trängas på stan någon gång, krama gamla arbetskamrater som en möter.

Sånt tog tid.

I dag:
Nu har jag all tid i världen.
Jag vill inte ha tid.

Jag vill kramas.

Hem | Om mig Skriva & prata Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 2 086. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

En svängom från Jungfrudalen till Käring-Kul

Skuggan i forsen.

En del platser har sin egen magi. För mig är sjön Mangen en sådan, i kanten av Brattforsheden mellan Karlstad och Filipstad.
Nu har vi tagit en ordentlig svängom, hon och jag.

Mangen är speciell för mig på många sätt.

Här satt jag darrande på bryggkanten första kursdagen, medan simläraren förgäves försökte få mig att gå ut i vattnet på en decimeters djup. Jag hade nästan drunknat i stalldammen hemma på gården några månader tidigare. När jag låg i dammen och skrek trodde jag att jag skulle dö och såg mitt åttaåriga liv passera revy. Efter den händelsen var jag livrädd för vatten i flera år. Skamset vägrade jag bada fast lärarn ville så väl.

Här har jag cyklat och småningom åkt moped varenda meter sandig stig och småväg på tallmons södra kant.

Här hörde jag Satisfaction första gången och började ana att det var Stones och inte Beatles som var fräna. Det fanns en jukebox i ett litet hus bredvid entrén. Jag tyckte aldrig att jag hade råd att stoppa pengar i en sådan men det hade andra, gudskelov.

Här lärde jag mig orientera på mitt livs första moderna orienteringskarta, en bit bort.

Här fick jag ihop det med henne som jag älskar. Då var det andra gången vi hittade varandra, de där krångliga ungdomsmånaderna. Vi har förresten sprungit partävling i orientering tillsammans här vid sjön, långt senare. Klarar ditt äktenskap det testet klarar ni allt.

Här har jag badat som pojkvän, som pappa och som morfar, nu sedan vattnet blivit min vän. Allt som krävs är en tennisboll och lite tid så kommer jag i. Frusen men inte rädd.

Värmlands Riviera

Mangen, Mangenbaden.  ”Värmlands Riviera” skrev man i reklamen. Evigt lång sandstrand, lätt brunaktigt vatten, sandbotten, tallkottar och två kinesiska vindkraftverk på Tjurhöjden strax intill. Där har du min ungdoms sjö. Vindsnurrorna är från 2012, men ändå. Ingen människa blir imponerad när jag hävdar att maskinhusen i topp på verken väger 125 ton styck. Folk blir gärna blasé vid en riviera.

Hit har vi åkt denna lördag. För att vi kan, för att det är värmebölja och för att jag måste ge mänskligheten en chans till revansch efter mitt inlägg om en annan badplats på Facebook häromdagen:

Vi kommer hit tidigt, sandstranden är flera kilometer lång och jag tycker mig se att folk definierar sig som dödliga vid Mangen. Respekt, rejält fysiskt avstånd och kort socialt sådant. Det gillar jag. Hundar hålls i när vi passerar, folk ler och hälsar.

Vi går tills vi känner oss säkra, långt från bryggan och servicebyggnaden. Frun och dottern tänker bada, fika och äta medhavd lunch. Det tänker jag med men först har jag planerat ett litet stolleprov på lördagsförmiddagen.

Det är ändå bara 27 grader varmt, molnfritt och knapp styrfart för vindkraftverken. Mindre motvind finns inte.
Jag är ändå bara 69 år plus en vårtermin. Hur ungt är inte det?
Det är ändå bara en sjö. Hur svårt kan det vara?
Med andra ord: jag ska springa runt min tionde sjö i livet. Mangen. Tjohoo!

Blöt keps och blöt halsduk

Nysmord med solskyddsfaktor 50 både här och där (tack fru), klädd i nydoppad kepa och lika drypande blöt snusnäsduk och med vattenflaska och plastad karta i hand ger jag mig i väg österut. Klockan är 10.10, det är 27 grader varmt och allt är lugnt, allt är lugnt. På fötterna mina slitnare skor (bätterskorna är rädda för lingonris än), på överkroppen t-tröja av funktionsmaterial, på benen korta tajts, dito.

Backen upp tillbaka till parkeringen går lätt, efter lite sicksackande vid minigolfbanan hittar jag nästa orangemärkta stolpe och pinnar iväg längs en sviktande stig mot nordost. Varm, glad och tacksam.

Tallar, tallar, nässelfjärilar, tallar, rasbranter bredvid stigen strax ovanför sjön, vänligt par med schäfer som fattar varför jag harklar mig på 40 meters håll, tallar, tallar, sand. Så går det till. Löpningen blir till rena Freia Melkesjokoladen denna dag. Den Virker opplivende og bidrar til å bevare sinnets munterhet”.

Första sommarstugan vid sjökanten, där delar sig strax stigarna och jag håller på att följa Brattforsleden åt sydost först, men ångrar mig och tar stigen efter sjön. Snart är jag ute på en grusväg, förstärkt sedan kineserna kom antar jag. Efter en stund ser jag två vita 90 meters torn med vingar på. Rotorerna har en radie på 113 meter, med torn och ”vinge” blir högsta höjden 146 meter. En enda rotor (”vinge”) väger 70 ton.

När jag joggar förbi nedanför höjden är det bara ett av verken som rör sig nämnvärt. Vi pratar om en solvarm junidag 2020 med stilla vindar över fosterlandet. Vem behöver alltför mycket ström nu, när varenda cell i trakten värms upp av direktverkande solenergi?

Siffrorna anar jag inte nu, dem hittar jag efteråt. Just nu kommer det en makaonfjäril och fladdrar förbi i snabb takt, den anar jag desto bättre. Har jag någonsin sett en makaon förut? Det blir en till, strax norr om Mangen, men det vet jag inte än.

En huggorm!

Dricker vatten då och då.
Vänder kepan med skärmen bakåt för att skydda nacken.
Dricker, räknar ut hur mycket jag kan dricka per kilometer om det ska räcka varvet runt.
En stor lada i långsamt förfall nedanför vägen berättar att här har inte varit tät skog i alla tider. Här har varit åker och äng.
Hittar ännu ett motiv för min rullande fotoserie ”Kontorslandskap”. Ett jakttorn med enklare kontorsstol.

Läser kartan.
Kliver förbi ännu en av många vägbommar här på östra sidan om sjön.
Dricker en mycket liten klunk, hoppas jag räknat rätt nu.
Joggar på, läser kartan, tar en klunk, vrider rätt kepan allteftersom vägen svänger. Kommer ut på en större väg, vänder västerut, nu är nordspetsen passerad.
Ser en kopparödla, hoppar till först, tror det är en huggorm. Ser en huggorm, hoppar igen. Han drar huvudet bakåt, gör sig beredd.
Dricker en klunk, läser kartan.

Jag, inte ormen.

Vid Mångshyttan (som heter så därför att där en gång låg en masugn när Nyed var tätast i landet på järnbruk) kliver jag ner till sjön och blöter kepsen och snusnäsduken igen. Blötan svalkar skalle och nacke gôtt.
Vid Hyttälven (som heter så därför att det alltså låg en hytta just där Mangen avvattnas) tar jag ett av mitt livs bättre bilder. Din skugga i forsen fångar du inte ofta, bloggare.

En sensation jag inte känt på 56 år

Sedan springer jag fel, har tagit fel bro över älven och hamnar på ett risigt hygge där det är omöjligt att springa med mina korta bloggarben. Nå, kurskorrigering är jag van vid, vi är snart på banan igen. Mindre grusväg söderut.

Jag springer förbi skylten Lining-Kul men den med Käring-Kul hinner jag stanna och fotografera. Jungfrudalen med. Kul betyder kullen, om du inte visste det. Lining har jag aldrig hört förut, inte som del av ett värmländskt ortnamn. Jag misstänker att det är en järnvägsterm, för vägen är spikrak och här gick en gång järnvägen mellan Lindfors och Bosjön. 60 centimeter bred.

Dricker lite till. Hamnar på ännu ett hygge när kartan tycker jag ska hoppa över från körvägen till Vildmarksleden, här någon kilometer väster om sjön.

Det är en så särskild dag, när jag springer runt mina drömmars sjö. När sprang jag senast utan långbyxor i skogen, bland fullvuxen växtlighet? Kom igen fästingar, jag kan flyga, jag är inte rädd! Redan när jag klev ut på hygget med älgtornet på andra sidan Mangen bestämde jag mig. Vad är en sugen fästing coronasommarn 2020? Jämt ittnô, som vi nyedsulvar säger.

En särskild dag är det. I stekande sol och med lyckligt hjärta känner jag plötsligt en sensation som jag inte känt sedan barndomens 60-tal. Känslan av mjuka fina knähöga vippor som smeker mina bara vader och knän. Kruståtel, älskade kruståtel!

”Krustådan ätes icke ogerna af kreaturen och är ett bland de gräs, som på torra och magra ställen lemna ett isynnerhet för får brukbart bete. Den är ganska täck med sin fina, lättrörliga vippa och sina glänsande-rödaktiga, liksom lackerade, strån, hvilka stundom åt temligen stora sträckor låna sin glans; gräset är nemligen mycket sällskapligt.”

Ur Utkast till svenska växternas naturhistoria II av C. F. Nyman, 1868.

Sista biten kommer jag in i tätare skog igen, löper till och med på asplöv och björklöv. Snart skymtar jag sandstranden. Titta, där står det två som jag känner och de har vatten till axlarna. Förundrade över att Mangens småabborrar inte är rädda för folk.

– Fryser ni?
– Nej.
– Inte jag heller. Ska vi fika?

Jag glömmer visa dem utskriften från Fornsök. Det finns rester av en stenåldersboplats 100 meter västerut och två till efter stranden vi sitter vid.

– Nu badar vi.

### Jag vet att det står ”Mången” på kartan. Kanske var det någon hitrest militär kartritare för 300 år sedan som ville ha det så?
### Vi andra säger ”Mangen”.
### Det tänker vi fortsätta med.

Hem | Om mig Skriva & prata Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 2 078. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Ge dig ut och läs

Spela och gå ut i naturen. Det är de två sysslor svenska folket ägnat corona-månaderna åt, har jag förstått.
Den ena av dem ger vinst varje gång.

En vanlig tisdag i juni ger vi oss alltså ut. Cykel bakpå draget, fikakasse i baksätet, karta i näven och solsken i blick.

För några år sedan hittade jag på att vi skulle ha cykelbanor i friskvårdsprojektet Hittaut här i kommunen. Det som tidigare hette Stolpjakten.

Nu är hög tid att rensa runt stolparna i sommarens fasta bana. Det får inte bli som i fjol, när älggräs, brännässlor och kanadensiskt gullris så småningom dolde kontrollerna tills inte ens vana orienterare hittade dem i juli.

Då blev det brandkårsutryckning. Nu vill jag vara ute mer i god tid.

Jodå. Här och där har det hänt en hel del sedan slutet av april. Jag rycker växter och trivs. Cyklar till några av stolparna, särskilt till de som står efter vår asfalterade bilfria banvall. Bofinken sjunger, göken gal, citronfjärilar flyger och vid stolpe 95, körvägsförgreningen, har skogsmyrorna byggt sig en färsk stack några decimeter bort.

Storspoven, helt nära
Färden går vidare, fyra timmar håller vi på. Under tiden kan vi:
– studera en tornfalk en lång stund, han jagar precis bredvid vägen och bilen.
– notera att någon valt att bygga sitt bo ovanpå ett älghorn uppspikat på en vägg.
– charmas av en gräsandhona med nio ungar i ån nära Österdeje.
– se och höra storspoven, en av mina favoritfåglar (rätt nära hemma också, det visste jag inte). Ett drama i tio minuter med två ilskna spovar som jagar bort en hungrig kråka.
– fundera över den ironiska vattenskål som en medmänniska ställt ut vid stolpe 88, körvägskröken.

Naturen är full av berättelser. Ge dig ut och läs. När jag skriver detta har 544 personer i vår lilla kommun registrerat stolpar som de har hittat. Jag hoppas att de också såg någonting mer.

Under tiden är de en belöning för oss arrangörer, varenda en.

### För övrigt tycker jag det är något kittlande med en lååång rak smal väg.
### Eller en krokig.
### De lockar.

Lockar.

Himlastegen.

Kommunens mittpunkt.

Landskapets längsta raksträcka.

Den ironiska vattenskålen.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 2 075. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Annorlunda intervallrunda i Fryksdalen

(Foto: Inger Nilsson)

Vänliga människor bad mig gästblogga på Sunnebloggen. Ett hedersuppdrag, vi minns med värme våra år i Sunne.

Härom dagen fick jag så idén till ett stolleprov. Att springa alla 2,5-kilometers elljusspår i kommunen, dvs de som fanns uppräknade på kommunens webbplats. Nio stycken. På en dag.

Här är rapporten på Sunnebloggen: Sunne Elljus All In
Se den som en hyllning.

Hem | Om mig Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 2 062. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Svaret när jag tror att jag är Löpar-Jesus

Varje gång jag tror att jag är Jesus så slår det tillbaka.

22 februari
Lätt rehabrunda efter skada. Nu gäller det att hålla igen.

1 mars
Snöpuls runt ängen, springer 90 sekunder, går 60, springer 90… Gräset är mjukt, snön ovanpå likaså. Försöker hålla igen.

Jag har varit övermodig. Varför kan jag aldrig lära mig? Det är ju så enkelt:
– Varje gång jag tror att jag är Jesus så slår det tillbaka. Du får tolka mig bildligt nu käre läsare, men det stämmer.

När jag uppträder inför publik:
Några uppläsningar går väldigt bra, publiken älskar varje ord, skämt och gest jag hittar på. Då blir jag för säker till nästa gång. Varpå inget fungerar.

När jag leder skrivarkurs:
Grupp efter grupp utvecklas. Modet växer, snart vågar de läsa högt för varandra, berätta barndomsminnen så vi vrider oss av skratt och gå till kommunen och be att få se dagens post. Då blir jag för självsäker igen och backslaget kommer. Nästa kurs fungerar ingenting.

När jag tränar vinterlöpning, snart fyllda 69:
Det går bra vecka efter vecka, visserligen ingen älskad snö men skogen är blöt och fin. Snart springer jag oftare än på länge, november går, december med. Vinterlöpning! Löpsteget är muntert och sinnet snabbt, ibland är det tvärtom till och med. Nu du gubbe är du på gång. Här ser ni en 68 plus-gôbbe som inte går av för hackor.

Då gör jag det.
Naturligtvis.
Jag går av.

Min flitige vän
Titta på bilden överst. Det är min flitigaste träningskompis vintertid. En gammal älskad tröja från 1983. Hon har sett mig springa i lera, på skare, i djup lössnö, över lingonris, mosse, stock och sten, längs grusväg, asfalt, skogsstig och elljusspår.

En gång i tiden orkade hon längre och fortare, nu vill hon hem tidigare. Då brukar jag följa med. En får ta hänsyn till de gamle, hon är ändå snart 37. Fast kan du tänka dig, i vinter har vi orkat längre än på länge.

Skönt trött, ingen återhämtning
Så kommer den där torsdagen då vi går i Dejebergen med vandrargruppen. Inget särskilt med det, vi vandrar och babblar, lyssnar på fåglar och fikar, precis som vi brukar. Bergen i Deje är högre och brantare nu än förr i tiden så jag blir trött.

Skönt trött.

På eftermiddagen har jag lovat följa med en yngling 60+ på en ny löprunda han hittat på. Höjdkurvor på tvären här med, visar det sig. Skogsbilvägsbacke efter skogsbilvägsbacke, löjligt långa uppförslut i skogarna nordväst om oss. Mitt på rundan får vi saxa över gallrad björksly och studsa över lingonris och sten i tio minuter. Man är väl orienterare.

Rejäl inre blödning
Sedan ser vi havsörnen, det är min och tröjans allra första. Inte tänker en på trötthet då, när en tror att en är om inte örn så i varje fall Jesus.

Det är jag inte.
Allting är inte möjligt, inte riktigt allt.
När jag kommer hem är vänstervaden blåröd nertill. Muskelbristning med blodutgjutning.

***

Jag har gått av.
Nu gäller det att hålla igen, kära gamla tröja.
Hur gör en?

Hem | Om mig | Löpa
Inlägg nr 2 043. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Nu syns Obefintliga gatan i hela världen

Livet är fullt av roligheter. Du måste bara ha barnasinnet kvar.
Dessutom är det fullt av mysterier. Som när jag upptäcker att gatan som inte finns är noga inritad på den världsomspännande kartsajten.
Fast hon inte finns.

Det var när jag sprang alla gator i min kommun 2014 som jag ”hittade” henne. På köpet uppfann jag träningstermen gatuplock. Den var ogooglingsbar som löpterm innan dess.

Det är varken ordet eller gatan nu.

Hittade henne inte IRL
Mitt emellan Spinnvägen och Haspelvägen i villaområdet Tjärnheden hade de ritat in Notvägen. Den ställde till en hel del problem för mig som sprang med kartan i hand och drog ett rött streck för varje ny gata jag betat av. Gata efter gata efter gata. Jag hittade henne nämligen inte, hur jag än sprang fram och tillbaka där uppe bredvid Klarälven och letade.

Hur svårt kan det vara att hitta en lugn och trivsam gata i ett lugnt och trivsamt villaområde i mellersta kommundelen?

Till slut var jag helt säker. Notvägen på Tjärnheden i kanten av tätorten Deje finns inte. Trots att hon fanns både på orienteringsskylten vid infarten och på den kommunala turistkartan.

Ja, jag är säker. Notvägen do not exist. Nyckelordet är not som i inte.

Där lever hon vidare
Jag känner ingen skadeglädje inför detta. Fel har vi alla gjort. Jag tycker bara det är kul.

Min lyhörda och trevliga lilla kommun har rättat till saken för länge sedan på kommunkartan. Raderat och klart. Nu upptäcker jag att gatan i stället har flyttat in hos en annan favorit. Den globala kartsajten.

Notvägen står det, så hela världen ska se. Byter jag till satellitfotot och zoomar syns det tydligt att det bara är skog där, trots strecket de har dragit mellan furorna.

Kittla inte draken
Kul, tycker den här barnungen. Nästan som en dörr till en annan värld i Harry Potter. Barnet i mig tror att det finns en osynlig byggnad i slutet på vår obefintliga gata. Ett slott som bara vi med magiska egenskaper kan se.

Ovanför porten står det: ”Draco Dormiens Nunquam Titillandus”, (Kittla aldrig den drake som sover).

Tror jag.
Men det ser bara vi.

### Under tiden finns det en annan skylt som borde sättas upp med stolthet vid infarterna till Deje:

(Inlägg jag spred lite varstans på Facebook i går, efter att mina favoriter fått pris på Idrottsgalan).

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 2 033. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

När jag hade örnkoll

Ferdinand von Wright: Gammal havsörn, 1871, Finlands Nationalgalleri.

Torsdag eftermiddag. Ska till att prova en ny krävande löprunda längs skogsbilvägar och stigar med min vän M. Banan har han hittat på, från kartan. Jag är sliten efter en ivrig gubbpromenad i bergen under förmiddagen och påpekar det.

Asch, mumlar han och försöker pigga upp mig.
– Tänk dig ett rovdjur! säger han. Vilket väljer du?
Jag funderar en stund. Här gäller det att välja rätt inspiratör inför de sega uppförsbackar som väntar västerut.
– Havsörn.

Trettiotvå minuter senare bär det utför ett tag, efter halva rundan på höjderna mellan Fryken och Klarälven. Då kommer plötsligt en gigant lojt glidande över skogskanten 50 meter bort, på väg mot sjön i nordväst.

En havsörn!
Jag blev sannspådd.

Den första jag någonsin sett.

### Efteråt söker jag i Artportalen på nätet.
### Ser att det är fler som sett honom på trakten de senaste dagarna.
### Nästa gång ska jag försöka förutspå jämlikhet.

Och jämställdhet.

Hem | Om mig | Skriva & prata Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 2 029. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Så blev mitt 10-tal

Jag har förstått att det glada 10-talet måste summeras, annars finns man inte.
Såhär blev det:

Jobbet
Bad att få sluta som chef efter drygt fem roliga år.
Blev så småningom pensionär.

Löpningen
Blev lite långsammare.
Bytte från odubbat till broddar till icebug.
Kanade inte men långsamt.

Löparspråket
Uppfann träningsformerna svampjogg och gatuplock.

Politiken
Välfärdens avvecklare och klyftornas vidgare lade ut jobbet på entreprenad till en motvillig.

Hemmet
Under gräsmattan fanns en äng.

Bloggen
Började blogga.
För varje besökare som hittade Slängen hittade Facebook på en ny algoritm som gjorde den mer ohittbar. Ett påhitt som fick mina hittare att bli bara bättre och bättre. År efter år.

Jag ville inte bli stor.

Skrivandet
Stångades fortfarande med bokstävlarna och älskade det. Det sista året återupptog jag …

… asch, det tar vi sen.

Fritiden
Fritid? Jag är pensionär.

Trivs.

Fotnot: med pensionär menas i det här fallet en gôbbe, 68, med fast och jämn avföring, vilken pratar politik och slikt om måndagarna, går i skogen i grupp om torsdagarna, springer hit och dit i terränglådan ensam eller med en dragvillig några dagar i veckan, skriver blogg, leker på Facebook och Instagram, läser i bokcirkel, läser annat med, minst en klassiker i månaden men i verkligheten fler (Hamlet är cool), sitter i styrelsen i ett par kulturföreningar, säljer böcker på bokmässan, hittar på banor och sätter ut stolpar i skogen i friskvårdssatsningen Hitta ut, kåserar och pratar allvar på diverse scener, är med och administrerar två facebookgrupper (en om det viktiga ordet Jäspalt, en ännu viktigare om alla människors lika värde), skrattar tillsammans med fru, barn och barnbarn, talar allvar ihop med dem, gillar Västanå teater i Rottneros, Gamla Kraftstationen i Deje, Konsum i Forshaga samt demokratisk socialism, Werner Aspenström, sidensvansar, dumsnutar, Fairytale of New York med The Pogues och Kirsty MacColl och ordet solidaritet. 

En typisk tiotalist.

Hem | Om mig | Skriva & prata Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 2 024. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)