Använd lite av miljonerna ni tagit ur forsen till att rädda vårt smultronställe

Än en gång är Gamla Kraftstationen i Deje hotad. Det kombinerade industriminnet, konsthallen, kafét och restaurangen som blivit ett av kulturvärmlands populäraste utflyktsmål. Fortum har sagt upp avtalet.

Om detta har jag skrivit debattartiklar i Värmlands Folkblad och Nya Wermlands-Tidningen. De har delats flitigt, för vi är många som är oroliga just nu.

”Har ni bara viljan så räcker överskottet sannerligen till att rädda både ryttarkakor, konst och fortsatt kraftproduktion. Den styrkan har ni.”

VF 9 februari 2022
NWT 19 februari 2022

Länkar till mina debattartiklar
Deje har gett bolagen miljoner nog för att rädda Gamla kraftstationen (VF 9 febr 2022)
Den som gör miljardvinster har råd att rätta Gamla kraftstationen (NWT 19 febr 2022)

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 212. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Gudskelov för moln över sydvästra Svealand

Söndag, i ansiktet flagnar skinnet.
Jo jag vet, det finns folk som tycker att du som krönikör ska dra en skarp gräns mellan det personliga och det privata.
Gör det själv, får du se hur lätt det är när skinnet brinner.

Det var fina somrar på 1960-talet. Jag hann knappt cykla bort till Mosaren och magister Häverts simkurs, på grund av allt höhässjande. Detta är alltså bokstavligen sant, sjön låg sju kilometer bort medan högärdet låg på andra sidan vägen. 

– Du får stanna hemma i dag och hjälpa till och hässja, sa min snälle far som visste vad familjen behövde prioritera. Det valet gällde även familjens tolvåring.

De finns på bild än, våra hässjor. Går jag in på Lantmäteriets karta på nätet och väljer flygfoto från 1960 så står de där fortfarande och minns. Räknar jag noga ser jag tio stycken på gärdet bort mot Stormossen.

Alla mossar i Värmland hette så på den tiden.

Oskyddade dagar
Fina somrar var det. Att hässja är nödvändigt, att simma behöver du sällan kunna på fastigheten Ängebäckstorp 1:3. Ingen människa hade hört talas om ”solskyddsfaktor”. Jag brände upp mig, kort sagt.

När hösten kom var det röda ansiktet någorlunda härdat och fötterna var det definitivt. Då gick jag glatt barfota i stubbåkern, vare sig det behövdes eller inte.

I december 2021 får jag betala för de där oskyddade dagarna i solskenet under 60-talssomrarna. Det var inte så klokt att gå utan solhatt i stekhet sol med detta känsliga skinn. Inte begrep vi det.

Ytliga solskador hos ljushyllta
Jag är på besök på Hudavdelningen på sjukhuset i stan och ska ta bort några hudutväxter i ansiktet, när de gör en helkroppskoll av mitt känsliga skinn. 
– Har du solat i solarium? frågar doktorn.
– Aldrig.
– Har du solbränt dig så du fått blåsor?
– I ansiktet?
– Ja, där.
– Inte sen jag var barn.

Sedan berättar jag inlevelsefullt om barndomens högärden, om nya släpräfsan till traktorn och om kaggen med svagdricka vi alltid beställde då. Doktorn lyssnar inte så mycket på det. Han tänker mest på val av behandling. Aktiniska keratoser är ytliga solskador i hudens yttre lager. Mycket vanliga hos den vuxna, ljushyllta befolkningen i Sverige. Det ser de hela tiden, han och hans kollegor. 

Obehandlade kan våra solskador utvecklas till skivepitelcancer.

Salvan from hell
Första salvan blir jag inte särskilt röd av. Framför allt blir inte resultatet tillräckligt bra. Då får jag en ny salva några månader senare. Tolak, salvan from hell. 

Låt mig inte trötta ut med detaljer, låt mig bara konstatera att efter fjorton dagar svider skinnet i ansiktet. Svider, bränner, värker, kliar. Så småningom utvecklar jag skorpor som senare flagnar.

När det är som värst svider det redan av vatten, då jag försöker svalka mig. En natt ligger jag med fryspåse mot pannan och kinderna. Intressant.

Det är bättre nu. Fram trädde ett rött skinn slätt som en barnrumpa, just nu flagnar även det. Jag har inte varit utomhus i solsken på flera veckor. Gudskelov för moln över sydvästra Svealand. Mulet är det nya vackra.

Mulet och en vacker solhatt.
Eller rullgardiner.

### Höhässjorna på den nedre bilden har jag varit med och hässjat.
### Högerkinden på den övre bilden (selfien) är min, fotograferad med mobil för någon vecka sedan. 

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 196. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Du är fin som du är!

En vän skriver om den grå november. Han är en lysande skribent och jag älskar hans texter.
Ändå. Tyst tyst för mig själv viskar jag till november att hon är fin som hon är. 

Aldrig flammar soluppgångarna vackrare över De blå bergen borta vid vår horisont. Aldrig är det så roligt att trä på sig något nytt blinkande reflexarmband på kvällen när jag ska på Hittaut-möte vid vår friluftsgård. Aldrig känns färgerna i naturen mer avskalat rena om mornarna än nu.

Vi är färdiga för säsongen i trädgården. I höst fällde vi ett äppelträd som inte trivdes och ett päronträd som vi inte trivdes med. Nyss kunde vi tömma komposten på allt det riset. Trädgårdslandet är grävt, ena stubben uppbruten, diverse rabattkanter friserade, lagom mycket löv krattade, ängen har fått en del nya lökar och frön och alla fågelmatarna är uppsatta och påfyllda. Nu får mikroorganismerna och tiden göra sitt.

17 arter hittills
Den första arten vi såg vid matarna fredagen den 15 oktober när årets fågeltävling startade var en skata. Sedan dess har vi noterat talgoxe, pilfink, grönfink, blåmes, kaja, talltita, koltrast, björktrast, kråka, nötväcka, bergfink, stenknäck, sidensvans, domherre, gråsiska och gulsparv. En normal start. 

Än så länge är pilfinken karaktärsfågel utanför köksfönstret. I går kom gulsparven. Kikaren bredvid kaffekoppen längtar efter stjärtmes, hackspett och nötskrika.

Nästa sommars stolpar
I år tog jag ledigt från arbetet med Hittaut-stolparna. De klarade sig bra utan mig. 721 personer passade på att registrera checkpoints, vilket är rekord. Några av dem långväga. Under pandemin har stolpletarna blivit dubbelt så många i vår kommun, precis som på många andra håll. Det känns fint trots allt och i fortsättningen är jag med igen.

Vid mötet härom kvällen fick jag tre kartprov av banläggare Björn med planerade stolpkontroller inför säsongen 2022. Det vattnas i munnen när jag tänker på att jag snart ska ge mig ut och rekognosera dem. Inte för att jag måste men för att jag vill. I februari ska kartan lämnas till tryck.

Skorna luktar skog och lycka.

### En helt annan lycka: Tack Nooshi Dadgostar (V) för bra jobb med att förbättra för de pensionärer som har det sämst.

### Tack även Magdalena Andersson (S) och Märta Stenevi (MP) för förhandlingsresultatet.

### Solidaritet!

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 193. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Jag tycker om människor

Jag tycker om människor. Det har jag vetat länge.

Jag tycker om farmor och han som var ordförande i första idrottsföreningen och han som var vår lärare i femman och lärde mig älska kartor och EWK som visade mig svälten i tredje världen och svenska kalhyggens ödslighet med sina teckningar och Karl Marx som lärde mig att vi bara fick betalt för var tredje bräda vi kapade på sågen och Nils Ferlin för barfotabarnet och Gustaf Fröding för den gamla goda tiden som inte var så god och Karin Boye för knopparna och Kerstin Thorvall för det mest förbjudna och Selma Lagerlöf, alltid min älskade kloka Selma Lagerlöf, och Moa Martinsson och min svensklärare på Åsvallaskolan som lovade mig skriva fritt när de andra skrev uppsats och han på gymnasiet som också lät mig hållas med bokstävlarna och Gösta på sågen som lärde mig lägga jämnkant på virkespaketen och skratta på allvar och dom härliga radikala tjejerna i FNL-gruppen och dom enskilda personer som blev mina bästa vänner inom idrotten, elevrådet, Clarté, SSU Haga-Annedal, Smålands Folkblad, Sunne Miljögrupp, Värmländska Författarsällskapet, SOS-centralen, Räddningsverket och Värmlandstrafik samt alla som sett till att jag fått skriva krönikor och sedan komma och prata allvar med glimten i ögat och alla skrivarkurselever och duktiga arbetskamrater och konkurrenter och spännande grannar och er på Facebook som jag blivit nära vän med fast vi aldrig träffats och ni som tycker som jag i politiken och ni som inte riktigt tycker som jag men går att prata med i alla fall och mamma och pappa och syskonen och han, den rättvisaste jag träffat, och hon som jag älskar och våra barn och deras barn och resten av släkten och Nooshi Dadgostar och Jonas Sjöstedt och Bengt Göransson och Mikael Wiehe och Woody Guthrie och Joe Hill och ultralöparen Rune Larsson och Werner Aspenström och Astrid Lindgren och Laleh och Bengt Cidden Andersson och fotbollslandslaget (särskilt damerna) och Tove Alexandersson i skogen, Torbjörn Nilsson på planen, Ingemar Unge i spalterna, Kjell Eriksson i böckerna, Lars Lerin i akvarellerna och ni i Deje som jobbar med landets första fritidsbank och du som hittade på Fritidsbanken och gubbarna jag babblar med på måndagarna och de jag vandrar med på torsdagarna och alla styrelserna och båda bokcirklarna och dom goa slitvargarna jag fick vara chef över och Gösta på sågen, nämnde jag honom?

Det är många jag inte nämnt. A som mitt land tvingade flytta till Österrike i går. M som brukar sitta utanför Konsum med sin mugg. Kamraterna som lärde mig surfa på nätet och Claes Eriksson och han som lärde mig åka nerför stången på St. John’s East brandstation i Brooklyn.

Jag tycker om människor.
Människor och fåglar.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 187. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Spaden, Newton och greppet om Moder Jord

Konsten att gräva upp stubben och rötterna av ett nyligen fällt äppelträd.

Du gräver.
Och gräver.
Och gräver.
Gräver mer.
Lite till.
Hackar av rot.
Gräver.
Hackar, gräver, gräver och gräver.

Det är mycket intressant.
… och är du inte färdig så gräver du väl än.

### Stubbar av utlevda äppelträd vet minst lika mycket som Isac Newton om gravitationen.
### Inte är det dig han dras till, stubben.
### Om den saken finns en massa att säga.

Men spaden är fin.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 186. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Pudersnö mitt emellan Elsa Beskow och kriget

Jag förstår inte folk som säger att de hatar vintern.
Det är som att säga att man hatar månen.

Djupt i minnet ligger vår barndom gömd. En av mina minnesbilder är från den lilla älvens raviner. Hon ska bli bredare sedan Ölman, när hon kommer närmare Vänern, men än är hon smal och vig. Upp och ner vandrar höjdkurvorna som hon ritat, uppför och nerför bär mitt nyfikna ensamma skidspår.

Ensam? Jag är inte ensam. Uppe på platten såg jag ett älgspår nyss, i den packade drivningsvägen i backen jag passerade hade en hare tassat. Granskogen susar stilla i vinden, i morgon ska Pelle, vår arméhäst, dra virke ut ur skogen igen. Det ljudet, den ångande hästkroppen, de kafferasterna med pappa på varsin stubbe på fastigheten Ängebäckstorp 1:3, mitt emellan Elsa Beskow och Vietnamkriget.

Än har inte amerikanarna gett sig på det fattiga bondelandet, än vet jag mer om svensk småbrukarvardag än om världen.

Just nu är detta världen. Ett par skidor på fötterna, ett par stavar i händerna. Ryggsäck med kaffe och ostsmörgås, kniv i bältet, femgradig kyla mot kinden.

Trettio centimeter pudersnö.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 183. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Hämtar svamp och minns min sköna lördag

Det finns träning och det finns träning. Detta är svampjogg i hemsocken. Saken är den att vi hade fest i lördags. 

På väg hem från svampjogg. (Foto: Inger Nilsson)

Ett pandemiförsenat 70-årskalas var vad vi hade. Trivsamma släktingar kom, en sol sken, jag fick blommor och presenter och folk sa vänliga saker. Grytan vi åt innehöll svamp, kött, lök, vin, bacon och mer därtill. Den vegetariska var också god.

Känslan att kunna träffas i verkligheten igen, en bit isär men ändå.

… så nu har jag börjat rusa till skogs efter svamp igen. En vet aldrig när en fyller 75. Tiden tränar intervall. 

### Jag önskade mig ett nedskrivet boktips av alla, barn som vuxna. Den idén är jag nöjd med. Jag lovade läsa allt.
### Så här ser min nya läslista ut. Bokförslag från våra gäster vid mitt 70-årskalas på Forshaga hembygdsgård den 25 september 2021:


Våra gästers förslag till läsning

Olle Hedberg: Vad suckar leksakslådan
Jan Lööf: Sagan om det röda äpplet
Ocean Vuong: En stund är vi vackra på jorden
Carl-Johan Vallgren: Den vidunderliga kärlekens historia
Lars Persson: Lyssna vite man!
Stina Wollter: Kring denna kropp
Elias Våhlund: Handbok för superhjältar, del 1
J. K. Rowling: Harry Potter och De Vises Sten
Gregory David Roberts: Shantaram
Jeff Kinney: Dagbok för alla mina fans
Åsa Lind: Sandvargen
Annette Brandelid: Professorn
Andreas Slätt & familjen Karlsson-Dahlén: Berättelsen om Kevinfallet
Joseph Conrad: Mörkrets hjärta
Maj Sjöwall & Per Wahlöö: Den skrattande polisen
Margit Söderholm: Driver dagg faller regn
Isaac Asimov: Stiftelsetrilogin
Bibeln
Marilynne Robinson: Gilead
Karl Olov Knausgård: Morgonstjärnan
Patrik Svensson: Ålevangeliet
Daron Acemoglu & James Robinson: Why Nations Fail
Diamond Jared: Vete, vapen och virus 
David Sumpter: Uträknad – sanningen om algoritmerna som styr världen
Jonathan Safran Foer: Extremt högt och otroligt nära
Emily Brontë: Svindlande höjder
Casey McQuiston: Red White & Royal Blue
Siri Pettersen: Odinsbarn
Trudi Canavan: The Novice
Kristian Gidlund: I kroppen min
Lucy Dillon: Hundra omistliga ting
Hans Rosenfeldt & Michaël Hjorth: Den stumma flickan
Jo Nesbö: Pansarhjärta
Julie Otsuka: Vi kom över havet
Ursula K. Le Guin: De obesuttna
Conn Iggulden: Stäppens krigare
Mötley Crüe: The Dirt
Elias Våhlund: Handbok för superhjältar
Stephen J. Dubner och Steven Levitt: Freakonomics – en vildsint ekonom förklarar det moderna livets gåtor

Det är en så rolig lista. Den har någonting att berätta.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 180. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Världens viktigaste ljud i töliga högen

Det finns tidskrifter och tidskrifter. En del kastar du dig dreglande över så fort de landar i lådan eller mobilen. Åtminstone gör jag det.

Andra kastar du dig definitivt inte över. De hamnar i samvetshögen, den tråkiga.

Töliga högen handlar om plikt och samvete. Du har prenumererat eftersom du tycker att du bör. Frågan är viktig, föreningen behövs, du borde lära dig mer.

Borde. Plikt. Samvete. De orden är ingen bra grund att bygga ett långvarigt förhållande på.

Då tror jag mer på lusten.

Två teser för tidskriftsmakare

Varje god journalist har tre uppgifter, som jag ser det. Hon ska informera, hon ska granska kritiskt och hon ska underhålla. Proportionerna mellan de tre måste få variera men sammantaget behövs de allihop.

Det är min ena tes.

Den andra är att alla journalister och tidnings- eller tidskriftsmakare måste lära sig att varje läsare är många läsare. Du är en sorts läsare på jobbet klockan åtta på måndag morgon och en helt annan där hemma på fredag kväll. Eller i solen i hängmattan efter en lätt lunch den 18 juli.

Så gör du

Tillverkar du publikationer måste du begripa allt detta.

Du måste informera: ”De här restriktionerna tas bort den 29 september.”
Du måste granska kritiskt: ”Varför just nu? Varför vaccinerar sig inte alla?
Du måste underhålla: texten måste vara läsvärd, bilden berätta, rubrik och layout ge lust att hälsa på. Sedan får du lov att försöka belöna den som tränger över tröskeln.

Allt detta ska du förstå. Skriv inte ”Ett rungande slagskott och ett-noll var ett faktum” för hundraelfte gången. Skriv inte ”Det var på tisdagskvällen som olyckan inträffade” för hundratolfte gången och inte ”Brandkåren var snabbt på plats”. Hur vet du det förresten?

Skriv inte som du brukar, skriv en ny artikel.

Belöna läsaren är svårast

De första två uppgifterna är sådana som du lär dig efter en månad på Journalisthögskolan om du är vaken. 

Då är den tredje svårare, att skriva underhållande. Allra svårast är att krydda långa texter (eller viktiga bilder) med en och annan belöning. Somliga lär sig aldrig.

Det oväntade. Det lustiga. Det finurliga. Det som ger läsaren lust att läsa vidare.

Kanske du ska klämma in en provocerande formulering nu: ”Håller ovaccinerade utlandsfödda på och gör höstens covid till en invandrarpest?” Kanske väljer du det lite försiktigare: ”Information är den näst bästa medicinen.”

Varför inte båda? Prova om du tycker det fungerar. Att skriva personligt är att balansera. Ibland trillar du ner, ibland får även du din belöning. Den är värd risken.

Göra tidskrift är som fartlek

Tidningsmakeriet kräver ännu känsligare sinnen. Nu ska du göra en hel tidning eller tidskrift. Då måste du våga släppa loss. Vore du löpare skulle jag säga: tänk fartlek. Då går det fort ibland och sakta ibland. Ena stunden går pulsen ner, nästa ökar den.

Så ska en bra tidning eller tidskrift se ut. Jag vill möta människor. Jag vill lära nytt. Olika stunder av ditt tidskriftsnummers liv vill jag vara den ambitiösa måndagsmorgonen, den spralliga fredagskvällen eller den loja hängmattestunden. Skriv så. Redigera så. Varva inslagen så. Det finns notiser. Det finns personliga krönikor, förvånande foton, skämtbitar, dretlånga jätteartiklar som bubblar av berättarglädje. 

Men mest av allt vill jag småle (eller skratta) och få lust att läsa. Läsa mer och mer och mer. Skriv så.

Den bytte hög

Alla dessa funderingar beror på att en tidskrift alldeles nyss tog klivet från töliga högen till knöliga högen. Den där de sönderlästa ligger. Jag pratar om sommarnumret av Sveriges Natur. En pliktprenumeration. På senare år har jag läst mycket lite i tidskriften, trots att jag är gammal miljöaktivist och varm naturvän. 

Nåväl, en kväll har jag läst färdigt både senaste recensionsboken, nyaste romanen, det färskaste från mina vänner på Facebook samt dagens ETC.

Då tittar en pigg pollinerare fram på nattduksbordet. Det är omslaget till Naturskyddsföreningens tidskrift. Ja ja, jag tar väl den då. Jag ska ändå snart släcka.

Jaså det ljudet

Men inte hundan släcker jag. Sveriges Natur har gjort sin läxa. Visste du att namnet kabbeleka kommer av kalvlek (som i kosläpp) och att blomman har det vackra namnet bekkeblom i Norge? Visste du att höns kan räkna plus och minus upp till 15? Har du hört talas om den 100 mil långa blomsterängen?

Det hade inte jag. Hur det nu går till är jag snart inne i pliktläsningen – men här är den fylld av lust.

Först ett sex sidor vackert och upplysande fotoreportage om pollinerare av Björn Albinson. (Han har satt rekord i antal noterade fåglar på ett år och blev samtidigt nordisk mästare och VM-tvåa i bodybuilding, bara en så’n sak). Visste du att honan av flyttblomfluga på ängsvädden, hon som liknar en geting, kan ha flugit hit ända från Sydeuropa? Eller att hennes ungar flyger till samma sydliga trakter på sensommaren?

Sedan hamnar jag i ett långt intressant reportage om bristen på den livsviktiga klövern, om jordbrukets felsteg och möjligheter. Där är jag nu, stör inte. Vänta förresten, vet du vad som är min bästa belöning hittills i numret? Det är uttrycket ”Världens viktigaste ljud”.

Surret av pollinerare.

### Ordförklaring: Tölig är värmländska för tjatig, tråkig.
### Töliga högen: där skulle Flamman ligga om jag hade haft prenumerationen kvar. Välment, korrekt, mycket plikt och sällan ett leende.
### Knöliga högen (av sönderlästa blad): där hittar jag dagstidningen Dagens ETC.

Fotnot: Fartlek är när du springer en sträcka i varierande fart, från jogg till 80-90 procent av max. Du bestämmer själv farten under de olika delsträckorna, helt utifrån vad du har lust med, din egen känsla och naturens skiftningar.

Fråga inte vad det heter på engelska. Fråga inte.
Jo.
Okej då. Det heter: fartlek där med.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 175. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

”Det låter som när man klipper av en taggtråd”

Först läser jag några rader om boken i tidskriften Vi Läser. Fågelskribenten Göran Bergengren räknar upp fem bra fågelböcker och nämner den som nummer 2: ”En av de bästa artmonografierna. Baker får läsaren att förstå rovfåglarnas roll genom att beskriva skönhet, dramatik och ekologi med martinsonsk formuleringskonst.”

Sedan berättar Sven-Erik Karlsson om den i sin bok Örnögon, som jag recenserar: ”En bok som jag läser varje höst och vinter. Om och om igen. En bok om längtan.” skriver han.

Till sist nämner min vän B den när vi är ute på gubbvandring i mellersta kommundelen. Klassisk fågelbok. 50-årsjubilerade den inte för några år sedan?

Tre omnämnanden så tätt, då finns det bara en sak att göra. Beställa boken från biblioteket, de har den i Arvika ser jag. Författaren heter J. A. Baker, boken han skrev heter Pilgrimsfalk. Den kom ut i Storbritannien 1967 och här i Sverige året därpå, översatt av Lars Holmberg.

Tisdag, 16.35
Somliga säger att det är den bästa fågelbok som har skrivits. Nu har jag nyss cyklat till biblioteket och hämtat den. Hammocken gungar sakta, då och då fladdrar en amiralfjäril förbi och jag börjar läsa. 

Om Bakers metod:

”För att bli igenkänd och accepterad av en pilgrimsfalk måste man bära samma kläder, färdas samma väg, utföra samma handlingar i samma ordningsföljd. Liksom alla fåglar fruktar den det oförutsedda.”

Om landskapet fem mil nordost om London där han går omkring och skådar i tio år:

”Gårdarna är välskötta och lönsamma, men en doft av vanvård dröjer sig kvar, en fläkt av vissnande gräs.” ”Ett grått, ödsligt slättland där sorgen sitter fast som ett brännmärke.”

Om hur falken blir av med ohyra:

”Pilgrimsfalken badar varje dag. Den föredrar rinnande vatten, femton till tjugotre centimeter djupt. Den avstår från bad i vatten som är grundare än fem centimeter eller djupare än trettio. Bottnen måste vara fast och stenig, och stranden långgrund. Den föredrar bäckar där bottenstenarnas färg liknar dess egen fjäderdräkt.”

”I saltvatten badar den sällan.”

Efter badet kan fågeln sitta ett par timmar och torka fjäderdräkten, putsa sig och sova, noterar han.

När J. A. Baker börjar ägna sig åt fågelskådning letar han mest efter nattskärra. Sparvhökarna finns där alltid. Så en dag får han se sin första pilgrimsfalk. Det mötet blir avgörande. I tio vintrar ägnar han sig åt att få uppleva briljansen, passionen och våldet som kommer blixtrande med falken från skyn. Han skriver så: våldet.

Ögat blir omättligt på falk.

Tisdag, 17.42, efter en kort slummer medan aspen susar
Pilgrimsfalkar plockar den dödade fågeln innan de börjar äta. Vissa plockar noggrant hela bytet, andra nöjer sig med någon näbbfull fjäder. Att äta en rödbena eller björktrast tar tio minuter, en gräsand eller fasan tar en halvtimme.

”Över fruktodlingar med vinägerdoftande vindfällen, myllrande av mesar och domherrar, kommer en pilgrimsfalk glidande och slår till i en al vid floden. Vattnets krusning kastar skuggor över rovfågelns smala, spöklika spegelbild och över den spejande hägerns kalla ögon. Solen bryter fram. Hägern förblindar flodens vita hornhinna med ett spjutstick av sin näbb. Falken stiger snabbt mot de uppbrytande molnen.”

Min hammock rör sig sakta, ibland hjälper jag till och gungar med ena handen. Då och då lägger jag biblioteksboken på magen och begrundar den udda medmänniskan Bakers sätt att skriva om sina fågelmöten. En metod som kom att bilda skola i den engelskspråkiga världen, har jag förstått.

Hur är det Sven-Erik Karlsson skriver i Örnögon? J. A. Baker var en okänd ensling med dålig hälsa som vandrade omkring i ett kustlandskap i östra England. Varje dag i alla väder spanade han efter sina pilgrimsfalkar. I dagboken beskriver han de märkvärdigaste händelser i landskapet. Tio år tog det, sedan orkade den reumatiske Baker inte längre. Dessutom hade jordbruksgifterna dödat de flesta falkar i trakten.

Sven-Erik Karlsson igen:

”Så skickade han in sitt manuskript till bokförläggare i London. Där hade de ingen aning om vem manusets upphovsman var. Han hade inte ens telefon. Han fanns därute nånstans i de dimmiga kusttrakternas anonymitet.”

Men ut kom boken och en klassiker blev den. I sin filmskola låter Werner Herzog eleverna läsa tre böcker som ska visa hans pedagogiska målsättning att gå utanför sig själv. En av böckerna är ”The Peregrine”.

Snart är det höst. Snart är det dags för Sven-Erik Karlsson i Gustavsfors att ta fram och läsa den ultimata fågelboken igen.

Onsdag 10.14
I dag är det småkyligt, jag har dragit på mig en yllepläd. Ligger jag stilla i hammocken kommer skatorna närmare, nyfikna.

Baker om att bli alltmer lika de falkar han studerar:

”Jag tittade inåt skogen. Där satt falken hopkurad på en torr gren i ett skuggigt skrymsle och vaktade på mig. Vi lever dessa dagar samma slags liv, han och jag. Ett liv fyllt av fruktan och extas. Vi skyr människor. Vi hatar deras plötsligt höjda armar, deras meningslösa gestikulerande, deras oberäkneliga gång, deras klumpiga manér, deras gravstensvita ansikten.”

Om ljudet av en morkullas kotpelare:

”Men falken hinner upp den och slår den till marken; den faller med en dämpad duns. Falken landar ovanpå den slappnande fågeln och griper med näbben om dess hals. Jag hör kotpelaren knäckas, det låter som när man klipper av en taggtråd.”

Så där fortsätter det dag efter dag i J. A. Bakers detaljerade dagbok från vandringarna en höst och vinter i början av 1960-talet. En enda höst och vinter? Dagboksanteckningarna nämner bara dag och månad, inte år. Jag misstänker att han har samlat anteckningar från många av de tio åren till ett. 

Här skulle jag kunna citera länge ur min nya favoritfågelbok, men det känns inte rätt mot författaren. Han är värd att läsas i sin helhet. 

När jag berättade att jag läst och gillat boken Örnögon antydde en vän att han ansåg den var aningen enahanda. Där är jag inte överens, men så kan man förstås tycka. Kanske tycker vännen att Bakers bok också är tjatig. De är på många sätt lika. Mitt råd till honom och andra: sträckläs den inte. Läs några pilgrimsfalksmöten i taget.

Missa inte slutet.

### Det är fler som insett J.A. Bakers storhet som naturskildrare.
### I december kommer hans bok ut igen i nyöversättning i Sverige, läser jag när den här texten strax är klar.
### Förlaget Bakhåll ger ut den under den mer korrekta titeln Pilgrimsfalken. Då går boken att få från Bakhåll eller exempelvis via Bokus.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 174. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).