Löparkepsens stora dag

Så fort tanken på löpning dyker upp i min skalle börjar det vattnas i munnen. När jag tar ut korgen med träningskläder och lägger fram plaggen på sängen blir det ännu värre.

Det fina är att det är sant. Kanske har jag Grossbolstorps, Vänerområdets eller Norra halvklotets bästa belöningscentrum. Jag springer så uschligt sakta men älskar det så väldigt mycket. Gommen fuktas redan när jag skriver detta.

På vintern bär jag första bästa yllemössa när jag springer. Många av dem är ganska själlösa även om de värmer gôtt. Men en söndag i början av mars har enstaka fläckar börjat tina fram på grusvägarna i mitt liv. Det doftar vår, det sjunger talgoxar, det sviktar fint när två stycken Nike Pegasus sätter spår i mosig is och fuktigt grus. Hjärtat pumpar, den glappa hjärtklaffen klaffar, två lystna lungor letar syre och en löpsk gubbe trivs.

Då – är löparkepsens stora dag. Då ska den ut för första gången, ännu ett år. De senaste 25 åren har det stått Team Skopan 1996 på den. Döpt efter min dåvarande arbetsgivare Räddningsverkets projekt med att testa det skopande kanadensiska vattenbombarplanet.

Den är blå och röd, den vännen, och plastspännet i nacken är lagat med coachtejp. Framför allt gillar min keps att löpa ut på grusvägen bort mot Ängbråten på premiärsöndagen. Mjuk skogsstig går också bra och så småningom gärna upploppet vid en och annan orientering. Där hittar vi så bra, kepsen och jag. Upplopp är lättorienterade.

Löpkepsen är en gåva och en hälsning från kloka arbetskamrater i mänsklighetens tjänst. Den är sliten, trogen och framtidsinriktad. Någon gång ska väl Sverige skaffa egna vattenbombarplan, tänker den. Det brinner faktiskt i svensk skog ibland, även om det var onödigt lugnt provsommaren 1996.

Skogsbränderna kommer att bli fler.

###
Det var den tredje kepsen.

Här är nummer ett och två i serien.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 131. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

”Allt du behöver är bra skor”

Jag brukar propagera för enkelhet när någon färsk motionslöpare ber om råd. Köp inte en massa grejor, allt du behöver är ett par bra löparskor.

Härom dagen sprang jag än en gång min härligt snöiga stig uppför Grossbolstorps höjder. Då slog det mig: Tänk om jag inte lever som jag lär?

Prylar har aldrig varit mig grej. Jag är inte extraljus-, vinkelslip- och VR-glasögontypen, om man säger.

Vi som tog upp löpningen igen för drygt 40 år sedan minns hur det var. Motionslopp i varenda buske, många av dem stora, och när vi tränade såg vi ut som Sylvester Stallone i filmen Rocky allihop. Joggingskor och grå bomullsoverall med huva. Enkelt och lättköpt. Det vet man väl hur en sparkdräkt ser ut.

– Köp dig ett par bra skor. Där ska du lägga pengarna. Sen kan du springa i vilka kläder som helst.

Så har jag sagt och så har jag trott att jag lever. Är inte bomullströjan från 1983 fortfarande mitt vanligaste träningsplagg kanske?

Enkelt. Det ska vara billigt och enkelt. Det är löpglädjen som räknas, inte prylglädjen.

Vattentäta sockor?!
Sedan gör jag mig i ordning för ännu en runda uppåt Grossbolstorps höjder. Jag brukar breda ut kläderna på sängen. Såhär på vintern med kalla klara dagar och snöpuls i skogen blir det några extra lager:

-Funktions-t-tröja.
-Långärmad funktionströja.
-Kalsonger.
-Långkalsonger, funktions.
-Vattentäta sockor.
-Slitna bomullströjan.
-Träningsbyxor.
-Träningsjacka.
-Buff, funktions.
-Mobilhållare till arm.
-Mobil med Lantmäteriets karta och löpapp.
-Gps-klocka.
-Reflexhandskar.
-Mössa.
-Löparskor, vintervarianten med dubbar.

Mer behövs inte.

Prata går ju
Vänta nu, inte hade väl Rocky Balboa vattentäta sockor och löpapp när han sprang uppför konstmuseets trappa i Philadelphia?

”Köp inte en massa grejor, allt du behöver är ett par bra löparskor.” Jo jo, prata går ju. Jag äger tre vätskebälten och två pannlampor också, nämnde jag det? Samt ett antal pannband, shorts, tajts – och nitton kepsar.

Jogga enkelt.
Jo jo.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 127. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

”This too shall pass”

Livet har lärt mig att balansera våra ledsenheter. Det finns händelser och erfarenheter som ligger och vibrerar som en svart ton i bröstet. Ständigt.

Jag hör den men har lärt mig höra andra toner med.

Motmedlen mot ledsenheten stavas empati, humor, solidaritet. Det finns de som har det värre och this too shall pass som engelsmännen säger. Även detta kommer att passera.

Det är timjan i
Folk är olika. Nyss deltog jag i en diskussion på Facebook om Frans G. Bengtssons roman Röde Orm. Vi är några stycken som läst boken om den rödhårige vikingen många gånger. Nu bollade vi favoritepisoderna mellan oss. 

”Men när blodkorven kom, fingo de tårar i ögonen båda, och det tycktes dem att de aldrig fått ett ordentligt mål mat alltsedan de seglat ut med Krok.
– Den lukten är bäst av allt, sade Orm stilla.
– Det är timjan i, sade Toke med bruten röst.”

Mitt i diskussionen kommer en kommentar från en medmänniska som säger att tyvärr, för henne fungerar det inte. Hon har öppnat samma bok som vi men fått lov att avbryta läsningen.

Sådär är det förstås och så ska det vara. All respekt för att vi inte är lika. ”Vi gillar olika” är en klok insikt.

Möter eländet olika
Jag börjar inse att det är samma sak med motgångarna och ledsamheterna vi möter. Vi är varierande skapta här med. Då är det klart att vi möter eländet olika.

Jag som kan gråta när jag ser julfilmen Love Actually för minst tredje gången (jo det är sant) gråter sällan offentligt inför ledsamma verkliga händelser på närmare håll. Den gråten gråter jag inombords. Lika stilla, mycket ledsnare men på annat sätt.

Varför kan man undra. Jag som har så nära till mina känslor annars. Den korta stubinen som gått i arv sedan farfars far har visserligen blivit försiktigare med åren men kort är den än. Lyckligtvis bor även skrattet nära till.

Den gamla fina envisheten
Kanske handlar det om farmorsarvet. Hon fanns också som ett starkt exempel i familjen. Farmor som smörjde och lindade sina bensår varje dag. Hon som hade så ont att det värkte höften sned, men som jag aldrig hörde klaga. 

Var det där min uthållighet föddes? Någonstans har jag plockat upp förmågan att orka springa drygt fyra mil och två kilometer och gilla det. Eller fila vidare på ett romanelände som jag började skriva på när husets skrivmaskin inte var elektrisk ens och inte hade minne.

Coronan är en jävel. Hon har hindrat oss länge nog nu från att krama våra barn och barnbarn. Dessutom har hon förstört vår verklighetsuppfattning. Vi hajar till varje gång vi ser folk trängas eller kramas i någon gammal film.
– Hallå där! App app app, distansen!
Slutscenen i Love Actually ska vi bara inte prata på. Hela England kramas.

Ändå: this too shall pass. Jag tror ju verkligen det. I december 2020 är det en gåva att vara obotlig optimist. Det finns vackra toner.

### En gång för många år sedan klarade jag inte att hålla munter fasad. Jag var krönikör i P4 Värmland och blev ombedd att medverka i radions rimstuga inför julen.
### Jag tackade nej, fast de blev arga på mig. Sjukdom i min närhet.
### Det finns dagar när den svarta tonen blir för stark och inte ens jag orkar skratta.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 115. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Svett är muskler som skrattar

Den hårda lervägen hemifrån Ängebäckstorp och till skolbusskorset och tillbaka. 
Den knixiga terrängrundan med SK Örnen i skogen vid Sundstorp. 
Den eviga inledningsrundan på gympan på gymnasiet i Karlstad, två varv runt Sundstatjärn. 

Blå spåret under värnplikten på I2. 
Röda spåret vid Öxnegården i Huskvarna.
Det kuperade elljusspåret intill Frykensundet vid Sunne hembygdsgård. 
Tvåochenhalvan vid Sisugården några minuter hemifrån.
Femkilometern på samma ställe, milbanan, tur-retur-rundan till Abborrtjärn och tillbaka, alla dessa kringelikrokar längs stigarna uppför höjden väster om 62:an.

Jag var där. Det var roligt varje gång.

Du sätter ena foten framför den andra. Två fötter i luften samtidigt vid vissa tillfällen under förflyttning, oftast framåt. Vi kallar det löpning. Du känner hur det pirrar i kroppen i förväg, du märker hur jäkla tungt det går i första slakmotan men du håller i och efter tre minuter vänder det. Lusten kommer. Lusten att löpa. 

I dag blir det skôj.

Fötter som vill iväg
Jodå, jag har sprungit. Sprungit när jag haft en sorg i bröstet, då lindrar det. Joggat när jag haft ett problem i skallen, då löser det sig. Kutat när jag bara varit glad och behövt en skog att skratta i. Skratta tyst, inuti, men skratta. Det syns nästan aldrig utanpå hur mycket jag trivs med löparskorna på.

Svett är muskler som gråter.  Av glädje.
Muskler är svett som skrattar.
Kondition är fötter som vill i väg och lungor som håller med.

Så många avstånd
Det är söndag i november, luften är fuktig. Klockan är halv tre, vi har sett färdigt på skidskyttet på tv, jag har strövat runt en stund i sociala medier och nu vill jag ut och röra på kroppen. Sätta två fötter i luften. ”Jag har precis kört nästan 16 i Änggårdsbergen i Göteborg” skriver en vän på Facebook. Det är sådant som inspirerar oss motionslöpare.

Först blir det en kort stretchstund på verandan. Fortfarande har ingen i vår klubb sett en kenyan som stretchat men jag lägger ändå ner mig på hälsenorna. Häver sakta upp och ner på tå på översta trappsteget. Vänstersenan har krånglat i år, det vill jag inte ha tillbaka.

Nu startar jag klockan och joggar gatan norrut, ut på Grossbolstorpsvägen, uppför backen, bort till friluftsgården. Sakta börjar känslan komma. Kondition är fötter som vill i väg och lungor som håller med.

Sex bilar på parkeringen, i går var det fler. Jag springer ner förbi gamla bastun, ut på elljusspåret, möter en artig hundägare som håller bra avstånd med både hund och utandningsluft.

Detta år kommer vi att minnas. Så mycket folk i skogar och motionsspår, så många avstånd. Strax innan uppförsbacken vid Svarthultet börjar lunken komma. Hälen tiger, pulsen trivs och då gör jag det med. Tiger och trivs. Strax efter uppförsbacken bär det utför igen när jag passerat nästa artiga hundekipage. Jag hostar, damen hör mig och halar in kopplet, vi hälsar.
– Du får inte gå så fort! säger jag. Jag kommer ju aldrig ikapp dig.

En lyckomaskin
Vägen till vattentornet är asfalterad och går i zickzack nerför höjden. Där jag kan springer jag på gräskanten bredvid. Blöta löv på våt asfalt är alltid lurigt. Nere vid bommen får jag en idé och löper genom samhället bort till Ängevi idrottsplats. Hälen vill ha mjukt underlag. 

Lunken. Den goe lunken! Nu kommer den på allvar. Min kropp blir en lyckomaskin, jag bara mal och mal runt fotbollsplanen på autopilot. Svett är muskler som skrattar!

Varv efter varv efter varv far jag runt på fuktig gräsmatta strax utanför själva planen. Tass tass tass, skallen trivs, kroppen tycker också det är kul. Innan jag vänder hemåt avslutar jag med en glädjerunda runt grusplanen bakom ishallen.

Hemma på verandan står det till sist 11 kilometer på gps-klockan. Hälen har varit snäll hela tiden.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 107. (c) Sven-Ove Svensson men dela gärna.

Nu har jag fångat nattens mysterium

Min grundforskning i allmänhetens tjänst går vidare. Nu har jag fångat nattens mysterium.
Vore jag så lagd skulle jag låtsas att det är själens ensamma vandring jag fångat. Det hade varit riktigt kusligt.

Saken är den att jag har haft två ordentliga anfall av hjärtflimmer i mitt liv. Det är säkert 15 år sedan, nu.

Första gången fick jag ligga på sjukhus, käka lugnande och annat och babbla med en rolig farbror från Deje. Det hjälpte.

Andra gången sövde de mig och gjorde elkonvertering. Efter den elstöten har det fungerat. Jag springer, skrattar och muttrar som vanligt. Inga jobbiga anfall där hjärtat rusar så att kroppen blir trött.

Slutade med allt
Fast det är de där extraslagen. Hjärtklappning kallar jag det när det känns som mest. Då är det svårt att somna, inte för att det gör ont men för att jag känner hjärtat.

Hjärtan ska jobba diskret.

Förra hösten blev det värre. Då försökte jag ta reda på vad som kan utlösa hjärtklappningen och sedan slutade jag med det mesta i den vägen. Stressar gör jag sällan numera och normalt dricker jag bara en halv kopp kaffe till frukost. Resten av dagen får det bli meskaffe. Vi kallar det koffeinfria kaffet så.

Det hjälpte länge. På ett år har jag haft väldigt få sömnlösa förnätter. Fast i höst är det tillbaka, då och då. Inget farligt, det gör inte ont, jag är inte bekymrad. Det är bara så svårt att somna de kvällarna.

Lät klockan mäta hela natten
Motionslöpare som en är så bär jag gps-klocka med pulsmätare. Jag har den på mig jämt, även på nätterna. På fredagskvällen fick jag för mig att jag skulle knäppa igång pulsmätningen, som om natten vore ett enda långt träningspass. Jag ville se hur hög hjärtfrekvens jag hade den natten.

Vilopulsen var fin, kan jag meddela. Trots hjärtklappningen. Den avbröts bara av några normala toppar när jag gick upp och satt mig i tv-soffan för att surfa i min sömnlöshet.

Klockan mäter optiskt, vid handleden, och kan inte registrera allt elektriskt hjärtat har för sig i bröstet.

Satelliternas ringdans
När jag hade konstaterat detta på lördagsmorgonen, roade jag mig med att titta på kartbilden också. Gps-en gillar att berätta var jag sprungit mina löppass. Den kunde ju inte veta att jag bara rört mig några få steg mellan sängen och soffan.

Nå, satelliterna måste ha dansat ringdans ovanför Grossbolstorp. Hur ska jag annars förklara bilden av mina påstådda rörelser natten till den 24:e oktober 2020?

Bilden ljuger. Jag är faktiskt nästan aldrig uppe och klipper gräs hos grannarna mitt på småtimmarna i slutet av oktober. De tycker det stör.

Kul bild. Somnade 03.00. Klockan gick, satelliterna stuffade runt.
Go’morron!

Hem | Om mig Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 105. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

När pandemin kom blev skogen räddningen

Nu är stolpjakten slut för året i vår kommun. Nästa vecka börjar älgjakten.

I år har vi satt ett fantastiskt rekord, stolpletarna och vi arrangörer. När pandemin kom blev skogen räddningen för många.

Läs i slutet på inlägget vilka siffror. Mer än dubbelt så många deltagare i Hittaut som i fjol. Blev det fler som registrerade stolpkontroller än som går på hockey och fotboll i min tätort?

Min första skog
Min första skog var en långsmal rand mellan en grusväg, en gårdsplan och några gärden. Smal? Den var jättestor tyckte mina små ben. I dag när jag mäter på kartan är den 59 meter bred. Metrarna tycktes längre på den tiden, somrarna också. Snön om vintern var djupare, det är däremot sant.

I denna storskog smög jag omkring mellan gran och tall, klev över stensättningar som jag inte visste var fornminnen. Gården vi arrenderade av kyrkan hade blivit nämnd i skrift år 1287 första gången och var socknens äldsta. Det anade jag inte heller.

Skogen var fin, trampad av människor i tusentals år. Gökar gol, skogsduvor flockades och i våra holkar föddes starar. Kniv fick man i sexårsåldern och sedan lärde min kusin mig att bygga kojor.

– Det finns tre sorter, sa han.

Ibland strövade vi vidare över åkrarna österut, in i den storskog som har fortsatt att vara djup och som hänger ihop ända bort i Sibirien.

Min andra skog
Min andra skog, när vi flyttat, gick det att gå vilse i. Det var innan jag lärde mig följa den smala älven som satte gräns för vårt småjordbruk. Drygt 1 100 steg för en åttaåring från mitt och min brors rum rann det en älv på väg mellan tallheden i norr och Vänern i söder. Hon slingrade sig, Ölman. Nästa sommar lärde jag mig hoppa över henne och in i grannsocknen.

Älgar sprang förbi under mina vandringar, råbockar skällde, tjädrar spelade och väster om vår gård, på mossen, trumpetade tranor, pep ljungpipare och sög sileshåret i sig fångade flugor.

Sakta erövrade jag ännu en värld.

Blir snäll i magen
När vi flyttade till tätorten 17 kilometer bort fanns det skog där med. Sverige består av en skog med gläntor i. Journalisthögskolan i Göteborg, nja där blev det mest Slottsskogen. Journalistpraktik i Jönköping och därefter jobb i Vaggeryd, Huskvarna, Sunne och Karlstad. Överallt fina skogar ett stenkast bort.

1983 kom vi till Forshaga. Här känns det numera som om jag gått och sprungit varenda stig. Några har jag hjälpt till att skapa. Det finns skäl till det. Två skäl närmare bestämt: lugnet och nyfikenheten.

Du blir snäll i magen av att dra till skogs, konstigare än så är det inte.

Sov mot en gran
Jag hade aldrig hört talas om ordet skogsbad, när jag som 13-åring tog för vana att ligga och sova mot en gran eller tall borta i skogen, i väntan på hackspettar, råbockar och andra djur. 

– Jag går till skogen, sa jag till mamma och så drog jag i väg. Småningom lärde jag mig orientera, kom att älska kartor, och på vintrarna drog vi barn skidspår lite varstans genom socknen. I fyran åkte jag skidor hela milen bort till skolan i Fasterud en gång, när blötsnö lagt igen vägen så att inte skolbilen kom fram. I sexan hittade jag en genväg över dal och berg och spårade själv norrut till skolan i Fageråsen.

Skogen. Den susar. Den lever. Du blir frisk av den. Ibland levde vi bokstavligen på den. Då satte pappa en yxa eller barkspade i näven på mig eller ett järn att barka savande tändsticksaspar med. Skôj!

Den livsstilen har fortsatt, även om jag inte är med och driver skogsbruk längre. När åren gått har det blivit roligare och roligare att titta efter fåglar. Vi börjar ju lära oss fler och fler arter och läten. Numera plockar vi mer svamp än förr och jag springer förstås. Alltid med skogens egen musik i mina öron. Ett beroende i sig. 

Dessemellan fikar vi. Kaffe och smörgås smakar alltid bäst på en stubbe eller klipphäll i skogen, ibland i kända trakter, ibland vid främmande stig.

Nära ett och ett halvt varv runt jorden
Så var det då stolpjakten. Det är många år sedan den kom in i mitt liv. 1900-talets Naturpass och Trimorientering kom att ersättas av fasta kontrollstolpar som stod ute hela sommaren. Stolpjakten. Numera heter det Hittaut, idén är den samma. Du får en karta i brevlådan i slutet på april, då sitter det fasta stolpar ute i skogen och inne i tätorten. Det är ringarna på kartan. Varje månad sätts nya stolpar ut, som du kan ge dig iväg och leta reda på. Registrerar du stolpens kod på nätet kommer du med på listan och deltar i utlottningen av priser. Strax innan älgjakten tas stolparna in för vinterförvaring.

Där är vi nu. Snart kom vi ju med och började hjälpa till med arrangemanget. Jag har hittat på kontrollpunkter genom åren, jag har satt ut stolpar, jag har haft mejljour och jag har gått ut med nya stolpar när de gamla fått fötter. 

Nå, nu är det strax älgjakt i skogen igen. På söndagen plockade vi in de 20 stolpar som vi ansvarat för kring Deje och Forshaga. Cykelstolparna. Det har varit en fantastisk sommar för vår stolpjakt. I år har vi verkligen behövts när folk har känt sig isolerade. Skogen har varit räddningen för många, stolpjakten Hittaut en ursäkt.

I vår lilla kommun har 698 personer registrerat kontrollstolpar i sommar. Ett fantastiskt rekord, mer än dubbelt så många som i fjol. Fler individer än som går på hockey eller fotboll en säsong när vårt Forshaga IF spelar, antar jag. Tillsammans har dessa nära 700 personer gjort 29 690 registreringar. De har gått och sprungit 59 380 kilometer tillsammans och de har varit ute i 22 267 timmar.

Det blir nästan ett och ett halvt varv runt jorden. Två och ett halvt år. Lägg alla de kilometrarna på rad, så hade det räckt gott och väl till att trava norrut och sedan österut, för att undersöka om skogen i Grossbolstorp verkligen går ända bort till Sibirien.

Hmmm. Hur långt hinner jag på två och ett halvt år?

### Hamnar i diskussion om begreppet ”det rörliga friluftslivet”. Finns det något orörligt? undrar jag.
### Då får jag fint svar av min vän Anneli.
### Hon ägnar sig åt den sortens friluftsliv genom att så snabbt som möjligt uppsöka en mossbelagd stubbe, en nedfälld fura eller en lagom stor sten, skriver hon. Där sitter hon sedan och luktar, tittar och känner in fri luft. Länge.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 101. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Svårare men roligare

– Bra, men du skriver lite långt … sa kollegorna om mina krönikor i husorganet.
– Jamen chefen vill ju att dom fyller?

Då hade jag redan gett ut min första kortprosasamling. Skriva korta texter är roligare. Svårare men roligare. Här är tre nya för i dag och några från mitt facebookplitande de senaste dagarna. Långskrivare, jag?!

Några nya:

Blir jag uttagen till OS-maran i Tokyo 2021 ska jag sikta på att bli bromsmedaljör.

***

Använd inte din standardfråga om du byter jobb från personalrekryterare till inskrivare inom äldreomsorgen.
– Vilken fråga?
– ”Var ser du dig själv om fem år?”.

***

Språkpoliser: de kränktas juniorlag.

***

Några nästan nya:

Skicka fångar som u-hjälp…
Vad hände egentligen med KD? Det var ju ett rart parti.

***

Förr var KD som en gammal moster som man inte höll med men som var snäll och hade läst snälla ställen i bibeln.

***

Telefonören ringer. 
– Med den presidenten kommer USA allt närmare en Dunning-Kruger-krasch.

Sen pratar vi inte mer om saken.

***

– Var har du utbildat dig?
– HS.
– ?
– Hemliga Skolan.

***

”Flickflocken tjatade” sa M-ledaren, tog mellannamnet Ed.

Kom med nåt nytt. Min gamla socken tog namnet Ny-Ed redan år 1600.

***

När barnen flyttat ut påminner vår diskmaskin ibland om Noaks ark.

***

Folkhälsomyndigheten överväger munskydd vid besök hos tandvården.

Det ska väl få tyst på den debatten.

***

### Dunning-Kruger-effekten: när någon som är inkompetent inte förstår att han är inkompetent och därför överskattar sin kompetens.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 096. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Jag vill kramas

Du tror ju inte att du ska hamna i karantän.
Kära nån vad tid vi har fått.

Förr:
Krama barn och barnbarn. Diskutera politik och slikt med gubbar varje måndag förmiddag. Gå på hemlig vandring med andra kloka gubbar varje torsdagförmiddag. Springa med fjärilsvännen. Äta räksmörgås i Mölnbacka bygdegård på onsdagar. Sitta på jury- och styrelsemöten, bemanna föreningskansli, gå på föredrag och utställningar, stå på scenen och (o)roa, trängas på stan någon gång, krama gamla arbetskamrater som en möter.

Sånt tog tid.

I dag:
Nu har jag all tid i världen.
Jag vill inte ha tid.

Jag vill kramas.

Hem | Om mig Skriva & prata Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 2 086. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

En svängom från Jungfrudalen till Käring-Kul

Skuggan i forsen.

En del platser har sin egen magi. För mig är sjön Mangen en sådan, i kanten av Brattforsheden mellan Karlstad och Filipstad.
Nu har vi tagit en ordentlig svängom, hon och jag.

Mangen är speciell för mig på många sätt.

Här satt jag darrande på bryggkanten första kursdagen, medan simläraren förgäves försökte få mig att gå ut i vattnet på en decimeters djup. Jag hade nästan drunknat i stalldammen hemma på gården några månader tidigare. När jag låg i dammen och skrek trodde jag att jag skulle dö och såg mitt åttaåriga liv passera revy. Efter den händelsen var jag livrädd för vatten i flera år. Skamset vägrade jag bada fast lärarn ville så väl.

Här har jag cyklat och småningom åkt moped varenda meter sandig stig och småväg på tallmons södra kant.

Här hörde jag Satisfaction första gången och började ana att det var Stones och inte Beatles som var fräna. Det fanns en jukebox i ett litet hus bredvid entrén. Jag tyckte aldrig att jag hade råd att stoppa pengar i en sådan men det hade andra, gudskelov.

Här lärde jag mig orientera på mitt livs första moderna orienteringskarta, en bit bort.

Här fick jag ihop det med henne som jag älskar. Då var det andra gången vi hittade varandra, de där krångliga ungdomsmånaderna. Vi har förresten sprungit partävling i orientering tillsammans här vid sjön, långt senare. Klarar ditt äktenskap det testet klarar ni allt.

Här har jag badat som pojkvän, som pappa och som morfar, nu sedan vattnet blivit min vän. Allt som krävs är en tennisboll och lite tid så kommer jag i. Frusen men inte rädd.

Värmlands Riviera

Mangen, Mangenbaden.  ”Värmlands Riviera” skrev man i reklamen. Evigt lång sandstrand, lätt brunaktigt vatten, sandbotten, tallkottar och två kinesiska vindkraftverk på Tjurhöjden strax intill. Där har du min ungdoms sjö. Vindsnurrorna är från 2012, men ändå. Ingen människa blir imponerad när jag hävdar att maskinhusen i topp på verken väger 125 ton styck. Folk blir gärna blasé vid en riviera.

Hit har vi åkt denna lördag. För att vi kan, för att det är värmebölja och för att jag måste ge mänskligheten en chans till revansch efter mitt inlägg om en annan badplats på Facebook häromdagen:

Vi kommer hit tidigt, sandstranden är flera kilometer lång och jag tycker mig se att folk definierar sig som dödliga vid Mangen. Respekt, rejält fysiskt avstånd och kort socialt sådant. Det gillar jag. Hundar hålls i när vi passerar, folk ler och hälsar.

Vi går tills vi känner oss säkra, långt från bryggan och servicebyggnaden. Frun och dottern tänker bada, fika och äta medhavd lunch. Det tänker jag med men först har jag planerat ett litet stolleprov på lördagsförmiddagen.

Det är ändå bara 27 grader varmt, molnfritt och knapp styrfart för vindkraftverken. Mindre motvind finns inte.
Jag är ändå bara 69 år plus en vårtermin. Hur ungt är inte det?
Det är ändå bara en sjö. Hur svårt kan det vara?
Med andra ord: jag ska springa runt min tionde sjö i livet. Mangen. Tjohoo!

Blöt keps och blöt halsduk

Nysmord med solskyddsfaktor 50 både här och där (tack fru), klädd i nydoppad kepa och lika drypande blöt snusnäsduk och med vattenflaska och plastad karta i hand ger jag mig i väg österut. Klockan är 10.10, det är 27 grader varmt och allt är lugnt, allt är lugnt. På fötterna mina slitnare skor (bätterskorna är rädda för lingonris än), på överkroppen t-tröja av funktionsmaterial, på benen korta tajts, dito.

Backen upp tillbaka till parkeringen går lätt, efter lite sicksackande vid minigolfbanan hittar jag nästa orangemärkta stolpe och pinnar iväg längs en sviktande stig mot nordost. Varm, glad och tacksam.

Tallar, tallar, nässelfjärilar, tallar, rasbranter bredvid stigen strax ovanför sjön, vänligt par med schäfer som fattar varför jag harklar mig på 40 meters håll, tallar, tallar, sand. Så går det till. Löpningen blir till rena Freia Melkesjokoladen denna dag. Den Virker opplivende og bidrar til å bevare sinnets munterhet”.

Första sommarstugan vid sjökanten, där delar sig strax stigarna och jag håller på att följa Brattforsleden åt sydost först, men ångrar mig och tar stigen efter sjön. Snart är jag ute på en grusväg, förstärkt sedan kineserna kom antar jag. Efter en stund ser jag två vita 90 meters torn med vingar på. Rotorerna har en radie på 113 meter, med torn och ”vinge” blir högsta höjden 146 meter. En enda rotor (”vinge”) väger 70 ton.

När jag joggar förbi nedanför höjden är det bara ett av verken som rör sig nämnvärt. Vi pratar om en solvarm junidag 2020 med stilla vindar över fosterlandet. Vem behöver alltför mycket ström nu, när varenda cell i trakten värms upp av direktverkande solenergi?

Siffrorna anar jag inte nu, dem hittar jag efteråt. Just nu kommer det en makaonfjäril och fladdrar förbi i snabb takt, den anar jag desto bättre. Har jag någonsin sett en makaon förut? Det blir en till, strax norr om Mangen, men det vet jag inte än.

En huggorm!

Dricker vatten då och då.
Vänder kepan med skärmen bakåt för att skydda nacken.
Dricker, räknar ut hur mycket jag kan dricka per kilometer om det ska räcka varvet runt.
En stor lada i långsamt förfall nedanför vägen berättar att här har inte varit tät skog i alla tider. Här har varit åker och äng.
Hittar ännu ett motiv för min rullande fotoserie ”Kontorslandskap”. Ett jakttorn med enklare kontorsstol.

Läser kartan.
Kliver förbi ännu en av många vägbommar här på östra sidan om sjön.
Dricker en mycket liten klunk, hoppas jag räknat rätt nu.
Joggar på, läser kartan, tar en klunk, vrider rätt kepan allteftersom vägen svänger. Kommer ut på en större väg, vänder västerut, nu är nordspetsen passerad.
Ser en kopparödla, hoppar till först, tror det är en huggorm. Ser en huggorm, hoppar igen. Han drar huvudet bakåt, gör sig beredd.
Dricker en klunk, läser kartan.

Jag, inte ormen.

Vid Mångshyttan (som heter så därför att där en gång låg en masugn när Nyed var tätast i landet på järnbruk) kliver jag ner till sjön och blöter kepsen och snusnäsduken igen. Blötan svalkar skalle och nacke gôtt.
Vid Hyttälven (som heter så därför att det alltså låg en hytta just där Mangen avvattnas) tar jag ett av mitt livs bättre bilder. Din skugga i forsen fångar du inte ofta, bloggare.

En sensation jag inte känt på 56 år

Sedan springer jag fel, har tagit fel bro över älven och hamnar på ett risigt hygge där det är omöjligt att springa med mina korta bloggarben. Nå, kurskorrigering är jag van vid, vi är snart på banan igen. Mindre grusväg söderut.

Jag springer förbi skylten Lining-Kul men den med Käring-Kul hinner jag stanna och fotografera. Jungfrudalen med. Kul betyder kullen, om du inte visste det. Lining har jag aldrig hört förut, inte som del av ett värmländskt ortnamn. Jag misstänker att det är en järnvägsterm, för vägen är spikrak och här gick en gång järnvägen mellan Lindfors och Bosjön. 60 centimeter bred.

Dricker lite till. Hamnar på ännu ett hygge när kartan tycker jag ska hoppa över från körvägen till Vildmarksleden, här någon kilometer väster om sjön.

Det är en så särskild dag, när jag springer runt mina drömmars sjö. När sprang jag senast utan långbyxor i skogen, bland fullvuxen växtlighet? Kom igen fästingar, jag kan flyga, jag är inte rädd! Redan när jag klev ut på hygget med älgtornet på andra sidan Mangen bestämde jag mig. Vad är en sugen fästing coronasommarn 2020? Jämt ittnô, som vi nyedsulvar säger.

En särskild dag är det. I stekande sol och med lyckligt hjärta känner jag plötsligt en sensation som jag inte känt sedan barndomens 60-tal. Känslan av mjuka fina knähöga vippor som smeker mina bara vader och knän. Kruståtel, älskade kruståtel!

”Krustådan ätes icke ogerna af kreaturen och är ett bland de gräs, som på torra och magra ställen lemna ett isynnerhet för får brukbart bete. Den är ganska täck med sin fina, lättrörliga vippa och sina glänsande-rödaktiga, liksom lackerade, strån, hvilka stundom åt temligen stora sträckor låna sin glans; gräset är nemligen mycket sällskapligt.”

Ur Utkast till svenska växternas naturhistoria II av C. F. Nyman, 1868.

Sista biten kommer jag in i tätare skog igen, löper till och med på asplöv och björklöv. Snart skymtar jag sandstranden. Titta, där står det två som jag känner och de har vatten till axlarna. Förundrade över att Mangens småabborrar inte är rädda för folk.

– Fryser ni?
– Nej.
– Inte jag heller. Ska vi fika?

Jag glömmer visa dem utskriften från Fornsök. Det finns rester av en stenåldersboplats 100 meter västerut och två till efter stranden vi sitter vid.

– Nu badar vi.

### Jag vet att det står ”Mången” på kartan. Kanske var det någon hitrest militär kartritare för 300 år sedan som ville ha det så?
### Vi andra säger ”Mangen”.
### Det tänker vi fortsätta med.

Hem | Om mig Skriva & prata Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 2 078. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Ge dig ut och läs

Spela och gå ut i naturen. Det är de två sysslor svenska folket ägnat corona-månaderna åt, har jag förstått.
Den ena av dem ger vinst varje gång.

En vanlig tisdag i juni ger vi oss alltså ut. Cykel bakpå draget, fikakasse i baksätet, karta i näven och solsken i blick.

För några år sedan hittade jag på att vi skulle ha cykelbanor i friskvårdsprojektet Hittaut här i kommunen. Det som tidigare hette Stolpjakten.

Nu är hög tid att rensa runt stolparna i sommarens fasta bana. Det får inte bli som i fjol, när älggräs, brännässlor och kanadensiskt gullris så småningom dolde kontrollerna tills inte ens vana orienterare hittade dem i juli.

Då blev det brandkårsutryckning. Nu vill jag vara ute mer i god tid.

Jodå. Här och där har det hänt en hel del sedan slutet av april. Jag rycker växter och trivs. Cyklar till några av stolparna, särskilt till de som står efter vår asfalterade bilfria banvall. Bofinken sjunger, göken gal, citronfjärilar flyger och vid stolpe 95, körvägsförgreningen, har skogsmyrorna byggt sig en färsk stack några decimeter bort.

Storspoven, helt nära
Färden går vidare, fyra timmar håller vi på. Under tiden kan vi:
– studera en tornfalk en lång stund, han jagar precis bredvid vägen och bilen.
– notera att någon valt att bygga sitt bo ovanpå ett älghorn uppspikat på en vägg.
– charmas av en gräsandhona med nio ungar i ån nära Österdeje.
– se och höra storspoven, en av mina favoritfåglar (rätt nära hemma också, det visste jag inte). Ett drama i tio minuter med två ilskna spovar som jagar bort en hungrig kråka.
– fundera över den ironiska vattenskål som en medmänniska ställt ut vid stolpe 88, körvägskröken.

Naturen är full av berättelser. Ge dig ut och läs. När jag skriver detta har 544 personer i vår lilla kommun registrerat stolpar som de har hittat. Jag hoppas att de också såg någonting mer.

Under tiden är de en belöning för oss arrangörer, varenda en.

### För övrigt tycker jag det är något kittlande med en lååång rak smal väg.
### Eller en krokig.
### De lockar.

Lockar.

Himlastegen.

Kommunens mittpunkt.

Landskapets längsta raksträcka.

Den ironiska vattenskålen.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 2 075. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)