Lien sjunger på Grossbolstorp

Först läser man artikel. Vart tredje vildbi är hotat. Utan pollinerare mister vi en tredjedel av vår mat och våra trädgårdar tystnar.

Det är budskapet. 

Då anlägger man äng. Det är inte svårt om du har en ogödslad gräsmatta med rätt många olika växtarter.

Sedan växer det. Växer och växer. Snart lyssnar man till surret och njuter av fladdret och färgerna samt sparar två timmars gräsklippning varje sommar.

Vi gillar varandra
Vi tycker om solitärbin. Vi gillar citronfjärilar, nässelfjärilar, påfågelögon, blåvingar, tistelfjärilar, sorgmantlar och humlor. Det verkar vara ömsesidigt. Bihotellet vi satte upp är mer än överfullt. Oreganon sjuder av liv. Nässlorna på komposten är en fint fungerande BB-avdelning. Jag tror till och med det bor bin i marken på vår äng. Bin eller myror.

Sedan kommer slutet av juli. Som i går, ungefär. Då slår man ängen med sin fars gamla lie.

Människans viktiga verktyg
Där byter den här texten tempo ett slag. Det är alldeles nödvändigt. Vi behöver tänka efter långsamt, du och jag.

Tänk på människan.

Tänk på hur många viktiga verktyg och hjälpmedel hon hittat på genom årtusendena. Elddonet, spjutet och väskan medan vi var jägare/samlare. Lien när vi var bönder.

Tänker du på det nu? Tänker du på en gosse som växer upp till ljudet av när pappa bryner lien och farfar slår varenda dikeskant på gården Ängebäckstorp 1:3? Det ska vara prydligt.

Den gossen var jag. Bonde var jag inte ämnad att bli, det skulle statliga Lantbruksnämnden ha hindrat om inte generna hunnit före. Jag var ämnad till drömmare och skrivkarl.

Tänk inte på det nu. Tänk på doftminnet av nyslaget hö, tänk på ljudet av en lie som taktfast skär omkull mellansvenskt hö medan humlorna surrar.

Hör farfars takt
Den står i garaget. Det är inte farfars gamla med orv av trä, det är en nyare variant som pappa en gång köpt. Den är röd, grann och slö.

I två år får den duga. 25 juli båda åren kommer den fram. Lycklig går jag omkring på vår äng och hör farfars takt när eggen skär genom gräs och klöver.

Egentligen skulle vi sätta upp en hässja också. Nå, ängshöet jag slagit får ligga kvar några dagar och fröa av sig. Sedan krattar vi ihop och kör bort det. Ingen gröngödsling här, det är en äng vi ska skapa. Äng vill ha mager jord.

Ge mig bara en vassare lie.

Hittar en slipare
Man springer i skogen med kamrat. ”Känner du någon som kan slipa en lie? Vår är så bedrövligt slö och snart måste ängen slås.”

Man har tur. Löpkamraten känner en i Skived, på andra sidan älven, som slipar. Vi far dit.

Dagen därpå äger vi en nyslipad lie, så vass att den trevlige sliparen fått lov att tejpa eggen så vi inte ska göra oss illa vid transporten.

***

Måndag morgon ringer väckarklockan 06.30. Man sveper fort en kopp kaffe och stövlar ut på egendomen innan morgondaggen torkat.

Nu!
Nu sjunger det en lie på Grossbolstorp. Ser du, pappa? Hör du, farfar?
Lien sjunger.

### Ännu en generation sjunger lien. 
### Jordbruket i Europa är 10 000 år gammalt. Lien kom sent, omkring år 500 före vår tideräkning. Då började man odla så stora fält att skäran blev olönsam.
### På 1800-talet kom den hästdragna slåttermaskinen och efter kriget ersattes lien helt av den traktordragna slåttermaskinen.
### Fast då glömmer vi alla farfäder som gick omkring och slog våra dikesrenar. Ända in i tv-åldern gjorde de det. Det ska vara prydligt.

(Foto: Inger Nilsson)

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 167. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Pekbildens återkomst

För en tid sedan undrade jag var forna tiders pekbilder tagit vägen. Då kom svaret. Äntligen är de tillbaka, här (i en fin version) i Nya Wermlands-Tidningen.

Kanske går det att ge gamla hederliga ”tre gubbar och ett papper” också nytt friskt liv? Eller gruppbilden på nya styrelsen.

Karlstad har blivit en skitstad, tycker Bengt Alsterlind och pekar på den bajsnödiga gåsflocken. Det driter fåglarna fullständigt i.

Skyller ifrån sig
”I dag ska vi tala om krukor
men inte vilka krukor som helst
utan ankrukor” ropar gässen och försöker skylla ifrån sig. Vem vill vara kvarterets belastning, den som tvingar cyklister att åka ambulans?

”I dag ska vi prata om lägenheter
men inte vilka lägenheter som helst
utan sanitära o-lägenheter” svarar gässens grannar och försöker kryssa mellan fôggelbajs, skit och dret.

Höjda näven
Vänta, vi har ju fotot med arg knytnäve mot kameran också. När får vi se den i tidningen igen?

Tjipp.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 166. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Välkommen i enhetsfronten, Annie Lööf

Jag är son av småbönder. Mitt första politiska möte på egen hand var med Centerns Ungdomsförbund i en liten byggnad i norra delen av grannsocknen Väse. Var den grå? Jag minns den som grå. Nästa gång cyklade vi iväg till gökotta uppe på Mosarsberget, även det i värmländsk glesbygd.

Runt omkring i socknarna for ett spöke. Nedläggningsspöket. Åker jag runt i trakten i dag kan jag peka ut platsen för ett antal gårdsauktioner där vi och andra småbönder tvingades sälja våra verktyg och inventarier på grund av staten och marknadskrafterna.

Smågårdarna skulle bort. Många av de skogsskiften bilen passerar var åkrar den gången. Nu är de granåkrar, några av dem var jag själv med och planterade igen.

Jag tyckte om småbrukarsamhället, där kvinnorna var starka, naturen nära och självtänkarna många. Jag tycker fortfarande bra om svensk landsbygd.

Vägrade kalla sig borgerlig
Nu kom Vietnamkriget och spädde på ilskan, den som jordbrukets strukturrationalisering redan väckt hos den här ynglingen. I tv-apparaten som familjen slutligen köpte satt en partiledare Hedlund och förklarade att hans centerparti inte var något borgerligt parti. Det var icke-socialistiskt. Verkligen inte borgerligt.

Den gången tyckte den här spirande socialisten att detta bara var en lek med ord. I dag vet jag bättre. Så småningom skulle jag träffa många av hans partimedlemmar genom jobbet. De värjde sig ivrigt mot att bli kallade borgare.

Vad skulle Gunnar Hedlund ha sagt om damen som leder hans parti i dag? Hon som är mer nyliberal än någon annan i fosterlandet. Hon som vill låta marknaden helt ta över, där Hedlunds parti en gång såg annorlunda på saken.

Duger till att sälja japp
Detta kunde jag skriva mycket om. Lössläppta marknadskrafter fungerar någorlunda om du ska sälja en bit japp och en påse chips. Organisera en rättvis skola, en levande landsbygd och ett klimat som Homo sapiens kan överleva i duger de inte till.

Hon är inte min politiker, helt enkelt. Ibland tror jag inte ens att hennes egna medlemmar inser vart hennes linje skulle leda, om hon fick bestämma själv.

Och ändå. På en punkt är hennes politik likafullt värd respekt. Det är när hon drar en gräns mot främlingsfientligheten. Tack för det, Annie Lööf. I den enhetsfronten är du hjärtligt välkommen.

### Jag tycker om brukssamhällen också, nämnde jag det?
### De som gärna var bra på bandy eller hockey förr.
### Leta efter fors i namnet.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 165. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

När jag hör världen vakna

Livet traskar på. Juli på tomten, i skogen och sinnet. 30 grader varmt i skuggan härom dagen, varmare än så där spaden och jag var.

Trivs.

Trivs med första svampsmörgåsarna som landar på våra tallrikar framför senaste fotbollsmatchen och nyhetssändningen.

Trivs med att den partiledare jag kommit att tycka om vuxit så fort i popularitet sedan hon såg till att partiet slutade vara dörrmatta.

Trivs med att löpningen känns bra och nya glasögonen passar.

Trivs med att läsa några färska kloka artiklar om den stilla vreden på svensk landsbygd i min ungdoms tidskrift Clarté.

Och ändå …
Det är nu det ska komma en gardering. Några rader om att allt minsann inte är en dans i mjölk och honung för mig heller. Som om de orden skulle behövas, som om inte mina läsare var klokare än så. Det är klart att även jag har problem. Den svarta tonen hörs. Jag försöker bara inte lyssna på den hela tiden.

När det gäller världen går jag på mina digitala möten med hennes parti, hon den populära som sa ifrån. Jag läser mina böcker och artiklar om klimatet och klyftorna, de två K-na som håller på att förstöra världen. Jag skriver mina egna inlägg där allt inte försöker vara putslustigt. En del texter försöker förklara världen, först för mig själv, sedan för andra.

Jag käftar kärvänligt på Facebook med radikala vänner från förr om hur världen ska förändras. Om kampen för solidaritet och rättvisa.

En särskild känsla
Har jag garderat mig nog nu? Får jag återgå till att meditera över pilfinken som babblar i vårt paradisäppelträd, över sädesärleungarnas flygövningar, över hallonsnårets hoppfullhet i kanten på vår kompost och över henne som jag älskar och som sover en stund till medan detta skrivs?

Bra. Det är inte varje dag jag vaknar halv fem på morgonen, nattmänniska som jag är, men det händer. Det är en särskild känsla att då få gå ut på altanen med en första kopp kaffe och en kaviarsmörgås, sätta sig ner mitt i världen och lyssna. Höra på det myllrande livet.

Det finns hopp. Det finns nästan alltid hopp.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 163. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Att jag aldrig lär mig

Svårbegriplig bild.

Ibland får man skylla sig själv.
Förlåt om jag lurades. Det var inte min mening.

Humor är inte bara färskvara, den är individuell också. Ibland kan det dessutom vara så att det nästan bara är du själv som skrattar eftersom du gjort skämtet obegripligt.

Detta hände mig härom dagen. Vi hade köpt ny dammsugare när vår gamla gick sönder. Då slog det mig att den var märkvärdigt lik en robotgräsklippare.

Alltså ställde jag ut den nya i kanten på ängen som vi odlar på vår tomt och tog en bild. Därefter skrev jag en hastig text och lade ut. För den som inte är specialintresserad av robotgräsklippare var bilden svår att tolka, fast inte fattade jag det.

Vissa av mina vänner blev lurade, vilket inte var så konstigt. För detta ber jag om ursäkt.

En skärgård av prästkragar
Vi har inte köpt robot. Vi vill inte ha en slät gräsmatta. Jag sparar fler och fler öar av först vitsippor, senare prästkragar och annat där en robot skulle rakat rent. Stubbar får stå kvar och långsamt bli hem för det myllrande livet.

Ängen blir tre år i dagarna. Där tittar just nu teveronikorna som allra blåögdast på oss. I bortre hörnet har jag börjat släppa fram ett hallonsnår, fast vi redan har två hallonhäckar och ett snår. Bihotellet vid verandan har rekordmånga gäster och komposten håller gruppsamtal med alla möjliga arter.

Att jag aldrig lär mig.
Suck.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 157. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Det är något visst med grusvägar man aldrig cyklat

Det är något visst med skrivna böcker man aldrig läst, trampade stigar man aldrig gått, uppkörda grusvägar man aldrig cyklat. Eller att det finns en trädstam vid Nolbygrind, där vi aldrig suttit bredvid varandra, tisslat och ätit äggsmörgås. 

Var ligger förresten Nolbygrind?

Nedre Ullerud, torsdag. Inte pirrar det som första gången jag ska kyssa den kära vännen. Inte som första gången livet skickar ut mig på en scen för att läsa egna texter för publik. Men pirrar gör det. I dag ska vi cykla vägar vi aldrig sett, det tycker vi om.

Vi parkerar i skymundan vid Tunnelberget. Det heter så för att de gjorde järnväg genom berget där, så att en herr Ulf Sterner, Deje, kunde springa bredvid tåget en stund ibland på väg till realskolan i Molkom. Ett bra tips om du vill bli världsmästare i hockey: spring bredvid tåget på Bergslagsbanan.

Jag hoppas så det är sant. 

”Ta dörra mä dej” sa magistern på realskolan när Sterner klev sist in till lektionen. Då gjorde han det.

”Det där är allt en riktig gök”
Sådant talar vi om, vi som också gått i skola i Molkom, när vi plockar cyklarna av cykelstället och flyttar över fikat till cykelkorgen. I magfickan har jag min karta. 84, 90, 87, 88 och 89 heter de cykelkontroller vi har kvar. Svängen, Vägförgreningen, Kanten till öppenmark, Vägförgreningen och Eken.

Vi ska ut och leta stolpar, arrangemanget heter fortfarande Hittaut, i år är vi inte med och arrangerar, därför är varenda stolpe fräsch och främmande. Friskvård när den är som bäst, att leta sig fram för egen maskin till platser vi inte visste fanns.

På raksträckan innan Vartorp sitter en fågel på banans elledning. ”Det där är allt en riktig gök” säger jag. Då flyger den till närmsta björk bortom banvallen och berättar att det är han. Solen skiner, klockan är 10.04, det är 18 grader varmt i skuggan men skugga finns det ingen, inte många moln heller, smörblommorna vinkar i den stilla vinden, vår utflyktsfågel trädpiplärkan tränar sångflykt från hög gran till låg gran och borta på Vartorpstjärn blänker fint blankt vatten som Klarälven fraktat dit.

Vi fortsätter förbi ett rött hus, kommer till ett t-kors med en ännu mindre väg, svänger höger nerför en backe. Hej vad det går! Där står vår stolpe intill vägen mitt i kurvan som den ska. 84:an, Svängen. Tjohoo!

När kodsiffran och koden är registrerade på webben vänder vi tillbaka uppför backen och drar våra cyklar en stund. Fortfarande tror jag att dagens runda ska bli på sin höjd 5-6 kilometer. Jag har inte mätt. En dryg halvmil, det kan det vara värt att höra den gröna fina försommaren sprudla.

Hårdare än asfalt
Tätt intill järnvägen från 1877 går vår grusväg. Ibland är han lerväg, packad torr lerväg, hårdare än asfalt, ibland rasslar grovt grus under våra däck. Vi svänger norrut förbi järnvägen, drar våra cyklar igen vid Jonsbol, svänger höger hitom den gamla skolan, passerar Bernhus, fotograferar en handmålad skylt som lockar med varg och hittar stolpe 90 och 87. Mellan dem hinner vi se forna Mölnbacka station som numera är privatbostad. De brukar bli det.

Nordsjö heter så för att platsen en gång låg norr om en sjö. Den blev utdikad när framtidstron var större i svenskt jordbruk. Vi drar cyklarna uppför bron de byggt över banan, passerar så småningom ännu några hyperitberg i våra liv. Här drar hyperitstråket genom Värmland förbi mot nordväst och Norge. Det märker vi på både höjdkurvor och växtlighet.

Jag hinner inte stanna för att ta bild på två höga stånd med violer bredvid vägen. Nåja, innan färden är över har vi mobilerna fulla med bävergnagda alar, doftande liljekonvaljer och löfbergslila midsommarblomster mot smörblommegult.

Sjön vi inte visste fanns
Svinsjön visste jag inte att den fanns, innan Hittaut-kartan delades ut till alla hushåll i kommunen. Nu vet jag. Den ligger i skogen på gränsen mellan Nedre Ulleruds och Nyeds socknar, nordost om Forshaga, öster om Deje, väster om Molkom. Som gamla nyedsulvar cyklar vi bort till Nolbygrind bortom sjöns sydspets, så snart vi prickat av stolpe 88, Vägförgreningen. ”Här måste det ha varit en grind” säger vi förnumstigt, hittar en åldrad stock att sitta på och plockar fram fikat.

Alltid äggsmörgås vid längre skogspromenad eller cykelutflykt. Det är sedan gammalt.

Karsjön är också utdikad. Kontrollpunkten Eken är inte vanlig i vår klubb, men så heter dagens femte och sista stolpe. 89:an. Vi sätter oss en stund vid rastplatsborden mellan ekarna och tittar ut över sjön. Långt där borta provar en trana sina vingar vid en vassrugge medan jag klickar fram Fornsök på nätet och ser att torpet Anderstorp låg strax intill oss. På Södra Håbergskullen i väster finns en stensättning och flera gravrösen.

Vi är inte de första människorna bland ekarna.

Övergivna av marknadskrafterna
Vid Karsbol plockar min vän syrener, det finns det gott om på ödetomten. Syrener, hallon, äppelträd. Karsbol nämns första gången i jordeboken år 1653, som frälsehemman. På lantmäteriets flygfoto från 1960 är det stora öppna ytor med åkermark söder och öster om sjön. Nu är det mesta igenväxt, husen borta, människorna övergivna av marknadskrafterna.

Skolan vi passerade tidigare ligger i glesare bygd än någonsin, där hålls inga lektioner. Inte på realskolan i Molkom heller, dit åker ingen dejebo längre för att lära den nya tidens ekvationer. På Karsbols gårdsplan spatserar ingen frälsekarl, här har skogen tagit över. Det struntar göken i och trädpiplärkan likaså.

Än så länge.

När vi vänder hemåt bortom ännu mer hyperit hittar jag ett för mig alldeles nytt tecken på att vårt klimat är hotat. De orange snökäpparna. Den som sköter vägen har gjort käpparna hälften så höga som normalt. Mer snö väntar de sig inte längre i östra kanten av Nedre Ullerud.

Efter några timmar är vi tillbaka vid bilen. Då har vi cyklat från år 2021 och tillbaka igen, via bronsålder, järnålder, 1600-tal, år 1877, flygfotots 1960 och Ulf Sterners 1950-tal. Mitt på skogen hörde vi ett rejält slammer några hundra meter bort. Det var ett godståg på väg mot Deje och världen. Långt borta vid tunneln tystnade det i 152 meter. 

Sedan kom det ut som ett tåg igen.

### Nu har jag hittat 110 kontrollstolpar. Det finns inte fler utsatta än.
### En fin förmiddag för oss. 18,46 kilometer lycka, vemod och myllrande liv.
### Människor såg vi dock inte en enda.  Jo en i Jonsbol. Plus postbilen vid Nordsjö.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 155. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Tack, unga uvar!

Måndag. Bob Dylan fyller 80 år och det händer att jag tänker på morgonsamlingarna i högstadiet. Vad var det som fick vissa av våra uråldriga lärare att spela dessa protestsångare, som de kallades?

Var det verkligen kemiläraren som spelade Barry McGuire från en skivspelare på scenen på Graningeskolan i Molkom 1965? Minns jag rätt där? Låten stämmer, det vet jag säkert. Eve of Destruction. Jag hade aldrig hört den förut.

“You’re old enough to kill but not for votin’.”

När vi flyttat till nybyggda Åsvallaskolan satt vi samlade i musiksalen när någon av de gamla uvarna lade den där nye på skivtallriken. Bob Dylan. Högtalaranläggningen var färsk och ut strömmade musik som ville mer än att bara roa. Blowin’ In The Wind. Vacker, arg och upprorisk.

“How many roads must a man walk down
Before you call him a man?
How many seas must a white dove sail
Before she sleeps in the sand?
Yes, and how many times must the cannonballs fly
Before they’re forever banned?”

Snälla nån, jag har fyllt 70 år själv. De var inte så uråldriga, läraruvarna, då på 60-talet. De var framsynta.

Lite senare började de med något så säreget som morgonsamlingar via centralhögtalarna. I varje klassrum en högtalare, ur var och en strömmade Rolf Edbergs Spillran av ett moln, uppläst av rektor själv. Det var där jag insåg att jag hade varit miljövän hela mitt liv, fast ingen formulerat det åt mig tidigare.

”Människan kan ju endast hjälpligt fatta det som står henne närmast – i rummet, i tiden, på utvecklingsspannet. Evolutionen har placerat henne någonstans mellan det oändligt stora och det oändligt lilla. Hon råkar vara ungefär lika mycket större än en väteatom som solen med sina niohundranittio tusendelar av planetsystemets massa är större än människan.”

Tack rektor Andersson för den upplevelsen och för introduktionen till ett av Sveriges intressantaste författarskap. Tack unga uvar – och ett försenat grattis, Bob.

Ni håller än.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root 
Inlägg nr 2 152. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Mina samlade nöjdheter

Gamla människor klagar för mycket, klagar en gammal go’ och klok vän.
Mådä.
Då finns det bara en sak att göra. Fundera och räkna efter.

År 2017 började jag skriva ner mina nöjdheter. Små snälla facebooktexter om fördelen med att bo i kanten av en tätort med 6 400 invånare i en kommun med 11 500 invånare där mycket av det vi behöver finns. Två meter från ett fågelliv och 186 meter från en skog.

Här i mitt Forshaga känner jag de flesta i kommunfullmäktige till namn och utseende, många mer personligen, och flera av dem bor i grannskapet eller två knapptryckningar bort i sociala medier.

Jag vill fortsätta att ha det så. Jag vill inte bo i någon storkommun. Spåren från storebror söder om kommungränsen förskräcker.

Behöver de stunderna
Hur det gick med räkningen av nöjdheter? Tack, det gick bra. Jag hittar ungefär 50 Facebookinlägg där jag använder uttrycket ”den lilla ortens fördel”. Här är några av dem. Det finns fler, men då använder jag inte just de orden.

Detta är inte skrivet av en grinsvadd. Ettrig satiriker är jag bara när jag måste.

### Många andra inlägg slutar med ordet ”trivs”. Ett tag använde jag det så ofta att folk började citera mig. ”Trivs, som Sven-Ove brukar skriva”.
### Det finns elände i min värld också, både på nära håll och i omvärlden. Tro inget annat. Det hindrar inte att jag försöker må bra mellan varven. En människa behöver de stunderna.
### Den här undersökningen gjorde jag för min egen skull. Ibland vill en veta vem en är.

Trivs.

Några noterade nöjdheter
(Facebook 2017-2021)

24 februari 2021: Nu har jag skrivit 50 inlägg om den lilla ortens fördel. Det finns en fördel till. I en tätort där du oftast kan springa mitt i gatan är det svårare att hitta smittsam trängsel. Vi vet inte riktigt hur man gör.

31 mar 2019: Den lilla ortens fördel. Ska låna bok på biblioteket, då finns den inte inlagd i systemet och går inte att låna digitalt. Raskt skriver bibliotekarien en postit-lapp. ”25/4 -19”.
– Minns du detta nu, menar du?
– Nej men jag litar på dig.

Trivs.

23 februari 2021: Den lilla ortens fördel: Att vår kommun beslutat arbeta med de mänskliga rättigheterna. ”Varmt välkommen” är en vacker hälsning. #MRkommun

18 januari 2021: Den lilla ortens fördel. Här får du 8,5 villor för en i Danderyd. #Forshaga

18 nov 2020: Den lilla ortens fördel. Ringer min vårdcentral 08.01, knappar in mitt p-nr. 08.35 ringer sköterskan upp och jag får hjälp. #hejaforshagavc

19 jun 2018: Den lilla ortens fördel: vi har visserligen ingen lokaltidning och bevakas ojämnt av länsmedierna. Men – vi har ett annonsblad där mycket berättas. Det bladet ger orten identitet. Fast en del dagar gör det en ännu gladare än vanligt. Tack Monika Allöv Andersson, bra jobbat! 

13 nov 2020: Den lilla ortens fördel. När FHM inte vill att vi besöker biblioteket, då kommer personalen ut till en på gården med boken. #hejaforshagabibblan

3 nov 2020: Den lilla ortens fördel: Vi har Sveriges nöjdaste avfallskunder. Här är en ❤️

31 maj 2020: Den lilla ortens fördel. Att när gamla fina klädaffären byter ägare och tar nya namnet Claire blir vi förvånade. Sen säger vi det högt.

12 maj 2020: Den lilla ortens fördel. Vi har bilkö ibland. I fjol var det en. Då kände vi oss som New York. 

16 apr 2020: Den lilla ortens fördel. I dag får Forshaga med all rätt beröm i min fackföreningstidskrift. Trivs.

24 maj 2020: Den lilla ortens fördel. Där affären är nära men skogen närmre. #Här

7 mar 2020: Den lilla ortens fördel. Här har vi rört oss hit och dit i tusen & åter tusen år – utan en enda rondell. Vi har väldig mötesvana.

5 jul 2020: Den lilla ortens fördel: Springer kort kvällsrunda. Får möte vid kommunalhuset. En räv går lugnt över Storgatan.

10 okt 2019: Den lilla ortens fördel: här lämnar damerna förtroendefullt sina hundar till Marian, utanför Coop. Europas nackdel: att han ska behöva sitta där med sin burk.

23 jan 2020: Den lilla ortens fördel. 08.00 ringer jag vårdcentralen, Forshaga. Knappar in person- & telefonnummer. ”Vi ringer dig 08.07” säger maskinen. 08.06 blir jag uppringd. Får all hjälp jag behöver.

16 sep 2019: Den lilla ortens fördel. När järnvägen tyvärr lagts ner gör politikerna den till cykelbana som förenar. Trivs.

14 jun 2020: Den lilla ortens fördel. Där vet du vad rörmokarn, snickarn och konsumkassörskan heter och känner Per på kommun.

21 dec 2019: Den lilla ortens fördel. Att du inte behöver Hitta för att hitta här. – Lär dig Älva å Storgata så klarer du dig.

11 nov 2019: Den lilla ortens fördel. Det behövs bara ett litet vattenkrångel, så ser du vilken nytta kommunalarbetarna gör varje dag – och kommunikatörerna särskilt när det krånglar. Trivs.

3 december 2019:

22 apr 2019: Den lilla ortens fördel. Att det bara tar några veckor (nåja) på lediga stunder att springa varenda gata i kommunen. Samt uppfinna löptermen gatuplock.

9 maj 2019: Den lilla ortens fördel. Skriver på facebook att vår cykelbana behöver sopas om. Tjo! så har en läst & en annan sopat. Trivs.

20 apr 2019: Den lilla ortens fördel. Alla har domännamn. Svensson mä blå Skodan. Dotra på hörne’. Huse’ bortaför Nissedammen. Trivs.

26 feb 2020: Den lilla ortens fördel. Ett glatt ”Hej!” varje gång vi kliver in i en butik.

6 feb 2019: Den lilla ortens fördel: Här glömmer inte kommunen att sanda våra gång- & cykelbanor när det blir glingt. Gôtt!

11 mar 2020: Den lilla ortens fördel. Här bygger vi inga förskolefabriker. Lagom är lagom.

26 mar 2019: Den lilla ortens fördel: Vårrunda i solen, här kan jag springa mitt i gatan, alla gator utom Storgatan. Trivs.

10 jun 2018: Den lilla ortens fördel. Egen sandö för oss själva, mitt i Lusten. Trivs. 

18 okt 2018: Den lilla ortens fördel: utrymmet. Har vi ens en enda parkerings-automat?

1 okt 2018: Den lilla ortens fördel. Trivs.

3 okt 2018: Den lilla ortens fördel. Trivs.


29 dec 2019: Den lilla ortens fördel. Att skogen är 180 meter bort. Ändå når den till Sibirien om du vill ta ett långpass. Trivs.

19 apr 2019: Den lilla ortens fördel. Här får du sällan användning för nå’n hisskräck. Eller rulltrappsfobi.

17 mar 2019: Vardag, träffar bekant på stan, trivs ibland på stortrottoarer. Men det vi pratar om är den lilla ortens närhet. Det gör ingenting att vi menar varsin.

26 okt 2017: Jag är inte köpt av vare sig stat eller kapital. Inte av kommunen heller. Pensionärer är rätt oberoende 😉 Men trivs här gör jag. Forshaga är en lagom stor kommun där det mesta är överskådligt och där jag känner mina politiker när jag behöver dem. Skogen är nära och de flesta gator är tryggt löpbara mitt på, den dag jag får lust med det. Om detta skrev jag en samling facebookinlägg för att gestalta hur vi har’t. Här är inläggen samlade. Forshaga har sina fördelar. Trivs. #fördelforshaga #trivs #forshaga

LÄNK: Den lilla orten intill skogen

Något längre nöjdheter

Jag hittar tolv inlägg där jag använt hashtaggen #fördelforshaga också. I fall du inte klickade på länken strax ovanför så kommer några av dem här:

19 oktober 2017:
Varför bor en kvar i samma hus i drygt halva sitt liv? Kan det vara för att en trivs? För några år sedan övervägde vi att köpa fritidshus. Det skulle ligga nära skogen i lugn miljö, nära busshållsplats, nära matbutik, ha vatten, värme, avlopp, nätuppkoppling och bra löpmöjligheter, vara billigt och…

Till slut insåg vi att vi hade allt det där och hade haft det ända sedan augusti 1983. Det var bara sjöutsikten som fattades. Men vadå? Vi har ju bäcken. Den skvalpar till ibland. #fördelforshaga #forshaga

23 oktober 2017:
Per, Veronica, Göran, Maria, Bertil, Marian, Stefan, Hans, Anneli, Aakash, Angelica, Lars-Ola, Sten, Kenneth, Lillemor, Lars, Sven-Erik, Gunnar, Fredrik, Gert, Ingrid, Myrna, Cecilia, Lars-Ove och Peter har jag träffat och några av dem känner jag rätt väl. 25 av 41 i kommunfullmäktige. Kanske glömde jag någon, namnblind som jag är, förlåt i så fall. Nej, jag försöker inte skryta (jag är dessutom osocial). Jag försöker bara berätta vilken fördel det är att bo i en kommun som är precis så lagom stor att vi har två politiker några hus bort, åt olika håll, och ett kommunalråd som handlar på samma Konsum och samma tider som vi. Vill vi nåt så vet vi vem vi ska prata med. Anneli eller Aakash eller Cissi eller Per eller… Här är det lättbott. #fördelforshaga #forshaga

20 oktober 2017:
Varje gång jag kör ner mot centrum ligger den där, norr om Grossbolstorpsvägen. Nissedammen. En alldeles vanlig svensk mindre vattensamling, begränsad av istidslera på alla kanter utom mot gatan. Där är det stämbord också. Det är inget särskilt med vår damm och ändå är den speciell. Nisse Nilsson lärde sig åka skridskor där. Dubbel-Nisse. Nog är det förunderligt att vår lilla kommun en gång fostrat två världsmästare i hockey. Samtidigt. Den andre var Ulf Sterner. När jag skulle göra en skrift om vår skid-, löp- och orienteringsklubbs historia upptäckte jag vem som en gång hade föreslagit att klubben skulle köpa in en radio till friluftsgården. Nils Nilsson. Kommunen borde sätta upp en skylt vid hans damm. #fördelforshaga #forshaga

Tjohoo!

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 145. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Den stackars hjälplösa staden

Det skulle egentligen ha varit en klassisk Lantmännen-keps med grön plastskärm. Men den har jag inte kvar.

Sextiotal. Staden tyckte om att kalla oss som inte hade asfalt och fontäner för bönner. Det var ett skällsord. Vi visste någonting som staden inte visste. Staden, varje stad, var hjälplös utan oss på landsbygderna i världen. 

”Du förstår, filmjölken du äter till frukost kommer inte från ICA två kvarter bort. Den kommer från en ko. Mjölet som din smörgås är bakad av kommer från säd från en åker. Inte ens müslin eller smöret är från stan.”

”Försöker du tända en lampa? Strömmen kommer från en älvdal långt norr om dina 50-skyltar. Malmen bor inte heller bland era parkeringsautomater.”

Jag minns att jag tyckte synd om barnen i stan som måste ha färdiggjorda lekplatser, fast det är så kul att snickra sin koja själv. Några år senare satte pappa mig i traktorn, en stor grön GMW, och lärde mig harva. Det var väldigt roligt de första fem timmarna. Så småningom gav åkern mat åt våra grisar, som därefter blev fläsk åt vår stad tre mil bort.

Där äter de bacon hela dagarna för de har inga höns.

Har man tagit åt sig en stad får man se till att ta hand om den. Den vill ha mat, skattepengar och kunder hela tiden. De är så söta, de där städerna. En fäster sig vid dem.

Det är vad min gröna kepa berättar. 

###
Här är de tidigare kepsberättelserna:
En smörgås i Sacramento
Inte en underläpp darrade på avd 16
Löparkepsens stora dag
Grannarna genomskådar mig direkt
En ledsen dag på jobbet
Först i landet, älskad av ett helt landsmöte

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 136. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Löparkepsens stora dag

Så fort tanken på löpning dyker upp i min skalle börjar det vattnas i munnen. När jag tar ut korgen med träningskläder och lägger fram plaggen på sängen blir det ännu värre.

Det fina är att det är sant. Kanske har jag Grossbolstorps, Vänerområdets eller Norra halvklotets bästa belöningscentrum. Jag springer så uschligt sakta men älskar det så väldigt mycket. Gommen fuktas redan när jag skriver detta.

På vintern bär jag första bästa yllemössa när jag springer. Många av dem är ganska själlösa även om de värmer gôtt. Men en söndag i början av mars har enstaka fläckar börjat tina fram på grusvägarna i mitt liv. Det doftar vår, det sjunger talgoxar, det sviktar fint när två stycken Nike Pegasus sätter spår i mosig is och fuktigt grus. Hjärtat pumpar, den glappa hjärtklaffen klaffar, två lystna lungor letar syre och en löpsk gubbe trivs.

Då – är löparkepsens stora dag. Då ska den ut för första gången, ännu ett år. De senaste 25 åren har det stått Team Skopan 1996 på den. Döpt efter min dåvarande arbetsgivare Räddningsverkets projekt med att testa det skopande kanadensiska vattenbombarplanet.

Den är blå och röd, den vännen, och plastspännet i nacken är lagat med coachtejp. Framför allt gillar min keps att löpa ut på grusvägen bort mot Ängbråten på premiärsöndagen. Mjuk skogsstig går också bra och så småningom gärna upploppet vid en och annan orientering. Där hittar vi så bra, kepsen och jag. Upplopp är lättorienterade.

Löpkepsen är en gåva och en hälsning från kloka arbetskamrater i mänsklighetens tjänst. Den är sliten, trogen och framtidsinriktad. Någon gång ska väl Sverige skaffa egna vattenbombarplan, tänker den. Det brinner faktiskt i svensk skog ibland, även om det var onödigt lugnt provsommaren 1996.

Skogsbränderna kommer att bli fler.

###
Det var den tredje kepsen.

Här är nummer ett och två i serien.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 131. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).