Vet du varför vi finns?

Det är någonting med vatten.

Snö som lägger sig sju centimeter tjock på paradisäppelträdets grenar och ger volym åt hela Bergslagsområdet och Nordvästra Svealand. Istappar som droppar och blänker i eftermiddagssolen. Vindrutetorkare som går igång per automatik.

Vattenglaset bredvid rödvinet och stearinljusen på Loka Brunn. Kallpoolen på 10 grader i vattensalongen där, simma under kristallkronorna, sätta barfota spår i snön när du tassar ut till utomhusbassängen i januari.

Ljudet av vårvinter i mars när skaren bär dina skidor kilometer efter kilometer i orört frasande glitter. Vita vågtoppar i november när Vänern tränar tackling mot Hammarö sydspets. Smältbäckar, lerpölar, diskvatten. Björkar som dricker 400 liter en solig sommardag. Skräddarna i vår bäck som räknar rätt på ytspänningen en dag till.

Salta droppar i ansiktet när jag blir rörd av ett pinsamt tv-program. Tårar på den kära vännens kind när vi promenerar sekundmeter efter sekundmeter på en fjällsluttning i Fageråsen, Trysil. Våtmark som måste passeras vid säsongens första träningsorientering. Regn i ansiktet som småspik när jag springer över ängen för femte gången en vecka i juli. Tredje vätskekontrollen på Lidingöloppet, den vid Fågelöudde

Svett på ryggen när livet satt spade eller fogsvans i min hand. Solig sandstrand i juli med barnbarn som kräver bad i den blänkande blötan en gång till och hur det badet känns som att komma hem.

Det är någonting med vatten.

### Googla på varför vatten sjunker vid 4 grader plus.
### Vet du att det är därför vi finns?

Om mig | Vi måste börja tala om klass
Inlägg nr 1 898. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Kärlek vid andra ögonkastet

Tror jag på kärlek vid första ögonkastet? Ja, åtminstone när det gäller böcker.
Fast med denna var det tvärt om.

Varför skulle jag annars stå i bokhandel och på bibliotek och läsa förstameningar om jag inte trodde? Varför skulle jag ta till Sara Lidmans gamla knep och bläddra fram slumpmässigt vald sida och läsa första bästa stycke där? Jag vet ju att ibland säger det klick.

Direkt.

Nu är det emellertid drygt 60 år sedan jag lärde mig läsa. Då har man hunnit lära sig att det inte är vackrast omslag som vinner. Inte alltid bästa förstamening eller mest spännande slumpmening någonstans inuti heller. En del lyckas inte leva upp till första förtjusningen.

Då teg jag artigt
Med Joar Tibergs bok Fåglar i färg är det precis tvärtom. Saken är den att jag följde med min vän B på värmländsk bokfestival härom helgen. Givetvis klev vi fram till våra vänner, Heidruns förlag. Där började B bläddra i Tibergs bok med de skönlitterära fågelbetraktelserna. Strax därpå var den köpt. Jag är en artig vän och avslöjade inte att jag själv skaffat den för några år sedan och att den då studsade fort in i bokhyllan där hemma. Fort läst, utan glädjeskutt.

Några dagar senare var det dags för morgonvandring. Vi är tre äldre herrar som stundom promenerar i skog och park. Då kan det hända att någon av oss läser högt vid fikat.

Nu tog B fram Fåglar i färg och började läsa. Först skruvade jag diskret på mig, men då hände något där vid Klarälven. Texten fick liv, jag hörde ju hur Tiberg kan sina svenska fåglar men också är duktig på att gestalta dem.

Alltid en kråkblick
Efteråt går jag till bokhyllan här hemma och letar fram den behändiga volymen. Bläddrar slumpmässigt, känner språket spraka.

Nu däremot säger det klick.

Sidan 48:
Man har alltid en kråkblick på sig.

Sidan 21:
Han kom idag. Han jublar. Han jublar sin absolut enkla strof, tre stavelser, inte mer, och så lyfter han några meter upp i den glasklara morgonen – och faller – leksaksflygplansaktigt, stelt, en papperssvala, ner i björktoppen.

Sidan 52:
Man kanske går i nån skog som har knäppt översta knappen, den står och tiger och hänger med armarna och vilar, vintervilar.

Då kommer alltid kungsfåglarna.

Sidan 101:
Morkullan syr samman dag och natt, var det en som sa, också detta är sant och ger en vink om hennes räckvidd.

Sidan 104:
Kungsörnen cirklar över tunet.

Han är utmarkens drönare, han ser allt vi gör.

Om mig | Vi måste börja tala om klass
Inlägg nr 1 895. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Åtta försiktiga antaganden i friluftsparadisförstörelsefrågan

Antag att det fanns en lokal politisk fråga i en kommun: Att den borgerliga majoriteten och den vassa socialdemokratiska oppositionen ville förstöra provinsens finaste, lugnaste friluftsområde vid den stora sjön.

Antag att en stor majoritet bland medborgarna i kommunen var emot denna förstörelse.

Antag att du nu var en av de där borgerliga eller vassa som verkligen ville få stopp på medborgarmajoritetens aktiviteter, så ni kunde få göra er förstörelse i fred.

Antag att du kom på att det bästa nog i så fall vore om någon av medborgarna bildade ett lokalt politiskt parti kring friluftsparadisfrågan.

Antag att detta lokala enfrågeparti bildades, helt utan din medverkan men ändå.

Antag att det fick tre mandat i kommunfullmäktige.

Antag att två av dem hoppade av friluftsparadispartiet och bytte parti.

Antag att ordföranden också hoppade av och näste ordförande med och flera andra i styrelsen, så folk till slut blev trötta på hela frågan.

***

Vem tror du då hade gagnat friluftsparadisförstörelsen mest?
Vem hade bäst hjälpt de borgerliga och vassa?

Jo ser du, det hade enfrågepartiet.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 892. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

”Vilda män med hemgjorda vapen”

Två nyheter har sysselsatt mig de senaste dagarna. Då är ändå ingen av dem riktigt ny, den ena är 60 000 år gammal.

Jag talar om Pilregnet & De tres gäng.

Snabb är jag inte. Denna bloggarskalle behöver tänka efter ibland och vissa tankar tar tid. Instinkten däremot är kvickare. Jag vet var jag hör, det sitter i ryggmärgen. Vi blev tidigt vaccinerade med respekt för folk som inte äger stora gårdar, inte skaffar tv eller personbil först av alla och inte har råd att köpa allt de ser.

Mitt folk. Min klass.

Den sista resten
Låt oss börja med berättelsen om öborna. Långt ute i Bengaliska viken, mellan Sri Lanka, Bangladesh och Indonesien bor de. Deras ö är en mil lång och lika hög över havet som toppen på mördarbacken på vårt elljusspår. Eller som nocken på vårt hus, jag har sett olika siffror. 122 eller 98 meter över havet.

Ön heter Norra Sentinel på kartorna. Den består av korallrev och sandstränder, innanför det 20 meter höga stup och innanför det skog. Större delen av ön består av tät skog.

Avståndet till närmaste större ö, Tarmugli, är tre landmil. Avståndet i tid till när sentineleserna första gången kom hit är 60 000 år, tror antropologerna. Så länge har de bott i sin övärld. De 150 – 400 invånarna är den sista resten av urinvånare.

Kom naken
Här bor ett envist folk, stönigt skulle vi säga på värmländska, som hållit ut sedan den första invandringen i Asien. De bor bara några mil från det vi kallar civilisationen men den vill de inte ha kontakt med. Uniformer avskyr de sedan de haft krigiska besök av både britter och japaner tidigare i historien.

Ska du närma dig ska du komma naken. Det hjälper inte ofta, det heller.

Deras yrke är jägare och samlare, många är också fiskare. Som vapen använder de pilbåge och spjut, med spetsar gjorda av plåt från strandade båtar. Tittar du på satellitbilder kan du inte se jordbruk någonstans. En källa påstår till och med att de inte gör upp eld. Nå, en annan skriver att när sjömän fick syn på ön år 1771, så var det på grund av eldar som lyste.

Än i dag förstår ingen utomstående deras språk och de förstår ingen annan.

Förakt från Marco Polo
Marco Polo passerade området och beskrev ögruppen Andamanernas invånare med förakt. ”Vilda, brutala”.

Femhundra år senare, 1771, kom en båt från East India Company förbi. Det var då besättningen såg ljus från eldar på stranden.

Sedan tycks ön bortglömd till år 1867, när ett indiskt skepp bröts sönder mot korallreven. 106 personer överlevde och byggde ett tillfälligt läger. Efter några dagar blev de attackerade. De lyckades stå emot den värsta slakten, men om de inte blivit räddade av en ångare från brittiska marinen hade troligen ingen i gruppen överlevt.

De kommande hundra åren lämnades Norra Sentinel i fred men ryktet om de aggressiva invånarna levde vidare.

Begravde gåvorna i sanden
På 1970-talet hade de flesta andra ursprungsfolk på ögruppen Andamanerna vant sig vid kontakter utifrån och blivit åtminstone delvis integrerade i det moderna samhället av indiska myndigheter. Dock inte sentineleserna.

1974 försökte en grupp antropologer, filmare, en fotograf och några beväpnade poliser bli vän med dem. Försöket misslyckades. I klassisk kolonial anda hade de tagit enkla gåvor med sig som de placerade på stranden: en docka, grytor och stekpannor, kokosnötter och en levande gris.

Filmregissören blev slagen och gruppen fick fly i all hast. På säkert avstånd till sjöss kunde de se hur sentineleserna kastade spjut på dockorna och grisen och begravde gåvorna i sanden.

”Vilda män med hemgjorda vapen”
1981 körde Primrose, ett lastfartyg från Panama, på grund i hård sjö utanför ön. Glädjen över att se land nästa morgon byttes i förskräckelse när besättningen såg en grupp öbor vifta med vapen mot båten. Ett nödanrop sändes ut:

”Vilda män, uppskattningsvis mer än 50 stycken, som bär olika hemgjorda vapen, håller på och gör i ordning två eller tre träbåtar”, skrev de i anropet. ”Vi befarar att de kommer att borda oss i solnedgången. Alla besättningsmäns liv är inte garanterade”.

Det tog en vecka innan besättningen på Primrose blev räddad av den indiska marinen.

Efter tjugo år
En antropolog lyckades ta fredlig kontakt med öborna 1991, när han var stationerad på ögruppen Andamanerna. Triloknath Pandit hade gjort ett antal besök vid Norra Sentinel under en tjugoårsperiod. Då hade han observerat män, kvinnor och barn på avstånd för att till sist lyckas interagera med invånarna den 4 januari 1991. Vid det tillfället tog en grupp sentinelesiska män fredlig kontakt med Pandit och hans kollegor och klättrade ombord på deras jolle, för att nyfiket känna på allting.

Pandit hade med sig kokosnötter som stammen tog emot. Deras språk var emellertid omöjligt för utomstående att förstå. Det är det fortfarande.

John vill frälsa dem alla
Hit bestämmer sig nu John Allen Chau att åka i november 2018. Han är en 27-årig amerikansk missionär som tycker att han måste frälsa denna jordklotets kanske mest isolerade folkgrupp.

Det går illa. Så fort Chau går i land spänner de sina bågar och skickar ett regn av pilar mot honom.

Han dör.

Förbjudet att närma sig ön
Sa jag att det är förbjudet att komma närmare Norra Sentinel än fem kilometer? Den indiska regeringen, som tycker att de styr över ön, vill skydda både öbor och oss andra. Paddlar du dit förkyld kan ditt virus slå ut hela stammen.

Om du hinner.

Sa jag att några fiskare som hjälpte John Allen Chau att ta sig dit nu är gripna för att de bröt mot besöksförbudet? Sista biten fick han paddla själv, men innan dess åkte han med dem. De såg honom dö.

Sa jag att de två förra inkräktarna som blev dödade på ön 2006 blev upphängda som fågelskrämmor på bambupålar? Om det nu var fåglar de skulle skrämma.

Sa jag att Chaus familj vill ha hem honom men att det förmodligen inte blir av. Han är svår att hämta.

Sa jag att polisen kallar det mord men att ingen lär bli dömd?

Har de rätt att försvara sig?
Detta är inget att skoja om. En dumdristig ung man vill pracka på ett 60 000-årigt folk sin trosuppfattning. En regering långt borta på andra sidan havet vill tro att den bestämmer. Där har du vad jag har grunnat över de senaste dagarna.

Har ett suveränt folk, självständigt sedan långt innan senaste istiden där jag bor, har det folket rätt att försvara sitt territorium? Har indiska myndigheter fattat rätt beslut, när de avstår från att blanda sig i invånarnas inre angelägenheter på Norra Sentinel?

Nog har de det?

Jag undrar så vad ön heter på sentinelesernas eget språk.

***

Anmärkning: Mina uppgifter om North Sentinel är hämtade från nätet och möjligheterna att kontrollera källorna är små. På den punkten är jag inte ensam. Antropologerna har inte haft möjlighet att ta DNA-prov på öborna, än mindre lära sig deras språk och kultur.

Läs mer: http://northsentinelisland.com (engelskspråkig webbplats om ön och dess historia).

### Jag skulle ha berättat om De tres gäng också, visst ja. Det får bli nästa gång. Jag har ett envist folk i Bengaliska viken att fundera över, ty jag känner viss respekt.
### Männen blir 150 centimeter långa. När de ser inkräktare närma sig, händer det att de ställer sig på huk i strandkanten, vänder ändan till och låtsas bajsa.
### Varför tänker jag på Facebook?

Om mig | Sju års klåda
Inlägg nr 1 891. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

I dag fyller bloggen sju år

I dag fyller detta ställe på nätet sju år. Här är jubileumsskrift nummer tre. Tjugo tankar om skogen, samlade i ett häfte. Klicka på länken, läs och skriv gärna ut.

Tack alla ni som gått före mig på stigen.

I den gröna kyrkan – tjugo tankar om skogen

Det finns tre sorters kojor i skogen

En dag för sex år sedan får jag för mig att skriva ner mina tankar kring skogen. Snart flödar texterna, det är en sådan stund. Allt fanns oskrivet inom mig. Betraktelser växer fram om de som gått före mig på stigen, eftersom jag måste. Drygt 60 års vandringstankar vill ut.

Vi går inte ensamma.

Det finns tre sorters kojor, har min kusin lärt mig. Kojor på marken, kojor uppe i träd och kojor under jord. Det går att göra en som är vattentät, utan att använda ett enda verktyg.

I dag fyller Svenssons släng sju år. Stor blir aldrig bloggen, det vill jag inte, men hundratusentals besök är likafullt fantastiskt för en blyg 14-åring vid en krokig grusväg i värmländsk glesbygd. Så gammal var jag när pennan och papperet hittade mitt uttrycksbehov på allvar.

Sjuårsjubileet firar jag genom att samla olika bloggtexter i tre skrifter. Klicka, läs och skriv gärna ut för eget bruk.

Tack för att du besöker Svenssons släng, stort tack också för alla gillningar, kommentarer och delningar genom åren.

Trivs.

De två tidigare jubileumsskrifterna:
### Hur mycket hade mamma varit värd?
– femton favoriter från de sju åren

### Sanningen – 25 dikter från en bit in i skogen

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 887. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Fickan full med steg

– Titta så du inte har en app själv i din mobil, säger min vän H när vi träffas på gårdskonsert i väst.

– Den räknar dina steg.

Jag är skeptisk. Det är jag alltid när någon påstår att jag har en app som jag inte minns. Än mindre tror jag att jag aktiverat den för tre år sedan och att den sedan dess räknar varje steg jag tar med mobilen på fickan.

Men så är det, hon har rätt. Förra måndagen tog jag till exempel 9 091 steg. Mest efter gräsklipparen men inte bara.

Dag efter dag räknar han
Under konsertkvällen hann jag inte undersöka, vi skulle ju lyssna. När vi kom hem i mörka augustinatten hade jag desto mer tid. Jodå. Appen heter Hälsa och jag måste ha aktiverat den 2015 och sedan glömt alltihop. Dag efter dag stretar den på och räknar mina steg, utan att jag har en aning om det. Jag måste nog börja bära mobilen jämt.

Eller inte.

1 augusti: 4 962 steg.
2 augusti: 17 535.
28 juli 2017: 32 865.

Under fredagen på O-ringen i fjol gick jag alltså 24 kilometer i obanad västvärmländsk terräng, som kontrollvakt.
Den dagen minns jag. Kul!

Läs mer:
Årets klokaste skärmtidsregel

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 867. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Krispig kornknarr eller skrivare Lindgren?

Ibland behöver jag en talgoxe, ibland en krispig kornknarr. Ibland behöver jag Jo Nesbö, ibland Steve Sem-Sandberg.
Det varierar.
Men komplicerat är det inte.

Talgoxen och hans vän pilfinken är lättillgängliga, kornknarren och för all del nattskärran kräver mer av en. Upplevelserna ska inte jämföras men alla fyra gör mitt liv rikare.

Varför skulle jag fnysa åt han som låter som en cykelpump bara för att han som låter som ett blixtlås är sällsyntare och därmed i någon mening exklusivare?

Jag är många läsare
Natur och kultur hänger ihop i mitt liv. Etiketter bryr jag mig mindre om. Astrid Lindgren och en bra deckarförfattare är lika ”fina” som Herman Melville och Torgny Lindgren. Kvalitet försöker jag välja men det är kvalitet på talgoxen med.

Jag är dessutom inte samma läsare på måndag förmiddag som på fredag kväll, inte samma när jag försöker somna som när jag druckit dagens första slatt kaffe efter frukost.

Så är de flesta av oss skapta.

Behöver även trams
Dessutom är vi många som behöver trams ibland för att hålla skrattmuskulaturen fräsch, fast det är en annan historia.

Här är tre länkar jag rekommenderar i sommarskuggan, med eller utan skratt:

### Kulturmagasinet Opulens
http://www.opulens.se

### P2-fågeln
https://sverigesradio.se/p2fageln

### Henrik Dorsin reser jorden runt

Börja med Dorsin. Sätt på ljudet. Lyssna efter svensken på solsemester.
Trevlig resa.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
(c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Till frågan om en gräsmattas längd

Majsolen skiner och jag förstår att du undrar. Hur lång är egentligen en gräsmatta?

Nu kan det sägas. Hon är som ett längre elljusspår.

Grundforskning är viktig. Mänskligheten har rätt att få veta svaren på de stora frågorna. Här presenterar bloggen nu stolt ett stycke forskning på ren gräsrotsnivå. Det tog sin tid. Drygt en timme och fem minuter, men så blev resultatet bra också.

Svar: en gräsmatta är 2,84 kilometer lång vid en temperatur av plus 13 grader Celsius i skuggan. Fast – nu var det visserligen sol på klipparen, vilket bör noteras.

Hon tar 65 minuter och 5 sekunder.

Hon tar dessutom 625 kalorier med det normala gräsmattetempot 22 minuter och 54 sekunder per kilometer, dock 11:18 vid rörelse. Medelfart 2,6 kilometer i timmen.

Höjdskillnaden är 1 meter och medelpulsen är 138 slag per minut. Maxpuls 152.

Medelsteglängd 52 centimeter. Eller som vi brukar säga på Grossbolstorp:
– That’s one small step for man, one giant leap for mankind.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
(c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Så lättlurade var herr Löfven och hans vänner

 Nu ska jag berätta om några som heter SD och deras ledare.
De är kloka som skator.

För några somrar sedan såg jag vad skator kan göra. En skatunge var precis nyutflugen och satt förvirrad i vår vinbärsbuske när grannens katt kom glidande.

Innan katten hann upptäcka den dåligt flygkunnige i busken kom fem vuxna skator och tog över. Retfulla ställde de sig på gräsmattan, i ring runt katten. En i taget fick de katten att närma sig.

– Kom å ta mej då! Ha-ha-ha, du kan inte ta mej! ropade inte skatan, men nåt i den stilen. Långsamt och metodiskt lockade de katten bort från busken, meter efter meter i samma riktning, när han försökte gå nära den som skrek högst.

I fyrtiofem minuter stod jag i sovrumsfönstret och tittade på föreställningen. Skata skriker, katt drar sig nära hennes position, skata ser nöjd ut och flyttar vidare dit hon egentligen har tänkt sig. Katt flyttar efter, ditåt.

Till slut var katten så förvirrad att han dröp av på darriga ben, fullständigt desorienterad.

SD gjorde likadant
Lika klok som mina skator har den sverigedemokratiska ledningen varit de senaste åren. Först jamade Reinfeldt om öppna hjärtan, men skatorna i SD skrek sitt ”Kom å ta oss!” som de redan gjort i många år. Då jamade Löfven om att Sverige minsann inte bygger några murar. Skatorna skrek igen: ”Kom å ta oss!”.

Nu flyttade både moderater och socialdemokrater närmare, åt det sverigedemokratiska skathållet till. Inte var skatorna i SD:s ledning nöjda för det. De ville vidare.

– Kom å ta oss! Ha-ha-ha! Ni kan inte ta oss!

Långsamt långsamt flyttade parti efter parti över skamgräns efter skamgräns. Inte nog med att Sverige har för många mittenpartier, inte nog med att flera av dem är mer och mer på glid högerut, inte nog med att hjärtana sakta har slutat vara öppna och murarna växt.

Under tiden har skatorna blivit fetare och fetare, fräckare och fräckare. Så lättlurade var herr Löfven och hans vänner. Lättlurade och desorienterade.

Det är det värsta.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
(c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)