När jag äntligen fattar att kärleken är besvarad

Obesvarad kärlek skrev jag, om mitt förhållande till orienteringssporten. Då får jag svar på tal:

Obesvarad? Utan såna som du vore orienteringen bara en sport.

Naturligtvis har han rätt, min vän Tomas Nilsson i Arvika. Det är bara jag som inte har fattat det. OL-sporten älskar mig tillbaka, trots min plats i resultatlistorna. Hon och jag hör ihop och det finns massor av skäl till vår kärlek:

Att vi gör det i skogen, den som vi alla kommer ifrån.
Att vi kan höra fågelsång under tiden.
Att en har nåt så vackert som en karta i handen.
Att sporten varje gång påminner mig om vår kloka allemansrätt.
Att jag får springa på sviktande stigar.
Att jag än en gång får fundera över vem som gick först på dessa stigar och började skapa dem och över alla som därefter gått dem före mig. Eller sprungit.
Att vi rör oss bland terränglådans många kulturminnen som kolbottnar, stengärdsgårdar, jordkällare, stugruiner och gränsrösen.
Att vi har vårt eget kärlekens språk med hemliga hälsningar som ”gå fram-tid”, ”startpunkt”, ”branten, uppepå”, ”stenen, sydvästra”, ”näsan, nordvästra foten”, ”lilla naturliga gropen” och evigt unga ”berg i dagen”.

”Näsan, nordvästra foten”. Är inte det ett underbart uttryck som man bara måste älska?

Nu hör jag bofinksång igen.

Det är mitt folk
Min kärlek är besvarad, jag inser det nu. Orientering är när du tar en tredjedel folkvett, en tredjedel bondförnuft och en tredjedel demokrati och skakar om. För säkerhets skull gör du det i doftande skogsmiljö med ett gärde i närheten, fyllt av ryggsäckar med kaffetermosar, smörgåslådor och naturkärlek. Några av ryggsäckarna är av gulnad smärting, några av neonfärgad nylon. Här möts de.

Det där är jag. Ryggsäckarna är mitt folk. De obemannade hinkarna där man betalar för parkeringen är mitt folk. 70-åringen som diskuterar sitt vägval på kartan med 11-åringen, som vore de jämnåriga, de är mitt folk. Jag hör hemma där.

Jag hör hemma i en idrott där du inte kan hitta minsta kolapapper på målgärdet efteråt. Trots att vi var tvåtusen personer på gärdet för bara några timmar sedan, med kiosk och allt.

Vår stora paradox
Orienteringssportens stora paradox kommer jag på, när jag läser Tomas Nilssons svar. Detta att vi är klasslösa. Den saken har jag heller inte begripit förrän då.

Såhär är det. En gång pratade jag med en garvad sportjournalist från min favorittidning.
– Ni orienterare, sa han, ni har förbaske mig hur många klasser som helst. Det enda som fattas är en spermieklass. Men den kommer väl snart, den med.

Han var innerligt trött på alla våra resultatlistor med klasser för allt. Just då lät jag bli att berätta att jag en gång vann en femdagarsetapp i klassen Herrar 40 år, nybörjare.

Riddarhyttan, det var tider det.

Nå, våra kära sportskribenter ska inte bestämma hur vi ska organisera vår idrott. Det avgör vi själva. Alltså har vi klasser för varje åldersgrupp och två kön, för inskolningsbarn, nybörjare, folk som behöver följeslagare, folk som åker rullstol, motionärer och elit. På min tävling i lördags var vi 56 klasser, om jag räknar rätt.

Det är det som är paradoxen. Ty hur är det mitt gamla favorituttryck lyder, orden som beskriver det klasslösa samhället? ”Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov.”

Precis så fungerar orienteringssporten. Precis som de orden. Det är därför den är mycket mer än en sport.

Tack Tomas, för att du fick mig att inse det.

### Förra inlägget i ämnet:
Träff med min obesvarade kärlek

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 945. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Träff med min obesvarade kärlek

Tänk om det finns fler obesvarade kärlekar i världen än besvarade. Vilken hemsk tanke.
Nu har jag varit hos min, den obesvarade.
Hon hälsar och ler.

Det var bra länge sedan, men nu ska det ske. Lördagsmorgonen är krispig, på Grossbolstorp har vi is på bilrutorna. Ryggsäcken är packad sedan i går kväll, även extratröja och förstoringsglas. Jag vaknar vid sextiden, pirrig, drygt en halvtimme före väckarklockan. Fyller termos och smörgåslåda och lägger ner dem också. Äter frukost, läser sådant som gubbar läser innan denna sortens kärleksmöten, känner hur det börjar vattnas i munnen. Sätter mig i bilen och kör söderut och därefter till höger ut på E18.

Vi ska ses strax bortom Segmon är det bestämt. Tallmossen heter platsen för vår date, jag hoppas så den blir ljuv.

Vår kära aschelvärmer
Berättade jag om ryggvärken? Hårt trädgårdsarbete och tungt bortbärande av kilovis med gamla löpartidskrifter ur garage litar på den late. I går hade jag lumbago tror Google, fast det undrar jag, men ont gjorde det och lika ont denna morgon. Lätt provlufs på villagolv gör sällan saken bättre. Någonstans i kanten av ländryggen sitter en lynnig jäkel och sticker mig med synål på oregelbundna tider. Jag masserar, stretchar, putar med magen och tar 400 milligram antiinflammatorisk värktablett men bäst nytta gör den tjeckiska metoden.

Har du aldrig hört talas om den? Det är enkelt. Du trycker på en knapp på en Skoda Octavia, då sätter han igång. Vår kära aschelvärmer. Vi tror i alla fall han heter så på gammeltjeckiska, mojängen som värmer både bilens och mitt säte tills ryggen mjuknar och sinnet smälter.

När jag kommit halvvägs är jag nästan bra. En får inte ge tappt, nu när solen skiner och vi har träff och allt.

Så säger de alltid
Jag svänger av europavägen, in på grusvägen och parkerar på ett gärde. Lägger 20 kronor i en hink för besväret, en vacker sed. Passerar den längsta toalettkö jag sett i april 2019 och slår mig ner. Smörgås, kaffe och struntprat med gamla vänner som berättar att de är otränade.

Det påstår de alltid, strax innan de ska till att bevisa motsatsen.

Jag överdrev förut, när jag påstod att vi hade träff. Sanningen är att jag kommer oanmäld. Alltså kliver jag fram till ett av tälten och anhåller om anmälan. De ber att få se min pinne, jag plockar fram den och allt är klart. Joggar lätt 500 meter över ett gärde, stannar i en skogskant och pinkar och knyter om skorna, det hör till ritualen. Kliver fram till ett snöre och vill komma in i gemenskapen. Det får jag. Strax därpå står jag bredvid en korg med kartor som ser intressanta ut.

Jag älskar kartor som ser intressanta ut.

Kroppen är ovan
Nu – börjar min oanmälda träff med kärleken. Jag joggar ivrigt längs en körväg till startpunkten, väljer väg under tiden och ökar takten. Första gången på allvar i år, då är det alltid ovant men snart känner kroppen och skallen att de vill åt samma håll som kartan pekar.

Tornet, nr 154. Tre minuter och tjugo sekunder är inte det bästa jag kan, men vi är på väg och rätt går vi, skallen och jag.

Så där håller det på sedan. Skogen är lättsprungen, bofinken sjunger, marken är ovanligt torr för en tävlingspremiär och förstoringsglaset med sin rem runt tummen gör sitt jobb på ett alldeles lysande sätt. Premiär! Jag ser både sten och stig på kartan, vimsar visserligen vid ett skogsdike på väg till stenen, nr 156, men en kan inte få allt.

Plötsligt kommer jag på mig med att smånynna bland alla löpande medmänniskor, denna perfekta dag för en säsongstart. Banan är härligt rytmisk, terrängen trivsamt omväxlande, missarna och löptakten fullt normala för en kass 68-åring och jag känner hur lyckan strömmar genom musklerna.

Hade jag ont i ryggen i går? Asch, det var väl inget för en gammal 68:a. Kamp lönar sig. Aschelvärmern for president. Tjohoo!

# Den obesvarade kärleken är som du förstår orienteringssporten. Det var en så fin dag vid målgärdet på gränsen mellan Grums och Säffle kommuner.
# Säg inget till nån, jag gick inte jämt gôrbra, men jag slog en som jag känner och fick stryk av en annan.
# I dag kom den obesvarade kärleken och jag en aaaningens aning närmare varandra. Jag börjar tro att hon förstår mig och vill starta om.

### Fortsättning, nästa inlägg:
När jag äntligen fattar att kärleken är besvarad

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 944. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

När självsuggestionen inte fungerar

Alla dagar är inte solskensdagar i sinnet. Inte ens för den som gillar att avsluta inlägg med det självsuggererande lilla ordet ”trivs”.

Vaknar. Plockar tvätt. Vattnar blommorna på övervåningen. Plockar disk. Drar ett par drag med dammsugaren. Drar två till. Gör frukost.

Ingen trivsel.

Sitter vid köksbordet en stund och tittar ut på våren. Skriver på Facebook:

När solen skiner men en är ledsen är 15 pickande bofinkar utanför köksfönstret bra uppiggare.

Det där sista är sant. En stund. Till sist är det ändå bara en sak som hjälper denna kropp, när livet och löpabstinensen suger. Att dra på löparkläder och skor och sticka ut på en runda.

Så då gör jag det.
Nu.

Om mig Flickan med flätorna och förnekarnas flyktingströmmar
Inlägg nr 1 939. (c) Sven-Ove Svensson

Mobila bondepraktikan, del 1

Mobilselfie.

Rattmess i februari: Kör inte bil när du messar i februari, ty då kommer du att stava fel. Det är ishalkan som gör det.

Första gruslöpardagen: Så mycket snö som smält, där du springer på grus första gången för året, så mycket vatten ska Moder Natur bära till ditt trädgårdsland i sommar.

Första sädesärlan: Om du surfar på nätet första gången du ser sädesärlan får du bra uppkoppling resten av året. Det är därför hon kallas Fågel wifi.

Mässmess: Skärmdumpa aldrig ett sms, det betyder otur. Då blir du själv dumpad innan Persmäss.

Midsommarafton: Lägg sju mobiler under kudden när du går och lägger dig på midsommarafton. Då får du fjorton intressanta förslag. Glöm inte lämna tillbaka telefonerna när ni vaknar.

### Medelåldern på män som stavar sitt tilltalsnamn ”Sven-Ove” är 65 år, meddelar Statistiska Centralbyrån.
### De som stavar det ”Sven-Owe” (med w) är 55 år.
### Spolingar.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 928. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Skolar in skor i vårlig lycka

Det är den där dagen då björkarna speglar sig, skorna ska få lära sig något nytt och …

… asch, vi tar det från början.

Tisdag på Grossbolstorps höjder. Det är inte första dagen i år som solen skiner när jag snör på mig nya löparskorna på trappan, inte första gången grönfinken ropar ”dry!” och talgoxen ”titify!” när jag joggar uppför gångbanebacken, inte första gången det skriar en spillkråka från en asp i närheten när jag börjar få igång pulsen.

Vi har haft fina vårdagar förut med solsken på näsan och takdropp i blick.

Ändå är det den där speciella dagen som jag varit med om så många i mitt löparliv. Den brukar komma i början av mars men i dag är det fortfarande februari. Dagen då jag inte tar några vantar på mig och ingen mössa. Dagen då två ljud ska dominera, bara jag hinner ta till höger borta vid varghundarna och springa vidare på krokvägen bort mot Ängbråten.

Nu – hör jag det. Det porlar smält snö uppifrån bergen. Det tassar lyckliga löparsteg mot grus, den fina första gången för året. Grusvägspremiären.

Första goa leran
Grattis, nya skor, härmed är ni invigda. Nu har ni kutat grusväg, äkta svensk grusväg om våren, där snön precis har smält och en och annan björk stilla speglar sig i lerpölarna. Hoppas ni ska älska det lika mycket som jag.

Jag tycker björkar är vackra. Jag älskar vårdagen då jag får första goa leran på skorna, då gruset knastrar där det är torrt och leran klafsar där det är blött. Hör du? Hör, nu klafsar stegen hoppfullt igen.

Borta vid löprundans andra stall doftar det häst på långt håll, i skogskanten vid sista torpet ligger snön fortfarande och skuggar sig. Det är vår på Grossbolstorps höjder. Sol på näsan, flås i bröstet, ”titify” igen från oxen.

Trivs.

### När jag vänt vid Ängbråten letar jag mig ner i samhället ännu en gång i löparlivet.
### På väg tillbaka önskar Eder utsprungne att han hade haft en krona för varje gång han joggat uppför just den backen.
### Det skulle ha räckt till en rejäl bättermiddag för två med övernattning i finsvit på Loka brunn.*)

*) Eller väldigt många knäckebrödskivor utan smör men med en skivad ägghalva på, plus tomatskivor, gurka och italiensk salladskrydda om det händelsevis varit 2-dag i Eder numera hemkomnes tisdagstillvaro.

Ty det var det.

Om migLöpa
Inlägg nr 1 927. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Hur jag ljuger snyggt för mig själv

Rensar mejl och hittar mina nedtecknade mål från en höst för snart 14 år sedan.

Jag tycks ha varit mig lik. Ärlig mot mig själv ibland, självbedräglig ibland.

Tidigt 2000-tal. Varenda firma med självaktning förväntas bedriva framtidsarbete med inhyrd konsult. Så även vi. Konsulten är trevlig och det är klart det är nyttigt för både firma och människa att fundera över framtiden ibland. Alla löpare jag känner sätter upp mål, så varför inte göra likadant på jobbet?

Nu är visserligen flera av målen privata, läser jag. Varför behöver konsulten be mig om dem?

Ett väldigt visslande
Den 17 oktober 2005 skriver jag lydigt ner mina individuella mål. Konsulten vill att vi tänker oss livet som en cirkel. När jag ska beskriva hur den cirkeln ser ut denna höstmåndag, skriver jag arbete (90), fritid/egen tid (90), relationer (95) och hälsa (80).

”Visslar på väg till jobbet och på väg hem från jobbet. Det vill jag fortsätta med under 2006.”

Det där med visslandet stämmer, men sant är också att en glömmer fort, ty människan är bra på att förtränga. Jag är den typen.

Färsk i ledningen, full av idéer
Hälsa 80 procent är inte bra. Jag vill må väl helt och hållet. Du ska tänka att jag är splitter ny i företagsledningen och har skallen full av förbättringar. De idéerna berättar jag om längre ner på mitt hoppfulla A4. Mål i arbetet: ny webbplats, skaffa intranät, hjälpa resenärerna med automatiskt talsvar i telefonen dygnet runt, testa tidtabeller i mobil.

Fler mål:

”Relationer: Arbeta för att fortsätta vilja skriva 95 procent på den här punkten i cirkeln under 2006.”
”Fritid: Skriva Pappers-historiken för Gruvö-facket klar i tid till tryckning och leverans i juni 2006. Skriva effektivt i tre veckor i Grekland maj-juni 2006.”

De målen når jag. Minst. Blev det inte fyra veckor i Kavalla?

Ljuger om hälsan
Det är det där med hälsan. En hälsonivå på 80 procent är uschlig för en 55-åring som tror att han är ung och entusiastisk. Sanningen är dessutom att redan den siffran är för högt satt. Jag ljuger för mig själv och konsultjäntan.

Hälsomålen för framtiden är lika bedrägliga de:

”Hälsa: Medicinerar för trycket med gott resultat. Ryggdisken blir långsamt och metodiskt bättre så att jag nu åter kunnat börja springa mycket försiktigt i skogen.
– Nå ner till 75 kilo innan årsskiftet 2005/2006. (85,7 kg 1 aug, 78,3 nu).
– Fysträna minst en gång i veckan 2006. (En blygsam målsättning men ryggen styr och jag måste gå varsamt fram efter fem års skada).
– Tävla i orientering – under mina förutsättningar – minst 2 ggr våren och 2 ggr hösten 2006.”

Det är diskbråcket jag ljuger så styggt om. Inte hundan är nacken bra än, i oktober 2005. Arbeta går men springa är värre. Stillasittandet påverkar trycket och än mer påverkar det sinnet. Fortfarande är det flera år tills jag orkar springa regelbundet igen utan att vänsterhanden värker och nacken blir grinig. 60 procent hade varit ärligare hälsobeskrivning och en träning i veckan först om två år hade varit ärligare.

2008 kanske.

Samma vikt denna morgon
Vikten? Lustigt nog väger jag 78,3 denna vårvintermorgon 2019 med. Än en gång i färd med hård 5:2-diet, precis som för 14 år sedan. Kan jag nå ner till 75 kilo i vår? Ja, varför inte?

Nu – är framtiden ljus. De senaste månaderna har jag sprungit tre gånger i veckan på mitt favoritunderlag. Bilden ovan heter Spår av löparlycka. Kom det en konsult farande från Skövde och frågade skulle jag glatt sätta 90 för hälsan och ta henne med på en runda i snön.

– Hmmm, om en skulle sätta upp ett orienterarmål också?

Vischlar gör jag fortfarande morgon och kväll. Samt middag.
Ljuger bara sällan så jag tror’t.

Om mig | Löpa
Inlägg nr 1 926. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Två höjdare halkar omkull

Detalj av dräktakvarell från Mora.
Otillåten huvudduk inom svensk idrott?

Jag läser att två höga idrottsledare i mitt land är förskräckta över att en invandrarflicka kommit på bild när hon idrottat.

Samtidigt ligger en jubileumsskrift på mitt nattduksbord: ”Åkers Idrottsförening stiftades den 22 februari 1918 och anslöts till Svenska gymnastik- och Idrottsföreningars Riksförbund den 18 juni 1919, och hade till uppgift att, genom övandet av idrott höja intresset för densamma och därigenom utbilda goda idrottsmän, samt dessutom verka för gott kamratskap.”

Den goda kamratskapen
Tanken var glasklar redan från början. Alla var välkomna och målet inte bara att vinna tävlingar. Den goda kamratskapen, glöm inte den. Så tänkte de, pionjärerna i svensk idrott. För dem var den självklar, långt innan ord som mångfald och värdegrund blivit konferensord.

– Vi ville att det skulle synas på Forshaga vem som var med i föreningen, brukade en av pionjärerna i min egen klubb säga.

– Det har aldrig gått illa för en som har varit med i orienteringen, brukar en annan legend i vårt SISU uttrycka det.

Läs er historia
Det är bara två stackars höjdare på riksplanet som halkat fel. De som inte gillar att se en blond pojke och en flicka i slöja idrotta tillsammans. Gå hem och läs er historia, höjdare. Läs om kamratskap och välkomnande, läs om idrottens idé.

Här i Forshaga har vår klubb till och med fått sitt namn från ett annat land. Kamratskapen fick vi på köpet, den är lika internationell.

Länk: Rasar mot slöjbilden

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 924. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Ett alltmöjligt-inlägg

Vad kallas det när någon har en sjuklig lust att springa snöpuls, helst på 10 centimeter skare som inte bär, helst varv efter varv på ett gärde? /Frågar åt en vän.

Vad kallas det när våra högersta politiker får nej av våra näst högersta politiker till att bilda regering, men när samma högersta gäng strax därpå får lov av dem att bestämma budgeten för den regering de inte fick bilda? Får du låsa fast en hård högerbudget åt en blivande regering du inte har en aning om hur den kommer att se ut? Tänk om det inte blir en servettregering? /Frågar åt en annan vän.

Om jag själv ska svara kallas det förlöpning.
På fråga två.
Svaret på första frågan är bra belöningscentrum. Jag gillar när det knarrar och knastrar.

***

Erik Evestam är centerpartist. Han sitter i kommunstyrelsen i Säffle och regionstyrelsen i Värmland, en av Sveriges 38 000 lokalpolitiker. Nu har han tröttnat på sina kollegor på riksplanet.

– Ni gör inte ert jobb! skriver han i ett debattinlägg i Aftonbladet.

”… nu sitter vi här ute i regioner och kommuner. Och väntar. Våra majoriteter är bildade. De är röd-röda, röd-gröna, blå-gröna, röd-grön-rosa och alla nyanser däremellan.

Vi har klarat av att hantera partiers uppgångar och fall, där gamla vänskaper prövats och nya har tvingats att uppstå. En del har bytt sida över valet, några har fått komma, andra har fått gå och det kommer såklart bli turbulent här och var. Det tillhör demokratin.

Men vi är nu 38 000 personer som valts till hundratals nämnder och styrelser och de allra flesta av oss (runt 97 procent) har dessa uppdrag som en fritidssyssla. Vi har fattat nya budgetbeslut i viktiga frågor som skolan, kulturen, vården och fritiden. Och vi har gjort det utan att ha en aning om vad ni kommer att hitta på – eller när.

Det här imponerar inte. Inte alls. Trots att ni har sökt – och fått – folkets förtroende att sitta på landets allra finaste politiska uppdrag och trots att ni är omgivna av experter på alla tänkbara politikområden, så klarar ni inte av att lösa den första uppgift som lades på ert bord: att förvalta ett valresultat.”

Jag gillar Eriks inlägg. Slutet är rätt tydligt från valarbetare Evestam:

”Fixar ni inte till en regering så får ni fixa ert extraval på egen hand.”

Det du, Annie.
Det du, Stefan.

***

Återbruk av textrutor jag lagt ut på Facebook:

***

Varför är det bara jag i hela världen som tycker Gröna Nej-likan är ett roligt namn på en viss kvinnlig rikspolitiker som gillar att säga nej till statsministrar?

### Detta blev ett alltmöjligt-inlägg. Allt möjligt. Lägg till ett ord så är allt möjligt.
### Allt är möjligt. Jag kan fortfarande bli världsmästare i marathon, fast då måste jag börja träna rationellt.
### Sverige kan fortfarande bli jämställt och jämlikt. Fast då måste Stefan Löfven börja träna rationellt. 

Gör’t.

Om mig | Vi måste börja tala om klass
Inlägg nr 1 899. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Gubben med klipp i steget

Det är hårda tider. Annie Lööf skickar kravlista som inte går att anta, Ernst Kirchsteigers alkoholfria glögg exploderar i vitrinskåpen, runt våra motionsspår på Grossbolstorps höjder tränar skogsmaskinerna intervall på gran och tall, glaciären vid Sylarna har kollapsat och borta vid Treriksröset går inte solen upp en enda gång till i år. Inte ner heller, ty det är redan gjort.

Då tar jag på underställ och löpoverall och leker att jag är 43 år igen och i toppform. Klafs klafs klafs låter det i dis och december när jag studsar ut på ängen ovanför vår gata. Stigen bort mot friluftsgårdens parkering är lika inbjudande småkrokig som när den först blev till, gps-klockan på armen berättar att hon tror det är uppför och vaderna hälsar att de är klena men inte tänker ge tappt i en sketen uppförslutning som inte ens syns.

Fast de går tungt.

Nu duggar det mer. Klafs klafs. Hur ska jag kunna förklara för någon löpresistent medmänniska vilken lycka detta är för mitt belöningscentrum? Hur ska någon kunna fatta vilken glädje dessa stumma, långsamma kliv över gräsbeklädd vall ger åt en skrynklig 67-åring, snart 68?

Hade de sett farfar jogga runt till ingen märkbar nytta vid min ålder, då hade nyedsborna skakat länge och allvarsamt på huvudet. Vi i familjen med.

Det är en glädje att få leva i en tid när snart ”treåriga” pensionärer slipper tänka på sin värdighet, åtminstone på den punkten. Kom igen, värsta backen på femman, här har du gôbben mä’ klepp i steget!

Klafs.

### Ernsts alkoholfria glögg.
### Serveras smällkall.
### Nu med visir.

Om mig | Vi måste börja tala om klass
Inlägg nr 1 894. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Löparlärdom nr 152

Jag har aldrig haft problem med att sänka takten när jag sprungit med någon som är långsammare. Ändå undrar jag om 43-åringen inom mig skulle stått ut med 67-åringen. Den gamle är ändå en och en halv minut sämre per kilometer.

– Jodå, säger den unge.
– Jag tänker i alla fall klokare nu, muttrar 67.
– Och långsammare, småler 43.

### Lägger ut texten ovan på Facebook. Tar en löptur. Då kommer eftertanken. Detta borde jag ha lagt ut på webben, i serien löparlärdomar. Nummer 152.
– Som sagt, säger 43 när jag kommer hem och startar datamaskinen. Du tänker inte fort, inte.
– Men noga, du, svarar 67. Jädritt noga. Förresten sprang jag bara 55 sekunder långsammare i dag.
– På platten ja.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root 
Inlägg nr 1 874. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)