26 528 kilometer belöning

Framtidstro? Javisst. Just nu jobbar vi med nästa sommars fasta kontroller i orienteringens friskvårdsprojekt Hitta ut.

Hittills i år har vi fått 370 personer att ge sig ut i skog och tätort för att leta orienteringsstolpar i Deje och Forshaga.

Kul!

Själv plitar jag på nästa års cykelbanor. Den här gången blir det två banor, en vid vardera av våra två tätorter i kommunen. Det är så inspirerande när vi ser statistiken för sommaren 2019 hittills:

195 stolpar ute. 370 personer har registrerat en eller flera kontroller, 18 har hittat alla. Tillsammans blir det 13 264 registreringar på Hittaut/Forshaga och de har gått, cyklat eller sprungit 26 528 kilometer på stigar, vägar, gator och i vilda lingonriset. 9 948 timmars friskvård, räknar datorn ut.

Vårt ideella arbete får sin belöning. Själv får jag många glada tillrop när jag möter stolpjägare i skogen.

Trivs.

Hem | Om mig Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 985. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

– Vi behöver kvinnliga förebilder!

Kajsa Rothman, Spanienkämpe och förebild.

Säga vad en vill om vår skrivna historia, men den är sannerligen herrarnas. Männens. Det gäller allt från makthavare till nobelpristagare; ska du bli hågkommen ska du ha snopp. Det är det första historieskrivarna tittar efter.

Kvinnornas insatser förträngs.

Gudskelov finns det folk som försöker ändra på detta. För en tid sedan kom barnboken Svenska hjältinnor. När Marianne Nilsson läste den upptäckte hon att väldigt få av kvinnorna var från Värmland. Nu tänker hon och Anette Rudin skriva en egen bok med värmländska hjältinnor. Marianne är jämställdhetsstrateg på Region Värmland och Anette företagsutvecklare.

– Vi behöver förebilder, säger Marianne Nilsson och ber om tips på sådana förebilder att berätta om.

Mina tio förslag
Här är tio förslag från mig, i all ödmjukhet. Meritlistorna kan göras mycket längre:

Maja Ekelöf: städerska och författare, fick sina läsare att se hur folkhemmet fortfarande var ett klassamhälle.

Kajsa Rothman: marathondansare, opinionsbildare, första svensk som anslöt sig som frivillig i spanska inbördeskriget.

Monica Ekström: före detta vänsterpolitiker, outtröttlig förkämpe för brottsofferjouren och mot barnfattigdom.

Gun-Britt Karlsson: folkbildare, miljökämpe, förläggare, bokcaféansvarig, kämpande antirasist.

Gerda Hellberg: ledande förkämpe för kvinnlig rösträtt.

Karin Söder: första kvinnliga partiledaren i vår riksdag, första kvinnan som utrikesminister.

Inga-Britt Ahlenius: generaldirektör för Riksrevisionsverket, envis korruptionsutredare.

Toini Gustafsson Rönnlund, född Karvonen: finska krigsbarnet som blev skidåkare i världsklass, tre VM- och fyra OS-medaljer (varav två guld).

Ann-Louise Skoglund: europamästare på 400 meter häck, idog poängsamlare för Sverige i Finnkampen.

Valfri SOS-operatör: vardagshjälte i det tysta, räddar liv varje dag.

Den boken ser jag fram emot.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 980. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Hösten, vi två och vårt barrskogsbälte

Två minuter i åtta en morgon i september tar vi på vardagsskorna. I dag är det den kära vännens tur att leda vår vandring. Hon för oss mot grusvägen bortom riksväg 62, visar det sig.

Vi ska gå en timme varje morgon när vi inte är upptagna med annat. Det är sen gammalt. En vecka gammalt. Två medelålders plus kan väl också få ha stolta höstambitioner?

Själv skriver jag dessutom Att göra-listor, det är sen 1957:

Byt kanalpaket till tv:n
Läs bokcirkelboken igen
Leta cykelkontroller till nästa sommars stolpjakt
Recensera Anders Ajaxsons skrift om Munkfors och Ransäter 1954

I backen upp mot riksvägen varnar nötväckan, hon brukar göra det. Regnmoln drar förbi i väster, det är elva grader varmt och mornarna har börjat mörkna igen märkte vi när klockradion ringde.

Det är vi som går.
Det är tiden som kommer till oss.

Gärna villa men först en rejäl trädgårdsmöbel
När vi gått förbi tunneln och hästarna och svängt höger mot Ängbråten kommer vi till den igenväxta ängen. Där, mitt i alsnåret, hade någon ställt en färsk trädgårdsmöbel sist jag sprang förbi.

Nu har det hänt saker. Ängskanten är inte igenväxt längre. Här ligger grus, dränering och början till husgrund, där det bara var al och gräs för tre veckor sedan. En ny villa på gång.

Aldrig har vi sett en mellansvensk villaidyll växa fram i den ordningen. Solparasollet först, sedan första spadtaget. Vi älskar det.

En lärorik stund vid kontroll 38
Vi vandrar vidare längs grusvägen. Vid sista torpet tar vi åt vänster in på milbanan. Andningen börjar komma igång, min hosta har äntligen släppt. Ibland pratar vi, ibland går vi tysta. Lyssnar på skogen, lyssnar på våra egna tankar.

I söndags var det DM i orientering någon mil norrut i vårt barrskogsbälte. Hon gick fram och tillbaka med överdragskläder från start till mål, jag satte ut orange skärmar och digitala dosor till kontroller. Veckan innan hade vi provlöpning av banorna och då hade någon stulit en av mina kontrollställningar. Inte ett spår kvar av den, bara åkglada spår av en fyrhjuling.

– Jag stannar vid 38:an och vaktar när jag satt ut de andra, sa jag. Vi ska inte ha nån kontroll stulen under vår tävling.

Där stod jag sedan vid kontroll 38 (dikesslutet) bland trollsländor, mygg och älgflugor och studerade orienteringsvärmland. Snabba 14-åringar som nästan välte kontrollställningen när de rusade förbi och stämplade. Runda damer med svamp i plastfodralet till kartan. Förvirrade herrar som svängde fel först i stigkorset strax bredvid men kom tillbaka. Medelålders löpvilliga som hade mer bråttom.

Det blev rena medicinen. De två timmarna, drygt, stärkte mitt självförtroende som orienterare. Sällan har jag sett så många komma gående till en kontroll, sällan så många som sprungit en bit på en stig och vänt om.

En ledsen liten tjej visste inte var hon var, jag visade henne på kartan. En glad men lätt äcklad kille ville ha hjälp och pekade på nacken. Där satt tre envisa älgflugor som trodde att de hamnat hos ett hjortdjur. Har du haft tre älgflugor i nackhåret, så förstår du den killens bön på hjälp.

På hemvägen, med dosorna och skärmarna i ryggsäcken och handen full av ställningar, fick jag min belöning. Några kantareller fanns det kvar i John Bauerskogen.

Spår av egoism
Detta pratar vi om, när vi inte går tysta. Om extrapassen på forna jobbet hon har tackat ja till, om mitt möte dagen innan med stolpjaktsfolket och om träffen nästa dag med Föreningen för Värmlandslitteratur.

I det längsta försöker jag blunda för hästspåren i milbanan. En hästägare har varit okamratlig igen. Vi har bott här sedan 1983 men det är först under sista året som någon börjat träna med häst i motionsspåren. Trots att det är elakt. Trots att kommunen sagt till. Trots att det bryter mot lokala ordningsstadgan.

Egoismen breder ut sig.
Somliga har svårt med inlevelse och empati.

Vårdslöst, nära folk
Efter min förra löprunda i hästspåren skrev jag i en lokal grupp på Facebook.

Tråkigt att en person fortsätter köra med häst i milbanan vid Sisugården. Färska spår i dag igen. Om hon (?) inte bryr sig om kommunens lokala ordningsstadga så kunde hon (?) väl åtminstone fundera över folkvett och medmänsklig hänsyn. Suck.”

När jag talade med folk i idrottsklubbens styrelse visade det sig att kommunen hade pratat med en kvinna, efter att hon kört vårdslöst nära folk i banan. Dubbelt dålig hänsyn av henne. Det finns skäl till varför man inte ska köra med häst i de motionsbanor vi byggt upp tillsammans. Jag slutade den ledsna tråden på Facebook såhär:

”Forshaga med omnejd är stort nog för såväl skidåkare som motionslöpare och hästfolk. (Ibland är det ju dessutom samma folk. Vem gillar inte hästar). Mitt ödmjuka förslag är att ingen färdas med häst i motionsspåren i fortsättningen och ingen löpare springer i vägen för hästar på några travbanor 😉

Blånande barrskogsmil
Vi vandrar vidare, uppför backarna i femman (hästspår där med), står vid högsta punkten och ser mil efter mil av blånande barrskog, travar neråt mot friluftsgården, plockar några kantareller i en backe, kommer hem.

67 minuter.
På grannens tv-antenn sitter en skata och räknar oss.

### Var bor vi egentligen? När jag bytt t-tröja ägnar jag 37 och en halv minut åt att försöka ta reda på om vi lever på taigan eller ej. Svar: det är komplicerat.
### Den ena kartan tycker att vi hör till norra barrskogsbältet. Den andra kallar oss sydliga. En tryckt bok tycker att gränsen går vid Dalälven.
### Strunt i det. När jag skriver detta är alla träd jag ser där ute barrträd. Alla utom elva. Det går att gå i skogen från vår lekplats till Sibirien – och hela tiden binder denna skog en massa kol.

Tack för det. 

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 979. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Resan dit där folk hälsar

Jag borde berätta om en lyckad resa, för så var det.
Ändå tänker jag hela tiden på kvinnan i hotellreceptionen som gjorde mig svarslös.

Först borde jag skriva om hur vår resa med Inlandsbanan äntligen blev av. Vi for hela vägen från Mora till Gällivare och tillbaka. Avslutade med en förvånad genväg hem med obyråkratiskt tågstopp i Molkom (!) och tågresa genom både barndomsbygder och nutida grannbygder (Pannkakan i Deje) där sannerligen inga persontåg går mer. Egentligen.

Jag borde berätta om mitt livs godaste rårakor med fläsk och lingonsylt i Siljansfors när vi kom med bil på väg till Mora.

Jag borde berätta om tågvärdinnornas service ombord på Inlandsbanans rälsbussar:
– Älg höger!
– Reindeers to the left!
– Nu är vi strax framme vid Polcirkeln. Här stannar vi i fem minuter så ni kan gå ut och fotografera. (Efteråt fick vi certifikat på att vi passerat den nordliga cirkeln).
– Snart kommer vi till Åsarna. Där är det matuppehåll. Här är menyn, ifall ni vill beställa någonting, så ringer jag.
– Säg till när ni vill köpa souvenirer, godis eller fika ombord.

Sedan kunde jag skriva om räksmörgåsen på Frösön, promenaden i Östersund och den gestaltade historiska vandringen med agerande skådespelare på friluftsmuseet Jamtli. Hur jag efteråt stod tårögd inne i gröna vågen-torpet med alla FNL-affischerna, debattpocketböckerna och NJA-gruppen på vinyl i högtalarna. Deras miljövisa från 1970:  ”Men när röken från fabriken slår ner på chefens hatt, då får vi en miljödebatt”.

Jag borde berätta om hur 14 timmar på tåg från Östersund till Gällivare inte alls kändes långtråkiga. Om de grekiska kvinnorna som jag undervisade i frågor kring inlandsis och jättekast.
– Ser ni en stor sten i skogen här, så har isen brought it here. Varenda en.
– Du borde bli mentor.
– Nja.

Gällivare sedan, Gällivare, oj oj oj! Pensionat först, promenader sedan, spännande sightseeing till Malmberget där hela tätorten ska flyttas. Sju kilometer flytt av stora villor och flerfamiljshus, sök på youtube, det är fantastiska filmer. Midnattssolen borde jag berätta om. Byggkranarna i Gällivare, där arbetslösheten är nära noll.

Jag borde berätta om hur jag skulle springa upp på Dundret och glatt valde en skoterled med 25 centimeter högt lingonris som snart övergick i blötmyr men aldrig tog sig upp på fjället, för där är det skoterförbud. Nå, dagen därpå fick jag min revansch. Rätta leden går att gå med barnvagn, jädrigt fort nerför.

Jag borde berätta om bilen vi hyrde billigt i kanten av Gällivare.
– Den är väldigt populär.
När vi kom fram till bilen var den en mindre skåpbil, men va’ hundan, vi fick fyra dagar till priset av en och den var kul att köra.

Jag borde berätta om Jokkmokk och det fantastiska samemuseet. Om hur vi fick en lokförare och tågvärdinna att för första gången i deras liv stanna i Sandsjönäs. Om våra vänner som visade sin stuga i Gubbträsk och utsikten i Storuman. Om min träningsrunda på Björn Ferrys väg och uppför hans stigar.

Dunket från tåget också, glöm inte dunket (klicka, se & hör!). Även det borde jag skriva två lyckliga rader om.

Jag borde berätta om det kompakta hotellet i Östersund som ersatt personalen med en sms-kod. Avslutningsvis om hur folk hälsar på en på stan i Gällivare, Jokkmokk och Storuman. Tvärs över gatan hälsar de.

Gör mig svarslös
Absolut. Det är bara det att jag hela tiden kommer att tänka på kvinnan i den där hotellreceptionen, när hon gav oss hotellnyckeln. Jag råkade nämna att vi kom åkande från Värmland.

– Du, svarade kvinnan bakom disken. Jag har haft min beskärda del av värmlänningar.

Trött naken blick. Beskärda del.
Inte kan en svara på sånt.

 

 

 

 

 

 

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 963. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Du ledde vid fjärde kontrollen

 ”Det finns bara en regel: två fötter i luften samtidigt vid vissa tillfällen under förflyttning, oftast framåt. Allt annat är oviktigt.”

Comeback i orienteringen har jag gjort många gånger. I år med.

Nå, en seger i skolmästerskapen för Nyed i sjätte klass, en etappseger i klassen Herrar 40 år, nybörjare, vid O-ringen i Arboga 1991 och en förvånad vinst i klubbens jaktstarttävling med handikapp Först I Mål Vinner! härom året gör mig inte till mästare.

Dock är jag igång igen.

Det blir för lite löparprat i bloggen. Dumheterna i världen är för många, naturen för ljuvlig och alla andra infall för pockande. De tar utrymme från berättelserna om hur man sätter ena foten framför den andra och skuttar igång. Vänta, skrev jag inte en definition  av löpning för några år sedan?

”Det finns bara en regel: två fötter i luften samtidigt vid vissa tillfällen under förflyttning, oftast framåt. Allt annat är oviktigt.

Då är du löpare.

Nu kan en trestegshoppare Olsson från västkusten visserligen påstå att det han gör passar in på definitionen. Mitt svar är att tresteg och höjdhopp också är löpning. Dessa sysselsättningar är de dåligt uthålligas variant av den gamla fina grenen Korta lopp.”

Klicka på länken definition  nu. Det finns en rolig fortsättning som bygger på Lena M Johanssons skala med löpningens olika stadier, från Stenstod till Tokrusa.

Hämta goa rötter
Låt oss ta det från början. Jag är som alla andra. Denna kropp och bifogade hjärna är tänkt att användas av en jägare/samlare. Det är dit evolutionen hunnit med oss. Vi är gjorda för att jaga ren och hämta goa rötter på andra sidan bergen. Alltså mår vi bra av att röra på oss.

I vinter har jag mått bra tre gånger i veckan, rent löpmässigt. Strävat och hållit mitt 500-metersspår runt gärdet vid friluftsgården öppet, varv efter varv i djupare och djupare snö. Älskat snöpulsningen som ändå krävts, gillat den särskilt mycket när spåret drivit igen i vilda snönätter. Nog har mina gener jagat ren. Numera vägren, men dock en ren.

I vår har jag därefter slitit stig. Sorgmanteln och trädpiplärkan är fina springkamrater.

Vore jag 43 skulle jag sätta pers på Götajoggen i vår residensstad strax. Det är jag nu inte och joggen har ängsligt folk både döpt om och krympt. Dessutom trivs mina vader bäst där skogen susar, nu när snön har smält.

Sådant kan jag leva med.

En populär ny motion
I några år har den kära vännen och jag hjälpt till med stolpjakten. Vi är med och ordnar så kommuninnevånarna får en karta i brevlådan och kan leta fasta stolpkontroller fem och en halv månad mellan snösmältning och älgjakt. En populär historia som fått hundratals följare och dessutom får oss själva att röra på oss.

Stolparna ska ju ut och i höst ska de hem igen. Ibland behöver de letas reda på och sättas upp igen under sommaren, när skogsavverkningar eller klåfingrigt folk råkat komma åt dem.

I år kom jag på att börja leta stolpar själv, när de nu står där. De flesta har jag ändå inte satt ut och de som är mina egna har jag slitit mer med än någon annan. Det är värre göra att först hitta på var en stolpe ska stå på kartan, sedan rekognosera platsen i terränglådan och slutligen bonka ner den med slägghammaren. Andra stolpletare behöver ju inte bära dit vare sig hammare eller buntar med stolpar.

Det började alltså med att jag sprang omkring och rekognoserade stolpställen till Hitta ut!  som arrangemanget numera heter. Sedan sprang jag med kompass och karta i hand, när de väl satt ute. Hittade och registrerade i appen.

En jäkel på att tycka om
Då slog mig tanken att det är en orienteringsklubb jag är med i. Vi sysslar med orientering. Det är den roligaste sport jag vet, att utöva. Om den kärleken har jag skrivit det här och det här i vår. Kärleken är besvarad, fast jag inte fattat det. Jag råkar bara vara bättre på att tycka om än på att vara bättre än dom som också tycker om.

Så i vår har jag gjort comeback, mer på allvar. Sprungit alla värmländska tävlingar utom en, varit med på klubbens träningar, framför allt kutat själv med karta i hand, olika banor som jag hittat på mellan stolpar jag inte tidigare besökt.

Det har gått bättre och bättre. Efter ett tag är det som om åtminstone tillstymmelsen till rumsuppfattning och lokalsinne börjar gro i skallen på mig. Ett sånt där sinne som vet skillnad på hit och dit.

De har gjort oss till bärare
”Med karta i hand”? Ha! Nuförtiden springer vi omkring med en mindre sportbutik i hand, när vi ska till. Orienteringssporten har de döpt om till ol. Det betyder orienteringslöpning. Oss utövare har de gjort till bärare.

Allt detta ska du bära med dig, för att göra din förmiddag i ol-skogen riktigt lyckad, om du är som den här närsynte 68-åringen:

Gps-klocka på vänsterarmen (så du kan ta tid själv, vad nu det ska vara bra för).

Kompass i högernäven (så du vet var den magnetiska nordpolen just nu ligger, alltid bra att veta).

Hållare till kontrolldefinitioner på vänster arm (så du slipper titta på de som är tryckta på kartan och till exempel berättar att första kontrollen är en sten).

Den digitala stämlingspinnen på höger långfinger (så systemet vet när du varit vid alla kontroller och att du besökt dem i rätt ordning).

Förstoringsglas på vänster tumme (så du ser att det är en karta du har i handen).

Karta, noga hopvikt i vänster hand (så du faktiskt kan hitta en sten på ett berg i Ekshärad som du aldrig besökt förut).

Den magiska stenen
Det där sista är magiskt.

Det går att sätta en närsynt 68-åring i bil, förflytta honom till Ekshärad 81 kilometer längre norrut i Klarälvdalen, starta en klocka och skicka ut honom i vilt främmande skog och be honom hitta en meterhög sten han aldrig sett förut bortom en mosse han aldrig sprungit på förut, ovanpå ett berg han inte visste fanns. Och – han klarar det. Han som är jag. För det mesta hittar jag faktiskt stenbumlingen som legat där sedan inlandsisen och väntat på mig.

Den saken upphör aldrig att förvåna mig. Sist blev jag trea i min blandade klass, slagen med bara drygt en minut av en segrare som är 23 år yngre. Jag sa ju att jag har gjort comeback.

Skorna luktar skog och lycka.

### När du gått i mål sticker du pinnen i nästa digitala dosa.
### Ut kommer en pappersremsa med dina mellantider.
### Några timmar senare kan hela världen se på nätet att du ledde vid tredje och fjärde kontrollerna.

Vänta bara.
Nästa gång, då du.
 

Hem | Om mig |Löpning
Inlägg nr 1 954. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

När jag äntligen fattar att kärleken är besvarad

Obesvarad kärlek skrev jag, om mitt förhållande till orienteringssporten. Då får jag svar på tal:

Obesvarad? Utan såna som du vore orienteringen bara en sport.

Naturligtvis har han rätt, min vän Tomas Nilsson i Arvika. Det är bara jag som inte har fattat det. OL-sporten älskar mig tillbaka, trots min plats i resultatlistorna. Hon och jag hör ihop och det finns massor av skäl till vår kärlek:

Att vi gör det i skogen, den som vi alla kommer ifrån.
Att vi kan höra fågelsång under tiden.
Att en har nåt så vackert som en karta i handen.
Att sporten varje gång påminner mig om vår kloka allemansrätt.
Att jag får springa på sviktande stigar.
Att jag än en gång får fundera över vem som gick först på dessa stigar och började skapa dem och över alla som därefter gått dem före mig. Eller sprungit.
Att vi rör oss bland terränglådans många kulturminnen som kolbottnar, stengärdsgårdar, jordkällare, stugruiner och gränsrösen.
Att vi har vårt eget kärlekens språk med hemliga hälsningar som ”gå fram-tid”, ”startpunkt”, ”branten, uppepå”, ”stenen, sydvästra”, ”näsan, nordvästra foten”, ”lilla naturliga gropen” och evigt unga ”berg i dagen”.

”Näsan, nordvästra foten”. Är inte det ett underbart uttryck som man bara måste älska?

Nu hör jag bofinksång igen.

Det är mitt folk
Min kärlek är besvarad, jag inser det nu. Orientering är när du tar en tredjedel folkvett, en tredjedel bondförnuft och en tredjedel demokrati och skakar om. För säkerhets skull gör du det i doftande skogsmiljö med ett gärde i närheten, fyllt av ryggsäckar med kaffetermosar, smörgåslådor och naturkärlek. Några av ryggsäckarna är av gulnad smärting, några av neonfärgad nylon. Här möts de.

Det där är jag. Ryggsäckarna är mitt folk. De obemannade hinkarna där man betalar för parkeringen är mitt folk. 70-åringen som diskuterar sitt vägval på kartan med 11-åringen, som vore de jämnåriga, de är mitt folk. Jag hör hemma där.

Jag hör hemma i en idrott där du inte kan hitta minsta kolapapper på målgärdet efteråt. Trots att vi var tvåtusen personer på gärdet för bara några timmar sedan, med kiosk och allt.

Vår stora paradox
Orienteringssportens stora paradox kommer jag på, när jag läser Tomas Nilssons svar. Detta att vi är klasslösa. Den saken har jag heller inte begripit förrän då.

Såhär är det. En gång pratade jag med en garvad sportjournalist från min favorittidning.
– Ni orienterare, sa han, ni har förbaske mig hur många klasser som helst. Det enda som fattas är en spermieklass. Men den kommer väl snart, den med.

Han var innerligt trött på alla våra resultatlistor med klasser för allt. Just då lät jag bli att berätta att jag en gång vann en femdagarsetapp i klassen Herrar 40 år, nybörjare.

Riddarhyttan, det var tider det.

Nå, våra kära sportskribenter ska inte bestämma hur vi ska organisera vår idrott. Det avgör vi själva. Alltså har vi klasser för varje åldersgrupp och två kön, för inskolningsbarn, nybörjare, folk som behöver följeslagare, folk som åker rullstol, motionärer och elit. På min tävling i lördags var vi 56 klasser, om jag räknar rätt.

Det är det som är paradoxen. Ty hur är det mitt gamla favorituttryck lyder, orden som beskriver det klasslösa samhället? ”Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov.”

Precis så fungerar orienteringssporten. Precis som de orden. Det är därför den är mycket mer än en sport.

Tack Tomas, för att du fick mig att inse det.

### Förra inlägget i ämnet:
Träff med min obesvarade kärlek

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 945. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Träff med min obesvarade kärlek

Tänk om det finns fler obesvarade kärlekar i världen än besvarade. Vilken hemsk tanke.
Nu har jag varit hos min, den obesvarade.
Hon hälsar och ler.

Det var bra länge sedan, men nu ska det ske. Lördagsmorgonen är krispig, på Grossbolstorp har vi is på bilrutorna. Ryggsäcken är packad sedan i går kväll, även extratröja och förstoringsglas. Jag vaknar vid sextiden, pirrig, drygt en halvtimme före väckarklockan. Fyller termos och smörgåslåda och lägger ner dem också. Äter frukost, läser sådant som gubbar läser innan denna sortens kärleksmöten, känner hur det börjar vattnas i munnen. Sätter mig i bilen och kör söderut och därefter till höger ut på E18.

Vi ska ses strax bortom Segmon är det bestämt. Tallmossen heter platsen för vår date, jag hoppas så den blir ljuv.

Vår kära aschelvärmer
Berättade jag om ryggvärken? Hårt trädgårdsarbete och tungt bortbärande av kilovis med gamla löpartidskrifter ur garage litar på den late. I går hade jag lumbago tror Google, fast det undrar jag, men ont gjorde det och lika ont denna morgon. Lätt provlufs på villagolv gör sällan saken bättre. Någonstans i kanten av ländryggen sitter en lynnig jäkel och sticker mig med synål på oregelbundna tider. Jag masserar, stretchar, putar med magen och tar 400 milligram antiinflammatorisk värktablett men bäst nytta gör den tjeckiska metoden.

Har du aldrig hört talas om den? Det är enkelt. Du trycker på en knapp på en Skoda Octavia, då sätter han igång. Vår kära aschelvärmer. Vi tror i alla fall han heter så på gammeltjeckiska, mojängen som värmer både bilens och mitt säte tills ryggen mjuknar och sinnet smälter.

När jag kommit halvvägs är jag nästan bra. En får inte ge tappt, nu när solen skiner och vi har träff och allt.

Så säger de alltid
Jag svänger av europavägen, in på grusvägen och parkerar på ett gärde. Lägger 20 kronor i en hink för besväret, en vacker sed. Passerar den längsta toalettkö jag sett i april 2019 och slår mig ner. Smörgås, kaffe och struntprat med gamla vänner som berättar att de är otränade.

Det påstår de alltid, strax innan de ska till att bevisa motsatsen.

Jag överdrev förut, när jag påstod att vi hade träff. Sanningen är att jag kommer oanmäld. Alltså kliver jag fram till ett av tälten och anhåller om anmälan. De ber att få se min pinne, jag plockar fram den och allt är klart. Joggar lätt 500 meter över ett gärde, stannar i en skogskant och pinkar och knyter om skorna, det hör till ritualen. Kliver fram till ett snöre och vill komma in i gemenskapen. Det får jag. Strax därpå står jag bredvid en korg med kartor som ser intressanta ut.

Jag älskar kartor som ser intressanta ut.

Kroppen är ovan
Nu – börjar min oanmälda träff med kärleken. Jag joggar ivrigt längs en körväg till startpunkten, väljer väg under tiden och ökar takten. Första gången på allvar i år, då är det alltid ovant men snart känner kroppen och skallen att de vill åt samma håll som kartan pekar.

Tornet, nr 154. Tre minuter och tjugo sekunder är inte det bästa jag kan, men vi är på väg och rätt går vi, skallen och jag.

Så där håller det på sedan. Skogen är lättsprungen, bofinken sjunger, marken är ovanligt torr för en tävlingspremiär och förstoringsglaset med sin rem runt tummen gör sitt jobb på ett alldeles lysande sätt. Premiär! Jag ser både sten och stig på kartan, vimsar visserligen vid ett skogsdike på väg till stenen, nr 156, men en kan inte få allt.

Plötsligt kommer jag på mig med att smånynna bland alla löpande medmänniskor, denna perfekta dag för en säsongstart. Banan är härligt rytmisk, terrängen trivsamt omväxlande, missarna och löptakten fullt normala för en kass 68-åring och jag känner hur lyckan strömmar genom musklerna.

Hade jag ont i ryggen i går? Asch, det var väl inget för en gammal 68:a. Kamp lönar sig. Aschelvärmern for president. Tjohoo!

# Den obesvarade kärleken är som du förstår orienteringssporten. Det var en så fin dag vid målgärdet på gränsen mellan Grums och Säffle kommuner.
# Säg inget till nån, jag gick inte jämt gôrbra, men jag slog en som jag känner och fick stryk av en annan.
# I dag kom den obesvarade kärleken och jag en aaaningens aning närmare varandra. Jag börjar tro att hon förstår mig och vill starta om.

### Fortsättning, nästa inlägg:
När jag äntligen fattar att kärleken är besvarad

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 944. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

När självsuggestionen inte fungerar

Alla dagar är inte solskensdagar i sinnet. Inte ens för den som gillar att avsluta inlägg med det självsuggererande lilla ordet ”trivs”.

Vaknar. Plockar tvätt. Vattnar blommorna på övervåningen. Plockar disk. Drar ett par drag med dammsugaren. Drar två till. Gör frukost.

Ingen trivsel.

Sitter vid köksbordet en stund och tittar ut på våren. Skriver på Facebook:

När solen skiner men en är ledsen är 15 pickande bofinkar utanför köksfönstret bra uppiggare.

Det där sista är sant. En stund. Till sist är det ändå bara en sak som hjälper denna kropp, när livet och löpabstinensen suger. Att dra på löparkläder och skor och sticka ut på en runda.

Så då gör jag det.
Nu.

Om mig Flickan med flätorna och förnekarnas flyktingströmmar
Inlägg nr 1 939. (c) Sven-Ove Svensson

Mobila bondepraktikan, del 1

Mobilselfie.

Rattmess i februari: Kör inte bil när du messar i februari, ty då kommer du att stava fel. Det är ishalkan som gör det.

Första gruslöpardagen: Så mycket snö som smält, där du springer på grus första gången för året, så mycket vatten ska Moder Natur bära till ditt trädgårdsland i sommar.

Första sädesärlan: Om du surfar på nätet första gången du ser sädesärlan får du bra uppkoppling resten av året. Det är därför hon kallas Fågel wifi.

Mässmess: Skärmdumpa aldrig ett sms, det betyder otur. Då blir du själv dumpad innan Persmäss.

Midsommarafton: Lägg sju mobiler under kudden när du går och lägger dig på midsommarafton. Då får du fjorton intressanta förslag. Glöm inte lämna tillbaka telefonerna när ni vaknar.

### Medelåldern på män som stavar sitt tilltalsnamn ”Sven-Ove” är 65 år, meddelar Statistiska Centralbyrån.
### De som stavar det ”Sven-Owe” (med w) är 55 år.
### Spolingar.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 928. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Skolar in skor i vårlig lycka

Det är den där dagen då björkarna speglar sig, skorna ska få lära sig något nytt och …

… asch, vi tar det från början.

Tisdag på Grossbolstorps höjder. Det är inte första dagen i år som solen skiner när jag snör på mig nya löparskorna på trappan, inte första gången grönfinken ropar ”dry!” och talgoxen ”titify!” när jag joggar uppför gångbanebacken, inte första gången det skriar en spillkråka från en asp i närheten när jag börjar få igång pulsen.

Vi har haft fina vårdagar förut med solsken på näsan och takdropp i blick.

Ändå är det den där speciella dagen som jag varit med om så många i mitt löparliv. Den brukar komma i början av mars men i dag är det fortfarande februari. Dagen då jag inte tar några vantar på mig och ingen mössa. Dagen då två ljud ska dominera, bara jag hinner ta till höger borta vid varghundarna och springa vidare på krokvägen bort mot Ängbråten.

Nu – hör jag det. Det porlar smält snö uppifrån bergen. Det tassar lyckliga löparsteg mot grus, den fina första gången för året. Grusvägspremiären.

Första goa leran
Grattis, nya skor, härmed är ni invigda. Nu har ni kutat grusväg, äkta svensk grusväg om våren, där snön precis har smält och en och annan björk stilla speglar sig i lerpölarna. Hoppas ni ska älska det lika mycket som jag.

Jag tycker björkar är vackra. Jag älskar vårdagen då jag får första goa leran på skorna, då gruset knastrar där det är torrt och leran klafsar där det är blött. Hör du? Hör, nu klafsar stegen hoppfullt igen.

Borta vid löprundans andra stall doftar det häst på långt håll, i skogskanten vid sista torpet ligger snön fortfarande och skuggar sig. Det är vår på Grossbolstorps höjder. Sol på näsan, flås i bröstet, ”titify” igen från oxen.

Trivs.

### När jag vänt vid Ängbråten letar jag mig ner i samhället ännu en gång i löparlivet.
### På väg tillbaka önskar Eder utsprungne att han hade haft en krona för varje gång han joggat uppför just den backen.
### Det skulle ha räckt till en rejäl bättermiddag för två med övernattning i finsvit på Loka brunn.*)

*) Eller väldigt många knäckebrödskivor utan smör men med en skivad ägghalva på, plus tomatskivor, gurka och italiensk salladskrydda om det händelsevis varit 2-dag i Eder numera hemkomnes tisdagstillvaro.

Ty det var det.

Om migLöpa
Inlägg nr 1 927. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)