Krispig kornknarr eller skrivare Lindgren?

Ibland behöver jag en talgoxe, ibland en krispig kornknarr. Ibland behöver jag Jo Nesbö, ibland Steve Sem-Sandberg.
Det varierar.
Men komplicerat är det inte.

Talgoxen och hans vän pilfinken är lättillgängliga, kornknarren och för all del nattskärran kräver mer av en. Upplevelserna ska inte jämföras men alla fyra gör mitt liv rikare.

Varför skulle jag fnysa åt han som låter som en cykelpump bara för att han som låter som ett blixtlås är sällsyntare och därmed i någon mening exklusivare?

Jag är många läsare
Natur och kultur hänger ihop i mitt liv. Etiketter bryr jag mig mindre om. Astrid Lindgren och en bra deckarförfattare är lika ”fina” som Herman Melville och Torgny Lindgren. Kvalitet försöker jag välja men det är kvalitet på talgoxen med.

Jag är dessutom inte samma läsare på måndag förmiddag som på fredag kväll, inte samma när jag försöker somna som när jag druckit dagens första slatt kaffe efter frukost.

Så är de flesta av oss skapta.

Behöver även trams
Dessutom är vi många som behöver trams ibland för att hålla skrattmuskulaturen fräsch, fast det är en annan historia.

Här är tre länkar jag rekommenderar i sommarskuggan, med eller utan skratt:

### Kulturmagasinet Opulens
http://www.opulens.se

### P2-fågeln
https://sverigesradio.se/p2fageln

### Henrik Dorsin reser jorden runt

Börja med Dorsin. Sätt på ljudet. Lyssna efter svensken på solsemester.
Trevlig resa.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
(c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Till frågan om en gräsmattas längd

Majsolen skiner och jag förstår att du undrar. Hur lång är egentligen en gräsmatta?

Nu kan det sägas. Hon är som ett längre elljusspår.

Grundforskning är viktig. Mänskligheten har rätt att få veta svaren på de stora frågorna. Här presenterar bloggen nu stolt ett stycke forskning på ren gräsrotsnivå. Det tog sin tid. Drygt en timme och fem minuter, men så blev resultatet bra också.

Svar: en gräsmatta är 2,84 kilometer lång vid en temperatur av plus 13 grader Celsius i skuggan. Fast – nu var det visserligen sol på klipparen, vilket bör noteras.

Hon tar 65 minuter och 5 sekunder.

Hon tar dessutom 625 kalorier med det normala gräsmattetempot 22 minuter och 54 sekunder per kilometer, dock 11:18 vid rörelse. Medelfart 2,6 kilometer i timmen.

Höjdskillnaden är 1 meter och medelpulsen är 138 slag per minut. Maxpuls 152.

Medelsteglängd 52 centimeter. Eller som vi brukar säga på Grossbolstorp:
– That’s one small step for man, one giant leap for mankind.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
(c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Så lättlurade var herr Löfven och hans vänner

 Nu ska jag berätta om några som heter SD och deras ledare.
De är kloka som skator.

För några somrar sedan såg jag vad skator kan göra. En skatunge var precis nyutflugen och satt förvirrad i vår vinbärsbuske när grannens katt kom glidande.

Innan katten hann upptäcka den dåligt flygkunnige i busken kom fem vuxna skator och tog över. Retfulla ställde de sig på gräsmattan, i ring runt katten. En i taget fick de katten att närma sig.

– Kom å ta mej då! Ha-ha-ha, du kan inte ta mej! ropade inte skatan, men nåt i den stilen. Långsamt och metodiskt lockade de katten bort från busken, meter efter meter i samma riktning, när han försökte gå nära den som skrek högst.

I fyrtiofem minuter stod jag i sovrumsfönstret och tittade på föreställningen. Skata skriker, katt drar sig nära hennes position, skata ser nöjd ut och flyttar vidare dit hon egentligen har tänkt sig. Katt flyttar efter, ditåt.

Till slut var katten så förvirrad att han dröp av på darriga ben, fullständigt desorienterad.

SD gjorde likadant
Lika klok som mina skator har den sverigedemokratiska ledningen varit de senaste åren. Först jamade Reinfeldt om öppna hjärtan, men skatorna i SD skrek sitt ”Kom å ta oss!” som de redan gjort i många år. Då jamade Löfven om att Sverige minsann inte bygger några murar. Skatorna skrek igen: ”Kom å ta oss!”.

Nu flyttade både moderater och socialdemokrater närmare, åt det sverigedemokratiska skathållet till. Inte var skatorna i SD:s ledning nöjda för det. De ville vidare.

– Kom å ta oss! Ha-ha-ha! Ni kan inte ta oss!

Långsamt långsamt flyttade parti efter parti över skamgräns efter skamgräns. Inte nog med att Sverige har för många mittenpartier, inte nog med att flera av dem är mer och mer på glid högerut, inte nog med att hjärtana sakta har slutat vara öppna och murarna växt.

Under tiden har skatorna blivit fetare och fetare, fräckare och fräckare. Så lättlurade var herr Löfven och hans vänner. Lättlurade och desorienterade.

Det är det värsta.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
(c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Att skymma ett skitjobb

Samlar mina senaste ordrutor från Facebook.
Fler rutor efter texten.

Galeniker är en person som jobbar med läkemedelsberedning. Uppgifter om vad ett läkemedel är sammansatt av samlas i en farmakopé. Galenus var en grekisk läkare som anses ha sammanställt en av de första farmakopéerna.

Armhåleluktare är yrket där du luktar i folks armhålor efter att de använt en nytillverkad deodorant. Du ska avgöra om de luktar svett eller om deon fungerat.

Floorwalker betyder golvpromenerare och är en person i en butik som möter kunder. På golvet.

Svindlande högt på solig stege
… och så var det det där med min fina titel stämpelförman. Saken var den att vi var ett gäng unga som sommarjobbade på sågen. Gubbarna kallade oss skolonger (skolungar). Efter gymnasiet började några av oss där som fastanställda. Vi hette fortfarande skolonger. Det låg en del i det.

Redan första sommaren blev jag stämpelförman några synnerligen soliga majdagar i Molkom. Plank och brädor skulle stämplas i änden med brukets stämpel. Det var bara det att ibland krånglade stämpelautomaten i nya justerverket. Då fick yngst på plan hoppa in.

Eller nåja, klättra upp.

Du ställer en stege mot en fyra-fem meter hög plankstapel och beväpnar dig med en stämpel och en stor stämpeldosa full med illröd stämpelfärg. Sedan upp på stegen, mitt i solskenet och börja stämpla. En planka, swosch, en planka till, swosch, en planka till, swosch, en planka till, swosch, en planka till, swosch, en planka till, swosch, en planka till, swosch, en planka till, swosch, en planka till, swosch, en planka till, swosch, en planka till, swosch, en planka till, swosch, en planka till, swosch, en planka till, swosch, en planka till, swosch, en planka till, swosch, en planka till, swosch.

Ja, du fattar. Swosh.

Jäkla stämpelautomat som alltid ska krångla när jag är yngst.

Traktens galnaste knivmördare
Sa jag att färgen var illröd? Nämnde jag att den kladdade? Berättade jag att den snart hade stänkt ner halva din front och definitivt dina händer? Efter en timme såg du ut som om du råkat ut för en galen knivmördare framtill.

Färgen på fingrarna räckte hela veckan, även hela helgen, om du undrar. Då var det du själv som såg ut som traktens galnaste knivmördare.

Humor fanns det gott om i den brädgården. Gubbarna på sågen i Molkom var tidiga med att uppfinna fina titlar som försöker skymma ett skitjobb.

Stämpelförman.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
(c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

När hörde jag det kära ljudet senast?

Onsdag. Plötsligt fångar mina öron ett ljud som de inte hört på många år.

Ett älskat ljud.

Solen skiner över Grossbolstorps höjder och det är inte korpens sätt att härma sitt namn när han flyger förbi jag tänker på. Inte domherrens ”pjuck” och grönfinkens ”dry” i björken därborta heller.

Högt ovanför oss far ett flygplan runt i cirklar. Vi hoppas innerligt att det inte är Nextjet som försöker bestämma sig om göteborgsturen ska gå till Luleå eller faktiskt sikta på Göteborg den här gången.

Jag menar inte flygplansljudet heller.

Inte den möjliga ormvråk vi hörde skrika gällt bortom granridån på motionsspåret. Inte droppljudet från samma granar. Inte något vinterläte från haren och mården vi ser spår av i backarna.

Har en mård något läte?

Större hackspetten som trummar revir och har skoj? Nej. Älgen som pulsat över spåret? Nix. Surret av en fet fluga när vi fikade högst uppe på femkilometern? No. Inte de ljuden heller.

Inte pensionärens stavar borta på vägen mot friluftsgården. Inte kommunala röjarna på andra sidan ängen, de som håller på och gör om vår tätortsnära blandskog till lerinska björkdungar. Inte det porlande smältvatten på väg till bäcken, älven och havet. Inte ens pyset från termosen eller klucket när jag hällde upp kaffe nyss heller. Kaffekluck hör jag varje dag.

Krispigt, frasigt
Nej, det älskade ljud som plötsligt dyker upp igen i mitt liv – är ljudet av vårvinter. Solen skiner över ängen bortanför vår gata, glittrar i varenda snökristall och nu hör jag det. Tydligt. Ett krispigt frasigt ljud.

Det jag hör är mina skidor som sakta glider fram över mellansvensk skarsnö i mars. Skare som bär en hel människa med ryggsäck på ryggen. Vårvinter. Vi har äntligen fått en vårvinter igen. När hörde jag det fraset senast?

Hurra.

Regel nummer 24. Lägg aldrig ut selfies som framhäver dig själv positivt på andra människors bekostnad.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
(c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Vindfällesafari med stativskruvning

Jag måste börja träna på att se. Oskärpa är lätt. Istapp mot ljus bakgrund kan gå. Men mulenhet? Grått ljus utan djur? Jag hänger kameran med nya långa objektivet på axeln och går 200 meter till en skog.

Målet: tre bilder som jag inte vill radera direkt.
Himlen är grå, snön blågrå, det är grå eftermiddag i mars.

Gubb-kursen
Du följer just nu en direktsändning i programmet Gubbe Funderar På Att Lära Sig Bätterkameran Lite Bättre. Vi har en dyrare kamera än mobilkamerorna i familjen, visst. Den har vi haft några år men mest använt till (några få) familjefoton. Oftast gör jag som alla andra familjefotande fäder år 2018. Fotar med mobilen.

Det kan bli rätt bra bilder det med. Jag vet folk som gjort både bok och fotoutställning av sina mobilfoton.

Nu går jag ut på trappan med dyrkameran i näven, provavfyrar mot fotsteg bort till garageuppfart, mot snöhög bredvid elhus, mot nordamerikansk bilbak ett par hus söderut samt mot rådjursspår i ljusmjuk snö. Det är som om ingenting hade kontur.

Kall om handen
Självinstruktionskursen går vidare. Jag börjar bli bättre och bättre på att skruva dit nya enbensstativet, objektivlåset sitter som en smäck och auto- och manuella fokuset fungerar flinkare och flinkare för fingrarna. Vantarna har åkt av och jag fryser om vänsternäven som håller kameran.

Med tungan i höger mungipa försöker jag ställa in skärpan på en buske bredvid den mjuka konturlösa stigen, på barren på en grangren som vinden krånglar med, på ett rufsigt vindfälle och på allt möjligt annat som bor i en tätortsnära skog.

Ljuset? Det är tänkt för porträtt i dag.
Klick klick klick. I dag har jag lärt mig lite mer. Skôj!

## Bäst är jag på att hala upp stativet.
## Där är jag skarp.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
(c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Barmarksträning, tinat grus och grönfinksång

Redan när de första åkarna svänger förbi Zornmuseet i Mora börjar det rycka i benen. Det är vår, jag vill ut! Strax efter segrarintervjun letar jag fram träningsoverall, yllemössa, vantar och bra skor att springa i.

– Hej då, det tar ett tag!

Bortifrån tallen hörs dryet från en grönfink, i björkarna borta vid den gamla smedjan repeterar en talgoxe sin strof. Här har råbocken sprungit över vägen, honom brukar vi se. De blir så breda i ansiktet på vintern, rådjuren. Ganska fula blir de.

Grusvägen är fortfarande frusen men här och där har solen tinat fram en grusfläck, som alltid på Vasaloppssöndagen. Vägen doftar vår, gruset knastrar hoppfullt när jag springer förbi. Det är alltid den här dagen jag börjar barmarksträningen.

Barmark?

Två kilometer till korset där vi brukar vänta på skolbilen, två kilometer hem. Från ladugården hos vår granne Arne hörs kor som råmar, på gärdet bortanför Engströmsstället ligger snön vit. Det är söndag, inte ett enda färskt bilspår härifrån och bort till Verner på Sme’kul, posten och mjölkbilen kommer ju inte förrän i morgon.

När jag vänt mitt för björken vid korset vinkar jag åt Verner på gårdsplanen. Han hälsar tillbaka men skakar på huvudet. Grusfläckar knastrar, då och då sjunker foten i halvsmält snö. I sista bäckravinen rycker jag tills lungorna längtar hem…

… och just då inser jag att det inte alls är 1964. Arne och Verner bor inte kvar, jag är inte 13 år, jag är 54 år äldre och ute på en stilla rehabrunda efter en vinter med hälproblem. Fanken vet om jag inte har en bråkig benhinna också. Numera bor jag ungefär 42 195 meter från barndomens grusväg. Fast Vasaloppssöndag är det, då ska man springa en runda efter att herr- och damsegrarna gått i mål. Även om det är nationell isvecka och inte finns så mycket som en kvadratmeter framtinat grus i hela socknen.

– Sjukt, säger hon som vann, så glad är hon.
Jag vet inte det, rätt friskt tycker jag som ändå är fullärd löphypokondriker.

Skorna luktar snög och löplust.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
(c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)