Då reser sig håret

Jo, jag vet. Jag har läst på. Vildsvin skyr människan, de hör extremt bra och kan känna doften av människa på 500 meters håll.

Men ändå. Tänk om just våra vildsvin inte håller med om det som Mikael Tham skriver i sin bok?

Alltså visslar jag där jag går den trånga stigen fram mellan täta granar. Jag som alltid var tyst i skogen förr. Först visslar jag Jungman Jansson av någon anledning, sedan Internationalen. De är ju så kollektiva och solidariska de där djuren, jag tycker den sången passar.

Efter en stund börjar jag sjunga i stället. Granarna står tätare än någonsin, stigen har inte plats för ett möte mellan människa och galt. Då kommer jag till textstället som får håret att resa sig ända ner på smalbenen mina. ”Många rovdjur på vårt blod sig mätta…”

Käre Gud schläpp ätter.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson

Släng dig i väggen, Mockfjärdsrevolver

Fem saker jag lärt mig den hårda vägen de senaste fem dagarna:

1. Dra reven rätt på nya kastspöet

Det är inte helt lyckat att missa bygeln vid första försöket, jag vevar stolt men inget händer. Däremot vet jag att det är en fin syn för kamraterna när den här närsynte karlen slickar på reven och blundar med ena ögat för att trä reven genom första drygt centimeterstora ringen på spöet. Den bilden brukar de se på julafton, hör jag hur de tänker.

2. Knyta fast ett drag i änden på reven

Jo, det ska fästas i bortre änden, så mycket begriper jag. Inte hitre. Men hur knyta med dessa knubbiga skrivmaskinsfingrar så spinnaren trivs och stannar? Efter två dagars idogt arbete från två medföljande tålmodiga fiskdragspedagoger kan jag själv. Jag kan!

3. Ta på mig vadarstövlarna själv och vada ut i strida strömmar

Asch, det var väl inte så svårt? En annan har klätt sig själv i drygt 60 år, den här sparkdräkten är inte värre än många andra. Fyra millimeter tjock neopren med två nummer för stora stövlar fastsatta nertill sitter som en smäck på min smäckra kropp. Femundens vatten har bråttom till Forshaga, den kan en förstå, medan jag rör mig med millimeterkorta steg för glatta livet på än glattare stenbumlingar. Hela jag doftar gummifetischist, hur gick det till?

4. Stå ut med blickarna när jag halar in vår första fångst

Han är lite slö först men jag känner hur jag får honom på kroken. Sedan gör han desto mer motstånd när jag ska bärga honom. Harr? Öring? Nej, men ett fint exemplar av sjunkved. När jag publicerar reseledarens bild (se ovan) på Instagram tycker en kamrat att det ser ut som Mockfjärdsrevolvern. Förbaske mig har han inte rätt.

5. Känna igen ett tydligt höstregn

Nu är jag hemma sedan ett tag. I kylskåpet ligger en kaka melkesjokolade med den fina norska inskriptionen Virker opplivende og bidrar til at bevare sindets munterhet”. Bättre kan det inte sägas, varje resa till grannlandet i väster virker på den måten.

De senaste dagarna är det väderforskning jag ägnar mig åt. Fortfarande bärgar jag rejäla trästycken, nu till skogs. Där är det inget stilla vårregn som fyller min tillvaro. Det smattrar inte, åskar inte, vräker inte ner hektolitervis. Det är bara ett fint och tydligt exemplar av Oktoberregn Som Gör Att Du Måste Ha Regnkläderna På Dig Och Därför Blir Blöt Inifrån Istället När Du Hämtar In Kontrollstolpar Från Friskvårdssatsningen Friska Forshaga.

Jag älskar det regnet.
Viljan vinner och jag älskar det.
Vatten är nyttigt. Vi människor består till 60 procent av vatten.

Vi är som hittills ofångade harrar varenda en. Släng dig i väggen, Mockfjärdsrevolver.

Mobilfoto i västligt grannland:
Anders Eriksson

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson

Marken fryser till is

Det är synd om Mårran.

***

Den som säger ”förändra” menar ibland ”försämra”. Konsten är att lära sig inse när han menar vad. Och vem han själv är, som säger det.

Plötsligt hör du vad han egentligen påstår. ”Folk måste våga bli lite mer försämringsbenägna”.

Det måste vi inte alls.

***

Det är synd om Mårran, denna ensamma vandrare.
Marken fryser till is där hon drar fram.

(c) Sven-Ove Svensson

Det största äventyret

– Nå, hur gick det? Blev pensionärslivet som du tänkt dig?
– Neeij.

Jag är en undersökare, en planerare och en uträknare. Naturligtvis läste jag alla mejlen från diverse av mig glömda pensionsanstalter som bad att få skicka mindre summor pengar med viss regelbundenhet, så snart jag bytt till dagledig. Jag har jobbat runt, så det blev till slut drygt tio stycken sådana summor, vilka jag stretat ihop med min trut och mina bokstävlar. Lustigt jobb, att en kan bli svettig av sån’t.

”Dagledig” förresten, vilket skämt. Jag återkommer till det.

Den Stora Pensionärs-Strategin
När pengarna var uträknade (inklusive livräntan jag glömde berätta att jag ville ha) var det dags för Planen med stort S. Pensionärs-Strategin. Den Komplediges Fulla Sysselsättning. Jag läste alla goda råd och började göra listor, ty så gör vi planerare:

Vara ute minst en timme om dagen.
Bjuda den kära vännen på kaffe när hon kommer hem. (Mat fungerar sällan med hennes varierande arbetstider).
Gå till biblioteket varje vecka.
Läsa minst en klassiker i månaden.
Springa.
Träffa folk på facebook varje dag.
Träffa en och annan I Verkliga Livet också, om det går.
Skriva på bloggen; ibland trams, ibland allvar.
Springa lite till.
Cykla ner på byn och glo på folk.
Handla.
Lära mig fler fågelläten än göken, kråkan och skatan.
Vara barnaroare.
Jobba ideellt åt orienteringsklubben.

Listan blev längre, men vi kan sluta där, jag tror du fattar. Ambition fattas inte en äkta planerare och uträknare, född 1951.

Gick upp som vanligt
De första dagarna gick jag upp halv sex, åt frukost och gick raskt ut med kikaren för att lära mig fågelläten. En inte helt lätt uppgift i södra Värmland när det står kylslagen januari i almanackan, men en får inte ge tappt.

Första månaden läste jag Harper Lees Dödssynden och Selma Lagerlöfs Charlotte Löwensköld och Anna Svärd samt skrev ett blogginlägg om dagen. Träffade massor med folk på Facebook och längtade efter arbetskamraterna. Det gör jag än.

Varje morgon när den kära vännen gick till jobbet sträckte jag mig inkännande som en katt i sängen. Gud va’ gôtt! Du är dagledig, Svensson! Vil’ dig!

Inte vilade jag.

Prat och promenader
Det har gått bra med folkträffandet också. Nyss var jag på möte om en kommunalpolitisk fråga som intresserar mig storligen, på måndagarna är det diskussionsgrupp med ett gäng andra pratare, på onsdagarna skogsvandring till hemligt mål med en (numera två) promenerare. En av oss kan vartenda fågelläte som finns, det känns fint. Så fort vi hör en fågel berättar han vad det är för art och en minut senare har jag glömt. Sist hörde vi nötkråkan, hur låter hon?

Ett ganska tydligt läte, det minns jag. Sett dom har jag ju gjort, ett år kom de flygande ända från Sibirien för att invadera stadsparken i Karlstad. Men lätet, lätet …

Kalendern full
Jo, jag har följt min lista, även om den obligatoriska timmen ute blir många fler vissa dagar och ingen alls ibland. Springer gör jag för sällan (det gör alla löpmotionärer), mobilen går varm på sociala medier, läser gör jag mest på kvällarna och plocka disk är lika roligt som det alltid har varit. Obs, sant. Bästa crosstrainern är vår tunga självgående gräsklippare sedan han slutade vara självgående. Trimmern är hjälptränare.

”Dagledig” är ett skämt. Normalt är det ett skämt. Ingen pensionär jag känner är ledig, vi har kalendern full. Är det inget annat så är det dö’städningen, den har jag hållit på med sedan januari i fjol. Misstänker att den aldrig blir färdig.

– En kan väl inte slänge diskettera med sine gamle kröniker?!!

Största äventyret
Vilar på maten gör jag, det borde varje lönearbetare också göra. Dessemellan är det ännu fler sysslor än jag fick plats med på listan.

Men. Det som inte stod på listan är de där dagarna när du inte har någonting på programmet och inte tar dig för med något enda projekt, inte ens ett fågelläte. De där dagarna när det största äventyret är att gå på toaletten för att lösa sudoku.

De dagarna var det ingen som berättade om.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson

Ett gott råd i skogen

Nu vet kanske inte du var milbanan svänger in på en skogsväg? Där det är en större gräsyta framför bommen. Den som alltid är öppen numera men det kanske du inte heller vet?

Där får jag meddelandet.

Jag har varit i skogen och tagit in kontroller från vår mountainbikeorientering. Det är sådant man ska ha pensionärer med skogslust till.

Numera är jag inte helt tyst i skogen. I dag har jag visslat Internationalen. Inte jättehögt, bara så vildsvinen ska höra. Ibland sjöng jag refrängen där jag gick småstigarna fram bland Karl Johan och vilsna lingon.

Inte en aning hade jag om meddelandet jag skulle få.

Först hämtade jag 49:an borta vid den lilla blötmossen. Sedan 35:an vid kröken på den halvt igenslyade smalstigen. Hur kan någon cykla där? Sedan 36:an vid korset mellan milbanan och femman och därefter 39:an där vägen går till Ätterösera.

Efter de strävsamma vandringarna gick jag tillbaka till bilen mellan granarna, lade stolpar, skärmar och digitala dosor i skuffen. Startade bilen, siktade på skogsbilvägen – och fick meddelandet.

Oj. Tack!

Krokig grusväg
Nu vet du kanske inte exakt hur vägarna går från Ängbråten borta i skogen och hem till oss? De går genom glesbebodda trakter. De? Det finns bara en. En krokig grusväg förbi ett torp, ett torp till, en hästgård och två småställen. Sedan är det tunneln under stora vägen och ut på asfaltvägen som går till friluftsgården. Där ska jag svänga vänster om jag ska hem. Köra över ett krön genom skogen och glida in i tätorten.

Det vägvalet brukar jag göra. Ett mycket lätt val. Vi har ingen annan väg. Klockan är en minut över halv två och alla är på sina jobb.

Mobilens besked
Ta Grossbolstorp” står det i min mobil i skogsgläntan. ”Det är inte mycket trafik”.

Ett klokt råd. Det finns ingen annan väg, aldrig någon trafik heller. Men en kort ivrig stund får jag för mig att jag bor på Manhattan. Där är det mer körigt att plocka in kontroller har jag hört, särskilt sedan urbefolkningen sålde ön till holländarna.

Ta Grossbolstorp ber mobilen. Jag vet. Det gjorde vi redan 1983 och vi har inte ångrat oss. Blir det nå’n skillnad säger jag till. Tack ändå.

Jag kör mitt i vägen.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson

Den dumma liknelsen om grisen

När jag var ung på livet var det populärt att använda en liknelse om grisen. Vissa människor var som grisar, sa vi. Han äter, skiter, sover och mår hela tiden bra. Obekymrad om allt annat i värld och omgivning.

Jag var son till en grisfarmare i liten skala och borde vetat bättre.

Nog tyckte grisen om när pappa gav honom namn och kliade honom bakom öronen. Nog var svinet både klokt och socialt.

Om våra grisar hade sömnlösa nätter vet jag inte men visst såg vi ledsna kultingar ibland.

Kloka, renliga och sociala.

Byter dygnsrytm
I dag vet jag bättre, för jag har kommit att studera vildsvinens spår i markerna. Respekt är vad jag känner numera för både vilda och tama svin.

Böcker och spår berättar om vildgrisar som byter dygnsrytm om de blir störda på dagen. Då har du sannerligen god omvärldsbevakning. Jägare berättar om flockar där ungdjuren blir halvt anarkistiska om någon av misstag råkar skjuta modersuggan. När matriarken inte längre håller reda på dem blir det ingen ordning på flocken och vildingarna börjar leta föda i både trädgårdar och på åkrar. Ibland under full mänsklig insyn.

Kloka, organiserade varelser är de när de får leva sina liv. Berättar självklart för alla de andra var maten finns. Håller sig lika självklart undan min blick, även de stunder då jag ser att spåren är färska.

Inga ”grisar”
Jag tycker om de där djuren. Inte är de några ”grisar”. Det finns ett syfte även med den obligatoriska sölgropen. ”Nerdreta so vill ha en mä sej” säger det gamla talesättet här på trakten. Numera förstår jag det bättre. De sölar egentligen inte, allt är till nytta, också sölgropen.

Jag tror till och med att den är trevlig. Lerbad, någon?

Vi kan få sällskap.

### Lästips: Vildsvin: beteende och jakt av Mikael Tham (slutsåld, låna den på ditt bibliotek).

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson

Äter fåglar päron?

Tidig morgon i augusti. Borta vid bäcken pratar tre skator, nere i centrum rusar en motor och framför mina ögon fortsätter paradisäppleträdet att göra det som detta träd är bra på.

Att mäta min tid.

Just i går var jag iväg och bytte batteri till armbandsuret jag fick i present för några år sedan. Det kommer en stund när människan tröttnar på att låta mobiltelefonen mäta tiden, för mig kom den stunden den 10 augusti 2017.

Jag glor så mycket på luren i alla fall. Dessutom är klockan snygg.

Som väder och klimat
Nå, det är skillnad på väder och klimat. Väder har bråttom, klimat jobbar mer på sikt. Likadant är det med tiden. Den tid som klockan tickar om har bråttom, den som paradisäppelträdet mäter är mer eftertänksam.

Än mer eftertänksam blir jag, när jag ser månen mellan de översta grenarna, denna otta. Vad har inte du sett, gamla träd. Vad har inte du varit med om, gamla måne.

Då känner jag hur en annan vackert åldrad favorit sitter på min högra axel och funderar. Nils Ferlin har också glott på en och annan himlakropp i sin dar.

Se stjärnorna, bror, hur de dansa
som flugor i rymdens tak…
… en stjärna, du – och ett öga
är ändå en märklig sak…

… Ja, herre gud, om man tänker!
– men längre kommer han ej.
Och längre kom inte Salomon,
så inte angår det mej.

Skatorna pratar, nere i centrum rusar motorn och förr än vi anar ska det bli dags att plocka fram fågelmatarna igen. I år utan paradisäpplen. Våren var för kall.

Äter fåglar päron?

Hem | Om mig Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson

Sanningen om vildgrisen

50 år tog det mej å hitte
mitt bäste kantarellställe
Vildgrisen fann’et på en enda da’

Nu är alle mine svamper borte
Hele tiden
Di plocker på natta

Iblann vill ja inte
att djur ska va kloke
å särskilt inte solidariske
Di berätter för varann var svampen finns

Så grisige är aldrig vi.

Viktor Root

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson