Rapport från ett skithus

Vårt förråd mellan garaget och huset har förvandlats till skithus. Nå, det är kärt besvär, för han som använder det har 15 000 taggar. Eller 16 000, jag har sett olika uppgifter.

När han lufsar runt i vår trädgård och på trätrallen intill förrådet ser han alldeles för tjock och frodig ut, men väl vid förrådsdörren slinker han smidigt in mellan dörr och trall. 45 millimeter hög springa räcker mer än väl.

Vi matar honom inte, definitiv inte med mjölk, maten hittar han själv på trakten.  Sniglar, maskar, insekter, reptiler, amfibier och mycket annat gôtt tycker han om, läser jag.

Amfibier? På så sätt.

Gälla skrik och oblodiga fajter
Vi tror det är en han. Han muttrar och snörvlar ungefär som undertecknad när han är på det humöret. Ibland kan de häva upp gälla skrik också, har jag förstått, men det har inte vår vän behövt ta till än så länge.

Inte jag heller sen Frankrike-matchen.

Hanarnas oblodiga kämpalekar under parningstiden skulle jag gärna vilja se. Hur slåss en arg testosteronigelkott – utan att spilla blod? Jag tror de har väldigt tydliga regler.

Hoppas vi kan lära honom tycka om spansk skogssnigel. Vi har några stycken över som han kan få.

– Kolla borte ve’ bäcken. Di ä gôrgoe.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson

Sjön som rann ut

Bilden från Knutstorpssjön, när vi fikar under den gamla vattenytan.

Veckans vandring, torsdag:

Bäverdamm från nutid och fortfarande några stubbar kvar från vintern 1782-83, där Vandraren och jag traskar fram i riset väster om Bakälven. I dag vallfärdar vi till den utrunna sjön Skålsjön på gränsen mellan Brunskog och Västra Ämtervik. Efter en kilometer hittar vi resterna av Nolby bruk.

Hammarn fick överges när kraftkällan försvann.

Göken gal, älg och rådjur har gått före oss på stigen och när vi fikar vid stranden av Knutstorpssjön simmar fyra storlommar obekymrat där ute. En av dem ropar vemodigt medan vi tuggar våra ostsmörgåsar och njuter av stillheten. Sjön framför oss blev kvar när resten rann ut för snart 235 år sedan.

Ett försiktigt regn följde oss i början av vandringen. Det var inte lika försiktigt i september 1782. Då, när bergsmekanikus Bengt Branzell, far till Gustav Frödings farmor, gav order till smederna att gräva ett dike över ändmoränen i söder, så inte dammen skulle sprängas.

På kvällen kunde de hoppa över diket, morgonen därpå satt de vid resterna och grät. Sjön hade grävt sig ut genom moränlagren med våldsam kraft, när den fick starthjälp. Någon kilometer nedströms fick folk gäddor i bakugnarna berättar sägnerna. Vid Bakälven byggdes långt senare en hälsobrunn, i träden hängde folk sina kryckor.

Efter vår rundvandring står vi vid utloppet och begrundar Skålsjöns kraft och smedernas öde. Runt omkring oss står kolveden tät.

Inte en enda hammare hörs dunka.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson

Poeten inuti bonden

Det bor en bonde i varje svensk, har någon klok person sagt.
Och i varje bonde bor en som är van att studera sin omgivning. Kalla det naturpoet om du vill.

Jag sitter och läser min morgontidning när tanken slår mig. Tidningen berättar om traktortätheten i landet. Den som gjort att i dag kan en ensam bonde försörja hundra svenskar med mat. Tack för det, både för maten och för det minskade slitet.

Tanken som slår mig är att det bor en poet i den där bonden med hundra matbord att försörja. Artikeln handlar om att Årjäng är traktortätast i länet och dessutom på sjätte plats i Sverige. 155 traktorer per tusen invånare har de borta i väst. Min kommun har 41.

Kan inte undvika tofsvipeboet
Nå, nu intervjuar de LRF:s ordförande i länet. Han tror traktorerna blir förarlösa i framtiden. Fast än återstår en del att göra, säger han i Frida Granströms artikel:

– Den mänskliga uppfattningsförmågan är bättre än traktorns. Den kan köra dit vi vill, men den kan inte undvika ett tofsvipebo när den harvar eller ett rådjurskid som ligger och trycker.

Jag tycker det är vackert.
Jag blir stolt när jag läser vad Patrik Ohlsson sagt.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson

Att vara till nytta

Telefonören ringer. Vad har du var’t bra för? frågar han.

– Bra och bra? Jag har visserligen skrivit 1 100 krönikor och 1 600 blogginlägg.
– Och?
– Och 23 tryckta skrifter, kommit med i 25 antologier, hållit skrivarkurser, 600 offentliga framtr…
– Sluta nu skrytmåns. Har du var’t till nån nytta?
– Justerat virke, svarat på 90 000.
– Det förstås. Brann det?
– Jädrar vad det brann. Själv då?

– Jag har gjort en tryckkokare.
– Den som exploderade? Undrar vad du kokte där.
– Nu pratar vi om nåt annat. Skrapat potatis på köksväggarna i ett halvår, det har du i varje fall aldrig gjort, unge man.

Då talar vi om storspoven, nattskärran och kornknarren i stället. De sista två är snart här nu.

De är i varje fall till nytta.

### En gång trodde jag att en dikt kunde stoppa ett besprutningsplan fyllt med hormoslyr.
### Fanken vet om jag inte tror det än.
### Det första en diktator försöker stoppa när han fått makten är det fria ordet. Nån mening mer än terapi måste det väl vara med detta ständiga plitande?

PS. Söker på artportalen.se. Både knarr och skärra är redan på plats i trakten. Tjohoo!

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson

Stolt och ledsen bland medlevare och piggögda vänner

Maj är en härligt intensiv månad, det tycker jag om. Göken kommer, flugsnappare och andra har högsäsong och björkarna byter grön nyans mest varje timme. Kommer det ett blygt vårregn så kan det nästan höras hur allt växer efteråt.

Grönskan är inte blyg längre.

Solen värmer, lufthavet är en symfoniorkester och marken en stor barnkammare. Jag törs knappt gå på gräsmattan, för alla spännande individer som också bor här, fast banken tror att det är den och vi som äger tomten.

Det är inte bara vår villatomt som lever. Den här tiden bor det medlevare i byggnaderna med. Getingar, talgoxar och inte minst citronfjärilar som nyss vaknat efter att ha övervintrat i vedskjul och förråd. Hur kan en fjäril klara våra minusgrader? De är blekare än sina blivande barn när de vaknar, men sugna på att göra nya fjärilar.

Detta har vi kämpat oss till
En sådan majdag är det när jag går över skolgården till vårt Lärcenter. Uppe i en sal ska jag prata svensk tryckfrihet och fri press tillsammans med ännu en grupp invandrare. I dag är alla från Syrien, alla har uppehållstillstånd men en del skamligt korta sådana.

Svalorna seglar utanför fönstret och här inne står jag och berättar om den demokrati som svenska folket kämpat sig till. Om Tryckfrihetsförordningen från mitten av 1700-talet, om meddelarfrihet, källskydd, offentlighetsprincip och vår ack så kantiga nyhetsvärdering. Varför får en bomb i Manchester större uppmärksamhet än en likadan i Istanbul? Förklara principen kan jag i sömnen, men försvara den alltid? Människa, kulturell och geografisk närhet, konflikt och att det ska ha hänt nyss eller nu direkt. Verktyget är enkelt men ibland blir tillämpningen fyrkantig.

Friheten – men också ansvaret – när jag säger att media får avbilda profeten Muhammed men inte nödvändigtvis måste göra det, bara för att det står dem fritt.

Frihet och byråkrati
Efteråt tränar vi på att skriva insändare tillsammans. Det är en övning, betonar jag gång på gång. Det är en övning. Ni får skicka in detta till tidningarna, men ni måste inte.

Med tolkens hjälp lotsar vi dem med varsam hand genom skrivandet, allt medan besvärlighet efter besvärlighet rullar fram på wordfilen vi projicerar på väggen.

– Det är en övning. Vi publicerar ingenting, det avgör ni…

Därför kan jag inte berätta mer här. Men likaväl som jag var stolt över vår svenska tryckfrihet nyss blir jag beklämd över våra syriers möten med svensk byråkrati. Fri svensk press har mycket att gräva i, när det gäller hur vi krånglar till den integration som mina piggögda vänner kämpar så ivrigt för.

Du skulle bara veta
Svalorna seglar, grönskan blir grönare, livet bultar i varenda vrå av min hembygd.

– Du har mycket att vara tacksam för, din pratkvarn, säger en sädesärla som trippar förbi när jag går hem. Du skulle bara veta hur det är ställt på en del andra håll i världen.

Tack, jag vet.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson

När migranterna myllrar

Kvarteret myllrar av migranter som kommit hit från Afrika och södra Europa. De sitter i träden och sjunger. Spännande mångfald, älskade fina flyttfåglar. Välkomna till Grossbolstorp, hur var resan?

Sjung mer vet jag.

Hör, där kom göken och där sitter han som nästan tappar andan bland löven.

En har varit i tropiska Afrika, en har varit i Egypten och en tillbringade vintern i Italien. Sì, sì. Nu är de här och vi behöver dem. Värmländska kråkor och grönfinkar är trevligt folk de med men sångkören blir bättre, blandad.

Den svarte vill bidra
I dag har jag pratat med en som är svart. Och vit. Han har rest hit för att bidra till välfärdsbygget. Han ska hjälpa oss bekämpa våra översvämningsmyggor, hälsar han.

– Jag har hört att ni har problem med dom i er kommun.
– Inte överallt. Varsågod och ät nu. Fjärilarna kan du låta bli.
– Knappast.
– Du vill inte ha lite fästingar?

Rulla dig i gräset
En gång har vi också flyttat hit för matens skull. Vi kom från Afrika. Vem är inte flyttfågel?

Du tror väl inte att din pizza, couscous och ingefära är från ett villakvarter på Grossbolstorp? Inte ens sushin är från nedre Klarälvdalen, ska du veta.

Hör, nu gal han igen. Får du ont i ryggen ska du rulla dig i gräset medan göken gal, sa de gamle. Jag säger ju att vi behöver våra migranter.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra

Springer i stenig vrå

Springer på gammal sjöbotten, mellan tvärbranta öar som blivit till skogsholmar när landet stigit ur havet. Som en dramatisk men nytorkad skärgård är Bohusläns kustsocknar. Vägen slingrar sig fram nedom bergsbranterna för att inte slösa på den goda jorden. Intill varje berg en mangårdsbyggnad, hur nu det ordet kom till.

Vrångebäck heter trakten där jag joggar fram med tunga steg. Halv sju på morgonen springer jag aldrig lätt, särskilt inte utan frukost och vätska. Det gör ingenting, solen håller på och tinar det frusna gräset, över min skalle glider en korp, en sånglärka hälsar bortifrån krokig åker och över havsviken till vänster flyger en skarv. Det sällskapet är jag inte van vid.

Sinnena viktigare än springet
Doftar havet? Inte än, men glittrar gör det nu när jag är framme. Nästan ingen vind, inte ett människoljud men gott om fåglalåt. En dopping dyker, några måsar klagar, en ensam häger tar sig över bergskammen på andra sidan Åbyfjorden med lugna mjuka vingslag. Ingen flyger som hägern.

Nu känner jag lukten, tång antar jag.

Jag börjar bli fullvuxen. Den här kroppen måste inte springa fort, det avgör jag själv. Just nu är det första maj och jag har ett kustlandskap att ta in. Då är sinnena viktigare än springet.

Orden blir fyrkantiga
Fråga mig om trä och skog, där har jag språket. Händer och skalle vet vad getdoning, talje, blandskog, fyrskäring, blädning, låga, kolbotten, fångstgrop, humus, hålträd, plywood, kantkvist, vindfälle, ädellövskog, rotskott, predator, rådjursstämpel, föryngring, drivningsväg och granskott är.

Och glänta.

Här vid havet blir tanken grumligare. Hur mycket är en beaufort? Hur mycket är fem? Vilken färg ger det på vågorna? Varför heter det kölsvin? Orden blir fyrkantiga. Varje varv med en båt närmast mystiskt. Stod det inte trankokerirester på kartan?

Mitt Sverige, mitt i vägen
Nå, även detta går att lära sig. Nu börjar kroppen bli varm, takten ökar. Vägen slingrar, den vrånga bäcken hittar jag inte men det är inte så viktigt. Ordet vrång är släkt med vränga och vrå, där trivs jag. Det finns ett Sverige där du för det mesta kan gå eller springa mitt i vägen.

Där har du mitt Sverige. Det är inte bättre än någon annan del av landet.
Men det är mitt.

### I eftermiddag ska vi maja vid Vrångebäcks badplats. Sockerdricka, tablettask, liten chokladbit.
### Är det 60:e gången jag majar? Havet ska ligga nästan blankt, ur leran intill strandlinjen ska det spruta upp vatten här och där, då och då. Små miniduschar rakt ur dyn.
### Musslor?

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra

När Filifjonkan kom till byn

En fin strand i kanten av Karlstad ska kanske få en finsk nöjespark för 200 miljoner med dyrt inträde för barnfamiljer. Motionscentralen som står där nu ska rivas.

Och ändå jublar jag inte.

Det är möjligt att en eventuell Muminvärld vid Skutbergets finaste strandtomt kan bära sig ekonomiskt. Den saken kan jag inte bedöma. I dag har den finska nöjesparken med samma namn i Nådendal 200 000 besökare per år, läser jag. Tre fjärdedelar av dem från Finland.

Kanske är verkligen tiotusentals utländska besökare betedda att åka till Karlstad, när originalet finns utanför Åbo. Ett gäng finnar därtill.

Int’ vet ja’.

Kanske går det dessutom att lära tillräckligt många sydvärmlänningar tillräckligt bra finlandssvenskt mumintungomål för att bemanna dräkterna till Muminpappan och de andra figurerna som ska ströva omkring och klappa barn bland klipporna?

Du, dä unnrer ja’ att.

Framsynt förändring följt av rivningsraseri
Vad jag vet är att det är ett av södra Värmlands bästa lägen kommunen vill offra till den framgångsrika Moomin-koncernen. Vad jag vet är att det är den forna motionscentralen med bad och omgivningar man raderar. Vad jag vet är att det är decenniers hängivet arbete av idealister som går till spillo.

Vi som vill rädda Skutberget och återuppliva motionscentralen brukar ibland beskyllas för att vara emot förändringar. Det är ännu ett historielöst påstående. Var det något som var resultatet av ett förändringsarbete, så var det Skutberget när det fungerade som bäst. Förändringsarbetarna var tre, om jag räknar rätt. Inlandsisen, framsynta ideella krafter med Anders Forsell i spetsen och dåtida kommunpolitiker & -tjänstemän. De visste vad de gjorde, alla tre.

Ingen är emot förändring. Det handlar bara om hur.
Det är inte alltid den som river mest som det är bäst riv i.

### Läs mer om planerna på en finsk nöjespark vid Vänerns strand
NWT: Muminvärlden kan bli verklighet i Karlstad
SVT Värmlandsnytt: Skutbergets vänner kritiska till planerna på en Muminvärld
NWT: Strandskyddet kan stoppa Muminvärlden

### Mannen bakom friluftsparadiset Skutberget
VF: Hur ska den oslipade diamanten Skutberget slipas?

Fotnot: jag är medveten om att frågan om en offrad strand och riven motionscentral i Karlstad kan upplevas som rätt lokal av vissa bloggbesökare. Det beror på att den är lokal. Precis som slussen i Stockholm, tandvårdstaxan i Skåne och muren mot Mexico. Många frågor är lokala.

Och ändå så viktiga när tiden och politiken ska få sin dom.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra

– Du ljuger, din bofink

Vardagmorgon på Grossbolstorp. Vaknar halv sex, en grad kallt ute, två skator och en grönfink vid fågelmatningen, tio stolpar i garaget. Den matematiken rymmer förväntan. Medan jag slevar i mig min mellansvenska filmjölk sjunger Blind Willie McTell om hur drygt det blir att ta sig över Jordanfloden.

– Dryyygt?! fnyser grönfinken. Dryyygt? Härifrån och till Spanien och tillbaka, det är dryyygt.
– Du ljuger, din bofink. Du har bott i vår trädgård hela vintern.
– I år ja. Inte odlar du nån vresros för det. Odla vresros. Jag är grönfink har jag sagt. Vi får se ut hur som helst.

Dags att bära stolpar
Då stoppar jag kartan i benfickan och fyller bilskuffen med numrerade stolpar. Tio röda ringar på 10 000-delen vill ha varsin kodad stolpe av mig, helst korrekt placerade. Rätt stolpe bakom rätt jättekast. På lördag börjar stolpjakten, jag vet folk som längtar.

Spettet får ligga i baksätet som det brukar. Försiktigt spänner jag fast det med högra säkerhetsbältet, en ska vara rädd om sina vänner.

Dä’ möe deler på ett spett.

Vi dras till varann
Finns det över huvud taget ett pappersark i världen som sätter igång min fantasi så lätt som en välritad karta? Jag tror inte det. Vid första parkeringsfickan blir jag sittande en lång stund och läser stolpjaktskartan som en roman. Varför ligger det ett gränsröse just där, vad är det för gräns, vem ritade upp den, hur länge har stenen stått? Vem trampade upp stigen första gången, vad levde hon för liv? Det heter Råtorp där nere, är det samma rå? Varför har jag aldrig sett jättebranten vid stolpe 50 förr?

Om kroppsarbete i generationer fantiserar jag.
Om inlandsisens och vattnets slitage och transporter. Den transporten pågår än.
Om riksvägen som drogs om och bröt stillheten här 1984. Eller var det 1983?
Om Grossbolstorp som hade 55 invånare vid folkräkningen 1890. Platser där jag bott en längre tid brukar ha haft 55 medmänniskor den gången. Vi dras till varann.

Lika tungt i år
Först plockar jag fram spettet och stolpe 50. Medan en korp nyfiket glidflyger över trätopparna och värderar mig räknar jag ut säkraste vägen på kartan. Storstigen mot pulkakullen, sedan den smala stigen uppför backen mot hygget, till höger innan sankmarken, en stunds trixande mellan småstigar fram till den improviserade grillplatsen, därefter kompass nerför sluttningen.

Jädrar, den branten är stor.

Jodå, jag ser hur vildsvinen har rotat här med. Jadå, spettet är tungt i år också, det blir inte lättare. Vad gör en inte för det allmänna bästa? Det är så roligt med all uppskattning vi får, så fint att veta att över 400 personer brukar ge sig ut för att leta efter våra fasta stolpar en vanlig sommar. Till och med sedan Pokémon Go kom.

Jag bonkar ner stolpen framför branten och traskar tillbaka uppför sluttningen, ner igen på andra sidan och bort till bilen. Svettig på ryggen, bra, detta kan du notera som power walk i träningsdagboken, Svensson.

Stolpe med koden täckt av en handske.

Eliten ser mig
Det blir fyra stolpar till, innan turen är över. Mellan stenarna, Stenröset, Stenen och Punkthöjden. För säkerhets skull läser jag in mig med kompass från flera håll när det gäller stenen. Tur att ingen elitorienterare ser mig.

Förresten är det en skicklig en som ser mig. Korpen.
– Tack för sällskapet, svartfôggel. Nu går jag hem. Du får kalasa på nån annan.

### Matematik? Nej, Grossbol och Grossbolstorp har ingenting med gross (tolv dussin) att göra. Början på vårt ortnamn kommer av gråt. En äng som var svår att skörda.

Vi kanske skulle ta och skaffa vresros?

 

LÄSTIPS:
Det är dags för en ny ideologisk offensiv
– gårdagens avsnitt, nr 6 i bloggserien om det svenska klassamhället

En vandring 58 år bakåt i tiden

”Från trakterna av den svärjande kråkfågeln, ja närapå yrselns fader, till rena lösöret går promenaden. Kan bli bom, kan bli fallera”.

Så står det i inbjudan till min vän Vandraren. Det är tisdag och i dag är det min tur att hitta på färdplanen. Svärjande kråkfågeln klarade han redan kvällen innan. Edsgatan. Ett naturskönt område vid sjön Alstern norr om Karlstad. Uttalas Ed-skatan.

Så jobbar vi.

Den kära vännen skjutsar oss till startpunkten vid väg 63. Lindrågen står det på skylten västerut. En dråg är en sänka och ibland sankmark, läste jag i går. Ortnamnsforskarna tror att det finns lind med i historien också, inte lin som jag gissade. På kartan finns även ett Rördrågen i närheten. Plus platsen som jag ystert råkade kalla ”yrselns fader”.

En gång hade pappa en lumparkompis som bodde där. Vid inryckningen fick de frågan var de kom ifrån. Karln svarade ärligt, som du gärna gör vid din första militära uppställning:

– Skål, kapten!

Han höll på att hamna i buren.

Inskärning mellan höjder
Ortnamnet Skål har inget med något uppsluppet drickande att göra. Första gången gården nämns är på 1500-talet ser jag på nätet och namnet eventuellt fornsvenskt:

Namnet är möjligen det fsv. skardh ‘inskärning, skåra’, utvecklat på samma sätt som (fläsk-)sved av swardh o. d. Emellertid heter hård (fsv. hardh) i socknens dial. hal. Gården ligger i en inskärning mellan höjder.

Medan jag pekar bort mot Skål travar vi lindrågsvägen raskt västerut mot min barndom. Jag återkommer till den. Nu passerar vi gamla NKlJ-banan, numera asfalterad och populär cykelled. En stor svart katt granskar oss misstänksamt, gärdena blir till skog, i skogen räknar en gulsparv till sju.

Och än en gång till sex sjuuu.

Tvärs mellan dalgångarna
Det blåser småsurt och himlen är grå, men vi tröstar oss med det mantra vi alltid använder, även när det regnar storspik.

– Tur med vädret har vi.
– Vi får inte ge tappt.

I kikaren dyker en rovfågel upp på håll. Duvhökshane. En korp övar friflygning högt över Mosstorp, långt borta hör vi tranor. I själva verket sjuder luften av fågelläten och vår. En och annan bil reser österut mot lönearbete, skola och barnomsorg men vi är lediga denna förmiddag och traskar vidare.

Vägar i Värmland vill gärna gå i dalgångarna. Den här går på tvärs, mellan Klarälvens och Alsterns dalar, och därför har den fortfarande tätt mellan krökarna men glest mellan bilarna. Förra gången jag själv färdades här, hela sträckan, var i mars 1959.

Varje läte ett minne
Innan Lindrågen kommer vi riktigt nära de fyra tranorna. Värdiga som massajer kliver de omkring på åkern borta i dälpan, varje steg känns högtidligt. Till slut lättar de och trumpetar ut över halva Alster att det är två forshagingar som är ute och stör verksamheten i socknen.

En sånglärka tar över när tranorna sjungit färdigt. En flock vipor bidrar till vemodet inuti mig. Varenda läte hälsar från barndomen, de sitter inpräglade i mina hjärnvindlingar, skapar ro för själen och får mig att komma ihåg. Precis som tussilagona gjorde i skogsdiket vi passerade.

30 står det på en gammal bleknad vägskylt i vägkorset vid Lindrågen. ”Gäller även cykelåkning”. Då tar vi andra vägen.

Obligatoriskt vid varje fika
Bommen står kvar över körbanan, där Forshagas kommungräns går ner i ett V och vänder precis intill vägen. Nu är det inte trött asfalt längre, nu är det grusväg, närmast körväg. Granskogen är tät, vi passerar ett ensamt torp, det heter Bråten. De gör ofta det. En stund senare kliver vi in mellan träden och fikar på varsin stubbe. Kaffe, ostsmörgås och obligatorisk citronkaka och mandarin smakar bra i halvtid.

Vi strävar på som alltid. Vandraren försöker lära mig nya läten, det försöker jag med, allt medan jag mässar om sökningar jag gjort bland ortnamn och fornminnen. Kvarnbråten passeras, nu ser vi varifrån hästspåren kommer som vi följt.

Bommen som jag nämnde i inbjudan har vi alltså redan gått runt och förbi. Nu ser vi målet för vandringen bortanför nästa hästhage. ”Rena lösöret”? undrar kamraten. Ja, platsen heter Bohagen.

Så jobbar vi.

Tårar i ögonen
Strax därpå ser vi fyra sädesärlor på ett gärde, mina första för i år. Egentligen är tisdagsvandringen genom skogen klar där. Åtta kilometer med sjudande fågelliv, ett tussilagodike och många ljudminnen. Men det dröjer innan hans buss till Karlstad kommer och min hem till Forshaga, så vi fortsätter bort till Almar. Gården där jag bodde mina första åtta år. Vår lagård är butiker och lyxkrog nu och färjan över älven är nedlagd. Vi går ner till färjeläget i alla fall.

– När jag var barn luktade älven, säger jag. Det gör hon inte längre.

Tacka Forshagas reningsverk för det. Inte en bajskorv flyter förbi. Inte en kondom.

På vägen tillbaka går vi genom min barndoms skog, strax utanför vårt lilla hus öster om vägen. Tallarna står kvar. Då ser jag att det står en karl ute på gården. Valter, en av dem som tog över Almar efter oss.

Så kommer det sig att jag en stund senare sitter vid köksbordet i min barndoms hem. Förra gången jag var inne här i köket var i mars 1959.

Hoppas inte Valter märker att jag har tårar i ögonen en stund.
Hoppas han märker det.

### Varför jag färdades över skogen mellan Almar och Ulvsbyn förra gången, 1959? För att vi tog den genvägen med flyttlasset när vi flyttade.
### Då hade pappa kört lass efter lass med traktorn samma väg hela vintern.
### Men till slut tog vi lastbil. Jag hade nyss fyllt åtta och livet var ett äventyr.

Då med.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra