Löparkepsens stora dag

Så fort tanken på löpning dyker upp i min skalle börjar det vattnas i munnen. När jag tar ut korgen med träningskläder och lägger fram plaggen på sängen blir det ännu värre.

Det fina är att det är sant. Kanske har jag Grossbolstorps, Vänerområdets eller Norra halvklotets bästa belöningscentrum. Jag springer så uschligt sakta men älskar det så väldigt mycket. Gommen fuktas redan när jag skriver detta.

På vintern bär jag första bästa yllemössa när jag springer. Många av dem är ganska själlösa även om de värmer gôtt. Men en söndag i början av mars har enstaka fläckar börjat tina fram på grusvägarna i mitt liv. Det doftar vår, det sjunger talgoxar, det sviktar fint när två stycken Nike Pegasus sätter spår i mosig is och fuktigt grus. Hjärtat pumpar, den glappa hjärtklaffen klaffar, två lystna lungor letar syre och en löpsk gubbe trivs.

Då – är löparkepsens stora dag. Då ska den ut för första gången, ännu ett år. De senaste 25 åren har det stått Team Skopan 1996 på den. Döpt efter min dåvarande arbetsgivare Räddningsverkets projekt med att testa det skopande kanadensiska vattenbombarplanet.

Den är blå och röd, den vännen, och plastspännet i nacken är lagat med coachtejp. Framför allt gillar min keps att löpa ut på grusvägen bort mot Ängbråten på premiärsöndagen. Mjuk skogsstig går också bra och så småningom gärna upploppet vid en och annan orientering. Där hittar vi så bra, kepsen och jag. Upplopp är lättorienterade.

Löpkepsen är en gåva och en hälsning från kloka arbetskamrater i mänsklighetens tjänst. Den är sliten, trogen och framtidsinriktad. Någon gång ska väl Sverige skaffa egna vattenbombarplan, tänker den. Det brinner faktiskt i svensk skog ibland, även om det var onödigt lugnt provsommaren 1996.

Skogsbränderna kommer att bli fler.

###
Det var den tredje kepsen.

Här är nummer ett och två i serien.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 131. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

En smörgås i Sacramento

”Det är typiskt er svenskar”, sa han och log. ”Ni ska alltid vara så neutrala.”

Jag hade hyrt bil och kört genom öknen. En varm Vilda Västern-öken med sten, sand och kaktusar där jag blev utskälld på första bensinmacken när jag ville betala kontant. ”Vill du döda oss?”

Jag hade fått göra mitt reportage om den stora larmcentralen, specialiserad på bush fires och atombombsanfall. ”Skickar ni ut era brandstyrkor i bergen med bara satellitbilder över terrängen?” sa jag. ”Har ni inga bra kartor över vildmarken?” ”Nej. Vi har inte det.”

Alla amerikaner jag träffat hade varit trevliga och lärt sig mitt namn. ”Sven Svensson from Sweden. Jaså finns du.”

Sedan bjöd brandbefälet mig på lunch på Togo’s sandwichrestaurang mitt i Sacramento. Då hade han gett mig en brandhjälm först. ”Välj mellan denna och en brandrock.” ”Tack. Thank you så väldigt mycket.” Jag hade gett honom ett tygmärke: Räddningsverket.

Det var första gången jag såg en sandwichrestaurang. Väggen bakom disken var fylld av foton på smörgåsar. ”Har du svårt att välja? Typiskt svenskar. Du kan inte vara neutral framför en sandwichmeny, you have to chose.”

När vi gick fick jag en keps med restaurangens logga, för att jag hade åkt så långt till Sacramento. Det blev en liten fläck på skärmen från kocken. De är kvar än efter trettio år, både kepan och fläcken.

Inte en gång fick jag betala när vi skulle äta. Inte på brandstationen på St Johns East i Brooklyn heller. Det var där de lärde mig åka nerför stången varje gång larmet gick. Nu kan jag det.

Då hade jag bestämt mig för länge sedan om smörgåsen i Sacramento. Nummer 16, The Italian. Mortadella, capicola, salami, ham, provolone med Italian dressing, serverad Togo’s Style.

###

Detta var första kepsen.

### En dag fick jag för mig att räkna mina kepsar. Det visade sig att jag har 54 stycken, de flesta sådana som jag fått. De är mer än kepsar inser jag nu. De är souvenirer, milstolpar, vykort, meriter, stöd för minnet och i några fall goda vänner.

Jag lade ut en gruppbild på samlingen. Då kom förslaget från min forna arbetskamrat Karin Haglund. Gör en serie med bild och kort text om varje, tyckte hon. Dagens keps! Strax därpå kom samma idé från min vän Bo-Göran Sondell.

Detta är den första, tack för tipset! Det blir inte 54 stycken men några till, det tror jag.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 128. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

”This too shall pass”

Livet har lärt mig att balansera våra ledsenheter. Det finns händelser och erfarenheter som ligger och vibrerar som en svart ton i bröstet. Ständigt.

Jag hör den men har lärt mig höra andra toner med.

Motmedlen mot ledsenheten stavas empati, humor, solidaritet. Det finns de som har det värre och this too shall pass som engelsmännen säger. Även detta kommer att passera.

Det är timjan i
Folk är olika. Nyss deltog jag i en diskussion på Facebook om Frans G. Bengtssons roman Röde Orm. Vi är några stycken som läst boken om den rödhårige vikingen många gånger. Nu bollade vi favoritepisoderna mellan oss. 

”Men när blodkorven kom, fingo de tårar i ögonen båda, och det tycktes dem att de aldrig fått ett ordentligt mål mat alltsedan de seglat ut med Krok.
– Den lukten är bäst av allt, sade Orm stilla.
– Det är timjan i, sade Toke med bruten röst.”

Mitt i diskussionen kommer en kommentar från en medmänniska som säger att tyvärr, för henne fungerar det inte. Hon har öppnat samma bok som vi men fått lov att avbryta läsningen.

Sådär är det förstås och så ska det vara. All respekt för att vi inte är lika. ”Vi gillar olika” är en klok insikt.

Möter eländet olika
Jag börjar inse att det är samma sak med motgångarna och ledsamheterna vi möter. Vi är varierande skapta här med. Då är det klart att vi möter eländet olika.

Jag som kan gråta när jag ser julfilmen Love Actually för minst tredje gången (jo det är sant) gråter sällan offentligt inför ledsamma verkliga händelser på närmare håll. Den gråten gråter jag inombords. Lika stilla, mycket ledsnare men på annat sätt.

Varför kan man undra. Jag som har så nära till mina känslor annars. Den korta stubinen som gått i arv sedan farfars far har visserligen blivit försiktigare med åren men kort är den än. Lyckligtvis bor även skrattet nära till.

Den gamla fina envisheten
Kanske handlar det om farmorsarvet. Hon fanns också som ett starkt exempel i familjen. Farmor som smörjde och lindade sina bensår varje dag. Hon som hade så ont att det värkte höften sned, men som jag aldrig hörde klaga. 

Var det där min uthållighet föddes? Någonstans har jag plockat upp förmågan att orka springa drygt fyra mil och två kilometer och gilla det. Eller fila vidare på ett romanelände som jag började skriva på när husets skrivmaskin inte var elektrisk ens och inte hade minne.

Coronan är en jävel. Hon har hindrat oss länge nog nu från att krama våra barn och barnbarn. Dessutom har hon förstört vår verklighetsuppfattning. Vi hajar till varje gång vi ser folk trängas eller kramas i någon gammal film.
– Hallå där! App app app, distansen!
Slutscenen i Love Actually ska vi bara inte prata på. Hela England kramas.

Ändå: this too shall pass. Jag tror ju verkligen det. I december 2020 är det en gåva att vara obotlig optimist. Det finns vackra toner.

### En gång för många år sedan klarade jag inte att hålla munter fasad. Jag var krönikör i P4 Värmland och blev ombedd att medverka i radions rimstuga inför julen.
### Jag tackade nej, fast de blev arga på mig. Sjukdom i min närhet.
### Det finns dagar när den svarta tonen blir för stark och inte ens jag orkar skratta.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 115. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Den särskilda skatan

Vi har en skata i vår trädgård.
En klok en.
– Det har väl alla i Bergslagsområdet och Nordvästra Svealand, svarar du då.

Det stämmer nog. Var det än finns ett löv att lyfta på för att leta efter mat står en svartvit individ med huvudet på skaft och snygga svarta mamelucker.

Skatan är allätare. Ibland tar hon till och med vuxna småfåglar. Hon kan bli 16 år men eftersom hon har gott om fiender är 2,5 år mer normalt, läser jag på nätet. Paret håller ihop hela livet och börjar jobba med nästa års bo redan på vintern. Gärna ett gammalt bo som de renoverar med ny boskål.

– Det är hos snälla människor skatan bor, sa de gamle och där hade de rätt.

Som engelska peak
Namnet skata kommer av skate, vilket betyder topp eller spets (eller udde) och syftar på den långa stjärten. På latin heter hon pica pica, vilket lär ska betyda samma sak. En pik vet vi ju vad det är och engelsmännen har sitt peak.

Vår särskilda skata i trädgården vet inte riktigt allt detta men hon vet mycket annat som är matnyttigt.

Om en katt närmar sig boet kan många skator samarbeta för att få bort angriparen. De skriker och drar den i hårstråna. Om samma katt närmar sig en nyss utflugen och vimsig skatunge nära marken kan samma skator ställa sig i en ring runt katten och långsamt men retsamt locka bort den från den oskyddade ungen.

Hon hoppar häck
Jo, vår skata är särskild. Klok som alla kråkfåglar har hon överlevt sedan i somras, verkat mätt varje dag, sett fin ut i fjäderdräkten, skarp i blicken, street smart.

Vad är det då som är så särskilt med henne? Svaret är att hon har bara en vinge och inte ens den fungerar. Den släpar. Snabb som en sprinter löper hon häck över ojämnheterna på vår enkla fastighet. Flyga kan hon inte.

Hur hon blev av med vänstervingen och fick den högra skadad vet vi inte. Kanske katt, kanske rovfågel. Var hon övernattar har vi inte upptäckt än, fast det har tydligen inte rovdjuren heller.

Varje dag gör hon precis som SVT:s expertkommentator Mathias Fredriksson sa, när han åkte längdskidor uppför slalombacken i Tour de Ski.

– Kliv kliv överlev.

Vi tycker om att hon trivs hos oss.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 111. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Svett är muskler som skrattar

Den hårda lervägen hemifrån Ängebäckstorp och till skolbusskorset och tillbaka. 
Den knixiga terrängrundan med SK Örnen i skogen vid Sundstorp. 
Den eviga inledningsrundan på gympan på gymnasiet i Karlstad, två varv runt Sundstatjärn. 

Blå spåret under värnplikten på I2. 
Röda spåret vid Öxnegården i Huskvarna.
Det kuperade elljusspåret intill Frykensundet vid Sunne hembygdsgård. 
Tvåochenhalvan vid Sisugården några minuter hemifrån.
Femkilometern på samma ställe, milbanan, tur-retur-rundan till Abborrtjärn och tillbaka, alla dessa kringelikrokar längs stigarna uppför höjden väster om 62:an.

Jag var där. Det var roligt varje gång.

Du sätter ena foten framför den andra. Två fötter i luften samtidigt vid vissa tillfällen under förflyttning, oftast framåt. Vi kallar det löpning. Du känner hur det pirrar i kroppen i förväg, du märker hur jäkla tungt det går i första slakmotan men du håller i och efter tre minuter vänder det. Lusten kommer. Lusten att löpa. 

I dag blir det skôj.

Fötter som vill iväg
Jodå, jag har sprungit. Sprungit när jag haft en sorg i bröstet, då lindrar det. Joggat när jag haft ett problem i skallen, då löser det sig. Kutat när jag bara varit glad och behövt en skog att skratta i. Skratta tyst, inuti, men skratta. Det syns nästan aldrig utanpå hur mycket jag trivs med löparskorna på.

Svett är muskler som gråter.  Av glädje.
Muskler är svett som skrattar.
Kondition är fötter som vill i väg och lungor som håller med.

Så många avstånd
Det är söndag i november, luften är fuktig. Klockan är halv tre, vi har sett färdigt på skidskyttet på tv, jag har strövat runt en stund i sociala medier och nu vill jag ut och röra på kroppen. Sätta två fötter i luften. ”Jag har precis kört nästan 16 i Änggårdsbergen i Göteborg” skriver en vän på Facebook. Det är sådant som inspirerar oss motionslöpare.

Först blir det en kort stretchstund på verandan. Fortfarande har ingen i vår klubb sett en kenyan som stretchat men jag lägger ändå ner mig på hälsenorna. Häver sakta upp och ner på tå på översta trappsteget. Vänstersenan har krånglat i år, det vill jag inte ha tillbaka.

Nu startar jag klockan och joggar gatan norrut, ut på Grossbolstorpsvägen, uppför backen, bort till friluftsgården. Sakta börjar känslan komma. Kondition är fötter som vill i väg och lungor som håller med.

Sex bilar på parkeringen, i går var det fler. Jag springer ner förbi gamla bastun, ut på elljusspåret, möter en artig hundägare som håller bra avstånd med både hund och utandningsluft.

Detta år kommer vi att minnas. Så mycket folk i skogar och motionsspår, så många avstånd. Strax innan uppförsbacken vid Svarthultet börjar lunken komma. Hälen tiger, pulsen trivs och då gör jag det med. Tiger och trivs. Strax efter uppförsbacken bär det utför igen när jag passerat nästa artiga hundekipage. Jag hostar, damen hör mig och halar in kopplet, vi hälsar.
– Du får inte gå så fort! säger jag. Jag kommer ju aldrig ikapp dig.

En lyckomaskin
Vägen till vattentornet är asfalterad och går i zickzack nerför höjden. Där jag kan springer jag på gräskanten bredvid. Blöta löv på våt asfalt är alltid lurigt. Nere vid bommen får jag en idé och löper genom samhället bort till Ängevi idrottsplats. Hälen vill ha mjukt underlag. 

Lunken. Den goe lunken! Nu kommer den på allvar. Min kropp blir en lyckomaskin, jag bara mal och mal runt fotbollsplanen på autopilot. Svett är muskler som skrattar!

Varv efter varv efter varv far jag runt på fuktig gräsmatta strax utanför själva planen. Tass tass tass, skallen trivs, kroppen tycker också det är kul. Innan jag vänder hemåt avslutar jag med en glädjerunda runt grusplanen bakom ishallen.

Hemma på verandan står det till sist 11 kilometer på gps-klockan. Hälen har varit snäll hela tiden.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 107. (c) Sven-Ove Svensson men dela gärna.

Nu har jag fångat nattens mysterium

Min grundforskning i allmänhetens tjänst går vidare. Nu har jag fångat nattens mysterium.
Vore jag så lagd skulle jag låtsas att det är själens ensamma vandring jag fångat. Det hade varit riktigt kusligt.

Saken är den att jag har haft två ordentliga anfall av hjärtflimmer i mitt liv. Det är säkert 15 år sedan, nu.

Första gången fick jag ligga på sjukhus, käka lugnande och annat och babbla med en rolig farbror från Deje. Det hjälpte.

Andra gången sövde de mig och gjorde elkonvertering. Efter den elstöten har det fungerat. Jag springer, skrattar och muttrar som vanligt. Inga jobbiga anfall där hjärtat rusar så att kroppen blir trött.

Slutade med allt
Fast det är de där extraslagen. Hjärtklappning kallar jag det när det känns som mest. Då är det svårt att somna, inte för att det gör ont men för att jag känner hjärtat.

Hjärtan ska jobba diskret.

Förra hösten blev det värre. Då försökte jag ta reda på vad som kan utlösa hjärtklappningen och sedan slutade jag med det mesta i den vägen. Stressar gör jag sällan numera och normalt dricker jag bara en halv kopp kaffe till frukost. Resten av dagen får det bli meskaffe. Vi kallar det koffeinfria kaffet så.

Det hjälpte länge. På ett år har jag haft väldigt få sömnlösa förnätter. Fast i höst är det tillbaka, då och då. Inget farligt, det gör inte ont, jag är inte bekymrad. Det är bara så svårt att somna de kvällarna.

Lät klockan mäta hela natten
Motionslöpare som en är så bär jag gps-klocka med pulsmätare. Jag har den på mig jämt, även på nätterna. På fredagskvällen fick jag för mig att jag skulle knäppa igång pulsmätningen, som om natten vore ett enda långt träningspass. Jag ville se hur hög hjärtfrekvens jag hade den natten.

Vilopulsen var fin, kan jag meddela. Trots hjärtklappningen. Den avbröts bara av några normala toppar när jag gick upp och satt mig i tv-soffan för att surfa i min sömnlöshet.

Klockan mäter optiskt, vid handleden, och kan inte registrera allt elektriskt hjärtat har för sig i bröstet.

Satelliternas ringdans
När jag hade konstaterat detta på lördagsmorgonen, roade jag mig med att titta på kartbilden också. Gps-en gillar att berätta var jag sprungit mina löppass. Den kunde ju inte veta att jag bara rört mig några få steg mellan sängen och soffan.

Nå, satelliterna måste ha dansat ringdans ovanför Grossbolstorp. Hur ska jag annars förklara bilden av mina påstådda rörelser natten till den 24:e oktober 2020?

Bilden ljuger. Jag är faktiskt nästan aldrig uppe och klipper gräs hos grannarna mitt på småtimmarna i slutet av oktober. De tycker det stör.

Kul bild. Somnade 03.00. Klockan gick, satelliterna stuffade runt.
Go’morron!

Hem | Om mig Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 105. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

När pandemin kom blev skogen räddningen

Nu är stolpjakten slut för året i vår kommun. Nästa vecka börjar älgjakten.

I år har vi satt ett fantastiskt rekord, stolpletarna och vi arrangörer. När pandemin kom blev skogen räddningen för många.

Läs i slutet på inlägget vilka siffror. Mer än dubbelt så många deltagare i Hittaut som i fjol. Blev det fler som registrerade stolpkontroller än som går på hockey och fotboll i min tätort?

Min första skog
Min första skog var en långsmal rand mellan en grusväg, en gårdsplan och några gärden. Smal? Den var jättestor tyckte mina små ben. I dag när jag mäter på kartan är den 59 meter bred. Metrarna tycktes längre på den tiden, somrarna också. Snön om vintern var djupare, det är däremot sant.

I denna storskog smög jag omkring mellan gran och tall, klev över stensättningar som jag inte visste var fornminnen. Gården vi arrenderade av kyrkan hade blivit nämnd i skrift år 1287 första gången och var socknens äldsta. Det anade jag inte heller.

Skogen var fin, trampad av människor i tusentals år. Gökar gol, skogsduvor flockades och i våra holkar föddes starar. Kniv fick man i sexårsåldern och sedan lärde min kusin mig att bygga kojor.

– Det finns tre sorter, sa han.

Ibland strövade vi vidare över åkrarna österut, in i den storskog som har fortsatt att vara djup och som hänger ihop ända bort i Sibirien.

Min andra skog
Min andra skog, när vi flyttat, gick det att gå vilse i. Det var innan jag lärde mig följa den smala älven som satte gräns för vårt småjordbruk. Drygt 1 100 steg för en åttaåring från mitt och min brors rum rann det en älv på väg mellan tallheden i norr och Vänern i söder. Hon slingrade sig, Ölman. Nästa sommar lärde jag mig hoppa över henne och in i grannsocknen.

Älgar sprang förbi under mina vandringar, råbockar skällde, tjädrar spelade och väster om vår gård, på mossen, trumpetade tranor, pep ljungpipare och sög sileshåret i sig fångade flugor.

Sakta erövrade jag ännu en värld.

Blir snäll i magen
När vi flyttade till tätorten 17 kilometer bort fanns det skog där med. Sverige består av en skog med gläntor i. Journalisthögskolan i Göteborg, nja där blev det mest Slottsskogen. Journalistpraktik i Jönköping och därefter jobb i Vaggeryd, Huskvarna, Sunne och Karlstad. Överallt fina skogar ett stenkast bort.

1983 kom vi till Forshaga. Här känns det numera som om jag gått och sprungit varenda stig. Några har jag hjälpt till att skapa. Det finns skäl till det. Två skäl närmare bestämt: lugnet och nyfikenheten.

Du blir snäll i magen av att dra till skogs, konstigare än så är det inte.

Sov mot en gran
Jag hade aldrig hört talas om ordet skogsbad, när jag som 13-åring tog för vana att ligga och sova mot en gran eller tall borta i skogen, i väntan på hackspettar, råbockar och andra djur. 

– Jag går till skogen, sa jag till mamma och så drog jag i väg. Småningom lärde jag mig orientera, kom att älska kartor, och på vintrarna drog vi barn skidspår lite varstans genom socknen. I fyran åkte jag skidor hela milen bort till skolan i Fasterud en gång, när blötsnö lagt igen vägen så att inte skolbilen kom fram. I sexan hittade jag en genväg över dal och berg och spårade själv norrut till skolan i Fageråsen.

Skogen. Den susar. Den lever. Du blir frisk av den. Ibland levde vi bokstavligen på den. Då satte pappa en yxa eller barkspade i näven på mig eller ett järn att barka savande tändsticksaspar med. Skôj!

Den livsstilen har fortsatt, även om jag inte är med och driver skogsbruk längre. När åren gått har det blivit roligare och roligare att titta efter fåglar. Vi börjar ju lära oss fler och fler arter och läten. Numera plockar vi mer svamp än förr och jag springer förstås. Alltid med skogens egen musik i mina öron. Ett beroende i sig. 

Dessemellan fikar vi. Kaffe och smörgås smakar alltid bäst på en stubbe eller klipphäll i skogen, ibland i kända trakter, ibland vid främmande stig.

Nära ett och ett halvt varv runt jorden
Så var det då stolpjakten. Det är många år sedan den kom in i mitt liv. 1900-talets Naturpass och Trimorientering kom att ersättas av fasta kontrollstolpar som stod ute hela sommaren. Stolpjakten. Numera heter det Hittaut, idén är den samma. Du får en karta i brevlådan i slutet på april, då sitter det fasta stolpar ute i skogen och inne i tätorten. Det är ringarna på kartan. Varje månad sätts nya stolpar ut, som du kan ge dig iväg och leta reda på. Registrerar du stolpens kod på nätet kommer du med på listan och deltar i utlottningen av priser. Strax innan älgjakten tas stolparna in för vinterförvaring.

Där är vi nu. Snart kom vi ju med och började hjälpa till med arrangemanget. Jag har hittat på kontrollpunkter genom åren, jag har satt ut stolpar, jag har haft mejljour och jag har gått ut med nya stolpar när de gamla fått fötter. 

Nå, nu är det strax älgjakt i skogen igen. På söndagen plockade vi in de 20 stolpar som vi ansvarat för kring Deje och Forshaga. Cykelstolparna. Det har varit en fantastisk sommar för vår stolpjakt. I år har vi verkligen behövts när folk har känt sig isolerade. Skogen har varit räddningen för många, stolpjakten Hittaut en ursäkt.

I vår lilla kommun har 698 personer registrerat kontrollstolpar i sommar. Ett fantastiskt rekord, mer än dubbelt så många som i fjol. Fler individer än som går på hockey eller fotboll en säsong när vårt Forshaga IF spelar, antar jag. Tillsammans har dessa nära 700 personer gjort 29 690 registreringar. De har gått och sprungit 59 380 kilometer tillsammans och de har varit ute i 22 267 timmar.

Det blir nästan ett och ett halvt varv runt jorden. Två och ett halvt år. Lägg alla de kilometrarna på rad, så hade det räckt gott och väl till att trava norrut och sedan österut, för att undersöka om skogen i Grossbolstorp verkligen går ända bort till Sibirien.

Hmmm. Hur långt hinner jag på två och ett halvt år?

### Hamnar i diskussion om begreppet ”det rörliga friluftslivet”. Finns det något orörligt? undrar jag.
### Då får jag fint svar av min vän Anneli.
### Hon ägnar sig åt den sortens friluftsliv genom att så snabbt som möjligt uppsöka en mossbelagd stubbe, en nedfälld fura eller en lagom stor sten, skriver hon. Där sitter hon sedan och luktar, tittar och känner in fri luft. Länge.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 101. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Sveriges minst glasklara kartsymboler

Jag brukar inte klaga på kartor. Personligen älskar jag kartor och de brukar var och en fylla sin funktion.
Men så finns det undantag. Ett undantag. Visit Värmlands pdf-er med kartor över Brattforsheden med omnejd.

De kartorna vet jag inte om jag ska skratta eller svära åt. Har någon enda människa någonsin vandrat de fina lederna med hjälp av dem?

Hur tänkte den som la ut dem?

När någon skapade tecken och teckenförklaringar, var det på förra firmafesten?
– Grabbar, vad ska vi kalla parkeringarna?
– Jag vet. Stort A!
– Bra Berra! Informationstavlorna då?
– Jag vet. Stort F!
– Dassen?
– Enkelt. Ett uppochnervänt frågetecken naturligtvis.
– Du, det är förbaske mig lysande. Då fattar ju alla.

I den stilen fortsätter det. Mot slutet av firmafesten hade de omröstning om vilket tecken som skulle betyda vindskydd. Det blev en hård debatt. Till slut vann – ett i med två prickar.

Glasklart.
Jädrar i min själ glasklart.

Not.

### Det heter inte Kittelfjället. Brattforsheden är en hed. Kittelfjället ligger i Lappland.

Hem | Om mig Skriva & prata Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 098. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Då tar vi på oss Kränkehatten

Det finns sådant som sätter känslorna i svang.
Då brukar jag gå till min ortnamnsräknare på nätet. Hur många svenska ortnamn finns det som börjar på Kränk?

Svar: just nu får jag sju träffar. Två färre än för Ensamheten. Frågan är om jag inte tycker Kränkehatten utanför Falun är bäst.

Kränkehatten. Den tar vi på oss vid behov i detta land. Senast var det en vit älgko med brun hungrig kalv som väckte upp vår fina gamla nedärvda ettrighet.

En kvinna vid namn Lena hade fotograferat en vit älgko som ställde sig mitt i vägen framför henne och gav kalven mat. En journalist i mitt liv- och husorgan Värmlands Folkblad skrev text till bilden. Trivsam underhållning i coronatider, djur och barn är läsning, det vet varenda en som någonsin skrivit två rader i en tidning. Djur och barn och vatten.

Nå, det blev ett liv och ett kiv. Kent, ty så heter han, skrev nämligen att älgkon diade sin kalv. Svaret kom direkt:
Så heter det väl inte? Det är ju kalven som diar!!!

Det dånade i rättens krater.

Kränkta men rätt i sak?
Två saker slog mig i den stunden.

Den ena var kränktheten. Hur arg kan inte en normalsvensk tidningsläsare bli om denna läsare eller läserska finner att en murvel misshandlat svenska språket, det vill säga den variant som hon eller han själv praktiserar.

Den andra var att här har nog de kränkta ändå rätt, inte i sin kränkthet men i sin åsikt. Det är ju faktiskt kalven som diar, inte kon. 

Där hade vi fel
Men se där hade vi fel, både di kränkte och undertecknad, för dagen okränkt. Redan artikelförfattaren konstaterade att han slagit upp ordet och funnit att dia, det gör både givare och mottagare. Nu slog jag också upp det i Akademins ordböcker, eftersom jag har det kontrollbehov jag har.

Hoppsan! Båda parter diar: ”om hona: ge unge mjölk; om unge: suga i sig mjölk” skriver Svenska Akademiens Ordlista.

Kränktheten har en väldig förmåga att sila mygg och svälja kameler, men om den förmågan tiger ordboken. Finns det värre saker att bli arg på än en diande vit älgko på en bilväg i västra Värmland, så inte bryr sig boken om det.

Den saken får vi räkna ut själva.

### Artikeln i Värmlands Folkblad (betallänk): 
Diande vit älg spärrade vägen för Lena

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik |Löpa | Viktor Root 
Inlägg nr 2 095. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Norsk korp skojar med naken dam

Han som försökte flyga genom rutan.

Har du också blivit skojad med av en stor svart fågel?
Det här är berättelsen om en som vet.

På vinterhalvåret tävlar vi i fågelmatarkryss med några vänner. Hur många arter ser vi nära matarna? Då är fönstren stängda och jag har ingen aning om hur vissa av dem låter, fast jag väl känner igen dem i kikaren.

På sommarhalvåret är det tvärtom. Då sover vi för öppet fönster och jag har ingen aning om hur de ser ut, de fåglar som jag hör.

Tyvärr är jag inte mystiker, jag är mer den vetgirige typen. Jag vill veta. Vem är du, lilla vän i skymning, nattmörker eller gryning? Är du en steglits? Klykstjärtad stormsvala? Vanlig grönsiska?

Helst en bra ramsa
Nå, vissa läten kan jag naturligtvis, fast det ofta krävs en tydlig fågelskådarramsa för att jag ska minnas. ”För-lov-ning, hurr-ra!” säger ringduvan, den ramsan har jag hittat på själv. Fattar du? Ring. Förlovning.

Då jag blev pensionär 2016 var en av punkterna på Att göra-listan att jag skulle lära mig ett nytt fågelläte varje år. Ett blygsamt mål. När jag nu börjar leta efter arter inser jag att jag faktiskt kan fler än jag tror.

Du som har ropat i kvarteret de senaste mornarna är en gröngöling.
Du som kommer på sällsynta besök är en tornseglare.
Du som är trädgårdens sinnatagg kallas nötväcka.

Den distinkta dunsen
Lätet vi hör när vi ligger och drar oss en morgon är det distinkta ljudet av en småfågel som flyger in i en ruta. Suck. Han försökte ta sig rakt genom balkongdörren. Det brukar sällan lyckas.

Varför känner jag igen den speciella dunsen men inte hans sång, stenknäcken? Nu sitter ungen på balkongtrallen och ser bortkommen ut. Bryr sig inte fast vi kommer nära.

Vi håller ut. Det gör han också. Efter 20 minuter går jag ut på balkongen igen. Då hajar han till, skakar rätt fjäderdräkten och flyger iväg under balkongräcket. Ut igen i stenknäckslivet.

Har vi stenknäck i kvarteret, det var skôj. Med den näbben knäcker du lätt kärnorna på körsbären vi sparat här och var. Varsågod, ät nu pôjk.

Undrar hur en körsbärskärna smakar i en fågeltrut?

Korpen talar fornnordiska
En annan tidig morgon ropar korpen. Är det fler än jag som tycker att han talar fornnordiska?
– Han är bra på att härmas, läser min fru i en frågesport hon testar på mig.
– Är han?

Då måste jag förstås leta. Korpen vet jag nog hur han låter. En löprunda följde han mig i flera kilometer, det var efter att jag läst någonstans att han samverkar med vargen. Nå, det kanske inte var den trovärdigaste källan men följde mig gjorde han, flygvirtuosen.

Jaså härmar han. Det trodde jag var starens specialitet.

Där stod hon, spritt naken
Nätet vet besked. Korpen är klok, det visste jag. Vilken kråkfågel är inte det? Han härmas, nu får jag det bekräftat av säkra källor. På ett annat ställe berättar en kvinna, jag hoppas så att det är sant:

Kvinnan bodde i Norge i ett hus mitt i skogen, långt från folk. Därför hade hon inte brytt sig om att sätta upp någon gardin på badrumsfönstret. En morgon stod hon spritt naken vid tvättstället.
– Då skrek plötsligt en röst (jag översätter till svenska): ”Hej, sötis! Är allt bra i dag?”.

Gissa om gardinen kom upp fort. Dagen därpå fick kvinnan samma kommentar igen. Men då såg hon att det var en korp som hälsade henne. Han satt på en gren i eken utanför och skrek, gång på gång.
– Hej sötis!

Korpen hade varit skadad tidigare och bott hos en familj i närheten, visade det sig. Det var den familjen som hade lärt honom snakke norsk.

### Undrar vad Hej sötis! heter på norska.
### Google Translate föreslår Hei søta!
### Tack, men jag vill höra det från en ravn. Sjung för mig, kôrp!

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 2 094. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).