När hörde jag det kära ljudet senast?

Onsdag. Plötsligt fångar mina öron ett ljud som de inte hört på många år.

Ett älskat ljud.

Solen skiner över Grossbolstorps höjder och det är inte korpens sätt att härma sitt namn när han flyger förbi jag tänker på. Inte domherrens ”pjuck” och grönfinkens ”dry” i björken därborta heller.

Högt ovanför oss far ett flygplan runt i cirklar. Vi hoppas innerligt att det inte är Nextjet som försöker bestämma sig om göteborgsturen ska gå till Luleå eller faktiskt sikta på Göteborg den här gången.

Jag menar inte flygplansljudet heller.

Inte den möjliga ormvråk vi hörde skrika gällt bortom granridån på motionsspåret. Inte droppljudet från samma granar. Inte något vinterläte från haren och mården vi ser spår av i backarna.

Har en mård något läte?

Större hackspetten som trummar revir och har skoj? Nej. Älgen som pulsat över spåret? Nix. Surret av en fet fluga när vi fikade högst uppe på femkilometern? No. Inte de ljuden heller.

Inte pensionärens stavar borta på vägen mot friluftsgården. Inte kommunala röjarna på andra sidan ängen, de som håller på och gör om vår tätortsnära blandskog till lerinska björkdungar. Inte det porlande smältvatten på väg till bäcken, älven och havet. Inte ens pyset från termosen eller klucket när jag hällde upp kaffe nyss heller. Kaffekluck hör jag varje dag.

Krispigt, frasigt
Nej, det älskade ljud som plötsligt dyker upp igen i mitt liv – är ljudet av vårvinter. Solen skiner över ängen bortanför vår gata, glittrar i varenda snökristall och nu hör jag det. Tydligt. Ett krispigt frasigt ljud.

Det jag hör är mina skidor som sakta glider fram över mellansvensk skarsnö i mars. Skare som bär en hel människa med ryggsäck på ryggen. Vårvinter. Vi har äntligen fått en vårvinter igen. När hörde jag det fraset senast?

Hurra.

Regel nummer 24. Lägg aldrig ut selfies som framhäver dig själv positivt på andra människors bekostnad.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
(c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Vindfällesafari med stativskruvning

Jag måste börja träna på att se. Oskärpa är lätt. Istapp mot ljus bakgrund kan gå. Men mulenhet? Grått ljus utan djur? Jag hänger kameran med nya långa objektivet på axeln och går 200 meter till en skog.

Målet: tre bilder som jag inte vill radera direkt.
Himlen är grå, snön blågrå, det är grå eftermiddag i mars.

Gubb-kursen
Du följer just nu en direktsändning i programmet Gubbe Funderar På Att Lära Sig Bätterkameran Lite Bättre. Vi har en dyrare kamera än mobilkamerorna i familjen, visst. Den har vi haft några år men mest använt till (några få) familjefoton. Oftast gör jag som alla andra familjefotande fäder år 2018. Fotar med mobilen.

Det kan bli rätt bra bilder det med. Jag vet folk som gjort både bok och fotoutställning av sina mobilfoton.

Nu går jag ut på trappan med dyrkameran i näven, provavfyrar mot fotsteg bort till garageuppfart, mot snöhög bredvid elhus, mot nordamerikansk bilbak ett par hus söderut samt mot rådjursspår i ljusmjuk snö. Det är som om ingenting hade kontur.

Kall om handen
Självinstruktionskursen går vidare. Jag börjar bli bättre och bättre på att skruva dit nya enbensstativet, objektivlåset sitter som en smäck och auto- och manuella fokuset fungerar flinkare och flinkare för fingrarna. Vantarna har åkt av och jag fryser om vänsternäven som håller kameran.

Med tungan i höger mungipa försöker jag ställa in skärpan på en buske bredvid den mjuka konturlösa stigen, på barren på en grangren som vinden krånglar med, på ett rufsigt vindfälle och på allt möjligt annat som bor i en tätortsnära skog.

Ljuset? Det är tänkt för porträtt i dag.
Klick klick klick. I dag har jag lärt mig lite mer. Skôj!

## Bäst är jag på att hala upp stativet.
## Där är jag skarp.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
(c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Barmarksträning, tinat grus och grönfinksång

Redan när de första åkarna svänger förbi Zornmuseet i Mora börjar det rycka i benen. Det är vår, jag vill ut! Strax efter segrarintervjun letar jag fram träningsoverall, yllemössa, vantar och bra skor att springa i.

– Hej då, det tar ett tag!

Bortifrån tallen hörs dryet från en grönfink, i björkarna borta vid den gamla smedjan repeterar en talgoxe sin strof. Här har råbocken sprungit över vägen, honom brukar vi se. De blir så breda i ansiktet på vintern, rådjuren. Ganska fula blir de.

Grusvägen är fortfarande frusen men här och där har solen tinat fram en grusfläck, som alltid på Vasaloppssöndagen. Vägen doftar vår, gruset knastrar hoppfullt när jag springer förbi. Det är alltid den här dagen jag börjar barmarksträningen.

Barmark?

Två kilometer till korset där vi brukar vänta på skolbilen, två kilometer hem. Från ladugården hos vår granne Arne hörs kor som råmar, på gärdet bortanför Engströmsstället ligger snön vit. Det är söndag, inte ett enda färskt bilspår härifrån och bort till Verner på Sme’kul, posten och mjölkbilen kommer ju inte förrän i morgon.

När jag vänt mitt för björken vid korset vinkar jag åt Verner på gårdsplanen. Han hälsar tillbaka men skakar på huvudet. Grusfläckar knastrar, då och då sjunker foten i halvsmält snö. I sista bäckravinen rycker jag tills lungorna längtar hem…

… och just då inser jag att det inte alls är 1964. Arne och Verner bor inte kvar, jag är inte 13 år, jag är 54 år äldre och ute på en stilla rehabrunda efter en vinter med hälproblem. Fanken vet om jag inte har en bråkig benhinna också. Numera bor jag ungefär 42 195 meter från barndomens grusväg. Fast Vasaloppssöndag är det, då ska man springa en runda efter att herr- och damsegrarna gått i mål. Även om det är nationell isvecka och inte finns så mycket som en kvadratmeter framtinat grus i hela socknen.

– Sjukt, säger hon som vann, så glad är hon.
Jag vet inte det, rätt friskt tycker jag som ändå är fullärd löphypokondriker.

Skorna luktar snög och löplust.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
(c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Tror ni på det självur?

Jag drömmer mardrömmar. I vaket tillstånd händer det. Hon som jag älskar vill åka till Island för den ön har hon läst om.

Så långt är jag med på saken.

Det var när hon skaffade Broschyren som fjärilarna började fladdra där fjärilar inte ska bo. Hon visade mig sidan 24. Den handlar om ridturer.

Nu är jag visserligen en äventyrlig människa. En gång blev jag arg på ett bussbolag och gick hem från Karlstad. 24 kilometer i kortärmad vit skjorta och attachéväska. En annan gång gick jag ut i skogen och fastade i tre dagar. Det var 1966.

Men sidan 24 innebär problem. ”Hembygdsturen tar dig över ängar, lavafält och små åar.” Redan den meningen får upp mig i mental försvarsställning. Det vet en väl hur ett lavafält ser ut i dimma och motvind, särskilt vid plötslig närkontakt från hög höjd.

Vid magplask mot lavafält är varje häst hög höjd.

Nu hittar ögat en ännu värre mening: ”De fina stigarna ger goda möjligheter till att prova på gångarten tölt.”

Jamen ser du inte vad det står? Tölt är islandshästens prydligaste gångart har jag hört. Mjuk som dimman över Häcklefjäll. Men vad är det då tänkt att hästen ska ha gjort med mig i-n-n-a-n han provar tölt på tönten han bär på?

Ryssgaloppchock?

Hur får en sådan som jag stopp på en löddrig islandshäst som springer sprint över nygjorda lavafält och smärre åar med utsikt över vulkaner? Vad säger man?

”Stoppur hästur”? ”Slutur kuttur”?

Jag har ångest.

### Sista meningen är riktigt insmickrande:
### ”Efter ridturen bjuds vi på kaffe och något hembakat.”
### Jojo. Tror ni på det självur?

Utan fraktur?

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
(c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

22 arter och en på väg tillbaka

Snön faller, sju gulsparvar på marken, tre kajor i trädet. De har blivit fler, de gula, det tycker vi om.

En gång var gulsparven karaktärsfågel i vår trädgård om vintrarna. Sedan kom sjukdomen. Gillar du att äta frön på marken får du två faror på köpet. Grannskapets katter och er egen smitta.

Nå, katterna har hållit sig lugna och sjukdomen tycks ha gått tillbaka. I flera år hade vi bara en gul vän i snön under paradisäppelträdet. Nu är de sju. Det finns hopp.

Mystisk tidtabell
En flock är större i vinter. Gråsiskorna, de små söta. Sju är också stjärtmesarna som tittar till oss på snabba besök enligt en egen tidtabell vi ännu inte lärt oss. Pingpongbollar med stjärt, favoriter de med.

Tjugotvå arter sedan mitten av oktober. Det är inget rekord men vi har sett sämre vintrar. När starten går för Vasaloppet är det dags att summera.

Var är han?
Nu kom hackspetten. Ge hundan i att hacka sönder trädet är du snäll, vi ska ha det kvar. Varför kommer aldrig steglitsen?

Snön faller och jag slänger ut frön.

Länk: Anders Hanson i NWT om invasionen av gråsiskor från norr och öster

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
(c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

När en räknar timmar

Fredag, två grader minus, väntar besök. Letar i Nors kyrkböcker, vill veta när morfars farfars far bodde på Storliden utanför Edsvalla. 1791-1798, check, 1799-1805, check, 1804-1810, check, 1811-1815, då är familjen borta. Tittar på gulsparvar, de äter på marken som vanligt. Sätter rekord i Sudokun i mobilen. Sorterar tvätt, plockar med disken.

En och en halv grad kallt, väntar besök. Går ut på verandan, vallar skidorna som står där. Det ska alltid stå ett par skidor på bron i februari. Violett Swix, hur gammal är den burken? 80-tal? Borde ha annan valla när duggregnet som kom i går kväll har frusit men detta får duga. Jag ska inte vinna några olympiska lekar.

Tar mina 25 år gamla Peltonen i näven och går till ängen. Kommunen har gallrat vår dunge, mångfalden ligger i högar. Här kommer björkstammar att lysa i vår men jag sörjer snåren med röda bär.

En grad kallt, spänner på mig skidorna.

Väntar besök.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
(c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Mellansvensk istappssafari

Innan senaste tövädret kom ägnade jag en stund åt att lära känna julklappsobjektivet. En istappssafari inifrån egna arbetsrummet och från garageväggen.

Tacka vet jag årstider, tacka vet jag vatten i alla dess skepnader.
Objektivhanteringen och det enbenta stativet får jag jobba vidare med. Molntäcket får jag också försöka skingra 😉

Trivs.



### Konstaterar att ordet ”tövädret” slutar exakt som det värmländskaste av ord.
### När detta skrivs förstår jag tanken bakom.
### Språket är som naturen. Det avskyr tomrum.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
(c) Sven-Ove Svensson 

Varför gör jag inte detta jämt?

Tolvåringen i mig skulle ha skämts. Men nu är det gjort. Nypremiär. Varför gör jag inte detta jämt?

Föret och spåret är rena drömmen när vi glider nerför första backen efter bron över riksvägen. Det är tisdag, tre grader kallt och varenda gran bär vit kjol. Då ser jag honom, bromsar in och ropar på kamraten. En älgtjur ligger och vilar ute på gärdet bredvid oss. När jag ropat ett par gånger till vännen som åker före reser sig tjuren och skakar av sig snön. Då ser jag att det är en älgko också bredvid diket. I behärskad älgtakt travar de västerut mot skogen. Stannar då och då och studerar oss. Vi ser farliga ut. De vet inte att vi är fredligast i två kyrksocknar.

Det är en sådan dag. Drömföre, säkert det bästa jag upplevt under mitt andra millennium.

Därför skäms tolvåringen i mig. Han som tränade och tävlade så mycket och stod med näsan mot rutan mest varenda kväll från november och framåt. ”Ska vi få nån snö?”.

En gåva
Få. Snö är en gåva. Granar ska ha bullig kjol såhär års. Milbanor ska vara uppkörda så här års. Nu är milen det. Uppkörd. Spårmakarna har gjort ett perfekt jobb, fästvallan är exakt och glidet bättre ändå. Drömtur.

Ändå är det flera år sedan jag stod på mina Peltonen. ”Pelle Peltonen” kallar kamraten mig.

Jag borde göra detta oftare. Det är en sådan lycka att sträcka ut i vita spår, en sådan glädje när varje bentag fäster och stavarna vill framåt med lust och liv.

Ännu bättre än snöpuls
Asch, nu slutar jag skämmas. Jag är ju ute nu. Det är skoj att springa i decimetertjock snö men att åka skidor på 30 centimeter vitt pålägg på landskapet är ännu bättre.

Jag frustar av åklust varje gång kamraten stannar och vill prata. Det som vi trots allt är bättre på än att åka skidor.

Nu glider vi igen. Plogar försiktigt i den långa utförslöpan, eftersom vi inte vet hur fort det ska gå längst ner just i dag med blanka spår på natursnö. Rycker kraftfullt som den värsta Juha Mieto uppför en och annan slakmota. Stannar med trötta armar mitt i första mördarbacken. Det är ingen träningsrunda vi är ute på, det är veckans gubbpromenad, visserligen med skidor på fötterna.

Nu pratar vi igen. ”Har du tänkt på att …”.

Samma ord i mejlen
I mejlen till den tredje kamraten, han som inte kunde vara med i dag, använder vi samma ord, båda två:

Lycka.

Sista biten hem från friluftsgården genar vi genom skogen mellan mjuka tuvor, lurviga granar och nedtyngda björkar. Min skog är festklädd, det står ”januari” på terränglådan.

Lycka.

Vit fin 30 centimeters lycka.

 

Stilla glidtur på drömunderlaget.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
(c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)