Svett är muskler som skrattar

Den hårda lervägen hemifrån Ängebäckstorp och till skolbusskorset och tillbaka. 
Den knixiga terrängrundan med SK Örnen i skogen vid Sundstorp. 
Den eviga inledningsrundan på gympan på gymnasiet i Karlstad, två varv runt Sundstatjärn. 

Blå spåret under värnplikten på I2. 
Röda spåret vid Öxnegården i Huskvarna.
Det kuperade elljusspåret intill Frykensundet vid Sunne hembygdsgård. 
Tvåochenhalvan vid Sisugården några minuter hemifrån.
Femkilometern på samma ställe, milbanan, tur-retur-rundan till Abborrtjärn och tillbaka, alla dessa kringelikrokar längs stigarna uppför höjden väster om 62:an.

Jag var där. Det var roligt varje gång.

Du sätter ena foten framför den andra. Två fötter i luften samtidigt vid vissa tillfällen under förflyttning, oftast framåt. Vi kallar det löpning. Du känner hur det pirrar i kroppen i förväg, du märker hur jäkla tungt det går i första slakmotan men du håller i och efter tre minuter vänder det. Lusten kommer. Lusten att löpa. 

I dag blir det skôj.

Fötter som vill iväg
Jodå, jag har sprungit. Sprungit när jag haft en sorg i bröstet, då lindrar det. Joggat när jag haft ett problem i skallen, då löser det sig. Kutat när jag bara varit glad och behövt en skog att skratta i. Skratta tyst, inuti, men skratta. Det syns nästan aldrig utanpå hur mycket jag trivs med löparskorna på.

Svett är muskler som gråter.  Av glädje.
Muskler är svett som skrattar.
Kondition är fötter som vill i väg och lungor som håller med.

Så många avstånd
Det är söndag i november, luften är fuktig. Klockan är halv tre, vi har sett färdigt på skidskyttet på tv, jag har strövat runt en stund i sociala medier och nu vill jag ut och röra på kroppen. Sätta två fötter i luften. ”Jag har precis kört nästan 16 i Änggårdsbergen i Göteborg” skriver en vän på Facebook. Det är sådant som inspirerar oss motionslöpare.

Först blir det en kort stretchstund på verandan. Fortfarande har ingen i vår klubb sett en kenyan som stretchat men jag lägger ändå ner mig på hälsenorna. Häver sakta upp och ner på tå på översta trappsteget. Vänstersenan har krånglat i år, det vill jag inte ha tillbaka.

Nu startar jag klockan och joggar gatan norrut, ut på Grossbolstorpsvägen, uppför backen, bort till friluftsgården. Sakta börjar känslan komma. Kondition är fötter som vill i väg och lungor som håller med.

Sex bilar på parkeringen, i går var det fler. Jag springer ner förbi gamla bastun, ut på elljusspåret, möter en artig hundägare som håller bra avstånd med både hund och utandningsluft.

Detta år kommer vi att minnas. Så mycket folk i skogar och motionsspår, så många avstånd. Strax innan uppförsbacken vid Svarthultet börjar lunken komma. Hälen tiger, pulsen trivs och då gör jag det med. Tiger och trivs. Strax efter uppförsbacken bär det utför igen när jag passerat nästa artiga hundekipage. Jag hostar, damen hör mig och halar in kopplet, vi hälsar.
– Du får inte gå så fort! säger jag. Jag kommer ju aldrig ikapp dig.

En lyckomaskin
Vägen till vattentornet är asfalterad och går i zickzack nerför höjden. Där jag kan springer jag på gräskanten bredvid. Blöta löv på våt asfalt är alltid lurigt. Nere vid bommen får jag en idé och löper genom samhället bort till Ängevi idrottsplats. Hälen vill ha mjukt underlag. 

Lunken. Den goe lunken! Nu kommer den på allvar. Min kropp blir en lyckomaskin, jag bara mal och mal runt fotbollsplanen på autopilot. Svett är muskler som skrattar!

Varv efter varv efter varv far jag runt på fuktig gräsmatta strax utanför själva planen. Tass tass tass, skallen trivs, kroppen tycker också det är kul. Innan jag vänder hemåt avslutar jag med en glädjerunda runt grusplanen bakom ishallen.

Hemma på verandan står det till sist 11 kilometer på gps-klockan. Hälen har varit snäll hela tiden.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 107. (c) Sven-Ove Svensson men dela gärna.

Nu har jag fångat nattens mysterium

Min grundforskning i allmänhetens tjänst går vidare. Nu har jag fångat nattens mysterium.
Vore jag så lagd skulle jag låtsas att det är själens ensamma vandring jag fångat. Det hade varit riktigt kusligt.

Saken är den att jag har haft två ordentliga anfall av hjärtflimmer i mitt liv. Det är säkert 15 år sedan, nu.

Första gången fick jag ligga på sjukhus, käka lugnande och annat och babbla med en rolig farbror från Deje. Det hjälpte.

Andra gången sövde de mig och gjorde elkonvertering. Efter den elstöten har det fungerat. Jag springer, skrattar och muttrar som vanligt. Inga jobbiga anfall där hjärtat rusar så att kroppen blir trött.

Slutade med allt
Fast det är de där extraslagen. Hjärtklappning kallar jag det när det känns som mest. Då är det svårt att somna, inte för att det gör ont men för att jag känner hjärtat.

Hjärtan ska jobba diskret.

Förra hösten blev det värre. Då försökte jag ta reda på vad som kan utlösa hjärtklappningen och sedan slutade jag med det mesta i den vägen. Stressar gör jag sällan numera och normalt dricker jag bara en halv kopp kaffe till frukost. Resten av dagen får det bli meskaffe. Vi kallar det koffeinfria kaffet så.

Det hjälpte länge. På ett år har jag haft väldigt få sömnlösa förnätter. Fast i höst är det tillbaka, då och då. Inget farligt, det gör inte ont, jag är inte bekymrad. Det är bara så svårt att somna de kvällarna.

Lät klockan mäta hela natten
Motionslöpare som en är så bär jag gps-klocka med pulsmätare. Jag har den på mig jämt, även på nätterna. På fredagskvällen fick jag för mig att jag skulle knäppa igång pulsmätningen, som om natten vore ett enda långt träningspass. Jag ville se hur hög hjärtfrekvens jag hade den natten.

Vilopulsen var fin, kan jag meddela. Trots hjärtklappningen. Den avbröts bara av några normala toppar när jag gick upp och satt mig i tv-soffan för att surfa i min sömnlöshet.

Klockan mäter optiskt, vid handleden, och kan inte registrera allt elektriskt hjärtat har för sig i bröstet.

Satelliternas ringdans
När jag hade konstaterat detta på lördagsmorgonen, roade jag mig med att titta på kartbilden också. Gps-en gillar att berätta var jag sprungit mina löppass. Den kunde ju inte veta att jag bara rört mig några få steg mellan sängen och soffan.

Nå, satelliterna måste ha dansat ringdans ovanför Grossbolstorp. Hur ska jag annars förklara bilden av mina påstådda rörelser natten till den 24:e oktober 2020?

Bilden ljuger. Jag är faktiskt nästan aldrig uppe och klipper gräs hos grannarna mitt på småtimmarna i slutet av oktober. De tycker det stör.

Kul bild. Somnade 03.00. Klockan gick, satelliterna stuffade runt.
Go’morron!

Hem | Om mig Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 105. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

När pandemin kom blev skogen räddningen

Nu är stolpjakten slut för året i vår kommun. Nästa vecka börjar älgjakten.

I år har vi satt ett fantastiskt rekord, stolpletarna och vi arrangörer. När pandemin kom blev skogen räddningen för många.

Läs i slutet på inlägget vilka siffror. Mer än dubbelt så många deltagare i Hittaut som i fjol. Blev det fler som registrerade stolpkontroller än som går på hockey och fotboll i min tätort?

Min första skog
Min första skog var en långsmal rand mellan en grusväg, en gårdsplan och några gärden. Smal? Den var jättestor tyckte mina små ben. I dag när jag mäter på kartan är den 59 meter bred. Metrarna tycktes längre på den tiden, somrarna också. Snön om vintern var djupare, det är däremot sant.

I denna storskog smög jag omkring mellan gran och tall, klev över stensättningar som jag inte visste var fornminnen. Gården vi arrenderade av kyrkan hade blivit nämnd i skrift år 1287 första gången och var socknens äldsta. Det anade jag inte heller.

Skogen var fin, trampad av människor i tusentals år. Gökar gol, skogsduvor flockades och i våra holkar föddes starar. Kniv fick man i sexårsåldern och sedan lärde min kusin mig att bygga kojor.

– Det finns tre sorter, sa han.

Ibland strövade vi vidare över åkrarna österut, in i den storskog som har fortsatt att vara djup och som hänger ihop ända bort i Sibirien.

Min andra skog
Min andra skog, när vi flyttat, gick det att gå vilse i. Det var innan jag lärde mig följa den smala älven som satte gräns för vårt småjordbruk. Drygt 1 100 steg för en åttaåring från mitt och min brors rum rann det en älv på väg mellan tallheden i norr och Vänern i söder. Hon slingrade sig, Ölman. Nästa sommar lärde jag mig hoppa över henne och in i grannsocknen.

Älgar sprang förbi under mina vandringar, råbockar skällde, tjädrar spelade och väster om vår gård, på mossen, trumpetade tranor, pep ljungpipare och sög sileshåret i sig fångade flugor.

Sakta erövrade jag ännu en värld.

Blir snäll i magen
När vi flyttade till tätorten 17 kilometer bort fanns det skog där med. Sverige består av en skog med gläntor i. Journalisthögskolan i Göteborg, nja där blev det mest Slottsskogen. Journalistpraktik i Jönköping och därefter jobb i Vaggeryd, Huskvarna, Sunne och Karlstad. Överallt fina skogar ett stenkast bort.

1983 kom vi till Forshaga. Här känns det numera som om jag gått och sprungit varenda stig. Några har jag hjälpt till att skapa. Det finns skäl till det. Två skäl närmare bestämt: lugnet och nyfikenheten.

Du blir snäll i magen av att dra till skogs, konstigare än så är det inte.

Sov mot en gran
Jag hade aldrig hört talas om ordet skogsbad, när jag som 13-åring tog för vana att ligga och sova mot en gran eller tall borta i skogen, i väntan på hackspettar, råbockar och andra djur. 

– Jag går till skogen, sa jag till mamma och så drog jag i väg. Småningom lärde jag mig orientera, kom att älska kartor, och på vintrarna drog vi barn skidspår lite varstans genom socknen. I fyran åkte jag skidor hela milen bort till skolan i Fasterud en gång, när blötsnö lagt igen vägen så att inte skolbilen kom fram. I sexan hittade jag en genväg över dal och berg och spårade själv norrut till skolan i Fageråsen.

Skogen. Den susar. Den lever. Du blir frisk av den. Ibland levde vi bokstavligen på den. Då satte pappa en yxa eller barkspade i näven på mig eller ett järn att barka savande tändsticksaspar med. Skôj!

Den livsstilen har fortsatt, även om jag inte är med och driver skogsbruk längre. När åren gått har det blivit roligare och roligare att titta efter fåglar. Vi börjar ju lära oss fler och fler arter och läten. Numera plockar vi mer svamp än förr och jag springer förstås. Alltid med skogens egen musik i mina öron. Ett beroende i sig. 

Dessemellan fikar vi. Kaffe och smörgås smakar alltid bäst på en stubbe eller klipphäll i skogen, ibland i kända trakter, ibland vid främmande stig.

Nära ett och ett halvt varv runt jorden
Så var det då stolpjakten. Det är många år sedan den kom in i mitt liv. 1900-talets Naturpass och Trimorientering kom att ersättas av fasta kontrollstolpar som stod ute hela sommaren. Stolpjakten. Numera heter det Hittaut, idén är den samma. Du får en karta i brevlådan i slutet på april, då sitter det fasta stolpar ute i skogen och inne i tätorten. Det är ringarna på kartan. Varje månad sätts nya stolpar ut, som du kan ge dig iväg och leta reda på. Registrerar du stolpens kod på nätet kommer du med på listan och deltar i utlottningen av priser. Strax innan älgjakten tas stolparna in för vinterförvaring.

Där är vi nu. Snart kom vi ju med och började hjälpa till med arrangemanget. Jag har hittat på kontrollpunkter genom åren, jag har satt ut stolpar, jag har haft mejljour och jag har gått ut med nya stolpar när de gamla fått fötter. 

Nå, nu är det strax älgjakt i skogen igen. På söndagen plockade vi in de 20 stolpar som vi ansvarat för kring Deje och Forshaga. Cykelstolparna. Det har varit en fantastisk sommar för vår stolpjakt. I år har vi verkligen behövts när folk har känt sig isolerade. Skogen har varit räddningen för många, stolpjakten Hittaut en ursäkt.

I vår lilla kommun har 698 personer registrerat kontrollstolpar i sommar. Ett fantastiskt rekord, mer än dubbelt så många som i fjol. Fler individer än som går på hockey eller fotboll en säsong när vårt Forshaga IF spelar, antar jag. Tillsammans har dessa nära 700 personer gjort 29 690 registreringar. De har gått och sprungit 59 380 kilometer tillsammans och de har varit ute i 22 267 timmar.

Det blir nästan ett och ett halvt varv runt jorden. Två och ett halvt år. Lägg alla de kilometrarna på rad, så hade det räckt gott och väl till att trava norrut och sedan österut, för att undersöka om skogen i Grossbolstorp verkligen går ända bort till Sibirien.

Hmmm. Hur långt hinner jag på två och ett halvt år?

### Hamnar i diskussion om begreppet ”det rörliga friluftslivet”. Finns det något orörligt? undrar jag.
### Då får jag fint svar av min vän Anneli.
### Hon ägnar sig åt den sortens friluftsliv genom att så snabbt som möjligt uppsöka en mossbelagd stubbe, en nedfälld fura eller en lagom stor sten, skriver hon. Där sitter hon sedan och luktar, tittar och känner in fri luft. Länge.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 101. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Sveriges minst glasklara kartsymboler

Jag brukar inte klaga på kartor. Personligen älskar jag kartor och de brukar var och en fylla sin funktion.
Men så finns det undantag. Ett undantag. Visit Värmlands pdf-er med kartor över Brattforsheden med omnejd.

De kartorna vet jag inte om jag ska skratta eller svära åt. Har någon enda människa någonsin vandrat de fina lederna med hjälp av dem?

Hur tänkte den som la ut dem?

När någon skapade tecken och teckenförklaringar, var det på förra firmafesten?
– Grabbar, vad ska vi kalla parkeringarna?
– Jag vet. Stort A!
– Bra Berra! Informationstavlorna då?
– Jag vet. Stort F!
– Dassen?
– Enkelt. Ett uppochnervänt frågetecken naturligtvis.
– Du, det är förbaske mig lysande. Då fattar ju alla.

I den stilen fortsätter det. Mot slutet av firmafesten hade de omröstning om vilket tecken som skulle betyda vindskydd. Det blev en hård debatt. Till slut vann – ett i med två prickar.

Glasklart.
Jädrar i min själ glasklart.

Not.

### Det heter inte Kittelfjället. Brattforsheden är en hed. Kittelfjället ligger i Lappland.

Hem | Om mig Skriva & prata Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 098. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Då tar vi på oss Kränkehatten

Det finns sådant som sätter känslorna i svang.
Då brukar jag gå till min ortnamnsräknare på nätet. Hur många svenska ortnamn finns det som börjar på Kränk?

Svar: just nu får jag sju träffar. Två färre än för Ensamheten. Frågan är om jag inte tycker Kränkehatten utanför Falun är bäst.

Kränkehatten. Den tar vi på oss vid behov i detta land. Senast var det en vit älgko med brun hungrig kalv som väckte upp vår fina gamla nedärvda ettrighet.

En kvinna vid namn Lena hade fotograferat en vit älgko som ställde sig mitt i vägen framför henne och gav kalven mat. En journalist i mitt liv- och husorgan Värmlands Folkblad skrev text till bilden. Trivsam underhållning i coronatider, djur och barn är läsning, det vet varenda en som någonsin skrivit två rader i en tidning. Djur och barn och vatten.

Nå, det blev ett liv och ett kiv. Kent, ty så heter han, skrev nämligen att älgkon diade sin kalv. Svaret kom direkt:
Så heter det väl inte? Det är ju kalven som diar!!!

Det dånade i rättens krater.

Kränkta men rätt i sak?
Två saker slog mig i den stunden.

Den ena var kränktheten. Hur arg kan inte en normalsvensk tidningsläsare bli om denna läsare eller läserska finner att en murvel misshandlat svenska språket, det vill säga den variant som hon eller han själv praktiserar.

Den andra var att här har nog de kränkta ändå rätt, inte i sin kränkthet men i sin åsikt. Det är ju faktiskt kalven som diar, inte kon. 

Där hade vi fel
Men se där hade vi fel, både di kränkte och undertecknad, för dagen okränkt. Redan artikelförfattaren konstaterade att han slagit upp ordet och funnit att dia, det gör både givare och mottagare. Nu slog jag också upp det i Akademins ordböcker, eftersom jag har det kontrollbehov jag har.

Hoppsan! Båda parter diar: ”om hona: ge unge mjölk; om unge: suga i sig mjölk” skriver Svenska Akademiens Ordlista.

Kränktheten har en väldig förmåga att sila mygg och svälja kameler, men om den förmågan tiger ordboken. Finns det värre saker att bli arg på än en diande vit älgko på en bilväg i västra Värmland, så inte bryr sig boken om det.

Den saken får vi räkna ut själva.

### Artikeln i Värmlands Folkblad (betallänk): 
Diande vit älg spärrade vägen för Lena

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik |Löpa | Viktor Root 
Inlägg nr 2 095. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Norsk korp skojar med naken dam

Han som försökte flyga genom rutan.

Har du också blivit skojad med av en stor svart fågel?
Det här är berättelsen om en som vet.

På vinterhalvåret tävlar vi i fågelmatarkryss med några vänner. Hur många arter ser vi nära matarna? Då är fönstren stängda och jag har ingen aning om hur vissa av dem låter, fast jag väl känner igen dem i kikaren.

På sommarhalvåret är det tvärtom. Då sover vi för öppet fönster och jag har ingen aning om hur de ser ut, de fåglar som jag hör.

Tyvärr är jag inte mystiker, jag är mer den vetgirige typen. Jag vill veta. Vem är du, lilla vän i skymning, nattmörker eller gryning? Är du en steglits? Klykstjärtad stormsvala? Vanlig grönsiska?

Helst en bra ramsa
Nå, vissa läten kan jag naturligtvis, fast det ofta krävs en tydlig fågelskådarramsa för att jag ska minnas. ”För-lov-ning, hurr-ra!” säger ringduvan, den ramsan har jag hittat på själv. Fattar du? Ring. Förlovning.

Då jag blev pensionär 2016 var en av punkterna på Att göra-listan att jag skulle lära mig ett nytt fågelläte varje år. Ett blygsamt mål. När jag nu börjar leta efter arter inser jag att jag faktiskt kan fler än jag tror.

Du som har ropat i kvarteret de senaste mornarna är en gröngöling.
Du som kommer på sällsynta besök är en tornseglare.
Du som är trädgårdens sinnatagg kallas nötväcka.

Den distinkta dunsen
Lätet vi hör när vi ligger och drar oss en morgon är det distinkta ljudet av en småfågel som flyger in i en ruta. Suck. Han försökte ta sig rakt genom balkongdörren. Det brukar sällan lyckas.

Varför känner jag igen den speciella dunsen men inte hans sång, stenknäcken? Nu sitter ungen på balkongtrallen och ser bortkommen ut. Bryr sig inte fast vi kommer nära.

Vi håller ut. Det gör han också. Efter 20 minuter går jag ut på balkongen igen. Då hajar han till, skakar rätt fjäderdräkten och flyger iväg under balkongräcket. Ut igen i stenknäckslivet.

Har vi stenknäck i kvarteret, det var skôj. Med den näbben knäcker du lätt kärnorna på körsbären vi sparat här och var. Varsågod, ät nu pôjk.

Undrar hur en körsbärskärna smakar i en fågeltrut?

Korpen talar fornnordiska
En annan tidig morgon ropar korpen. Är det fler än jag som tycker att han talar fornnordiska?
– Han är bra på att härmas, läser min fru i en frågesport hon testar på mig.
– Är han?

Då måste jag förstås leta. Korpen vet jag nog hur han låter. En löprunda följde han mig i flera kilometer, det var efter att jag läst någonstans att han samverkar med vargen. Nå, det kanske inte var den trovärdigaste källan men följde mig gjorde han, flygvirtuosen.

Jaså härmar han. Det trodde jag var starens specialitet.

Där stod hon, spritt naken
Nätet vet besked. Korpen är klok, det visste jag. Vilken kråkfågel är inte det? Han härmas, nu får jag det bekräftat av säkra källor. På ett annat ställe berättar en kvinna, jag hoppas så att det är sant:

Kvinnan bodde i Norge i ett hus mitt i skogen, långt från folk. Därför hade hon inte brytt sig om att sätta upp någon gardin på badrumsfönstret. En morgon stod hon spritt naken vid tvättstället.
– Då skrek plötsligt en röst (jag översätter till svenska): ”Hej, sötis! Är allt bra i dag?”.

Gissa om gardinen kom upp fort. Dagen därpå fick kvinnan samma kommentar igen. Men då såg hon att det var en korp som hälsade henne. Han satt på en gren i eken utanför och skrek, gång på gång.
– Hej sötis!

Korpen hade varit skadad tidigare och bott hos en familj i närheten, visade det sig. Det var den familjen som hade lärt honom snakke norsk.

### Undrar vad Hej sötis! heter på norska.
### Google Translate föreslår Hei søta!
### Tack, men jag vill höra det från en ravn. Sjung för mig, kôrp!

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 2 094. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Jag vill kramas

Du tror ju inte att du ska hamna i karantän.
Kära nån vad tid vi har fått.

Förr:
Krama barn och barnbarn. Diskutera politik och slikt med gubbar varje måndag förmiddag. Gå på hemlig vandring med andra kloka gubbar varje torsdagförmiddag. Springa med fjärilsvännen. Äta räksmörgås i Mölnbacka bygdegård på onsdagar. Sitta på jury- och styrelsemöten, bemanna föreningskansli, gå på föredrag och utställningar, stå på scenen och (o)roa, trängas på stan någon gång, krama gamla arbetskamrater som en möter.

Sånt tog tid.

I dag:
Nu har jag all tid i världen.
Jag vill inte ha tid.

Jag vill kramas.

Hem | Om mig Skriva & prata Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 2 086. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

En svängom från Jungfrudalen till Käring-Kul

Skuggan i forsen.

En del platser har sin egen magi. För mig är sjön Mangen en sådan, i kanten av Brattforsheden mellan Karlstad och Filipstad.
Nu har vi tagit en ordentlig svängom, hon och jag.

Mangen är speciell för mig på många sätt.

Här satt jag darrande på bryggkanten första kursdagen, medan simläraren förgäves försökte få mig att gå ut i vattnet på en decimeters djup. Jag hade nästan drunknat i stalldammen hemma på gården några månader tidigare. När jag låg i dammen och skrek trodde jag att jag skulle dö och såg mitt åttaåriga liv passera revy. Efter den händelsen var jag livrädd för vatten i flera år. Skamset vägrade jag bada fast lärarn ville så väl.

Här har jag cyklat och småningom åkt moped varenda meter sandig stig och småväg på tallmons södra kant.

Här hörde jag Satisfaction första gången och började ana att det var Stones och inte Beatles som var fräna. Det fanns en jukebox i ett litet hus bredvid entrén. Jag tyckte aldrig att jag hade råd att stoppa pengar i en sådan men det hade andra, gudskelov.

Här lärde jag mig orientera på mitt livs första moderna orienteringskarta, en bit bort.

Här fick jag ihop det med henne som jag älskar. Då var det andra gången vi hittade varandra, de där krångliga ungdomsmånaderna. Vi har förresten sprungit partävling i orientering tillsammans här vid sjön, långt senare. Klarar ditt äktenskap det testet klarar ni allt.

Här har jag badat som pojkvän, som pappa och som morfar, nu sedan vattnet blivit min vän. Allt som krävs är en tennisboll och lite tid så kommer jag i. Frusen men inte rädd.

Värmlands Riviera

Mangen, Mangenbaden.  ”Värmlands Riviera” skrev man i reklamen. Evigt lång sandstrand, lätt brunaktigt vatten, sandbotten, tallkottar och två kinesiska vindkraftverk på Tjurhöjden strax intill. Där har du min ungdoms sjö. Vindsnurrorna är från 2012, men ändå. Ingen människa blir imponerad när jag hävdar att maskinhusen i topp på verken väger 125 ton styck. Folk blir gärna blasé vid en riviera.

Hit har vi åkt denna lördag. För att vi kan, för att det är värmebölja och för att jag måste ge mänskligheten en chans till revansch efter mitt inlägg om en annan badplats på Facebook häromdagen:

Vi kommer hit tidigt, sandstranden är flera kilometer lång och jag tycker mig se att folk definierar sig som dödliga vid Mangen. Respekt, rejält fysiskt avstånd och kort socialt sådant. Det gillar jag. Hundar hålls i när vi passerar, folk ler och hälsar.

Vi går tills vi känner oss säkra, långt från bryggan och servicebyggnaden. Frun och dottern tänker bada, fika och äta medhavd lunch. Det tänker jag med men först har jag planerat ett litet stolleprov på lördagsförmiddagen.

Det är ändå bara 27 grader varmt, molnfritt och knapp styrfart för vindkraftverken. Mindre motvind finns inte.
Jag är ändå bara 69 år plus en vårtermin. Hur ungt är inte det?
Det är ändå bara en sjö. Hur svårt kan det vara?
Med andra ord: jag ska springa runt min tionde sjö i livet. Mangen. Tjohoo!

Blöt keps och blöt halsduk

Nysmord med solskyddsfaktor 50 både här och där (tack fru), klädd i nydoppad kepa och lika drypande blöt snusnäsduk och med vattenflaska och plastad karta i hand ger jag mig i väg österut. Klockan är 10.10, det är 27 grader varmt och allt är lugnt, allt är lugnt. På fötterna mina slitnare skor (bätterskorna är rädda för lingonris än), på överkroppen t-tröja av funktionsmaterial, på benen korta tajts, dito.

Backen upp tillbaka till parkeringen går lätt, efter lite sicksackande vid minigolfbanan hittar jag nästa orangemärkta stolpe och pinnar iväg längs en sviktande stig mot nordost. Varm, glad och tacksam.

Tallar, tallar, nässelfjärilar, tallar, rasbranter bredvid stigen strax ovanför sjön, vänligt par med schäfer som fattar varför jag harklar mig på 40 meters håll, tallar, tallar, sand. Så går det till. Löpningen blir till rena Freia Melkesjokoladen denna dag. Den Virker opplivende og bidrar til å bevare sinnets munterhet”.

Första sommarstugan vid sjökanten, där delar sig strax stigarna och jag håller på att följa Brattforsleden åt sydost först, men ångrar mig och tar stigen efter sjön. Snart är jag ute på en grusväg, förstärkt sedan kineserna kom antar jag. Efter en stund ser jag två vita 90 meters torn med vingar på. Rotorerna har en radie på 113 meter, med torn och ”vinge” blir högsta höjden 146 meter. En enda rotor (”vinge”) väger 70 ton.

När jag joggar förbi nedanför höjden är det bara ett av verken som rör sig nämnvärt. Vi pratar om en solvarm junidag 2020 med stilla vindar över fosterlandet. Vem behöver alltför mycket ström nu, när varenda cell i trakten värms upp av direktverkande solenergi?

Siffrorna anar jag inte nu, dem hittar jag efteråt. Just nu kommer det en makaonfjäril och fladdrar förbi i snabb takt, den anar jag desto bättre. Har jag någonsin sett en makaon förut? Det blir en till, strax norr om Mangen, men det vet jag inte än.

En huggorm!

Dricker vatten då och då.
Vänder kepan med skärmen bakåt för att skydda nacken.
Dricker, räknar ut hur mycket jag kan dricka per kilometer om det ska räcka varvet runt.
En stor lada i långsamt förfall nedanför vägen berättar att här har inte varit tät skog i alla tider. Här har varit åker och äng.
Hittar ännu ett motiv för min rullande fotoserie ”Kontorslandskap”. Ett jakttorn med enklare kontorsstol.

Läser kartan.
Kliver förbi ännu en av många vägbommar här på östra sidan om sjön.
Dricker en mycket liten klunk, hoppas jag räknat rätt nu.
Joggar på, läser kartan, tar en klunk, vrider rätt kepan allteftersom vägen svänger. Kommer ut på en större väg, vänder västerut, nu är nordspetsen passerad.
Ser en kopparödla, hoppar till först, tror det är en huggorm. Ser en huggorm, hoppar igen. Han drar huvudet bakåt, gör sig beredd.
Dricker en klunk, läser kartan.

Jag, inte ormen.

Vid Mångshyttan (som heter så därför att där en gång låg en masugn när Nyed var tätast i landet på järnbruk) kliver jag ner till sjön och blöter kepsen och snusnäsduken igen. Blötan svalkar skalle och nacke gôtt.
Vid Hyttälven (som heter så därför att det alltså låg en hytta just där Mangen avvattnas) tar jag ett av mitt livs bättre bilder. Din skugga i forsen fångar du inte ofta, bloggare.

En sensation jag inte känt på 56 år

Sedan springer jag fel, har tagit fel bro över älven och hamnar på ett risigt hygge där det är omöjligt att springa med mina korta bloggarben. Nå, kurskorrigering är jag van vid, vi är snart på banan igen. Mindre grusväg söderut.

Jag springer förbi skylten Lining-Kul men den med Käring-Kul hinner jag stanna och fotografera. Jungfrudalen med. Kul betyder kullen, om du inte visste det. Lining har jag aldrig hört förut, inte som del av ett värmländskt ortnamn. Jag misstänker att det är en järnvägsterm, för vägen är spikrak och här gick en gång järnvägen mellan Lindfors och Bosjön. 60 centimeter bred.

Dricker lite till. Hamnar på ännu ett hygge när kartan tycker jag ska hoppa över från körvägen till Vildmarksleden, här någon kilometer väster om sjön.

Det är en så särskild dag, när jag springer runt mina drömmars sjö. När sprang jag senast utan långbyxor i skogen, bland fullvuxen växtlighet? Kom igen fästingar, jag kan flyga, jag är inte rädd! Redan när jag klev ut på hygget med älgtornet på andra sidan Mangen bestämde jag mig. Vad är en sugen fästing coronasommarn 2020? Jämt ittnô, som vi nyedsulvar säger.

En särskild dag är det. I stekande sol och med lyckligt hjärta känner jag plötsligt en sensation som jag inte känt sedan barndomens 60-tal. Känslan av mjuka fina knähöga vippor som smeker mina bara vader och knän. Kruståtel, älskade kruståtel!

”Krustådan ätes icke ogerna af kreaturen och är ett bland de gräs, som på torra och magra ställen lemna ett isynnerhet för får brukbart bete. Den är ganska täck med sin fina, lättrörliga vippa och sina glänsande-rödaktiga, liksom lackerade, strån, hvilka stundom åt temligen stora sträckor låna sin glans; gräset är nemligen mycket sällskapligt.”

Ur Utkast till svenska växternas naturhistoria II av C. F. Nyman, 1868.

Sista biten kommer jag in i tätare skog igen, löper till och med på asplöv och björklöv. Snart skymtar jag sandstranden. Titta, där står det två som jag känner och de har vatten till axlarna. Förundrade över att Mangens småabborrar inte är rädda för folk.

– Fryser ni?
– Nej.
– Inte jag heller. Ska vi fika?

Jag glömmer visa dem utskriften från Fornsök. Det finns rester av en stenåldersboplats 100 meter västerut och två till efter stranden vi sitter vid.

– Nu badar vi.

### Jag vet att det står ”Mången” på kartan. Kanske var det någon hitrest militär kartritare för 300 år sedan som ville ha det så?
### Vi andra säger ”Mangen”.
### Det tänker vi fortsätta med.

Hem | Om mig Skriva & prata Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 2 078. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Ge dig ut och läs

Spela och gå ut i naturen. Det är de två sysslor svenska folket ägnat corona-månaderna åt, har jag förstått.
Den ena av dem ger vinst varje gång.

En vanlig tisdag i juni ger vi oss alltså ut. Cykel bakpå draget, fikakasse i baksätet, karta i näven och solsken i blick.

För några år sedan hittade jag på att vi skulle ha cykelbanor i friskvårdsprojektet Hittaut här i kommunen. Det som tidigare hette Stolpjakten.

Nu är hög tid att rensa runt stolparna i sommarens fasta bana. Det får inte bli som i fjol, när älggräs, brännässlor och kanadensiskt gullris så småningom dolde kontrollerna tills inte ens vana orienterare hittade dem i juli.

Då blev det brandkårsutryckning. Nu vill jag vara ute mer i god tid.

Jodå. Här och där har det hänt en hel del sedan slutet av april. Jag rycker växter och trivs. Cyklar till några av stolparna, särskilt till de som står efter vår asfalterade bilfria banvall. Bofinken sjunger, göken gal, citronfjärilar flyger och vid stolpe 95, körvägsförgreningen, har skogsmyrorna byggt sig en färsk stack några decimeter bort.

Storspoven, helt nära
Färden går vidare, fyra timmar håller vi på. Under tiden kan vi:
– studera en tornfalk en lång stund, han jagar precis bredvid vägen och bilen.
– notera att någon valt att bygga sitt bo ovanpå ett älghorn uppspikat på en vägg.
– charmas av en gräsandhona med nio ungar i ån nära Österdeje.
– se och höra storspoven, en av mina favoritfåglar (rätt nära hemma också, det visste jag inte). Ett drama i tio minuter med två ilskna spovar som jagar bort en hungrig kråka.
– fundera över den ironiska vattenskål som en medmänniska ställt ut vid stolpe 88, körvägskröken.

Naturen är full av berättelser. Ge dig ut och läs. När jag skriver detta har 544 personer i vår lilla kommun registrerat stolpar som de har hittat. Jag hoppas att de också såg någonting mer.

Under tiden är de en belöning för oss arrangörer, varenda en.

### För övrigt tycker jag det är något kittlande med en lååång rak smal väg.
### Eller en krokig.
### De lockar.

Lockar.

Himlastegen.

Kommunens mittpunkt.

Landskapets längsta raksträcka.

Den ironiska vattenskålen.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 2 075. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

När apparna krånglar

Våldsam polis i Amerika. Elakt virus i luften. Amazonas kalhuggs, dansk bajs flyter i Öresund, klyftorna växer i världen och appen till friskvårdsorienteringen Hittaut krånglar.

Då sitter jag vid min dator och skriver optimistiska rader om framtidstro, levande natur och varm solidaritet. Den lever ju, solidariteten. Det är den som samlas på Amerikas gator.

I trädgården singlar vita blomblad från paradisäppelträdet sakta mot marken, humlor och andra bin surrar, prästkragar börjar slå ut och i mobiler intill mig ler vänliga morsdagsbrev mot sina mottagare.

Det finns en framtid, det går att tro på den. Människor åker för att handla åt sina gamla. Andra anlägger ängar, motionerar om bättre välfärd, rättvisare fördelad.

Hittaut-appen krånglar för att vi är så många som trivs i skogen och vill ut. Även det är ett tecken.

Hem | Om mig Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root 
Inlägg nr 2 073. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)