Vara rädd för höga herrar

Jag har alltid vägrat uttala Trump på amerikanska. Truuuuump ska det heta, på karlstadmål med u:et långt uuutanför munnen.

I dag har jag börjat uttala Putin på mitt eget sätt. Jag säger det som när en berättar vad Lars Lerin heter i efternamn.

Pu-tiiin.

Prova gärna detta därhemma. Jag tycker min metod får världen att kännas säkrare.

Det är svårt att vara lika rädd för två härskare som en flinar åt.

### Lars Lerin flinar jag inte åt. Det är innerligt roligt att den begåvade människan slagit igenom så välförtjänt.
### Jag minns när han satt i tv och förklarade att han aldrig skulle bli recenserad i DN. Det visste han.
### Gôtt att Lars fick fel.

… och i går sprang jag femkilometersrundan genom Forshaga 30 sekunder snabbare per kilometer. Flitigt färgskrapande, målartvättande och målning ger resultat. En ska träna allsidigt 🙂

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson

Springer i stenig vrå

Springer på gammal sjöbotten, mellan tvärbranta öar som blivit till skogsholmar när landet stigit ur havet. Som en dramatisk men nytorkad skärgård är Bohusläns kustsocknar. Vägen slingrar sig fram nedom bergsbranterna för att inte slösa på den goda jorden. Intill varje berg en mangårdsbyggnad, hur nu det ordet kom till.

Vrångebäck heter trakten där jag joggar fram med tunga steg. Halv sju på morgonen springer jag aldrig lätt, särskilt inte utan frukost och vätska. Det gör ingenting, solen håller på och tinar det frusna gräset, över min skalle glider en korp, en sånglärka hälsar bortifrån krokig åker och över havsviken till vänster flyger en skarv. Det sällskapet är jag inte van vid.

Sinnena viktigare än springet
Doftar havet? Inte än, men glittrar gör det nu när jag är framme. Nästan ingen vind, inte ett människoljud men gott om fåglalåt. En dopping dyker, några måsar klagar, en ensam häger tar sig över bergskammen på andra sidan Åbyfjorden med lugna mjuka vingslag. Ingen flyger som hägern.

Nu känner jag lukten, tång antar jag.

Jag börjar bli fullvuxen. Den här kroppen måste inte springa fort, det avgör jag själv. Just nu är det första maj och jag har ett kustlandskap att ta in. Då är sinnena viktigare än springet.

Orden blir fyrkantiga
Fråga mig om trä och skog, där har jag språket. Händer och skalle vet vad getdoning, talje, blandskog, fyrskäring, blädning, låga, kolbotten, fångstgrop, humus, hålträd, plywood, kantkvist, vindfälle, ädellövskog, rotskott, predator, rådjursstämpel, föryngring, drivningsväg och granskott är.

Och glänta.

Här vid havet blir tanken grumligare. Hur mycket är en beaufort? Hur mycket är fem? Vilken färg ger det på vågorna? Varför heter det kölsvin? Orden blir fyrkantiga. Varje varv med en båt närmast mystiskt. Stod det inte trankokerirester på kartan?

Mitt Sverige, mitt i vägen
Nå, även detta går att lära sig. Nu börjar kroppen bli varm, takten ökar. Vägen slingrar, den vrånga bäcken hittar jag inte men det är inte så viktigt. Ordet vrång är släkt med vränga och vrå, där trivs jag. Det finns ett Sverige där du för det mesta kan gå eller springa mitt i vägen.

Där har du mitt Sverige. Det är inte bättre än någon annan del av landet.
Men det är mitt.

### I eftermiddag ska vi maja vid Vrångebäcks badplats. Sockerdricka, tablettask, liten chokladbit.
### Är det 60:e gången jag majar? Havet ska ligga nästan blankt, ur leran intill strandlinjen ska det spruta upp vatten här och där, då och då. Små miniduschar rakt ur dyn.
### Musslor?

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra

Arbetarbarnen idrottar mindre

Hur var det folk sa i min köping för? ”Jobbar du på bruket så är du med i Forshaga IF. Men jobbar du på kontoret är du med i SISU Forshaga.” FIF sysslar med fotboll och hockey, SISU med skidor, löpning och orientering. Vad uttrycket ville ha sagt var att idrotten var klassbunden.

Jag tog upp talesättet vid ett seminarium med idrottsrörelsen en gång. ”Det är värre än så”, sa hon som vunnit så många finnkamper och nu var aktiv centralt. ”Folk från arbetarhem är betydligt mindre aktiva inom idrotten överhuvudtaget, om vi ska generalisera. Så ser statistiken ut.”

När jag tittar på färskare statistik i dag, så stämmer bilden fortfarande. Folks benägenhet till idrott och fysisk aktivitet är tydligt koppad till deras ekonomi, utbildningsgrad och position på arbetsmarknaden. Eller närmare bestämt till pappans. Högre inkomst betyder mer idrottande och motionerande.

Det är visserligen skillnad mellan idrotterna. Sporter som har mer kroppskontakt har fler arbetarbarn aktiva, men sammantaget är ändå statistiken som den är.

Om detta kunde vi filosofera en hel del. Är övervikten också en klassfråga? Är det skillnad på glesbygd, mindre tätort och storstad?

Varför?
Jag får googla vidare.

### Diagrammet från från Johan R Norbergs och Johan Pihlblads artikel Den du är påverkar din delaktighet (Svensk Idrottsforskning, nr 3/2012).

 

LÄSTIPS
Klyftorna måste krympas
– gårdagens avsnitt, nr 7 i bloggserien om det svenska klassamhället

– Du ljuger, din bofink

Vardagmorgon på Grossbolstorp. Vaknar halv sex, en grad kallt ute, två skator och en grönfink vid fågelmatningen, tio stolpar i garaget. Den matematiken rymmer förväntan. Medan jag slevar i mig min mellansvenska filmjölk sjunger Blind Willie McTell om hur drygt det blir att ta sig över Jordanfloden.

– Dryyygt?! fnyser grönfinken. Dryyygt? Härifrån och till Spanien och tillbaka, det är dryyygt.
– Du ljuger, din bofink. Du har bott i vår trädgård hela vintern.
– I år ja. Inte odlar du nån vresros för det. Odla vresros. Jag är grönfink har jag sagt. Vi får se ut hur som helst.

Dags att bära stolpar
Då stoppar jag kartan i benfickan och fyller bilskuffen med numrerade stolpar. Tio röda ringar på 10 000-delen vill ha varsin kodad stolpe av mig, helst korrekt placerade. Rätt stolpe bakom rätt jättekast. På lördag börjar stolpjakten, jag vet folk som längtar.

Spettet får ligga i baksätet som det brukar. Försiktigt spänner jag fast det med högra säkerhetsbältet, en ska vara rädd om sina vänner.

Dä’ möe deler på ett spett.

Vi dras till varann
Finns det över huvud taget ett pappersark i världen som sätter igång min fantasi så lätt som en välritad karta? Jag tror inte det. Vid första parkeringsfickan blir jag sittande en lång stund och läser stolpjaktskartan som en roman. Varför ligger det ett gränsröse just där, vad är det för gräns, vem ritade upp den, hur länge har stenen stått? Vem trampade upp stigen första gången, vad levde hon för liv? Det heter Råtorp där nere, är det samma rå? Varför har jag aldrig sett jättebranten vid stolpe 50 förr?

Om kroppsarbete i generationer fantiserar jag.
Om inlandsisens och vattnets slitage och transporter. Den transporten pågår än.
Om riksvägen som drogs om och bröt stillheten här 1984. Eller var det 1983?
Om Grossbolstorp som hade 55 invånare vid folkräkningen 1890. Platser där jag bott en längre tid brukar ha haft 55 medmänniskor den gången. Vi dras till varann.

Lika tungt i år
Först plockar jag fram spettet och stolpe 50. Medan en korp nyfiket glidflyger över trätopparna och värderar mig räknar jag ut säkraste vägen på kartan. Storstigen mot pulkakullen, sedan den smala stigen uppför backen mot hygget, till höger innan sankmarken, en stunds trixande mellan småstigar fram till den improviserade grillplatsen, därefter kompass nerför sluttningen.

Jädrar, den branten är stor.

Jodå, jag ser hur vildsvinen har rotat här med. Jadå, spettet är tungt i år också, det blir inte lättare. Vad gör en inte för det allmänna bästa? Det är så roligt med all uppskattning vi får, så fint att veta att över 400 personer brukar ge sig ut för att leta efter våra fasta stolpar en vanlig sommar. Till och med sedan Pokémon Go kom.

Jag bonkar ner stolpen framför branten och traskar tillbaka uppför sluttningen, ner igen på andra sidan och bort till bilen. Svettig på ryggen, bra, detta kan du notera som power walk i träningsdagboken, Svensson.

Stolpe med koden täckt av en handske.

Eliten ser mig
Det blir fyra stolpar till, innan turen är över. Mellan stenarna, Stenröset, Stenen och Punkthöjden. För säkerhets skull läser jag in mig med kompass från flera håll när det gäller stenen. Tur att ingen elitorienterare ser mig.

Förresten är det en skicklig en som ser mig. Korpen.
– Tack för sällskapet, svartfôggel. Nu går jag hem. Du får kalasa på nån annan.

### Matematik? Nej, Grossbol och Grossbolstorp har ingenting med gross (tolv dussin) att göra. Början på vårt ortnamn kommer av gråt. En äng som var svår att skörda.

Vi kanske skulle ta och skaffa vresros?

 

LÄSTIPS:
Det är dags för en ny ideologisk offensiv
– gårdagens avsnitt, nr 6 i bloggserien om det svenska klassamhället

Löparlärdom nr 150

Jag har vänner som tar selfie varje gång de springer. Andra lägger ut karta över löprundan med sträcka, tid och kilometertid i diverse medier. Varenda gång.

Det där är springarens ensak, tycker jag. Var och en får bli salig på sin fason. Själv är jag av annat slag.

Lärdomen? Mitt råd är att du funderar på saken, internet glömmer aldrig. Personligen berättar jag gärna att jag springer, ibland till och med hur lång rundan är. Men du får inte veta tiden.

Aldrig.

Folk blir så avundsjuka när de hör hur mycket tid jag lyckas skrapa ihop på en enda kilometer.

LÄS MER:
Meny för alla löpsidorna

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra

Mysteriet med Graf III

”Högvatten, Norgegräns och Graf III är några ledtrådar inför nästa veckas utvandring. Det går någon och svär bland gråalarna.”

Så skriver jag. Högvattnet räknar han ut direkt, Vandraren. Det är vattentornet. Graf III klarar han inte.

Inte jag heller, visar det sig. Dret också.

Vi vandrar en förmiddag i veckan, det brukar bli tre timmar med fikarasten, och vi går så att vi får rejäl puls och svettas. ”Gryningspatrullen”, skriver jag i almanackan efteråt. ”11 km”. Till ritualen hör att den för dagen ansvarige ska skicka kamraten en gåtfull beskrivning i förväg.

Även denna vecka är det dags. 07.30 på klockan, några grader kallt, ishalka på elljusspåret när vi halkar uppför backen mot vattentornet. Därifrån skogsstigen neråt och över nya hygget och nerför branta backen mot södra infarten och gångbanan intill älven. I ryggsäckarna smörgås, varm dryck och clementiner. Efter älven en mindre hackspett i en torr björk.

Gåtornas lösning
Norgegräns? Mmm, förr trodde folk att Dyvelstenen, traktens egen bautasten, var gränssten mot Norge.

Var går det ”någon och svär bland gråalarna”? Svar: vid Löved. Löv som på al snart, ed som i svordom. Löv-ed. Herrgården med den uråldriga historien och prunkande växligheten heter så.

Allt det där är vardagsmat. Värre gåtor har vi hört. Vi fikar vid rastplatsen bredvid stigen intill fågelsjön Norra Hyn och ser tranor och svanor cirkulera över myrmarkerna. Efteråt hittar jag årets första tussilago på stigen, alltid en lycklig stund.

Den mindre kända tredje graven
– Nu får du hitta sista biten själv, säger jag till Vandraren och ger honom ett flygfoto med Graf III inritad. Han är synnerligen kartvan och nu ser han att det inte är någon båt vi ska till. Det är ett fornminne, okänt för honom och okänt för mig med till för några dagar sedan.

Jag har hittat en anteckning om en tredje forngrav på bergen en kilometer norr om Löved. De två Ätterösera känner vi redan. Bronsåldersgravarna där vi hörde en bronslur den gången jag höll miniföredrag om platsen, medan vi åt våra ostsmörgåsar. Det lät så bortifrån Ekenäs. Tre gånger. Vi undrar fortfarande vad det var. Kamraten var mycket imponerad över min tajming.

Brons. Gjort av koppar från Spanien och tenn från England. Eller var det tvärtom? Isolerade var de inte, förfäderna.

Den tredje graven fann jag på en karta på nätet och skrev ut. Nu ska vi bara hitta den i terränglådan också.

Klättrar och letar
Vi klättrar uppför branten strax norr om herrgården, ser hur vildsvinen har rotat i mossan i skogen uppe på platten, hoppar över ett rejält dike och följer stigen norrut. Passerar ett mindre hygge mellan Nordängen och Ätterösera och tittar på flygbilden jag skrev ut. Där är stensättningen markerad strax norr om hygget. Jag har ingen bättre karta med den inritad. Vi jämför med orienteringskartan och försöker lokalisera graven.

Det vet en väl att forngravar brukar ligga högt, med utsikt? Alltså klättrar och letar vi efter en samling stenar en bit upp i branten. Den ska vara rund, tre meter i diameter och 20-30 centimeter hög, skriver Riksantikvarieämbetet på utskriften jag delat ut.

Övermossad fyllning av 0.2-0.5 m st stenar varav en del skarpkantade. Upplagd på berg i dagen. Något utrasad i kanterna. Beväxt med tre tallar, mossa och ljung.”

Det är snart 30 år sedan ämbetet var här och tittade. Tallarna kan förstås vara fällda.

Hittar den inte
Det skulle ha blivit en triumf för mig som vandringsrundepåhittare. Tredje graven, än en gång skulle vi ha hört bronslurar och sett lurviga förfäder steka älg vid en munter lägereld. Men icke. Vi hittar den inte. Två kartnördar som vi, detta är ju bedrövligt.

Vi får gå hem, jag med svansen mellan benen.
Dret också. 
Detta går min ära förnär.

Dagen därpå har jag läst på om kartkoordinater och beväpnat mig med gps-klocka runt armen och Skogsstyrelsens webbapp i mobilen. Det får bli en löprunda. När jag närmar mig norra kanten på hygget klickar jag fram webbappen och följer den röda punkten som är jag, tills han når precis mitt i stensättningen, där den är utmärkt på webbkartan.

Vilken prima mänsklig pokémon en ändå är.

Då kommer tvivlet
Jaha. En grop precis bredvid stigen, nedanför berget. Men resten stämmer, tallar finnes, ljung och mossa likaså. Skymtar det inte lite sten under mossan jag står på?

Jag fotograferar och trivs. En börjar bli historiker, arkeolog nästan faktiskt. Mitt i symbolen för fornminnet lyser min röda dutt.

Sedan kommer tvivlet. Inte farao är det där en bronsåldersgrav. Det vet väl alla att gps-klockor inte visar rätt på metern.

Riksantikvarieämbetet har noga angett vilka kartkoordinater som gäller. Nu ser jag att min mobil indikerar koordinater enligt ett av systemen de nämner. Inte många siffror rätt där, inte. Har de råkat sätta ut felaktiga koordinater? Har de räknat fel när de skulle förvandla siffrorna till min mobils system?

Äntligen!
Mer och mer skeptisk börjar jag kuta runt i sluttningen norr om stigen, där vi letat förr. Nej, ingen rund sättning.

Då kliver jag till sist upp på en liten ås söder om stigen. Där, vid två nerfallna tallar finner jag den. En rund samling kantiga stenar, rejält överväxta av mossa. Koordinaterna i mobilen stämmer inte men placeringen på åsen känns rätt. Här har hon fått en bra viloplats med fin utsikt mot sol och skog.

När jag kommer hem läser jag hela den utskrivna texten. En ska läsa hela. Titta, där står det ju i svart på vitt, precis som det såg ut. Stensättningen ska ligga nio meter sydsydväst om en stig som går i östsydöstlig-västnordvästlig riktning, står det. Varför letade vi norr om stigen?

”Bergsavsats (Ö-V) på SV-sluttning av bergsrygg. Skogsmark (barrskog med inslag av lövskog) intill igenväxande kalhygge.”

Undrar vad hon heter som ligger där?
Åsa?

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra

Löparlärdom nr 149


Löparlärdom nr 149: Du blir aldrig fullärd som löpare.

 En gång fick jag en blåsa som var lika lång som höger långtå, bara för att jag läst en bok. Den sprack. Härom året höll jag på att få en arg tjäder i ögat.

Jag har försökt välta elhus i tegel, känt schäferkäftar runt vänster smalben, tävlat med tävlingslinnet bakochfram (vilket såg intressant ut på solbrännan efteråt), fallit handlöst bland lingon, druckit tvålvatten från vätskebältet i 30-gradig värme, repat glasögon mot jordklotet och tänkt mina djupaste tankar.

En får inte ge tappt.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra

Löparlärdom nr 148

 

Löparlärdom nr 148: Lopp jag trivts med.

Stockholmsmaran förstås. Fint att svänga höger efter Västerbron, gôtt för en självplågare att sega uppför Odengatan, jublande lyckligt att stappla in på Stockholms stadion och plötsligt sväva fritt i sista kurvan.

Pers!

Götajoggen. Friidrottstränaren Ulf Karlssons bästa idé som blev en sporre för så många av oss. Glatt lade vi på några kilometer extra i det färsktinade vårgruset när inbjudan kommit. I år då jädrar! Känslan när vi kom ut ur Mariebergsskogen och såg täten sträva på andra sidan viken. Tyvärr fick arrangörerna för sig att ”jogg” var ett gammalmodigt ord och 15 kilometer för långt, så de gjorde om loppet till en tiokilometare med nytt namn. Håhåjaja.

Lidingöloppet. En höstlig älskling. Så många backar uppåt och neråt att en blev full i skratt. Abborrbacken kände varje debutant till men inte att det fanns tjugo nästan lika pigga backar till. En gång blev jag biten av jordgetingar vid pinkstället i skogen strax innan start, en annan gång skrapade jag hela framsidan när jag stöp på en trädrot i en nerförrusning. Upp igen, upp igen, klockan går!

Berlin Marathon. Plattast av alla långlopp, bäst organiserat och varje steg tog du på historisk mark. Glömmer aldrig kyrkokören som sjöng, aldrig känslan när vi sprang fritt över gränsen mellan väst och öst. Perset blev drygt en minut för långsamt men det fixade jag i Stockholm några år senare.

Säffle Marathon. Enda loppet jag sprungit där vi blev bussade till starten eftersom maran trivsamt nog gick från punkt A där näset slutar och till punkt B vid Sporthälla idrottsplats. Bäst var snacket i bussen, näst bäst publiken på elva personer som flyttade sig norrut på näset i takt med oss löpare.

Karisänglunken. Min gamla klubb SK Örnens terränglopp gick alltid på första maj och då kåserade jag vid olika möten med arbetarrörelsen. Men sista gången, 2011, kunde jag inte låta bli att vara med, måste ju någon gång ha sprungit loppet vid min gamla folkskola. En klubb för idealister, ett lopp för oss som älskar idrottens idé. Tack!

25-mannaorienteringen. Inget långlopp (fast det går att ordna om du vänder kompassen fel) men likafullt en favorit. Att stå där i växlingsfållan, småfrysa och vänta på att få springa ut som en av fyra från klubben i den parallella sträckan är värt mycken träningsmöda i värmländskt lingonris. Skallen full av pirrighet, benen fulla av spring, terrängen småfinurlig på stockholmska sättet. Gôtt.

Nu pirrar det i belöningscentrum igen.

Hem | Om mig | Skriva & prata Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra

Gör om, OS-gudar

Usain Bolts stafett”kamrat” Nesta Carter var dopad. Nu blir laget av med sitt guld i OS i Peking 2008 på 4 x 100 meter. Bedrövligt. Mest synd är det om ännu några stackars idrottsmän som får ta emot sin OS-medalj på posten.

Gör om, gör rätt, OS-gudar.

Inled varje dag i nästa olympiska spel med en prisceremoni för alla de som skulle ha fått sin medalj redan tidigare.

Det kommer att vara mycket pedagogiskt.
Visa samtidigt bilder på storbild och i tv-bilder över hela världen på fuskarna.

Varje dag.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra

Friskvård via utökade rattrörelser

Min vän mopedgubben, parkbänkskommentatorn och misslyckade tryckkokarkonstruktören Viktor Root har tänkt på en sak. Det blev en dikt igen till hans samling Sanningar.

Bakgrunden om storebror Karlstad och dess smågrannar hittar du nedan.

Sanningen om friskvården

Förr fanns Karlstads bästa skidspår
i Forshaga
Nu heter stans bästa motionscentral
Kilenegården på Hammarö

Ju större stan blir
desto latare friskvårdspolitik

Måtte di aldrig bli 100 000
Dä’ blir för dyrt

för kranskommunerna.

Viktor Root

 

BAKGRUND: idealister byggde upp en fin motionsanläggning vid Vänerns strand i utkanten av Karlstad. Skutberget. Nu har kommunen sålt delar av den till någon som inte bryr sig och stängt resten, eftersom politikerna inte heller bryr sig. Resultatet blev att motionärer som använt motionscentralen nu strömmar söderut till en anläggning i grannkommunen Hammarö. Precis som de gjort i många år till grannkommunen Forshaga några mil norrut, när de velat åka skidor.

Friskvård via lääängre och lääängre rattrörelser.

Siffran 100 000 som nämns är det mål Karlstads politiker satt upp. Så många invånare vill de ha att bestämma över, för då blir allting bra.

 



PS. Till er som undrat vad gårdagens karta över Spanien med omnejd föreställer: de svarta punkterna och de vita, ofyllda, är bilden av två superkolonier av myror. Ett av myrsamhällena är 600 mil långt, säger forskarna. 600 mil av myror som inte slåss med varandra, vilket de gör med alla andra. DS.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra