Klyftorna växer i vackerheten

Springer på nya stigar. Ser eftermiddagssolen sila genom dimman mellan granarna västerut. Associerar av någon anledning till rapporten igen.

Den från LO som varje år berättar att mitt land är ett klassamhälle, där giriga rika tar maten ur mun på sina medmänniskor. Klyftorna växer. Orättvisorna växer. Sverige spricker fortare än en frasig tulpan slår ut.

1980 gick det 9 industriarbetare på en hög börs-vd.
2017 gick det 59 stycken. Så stor är inkomstskillnaden.

En skam för Sverige
Detta är en skam. Min mamma skolstäderskan som tjänade ännu mindre skulle ha behövt ta 70 medsystrar med sig, för att tjäna lika mycket som en hungrig börsbolagsdirektör.

En skam.

När jag kommer hem lägger jag ut fotot på solen, dimman och granarna, för vackerhetens skull. (Nedan). Samtidigt minns jag Axel Danielssons ord att våra skogar och våra bäckars språng blir lättare att älska den dagen de inte behärskas av baggbölare och bolagsmän.

2017 gjorde jag en serie om klassamhället Sverige. Klicka gärna här och läs.

### Läs också om LO:s löpande utredning som kom i början av året: Makteliten – utan markkontakt
### Fundera på hur många vårdbiträdeslöner det går på en börs-vd:s inkomst.
### Då blir det ännu värre.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 2 017. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Varför är det så ont om bin?

‪I dag är det möte med vår bokcirkel, romanen heter ”Binas historia” och är skriven av Maja Lunde. Jag tycker om den.

‪Varför det är så ont om pollinerande bin?

‪Titta på de här båda bilderna från min barndoms småjordbruk. På 1950-talet: gott om mindre åkrar med smultrondiken emellan. På 2010-talet: nu består vår forna gård bara av två skiften, det på västra och det på östra sidan vägen och brukas tillsammans med andra ägor.

‪Den förändringen är högst rationell ur maskinsynpunkt. Problemet är bara att pollinerarna inte gillar sådana monokulturer.

‪Situationen är inte den enskilde bondens fel, men däremot brukningsmetodens. ‪Utan bin får vi pensla själva, spår romanen jag läser. Läs den.

1950-talet.

2010-talet.

### I sommar organiserade Naturskyddsföreningen Operation Rädda Bina.
### Över 10 000 räddningsinsatser genomfördes.
### 4 721 vildbihotell sattes upp, 2 653 blommande ängar släpptes fria och 2 886 bivänliga planteringar planterades.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 2 014. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Omringade öar mitt på torra land

När jag vill ha roligt läser jag kartor. De är underbara berättelser om inlandsis, erosion, växtkraft och mänsklig odling och kultur.

Ibland blir jag sittande i timmar.

Ortnamnen ska vi inte tala på. Ståstödet är ett nytt favoritnamn. Där gillade kreaturen att stå och idissla, vid ”ståstället”. Namnet betyder det.

Just nu funderar jag mest över administrativa öar. Detta att ett stycke land i vår kommun tillhör norra grannkommunen. Eller att två gårdar i Storfors kommun hör till Karlstad.

Hur gick det där till? Har de ingen anställd med ivrigt ordningssinne och kontrollbehov på Lantmäteriet? Eller älskar våra lantmätare insprängda öar?

Undrar hur de gör med den kommunala servicen i övärlden? Har de någon sådan i Häggstödet, Sorkdalen och Hagalund? Får sopbilen köra över Annan Kommuns Mark gratis, när den ska dit? Vad pratar de omringade för dialekt? Heter rally ”oally” eller ”ralli” i det inre av hemmanet Sorkdalen 419?

Alla dessa frågor.
Tur att en är internationalist.

### Vid närmare eftertanke inser jag att de nog talar nederländska numera i Sorkdalen.
### Min provins har många holländarbygder.
### Mångfald är fint.

Hem | Om mig Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 2 013. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Ett anspråksfullt förslag

Nu är det okänd mark. Jag har aldrig skrivit något tvåtusenförsta inlägg förut. Får man lägga ett förslag?

Lyssna på Greta Thunberg.
Åk buss när du kan. Eller tåg. Eller cykel. Gå går också bra.
Minska klyftorna, ingen börs-vd är värd 71,2 städerskor.
Skratta så ofta du kan, sök skrattet.
Gå ut i friska luften.

Nu.

Tack för ordet.

### Lästips när du kommer in:
Måste vi vara besvikna?
Skäms på dig överklass!

Om mig Sju års klåda Skrivet
(c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna) 

Mina dagar som kompledig

Sitta i styrelsen i Föreningen Värmlandslitteratur, sälja böcker på bokmässan, sitta i stipendiejury, passa kansliet ibland, recensera böcker i Wermlandiana. Sitta i styrelsen i Karlstads Bokcafé, hitta på Facebookgrupp åt den, skriva pressmeddelanden och mejla iväg, gå på föredrag. Vara administratör i antirasistisk Facebookgrupp. Jobba med nästa års stolpjaktskontroller och kartor i Forshaga och Deje, cykeldelen. Gå i skogen med naturkunniga gubbvandrargruppen Gryningspatrullen, hitta på rundan ibland. Prata politik och liv med diskussionsgruppen Dispyterna. Umgås med barn och barnbarn, vara barnaroare. Skriva inlägg på min blogg. Facebooka. Fila på ett större manus och ett barnboksmanus jag borde ta itu med på allvar. Vara skrivcoach åt en vän. Åka iväg någon gång och prata allvar och kåsera inför publik. Prata medier och tryckfrihet med flyktingar. Träna löpning, helst i skog, snö eller bådadera. Springa orientering. Titta på fåglar. Läsa klassiker och andra berättelser på papper och skärm. Läsa senaste bokcirkelboken, vi har möte snart. Sova middag. Sköta hus och hem. Skratta med den kära vännen.

Tid har jag gott om.
Fritid har jag ingen.

Måste gräva trädgårdslandet.

### Ordet ”kompledig” i rubriken syftar på livet som pensionär.
### Journalisten Lena Bonnevier lärde mig uttrycket. Tack!
### Trivs.

Om mig | Sju års klådaSkrivet
Inlägg nr 1 999. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna) 

Den vansinniga splittringen

Jag sitter på bussen och skriver detta. Bussen är gul och utanför rodnar hösten. Runt omkring bland stolsraderna pågår samtal i lugn och ro. Andra surfar via bussens nät, några sover.

Glesbygden rusar förbi utanför rutan. Det är som om inget klimat i världen var hotat, som om ingen polaris smalt och juli 2019 inte alls var den varmaste julimånaden människan mätt upp på jordklotet.

Ändå är det så. Värmen stiger, isarna smälter – och själv sitter jag på lösningen. En del av den. Det gör vi alla här ombord.

En bra kollektivtrafik vore en del av lösningen.

Får smyga mig på’n
Det är klart det är kul med bilar. Vår är denimblå och drar 0,35 liter milen när han är på det humöret. Stor skuff och lättstartad så en får smyga sig på’n.

Nyss fyllde mitt körkort 50 år. Jag har två felparkeringar på de åren, inga andra prickar. Det får en vara nöjd med. (Jädra Filaregatan!). Peppar peppar ta i trä.

Men en sak har jag gjort hela tiden. Dyngat ner. Släppt ut avgaser.

Olika biljetter överallt
Vi borde gå ihop mer om vi ska rädda klotet. Vi borde resa 50 personer i ett fordon i stället för en och en i 50 olika. Där det går. Vi borde gå mer och cykla mer, där det går. Vet du förresten att du blir friskare om du åker kollektivt? Du rör dig ju gärna för egen maskin då, till och från hållplatsen.

Nu råkar jag ha viss sakkunskap om kollektivtrafik, eftersom jag åkt buss på egen hand sedan 1958 och jobbat med frågorna i drygt 17 år.

Min åsikt är att det är vansinne med den splittring som finns inom kollektivtrafiken. Varför ska varje län eller region ha sina priser? Varför alla dessa olika biljettsystem, appar och maskiner? Varför ser reglerna för buss- och tågresor i ett län ut som en mindre lagbok? Varför är de dessutom olika överallt? De också.

Varför måste man vara halvt jurist och datanörd för att skaffa information om en resa över en länsgräns?

Kan man betala med kort ombord i Göteborg?

Sänk biljettpriset kraftigt
Gör om. Ge oss enhetliga, enkla priser, maskiner och kort. Billiga priser, det mår miljön bra av. Det är ingen naturlag att hälften av resan ska betalas av skattebetalarna. Varför just hälften? Varför inte 75 procent eller 100? Det kommer klotet att gilla.

Jag har mer åsikter än så, men vi kan stanna där så länge.

Nu är jag alldeles strax framme. Pling!

### I morgon eftermiddag ska jag iväg och lyssna på Fredrik Holm. Han har skrivit en bok om miljövänliga resor.
### Gjuteriet Karlstad, 14.00. Fri entré.
### Kom gärna. Ta bussen.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 996. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

En schyst befrielse från dumheten

Bulgarien-England: hemmafans skämmer ut sig med hitlerhälsningar och rasistiska rop mot svarta motståndare. Frankrike-Turkiet: turkiska spelare skämmer ut sig genom att ställa upp sig i bredd och göra honnör. En hyllning till angreppskriget mot kurderna. FA-cupkvalmatch i England: avbru …

… just då öppnar jag en skrift från Region Värmland som jag inte sett tidigare. Schyst idrott. Den känns som en befrielse från dumheten.

Det kan vara en lycka att tillhöra en grupp idrottsmän med sammanhållning eller en folkmassa som hejar på samma lag. Men det kan sannerligen spåra ur också, det behöver en inte minnas Heyselstadion 1985 för att inse.

Vi ser intoleransen stup i kvarten på svenska läktare med. Skönt då att känna till en idrott där jag aldrig sett det hända.

Alla har rätt att vara med
Det var på bokmässan i Göteborg som Region Värmland delade ut sin skrift i Schyst-serien. Schyst idrott. Är det något jag känner för, så är det den sortens gemenskap. Ren dopingfri idrott utan fusk är för bra för att förstöras av patriarkala normer, homofoba dumheter, rasism, mobbing och tanklöshet.

Schyst idrott är på 44 sidor och handlar om allas rätt att vara med, om att ord och bilder spelar roll, om ledarnas viktiga roll som förebilder, om den svåra domarrollen, om schyst miljö i ett omklädningsrum där du inte ska behöva känna dig utsatt och om idrotten i sociala medier. Inte minst handlar den om att förändra verkligheten.

Alla som vill får och ska kunna vara med i idrotten skriver man på sidan 31. Precis så. Alla som vill är välkomna. En ordlista som gör debatten begriplig ingår (med ord som genus, kön, genusperspektiv, normer, hbtq, jämställdhet och mångfald). På slutet finns några övningar och diskussionsförslag bland annat kring värdeladdade uttryck och om hur du blir en medveten ledare.

Allt vi gör kommunicerar
För, som sista övningen säger: Allt vi gör kommunicerar. Hur är det med könsfördelningen i styrelsen, bland ledarna och de aktiva?  Hur fördelas resurserna mellan tjejer och killar, damer och herrar? Vem får de bästa träningstiderna? Fungerar omklädningsrummen för alla? I vilken ordning presenteras pristagarna i resultatlistorna och vid prisutdelningarna?

Allt vi gör kommunicerar.

Jag tycker mycket om skriften och serien den ingår i. Schyst idrott har producerats av Region Värmlands kommunikationschef Odd Råberg, genusutvecklaren Marianne Nilsson, grafiske formgivaren Lars Falkman, fotografen Øyvind Lund och frilansskribenten Katarina Averås. I arbetet har man samarbetat med en referensgrupp från Värmlandsidrotten och Riksidrottsförbundet. Dessutom har ungefär 80 ledare och aktiva i 33 föreningar bidragit till innehållet genom att delta i workshopar och intervjuer. Trycksaken är inte helt ny men för mig är den det. 

Fint namn på vår tillfälliga arena
När jag lägger ifrån mig gratisskriften från Region Värmland hamnar blicken på min senaste nummerlapp på väggen i arbetsrummet. 318. Det numret hade vi på 25-mannastafetten vid Nytorps ängar utanför Jordbro förrförra helgen.

Nytorps ängar är ett så vackert namn. Skogen runt ängarna är ”småskuren Södertörnsterräng med varierad kupering, mestadels svag till måttlig” skrev inbjudan. En skog där du kan hitta små tvåstrecksmossar uppe på småhöjderna, inte nödvändigtvis nere i dalarna. Det är vi inte vana vid på Grossbolstorp. Här rinner vattnet neråt.

Inbjudan fortsatte:

”Terrängen är mestadels framkomlig, framförallt uppe på höjderna. Områden med tätare vegetation, gallringar eller uppvuxna hyggen förekommer. Genom området slingrar ett antal större motionsspår och även många mindre stigar. Banorna kommer bjuda på varierande orientering och snabba skiftningar i olika tekniska utmaningar.”

Jag gillar den terrängen och ännu mer gillar jag 25-mannaorienteringen. Var annars kan du se en uschlig, långsam 68-åring som jag tävla i samma stafett som nordisk elit? Nästan 400 lag var anmälda, vi var 25 i varje lag och vår klubb Lustens OK hade knappast samåkt till Stockholm för att tävla om segern med elitfinnarna, bestenorskarna och IFK Göteborg.

Vi var där för att ha kul och hitta runt. Tre var debutanter på 25-manna och vi var nästan lika många damer som herrar (nåja) och åldersskillnaden i laget var 57 år. När lagledningen pusslat färdigt kvällen innan blev jag en av fyra som fick springa fjärdesträckan. Det blev ärligt talat mest stiglöpning, svårare var inte fyran, men lika glad för det var jag.

Det räcker att vara uschlig på själva löpningen när bestenorsk efter elitfinne svischar förbi.

Tack för påminnelsen
När jag satt i Lustens tält och käftade med de andra slog det mig igen vilken speciell gemenskap orienteringen är. Här kan du se klubbens bästa diskutera dagens lopp med lagets yngste nybörjare utan att någon tycker det är det minsta konstigt. Båda ser varandra, båda lyssnar.

Här pirrar det lika mycket i magen på pensionären som på elvaåringen, när vi sitter intill varandra på våra ryggsäckar och väntar på att de tidigare sträcklöparna ska hinna runt, så vi får ge oss ut.

Om inte vi representerar idrottens idé, då vet jag ingen som gör det. Tack för att ni påminner oss om det, Region Värmland och Katarina Averås.

Schyst!

### Här kan du läsa mer om projektet Schyst idrott.
### Beställ skriften.
### Ladda ner den (pdf). 

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 994. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

26 528 kilometer belöning

Framtidstro? Javisst. Just nu jobbar vi med nästa sommars fasta kontroller i orienteringens friskvårdsprojekt Hitta ut.

Hittills i år har vi fått 370 personer att ge sig ut i skog och tätort för att leta orienteringsstolpar i Deje och Forshaga.

Kul!

Själv plitar jag på nästa års cykelbanor. Den här gången blir det två banor, en vid vardera av våra två tätorter i kommunen. Det är så inspirerande när vi ser statistiken för sommaren 2019 hittills:

195 stolpar ute. 370 personer har registrerat en eller flera kontroller, 18 har hittat alla. Tillsammans blir det 13 264 registreringar på Hittaut/Forshaga och de har gått, cyklat eller sprungit 26 528 kilometer på stigar, vägar, gator och i vilda lingonriset. 9 948 timmars friskvård, räknar datorn ut.

Vårt ideella arbete får sin belöning. Själv får jag många glada tillrop när jag möter stolpjägare i skogen.

Trivs.

Hem | Om mig Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 985. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Måste vi vara besvikna?

Finns det över huvud taget en lösning på urbaniseringens ena problem?

Glesbygdens samlade besvikelse.

En lördagseftermiddag hösten 1968 sitter jag på en röd GDG-buss på stora vägen in mot stan. Mitt emellan Molkom och Alster får chauffören vänta en stund extra. Borta i skogsbrynet kommer sju personer springande. De vinkar febrilt att de vill med. Springer och springer och vinkar.

Ibland finner en blyg 17-åring från landet orden. Högt ropar jag så hela bussen hör:

– Dä’ flykten från landsbygden!

Ett milt fnitter sprider sig mellan sätena. De har hört uttrycket förr. Det är den tiden.

Det är det än.

Snart bara fotoalbumen
Idag bor 87 procent av oss svenskar i stan eller tätorten. 60-talets granplanterade åkrar börjar avverkas nu men åkrar blir de aldrig mer.

Den är förstås global, urbaniseringen. Från min privata horisont i ungdomen handlar den om nedlagda granngårdar, auktioner, avstånd till kompisar.

I den litterära dokumentären Osebol av Marit Kapla handlar den om att skolungdomarna måste flytta hemifrån för att bussarna går för tidigt. Om bron över älven som fick stängas när storsamhället vägrade laga den.

Åker jag runt i mitt landskap, en bit bortom de asfalterade trottoarerna, minns jag fortfarande den forna lanthandeln, macken, postkontoret, polisstationen. Snart är det bara fotoalbumen som minns.

Förr blev de raggare
Författaren Kjell Erikssons senaste deckare handlar om detta. Inte minst om reaktionen på förändringen. Han skildrar besvikelsen. Den förstår jag. När staten lägger ner sin service i de små tätorterna drabbas landsbygden med. Han skildrar reaktionen, den som i boken ”Den skrattande hazaren” leder till nedbränd flyktingförläggning och död.

Sidan 187:
”Nu var hon där igen, på landsbygden, i periferin, men det hade hänt mycket på fyrtio år. Jord. Odling. Mjölk. Det var ord som kom för henne. Hon förstod att nynazisterna fiskade i dessa vatten. Drömmen om idyllen, det rena Sverige, med höskörd och hässjor, en fungerande landsbygd med social och kommersiell service som var värd namnet, det trygga Sverige, det Sverige som oåterkalleligen var borta.”

Sidan 121:
”’Förr blev såna som han raggare, nu blir de nazister’”.

Störst bland svenska män
Är detta oundvikligt? Måste det invandrarfientliga partiet fortsätta växa på svensk landsbygd? Kan vi inte fortsätta att ha ett samhällskontrakt? Går det inte att kombinera motorintresse med solidaritet, den krokiga grusvägen med varm medmänsklighet?

Går gör det nog men just nu är SD störst bland svenska män, berättar opinionsundersökningarna.

”Förr blev såna som han raggare, nu blir de nazister”.

Vanlig mänsklig strävan?
Urbaniseringen är oundviklig säger mig röst efter röst, i tal och skrift. Människan har alltid strävat efter att effektivisera. Det är effektivare att samla många barn i en storskola än 17 barn i ett och samma klassrum fast vi var fyra klasser, som i min gamla B-skola. Storgårdar är rationellare än småjordbruk. Industrier tjänar mer pengar när de är stora än när de är små. Fjärrvärme åt många i stora nära hus drar mindre bränsle än om vi fördelar oss på några vedkaminer per ensligt beläget hus.

Kanske är allt det där sant.

”Radikaliseringen” går att undvika
Reaktionen är inte oundviklig. Den som många med ett missbrukat ord kallar ”radikalisering”.

Problemet är förstås urbaniseringen i sig. Givetvis går den att bromsa, att något motverka. I digitala tider måste inte alla sitta på kontoret i stan varje dag. Vi är några som upptäckt det, tack, forne chefen. Givetvis går det att starta verksamheter utanför 50-skyltarna.

Framförallt handlar det om politisk vilja. Det är korkat att bygga upp hela stadsdelar med folk som inte kan svenska och inte har jobb. Det är idiotiskt att staten abdikerar och lämnar stora delar av landet åt sitt öde.

Det var riktigt, riktigt idiotiskt att släppa etableringen av flyktingförläggningar fri 2015.

Fråga Filipstad.

… och jag vet att det finns fler motkrafter och motargument mot urbanisering och stordrift. Här är några få ledord: närodlat, Sveriges självförsörjningsgrad, stordriftsnackdelar, bete ger öppna landskap, de långväga transporternas utsläpp, naturens skönhet, skogens lugn, den lilla ortens samhörighet.

Det finns argument.
Det saknas politik.

### Lösningen är komplicerad, i den mån den finns.
### Den börjar i slaget om LO-medlemmarna och de motorintresserade männen på landet.
### Fast då måste arbetarrörelsen bli en arbetarrörelse igen.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 984. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

15 818 steg i solen

Vacker sensommar och vi strövar i vår skog. Tittar till stolpkontrollen Tornet, där både älgjaktstornet och stolpen är borta.

Vår nära värld förändras. ”Här någonstans gick stigen i storskogen där G och jag kört så många långpass.”

Nu är det ett igenväxt hygge utan stig. Om 60 år är här ny storskog igen. Kretsloppet rullar på. Reflexbanan lite längre bort slingrar över ris i dag, där nyss växte högstammig gran. Ett och annat kantarellställe är borta där skördare och röjsåg gått fram.

Nå, det kommer nya.

Fyrbenta jordfräsar
Vid friluftsgården skiljs vi efter en halvmil. Hon går hemåt, jag genar bort till mitt första kantarellställe. Det som jag fann när vi hade orienteringstävling förbi gläntan. Grisarna har varit och rotat igen, som fyrbenta jordfräsar, men inte lika grundligt som ifjol. Snart står jag på knä och plockar gula svampar i min provisoriska tygpåse.

Hagalen blir jag bara vid två tillfällen i livet. När jag plockar hallon och när jag hittar svamp. Då smyger kroppen tyst.

Gula björklöv faller, här och där en rodnad buske i solskenet. Då och då nya knäfall, sakta blir påsen aningen tyngre. Plötsligt tänds trattkantarellblicken. Ena stunden ser du dem inte, nästa ögonblick är de överallt.

Där, där, där!

Nytt trumpetställe
Hittar en ny stig genom mossa och vuxna granar. Strävar uppför ett sällan besökt berg i grisarnas spår. Trattisar lite varstans, en och annan kantarell. Genar över höjder och ner i dalar. Titta, ett nytt litet ställe för de svarta trumpeterna! Som gråsvarta läskpapperstrutar tittar de upp ur det gröna. Vänta, är det inte här strax intill jag hittade mitt första stora fynd av svart trumpetsvamp?

Jo. Jo! Där är de, tamej tjyven.

***

Stolt lägger jag en full tygkasse på arbetsbänken i köket. Det gick bra i dag.
Skogen belönar de sina. 15 818 steg.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 982. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)