Viktiga svenska ord

Svenskans vackraste ord: solidaritet
Svenskans snällaste ord: solidaritet
Svenskans klokaste ord: solidaritet
Svenskans bästa politiska ord: solidaritet
Svenskans mest underskattade ord: solidaritet
Svenskans mest föraktfullt använda yrkestitel: ”Svetsarn”
Svenskans godaste ord: solidaritet
Svenskans varmaste ord: solidaritet
Svenskans sexigaste ord: fortsätt
Svenskans mest kärleksfulla ord: solidaritet

Så är det med ord.

Om mig | Vi måste börja tala om klass
Inlägg nr 1 897. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Vi måste börja tala om klass

Nyss var det 12 livsregler som tidens profeter ville tvinga på oss. Nu är det kravlistor på blivande statsministrar. Listor som vill vända vänster till höger och göra rika rikare.

Då svarar jag som Daniel Suhonen: – Vi måste tala om klass!

Daniel är chef på det fackliga idéinstitutet Katalys. Härom kvällen var han och talade i Karlstad i Karlstads Bokcafés regi. Ett välbesökt och uppskattat föredrag om klassamhället Sverige.

Om en pojke föds i stockholmsförorten Vårby och en annan i rika Danderyd, i andra änden av tunnelbanans röda linje. Då blir gossen från Danderyd 18 år äldre, i genomsnitt.

Egentligen kunde jag stoppa där, det räcker. De orättvisa 18 åren.

Näst flest miljardärer per capita
49,3 procent av de som arbetar i Sverige i dag tillhör arbetarklassen. 9,6 procent är företagare. 7 procent av de som syns i SVT:s nyhetsprogram är arbetare.

Sverige är Nordens mest ojämlika samhälle med Västeuropas värsta förmögenhetskoncentration. I fjol fanns det 187 miljardärer i landet.

Varje år dör 2000 fler cancerpatienter i de lågutbildade klasserna och får du en stroke är chansen att överleva mindre om du är arbetarklass.

Personer med adliga efternamn i Storstockholm hade 44 procent högre inkomst år 2008 än personer som hette Andersson. 23 procent av betygen i skolan beror på föräldrarnas klassituation.

Den amerikanska tidskriften Forbes har räknat på antalet dollarmiljardärer i världen. I fjol hade Sverige 32 sådana superrika individer per 10 miljoner invånare. Bara Schweiz hade fler, 45. Då var ändå varken Kampradfamiljen eller wallenbergarna medräknade i den svenska siffran.

Den rikaste tiondelen i Sverige äger 78 procent av hushållens förmögenheter. Den rikaste promillen? Där blir klyftan riktigt skamlös. Sverige spricker.

”Socialdemokratins politiska gren”
Vill du veta mer om klassamhället Sverige?

Besök katalys.org. Det oberoende fackliga idéinstitutet ägs av fem LO-förbund och bestämde sig för att göra en modern klassanalys av Sverige. Hittills har det kommit 20 rapporter i projektet Klass i Sverige. De finns att hämta gratis på webben.

Läs framförallt sociologiprofessorn Göran Therborns bok i samma projekt: Kapitalet, överheten och alla vi andra. Där, om någonstans, får du svart på vitt om vårt orättvisa land. …”motsättningen mellan kapital och arbete är inte längre industricentrerad, utan har brett ut sig i hela samhället: till förskolor, skolor, universitet, sjukhus, vårdcentraler, äldreboenden, kommunal och statlig förvaltning”.

Läs Katalys utmärkta valanalys: När kapitalet vann valet. Det är inte en tillfällighet att de brukar skoja om sig själva som ”socialdemokratins politiska gren”. Bara reformer och vänsterpopulism kan rädda socialdemokratin nu, menar författarna.

– Behovet av socialdemokratisk reformism är enormt, säger Daniel Suhonen. Vi behöver radikala lösningar på bostadsbristen, de låga pensionerna, investeringsbehoven i välfärden och klimatomställningen.

Läs tidningen ETC, om Sveriges rikaste trio: Tre män är rikare än halva Sverige (betallänk). Det handlar om miljardärerna Stefan Persson (153 miljarder), Hans Rausing (114 miljarder) och Melker Schörling (75 miljarder). Tillsammans är de rikare än 60 procent av befolkningen, 4,6 miljoner svenskar.

Här är några inlägg jag själv skrivit om det orättvisa Sverige: Mitt skamliga fosterland (”De snikna har satt rekord igen”) och Grislöner i klassamhället (med länkar till övriga sex inlägg i samma serie om klass).

Det historiska året 1980
Jag lade ut en egen kravlista på Facebook härom kvällen:

Sådana som jag berättar gärna om det röda 1968. Kanske borde vi tala även om 1980? Då, när Sverige var som jämlikast och det ”bara” gick 9 industriarbetarlöner på en börsbolags-vd. Inte 55 som nu.

Jo, så är det. År 2016 var inkomsten för en vd på ett av Sveriges 50 största företag 55,1 gånger så hög som lönen för en industriarbetare. 1980 tjänade den gruppen av vd:ar lika mycket som 9 industriarbetare.

Vi måste börja tala om klass.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 893. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Åtta försiktiga antaganden i friluftsparadisförstörelsefrågan

Antag att det fanns en lokal politisk fråga i en kommun: Att den borgerliga majoriteten och den vassa socialdemokratiska oppositionen ville förstöra provinsens finaste, lugnaste friluftsområde vid den stora sjön.

Antag att en stor majoritet bland medborgarna i kommunen var emot denna förstörelse.

Antag att du nu var en av de där borgerliga eller vassa som verkligen ville få stopp på medborgarmajoritetens aktiviteter, så ni kunde få göra er förstörelse i fred.

Antag att du kom på att det bästa nog i så fall vore om någon av medborgarna bildade ett lokalt politiskt parti kring friluftsparadisfrågan.

Antag att detta lokala enfrågeparti bildades, helt utan din medverkan men ändå.

Antag att det fick tre mandat i kommunfullmäktige.

Antag att två av dem hoppade av friluftsparadispartiet och bytte parti.

Antag att ordföranden också hoppade av och näste ordförande med och flera andra i styrelsen, så folk till slut blev trötta på hela frågan.

***

Vem tror du då hade gagnat friluftsparadisförstörelsen mest?
Vem hade bäst hjälpt de borgerliga och vassa?

Jo ser du, det hade enfrågepartiet.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 892. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

”Vilda män med hemgjorda vapen”

Två nyheter har sysselsatt mig de senaste dagarna. Då är ändå ingen av dem riktigt ny, den ena är 60 000 år gammal.

Jag talar om Pilregnet & De tres gäng.

Snabb är jag inte. Denna bloggarskalle behöver tänka efter ibland och vissa tankar tar tid. Instinkten däremot är kvickare. Jag vet var jag hör, det sitter i ryggmärgen. Vi blev tidigt vaccinerade med respekt för folk som inte äger stora gårdar, inte skaffar tv eller personbil först av alla och inte har råd att köpa allt de ser.

Mitt folk. Min klass.

Den sista resten
Låt oss börja med berättelsen om öborna. Långt ute i Bengaliska viken, mellan Sri Lanka, Bangladesh och Indonesien bor de. Deras ö är en mil lång och lika hög över havet som toppen på mördarbacken på vårt elljusspår. Eller som nocken på vårt hus, jag har sett olika siffror. 122 eller 98 meter över havet.

Ön heter Norra Sentinel på kartorna. Den består av korallrev och sandstränder, innanför det 20 meter höga stup och innanför det skog. Större delen av ön består av tät skog.

Avståndet till närmaste större ö, Tarmugli, är tre landmil. Avståndet i tid till när sentineleserna första gången kom hit är 60 000 år, tror antropologerna. Så länge har de bott i sin övärld. De 150 – 400 invånarna är den sista resten av urinvånare.

Kom naken
Här bor ett envist folk, stönigt skulle vi säga på värmländska, som hållit ut sedan den första invandringen i Asien. De bor bara några mil från det vi kallar civilisationen men den vill de inte ha kontakt med. Uniformer avskyr de sedan de haft krigiska besök av både britter och japaner tidigare i historien.

Ska du närma dig ska du komma naken. Det hjälper inte ofta, det heller.

Deras yrke är jägare och samlare, många är också fiskare. Som vapen använder de pilbåge och spjut, med spetsar gjorda av plåt från strandade båtar. Tittar du på satellitbilder kan du inte se jordbruk någonstans. En källa påstår till och med att de inte gör upp eld. Nå, en annan skriver att när sjömän fick syn på ön år 1771, så var det på grund av eldar som lyste.

Än i dag förstår ingen utomstående deras språk och de förstår ingen annan.

Förakt från Marco Polo
Marco Polo passerade området och beskrev ögruppen Andamanernas invånare med förakt. ”Vilda, brutala”.

Femhundra år senare, 1771, kom en båt från East India Company förbi. Det var då besättningen såg ljus från eldar på stranden.

Sedan tycks ön bortglömd till år 1867, när ett indiskt skepp bröts sönder mot korallreven. 106 personer överlevde och byggde ett tillfälligt läger. Efter några dagar blev de attackerade. De lyckades stå emot den värsta slakten, men om de inte blivit räddade av en ångare från brittiska marinen hade troligen ingen i gruppen överlevt.

De kommande hundra åren lämnades Norra Sentinel i fred men ryktet om de aggressiva invånarna levde vidare.

Begravde gåvorna i sanden
På 1970-talet hade de flesta andra ursprungsfolk på ögruppen Andamanerna vant sig vid kontakter utifrån och blivit åtminstone delvis integrerade i det moderna samhället av indiska myndigheter. Dock inte sentineleserna.

1974 försökte en grupp antropologer, filmare, en fotograf och några beväpnade poliser bli vän med dem. Försöket misslyckades. I klassisk kolonial anda hade de tagit enkla gåvor med sig som de placerade på stranden: en docka, grytor och stekpannor, kokosnötter och en levande gris.

Filmregissören blev slagen och gruppen fick fly i all hast. På säkert avstånd till sjöss kunde de se hur sentineleserna kastade spjut på dockorna och grisen och begravde gåvorna i sanden.

”Vilda män med hemgjorda vapen”
1981 körde Primrose, ett lastfartyg från Panama, på grund i hård sjö utanför ön. Glädjen över att se land nästa morgon byttes i förskräckelse när besättningen såg en grupp öbor vifta med vapen mot båten. Ett nödanrop sändes ut:

”Vilda män, uppskattningsvis mer än 50 stycken, som bär olika hemgjorda vapen, håller på och gör i ordning två eller tre träbåtar”, skrev de i anropet. ”Vi befarar att de kommer att borda oss i solnedgången. Alla besättningsmäns liv är inte garanterade”.

Det tog en vecka innan besättningen på Primrose blev räddad av den indiska marinen.

Efter tjugo år
En antropolog lyckades ta fredlig kontakt med öborna 1991, när han var stationerad på ögruppen Andamanerna. Triloknath Pandit hade gjort ett antal besök vid Norra Sentinel under en tjugoårsperiod. Då hade han observerat män, kvinnor och barn på avstånd för att till sist lyckas interagera med invånarna den 4 januari 1991. Vid det tillfället tog en grupp sentinelesiska män fredlig kontakt med Pandit och hans kollegor och klättrade ombord på deras jolle, för att nyfiket känna på allting.

Pandit hade med sig kokosnötter som stammen tog emot. Deras språk var emellertid omöjligt för utomstående att förstå. Det är det fortfarande.

John vill frälsa dem alla
Hit bestämmer sig nu John Allen Chau att åka i november 2018. Han är en 27-årig amerikansk missionär som tycker att han måste frälsa denna jordklotets kanske mest isolerade folkgrupp.

Det går illa. Så fort Chau går i land spänner de sina bågar och skickar ett regn av pilar mot honom.

Han dör.

Förbjudet att närma sig ön
Sa jag att det är förbjudet att komma närmare Norra Sentinel än fem kilometer? Den indiska regeringen, som tycker att de styr över ön, vill skydda både öbor och oss andra. Paddlar du dit förkyld kan ditt virus slå ut hela stammen.

Om du hinner.

Sa jag att några fiskare som hjälpte John Allen Chau att ta sig dit nu är gripna för att de bröt mot besöksförbudet? Sista biten fick han paddla själv, men innan dess åkte han med dem. De såg honom dö.

Sa jag att de två förra inkräktarna som blev dödade på ön 2006 blev upphängda som fågelskrämmor på bambupålar? Om det nu var fåglar de skulle skrämma.

Sa jag att Chaus familj vill ha hem honom men att det förmodligen inte blir av. Han är svår att hämta.

Sa jag att polisen kallar det mord men att ingen lär bli dömd?

Har de rätt att försvara sig?
Detta är inget att skoja om. En dumdristig ung man vill pracka på ett 60 000-årigt folk sin trosuppfattning. En regering långt borta på andra sidan havet vill tro att den bestämmer. Där har du vad jag har grunnat över de senaste dagarna.

Har ett suveränt folk, självständigt sedan långt innan senaste istiden där jag bor, har det folket rätt att försvara sitt territorium? Har indiska myndigheter fattat rätt beslut, när de avstår från att blanda sig i invånarnas inre angelägenheter på Norra Sentinel?

Nog har de det?

Jag undrar så vad ön heter på sentinelesernas eget språk.

***

Anmärkning: Mina uppgifter om North Sentinel är hämtade från nätet och möjligheterna att kontrollera källorna är små. På den punkten är jag inte ensam. Antropologerna har inte haft möjlighet att ta DNA-prov på öborna, än mindre lära sig deras språk och kultur.

Läs mer: http://northsentinelisland.com (engelskspråkig webbplats om ön och dess historia).

### Jag skulle ha berättat om De tres gäng också, visst ja. Det får bli nästa gång. Jag har ett envist folk i Bengaliska viken att fundera över, ty jag känner viss respekt.
### Männen blir 150 centimeter långa. När de ser inkräktare närma sig, händer det att de ställer sig på huk i strandkanten, vänder ändan till och låtsas bajsa.
### Varför tänker jag på Facebook?

Om mig | Sju års klåda
Inlägg nr 1 891. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

När jag får lust att bli partist

Gudarna ska veta att det frestar på ibland, jag är inte annorlunda än andra. ”Jag har en åsikt om hur slipstenarna borde dras i detta land”, för att citera min favoritpoet Werner Aspenström.

Åsikt? En del dagar vet jag precis hur det borde gå till:

Tillbaka till en partiskala i stället för att alla ålar omkring i en nyliberal mölja i mitten. Tillbaka till tydliga alternativ. Tillbaka till en arbetarrörelse som är modig nog att tala skarpt om klass, fördelningspolitik, respektfulla pensioner för fattigt folk och rejäla skatter för di rike i sockna. En som törs fortsätta att vara missnöjd med allt som inte är färdigt och vågar lyssna lyhört på missnöjet.

Folk på landsbygden gillar inte att lanthandeln, skolan och macken lagt ner. Folk på forna bruksorter gillar inte tomma fabriksskorstenar och öde skyltfönster. Folk i stan gillar inte telefonköer och hemlöshet.

Jag längtar efter socialliberaler igen. Jag längtar efter en socialdemokrati som kallar sig socialistisk än en gång. Jag längtar till och med efter äkta konservativa, inte dagens liberala låtsasdito.

Tillbaka? Det är fel ord, jag menar framåt. Tänk framåt, se målet, sikta på det. Frihet, broderskap, systerskap, jämlikhet och solidaritet är kloka mål.

Sikta. Gå däråt, var tydlig, ett steg i taget. Framåt!
Sverige är ett klassamhälle.

”Stå inte utanför”
Stå inte utanför, säger mina vänner i olika partier. Gå med och påverka inifrån, när du nu vet så precis hur det borde vara. Såhär kan det se ut i mina sociala medier:

En vän: Du skulle nog släppt på prestigen och satsat på politiken unge man.

Jag: Jag jobbar politiskt stup i kvarten. Bara inte partipolitiskt. Fast det senaste året har det varit nära. För övrigt håller jag på med en lång politisk essä som jag tänkte lägga ut på bloggen någon av de närmaste dagarna. Prestige handlar det inte om, den prestigen är i så fall Löfvens när han kallar sitt parti mittenparti.

En vän: Som sagt var. Du behövs inne i politiken inte utanför. Där är så många.

Jag: Vad du inte förstår är att så mycket av politiken numera pågår utanför partierna. Min essä som jag jobbar med handlar något lite om det. Partierna – de flesta – har fortfarande inte förstått det. Tack för inbjudan, dock, sånt värmer alltid.

En vän: Så länge vi har politiska partier, vilket vi kommer att ha länge än hoppas jag, så är det ändå där som dom tråkiga kompromisserna måste göras. Kompromisserna blir bättre med fler delaktiga.

Jag: Det är klart vi ska ha partier. Problemet är att så många av dem placerat sig till höger just nu, att så få håller fast vid sin gamla ideologi och så få pratar om klass.

Essän blev klar och finns på bloggen: Ur ledsenheten och ilskan växer missnöjet

Får lust att gå med
Låt oss alltså vara tydliga. Sanningen är att det kliar i fingrarna ibland. Då får jag lust att gå med, känna entusiasmen, ha en uppgift. Det senaste året har det varit nära.

Jag tänker inte dra min politiska historia en gång till. Inte mer än att den formades av jordbruksnedläggningar, 1960-talets ungdomskultur och kriget i Vietnam. Att lösningen heter frihet, demokrati och rättvis fördelning, fast det tog några år innan jag förstod att friheten gick förlorad med Lenin. Att miljön är en ödesfråga och att marknaden inte vet allt och kan allt.

När socialism, demokrati och miljö blev lika viktiga i min skalle fanns det bara två partier kvar att välja på. När den socialdemokrati jag ville skulle vara socialdemokratisk inte var tillräckligt socialdemokratisk fanns det bara ett socialdemokratiskt parti kvar.

Men ändå.
Hoppet, hoppet.

Är inte det politik?
Jag jobbar ju politiskt i dag med, fast utan partibok. Bidrar till att hundratals medmänniskor kommer ut och rör sig i skog och natur på stolpjakt och tipspromenader. Är inte det politik? Bidrar till att lika många går på olika kulturarrangemang med bokcaféet i stan, vid våra forum för samtal, frågor och invändningar. Är inte det politik? Bidrar till att en av flera antirasistiska grupper på Facebook har tiotusentals medlemmar som håller humanismen vid liv. Är inte det politik? Lär nya svenskar hur våra medier fungerar och hur den tryckfrihet ser ut som vi har kämpat oss till. Är inte det politik? Lär både dem och barnbarnen om långa barr och korta, om hur skägglaven gillar frisk luft. Är inte det politik? Skriver ihärdigt mitt trams men också allvar på Facebook, Instagram och denna blogg.

Är inte det politik?

Jag passar inte i politiska partier. Småbrukarsöner med sanningssägartourettes och skrivarambitioner är för obekväma för sånt. Mitt forna journalistyrke gjorde det inte enklare. Livet har lärt mig att jag trivs bäst i församlingar där vi enas kring några få paroller och lägger övriga skillnader åt sidan. Jag gillar olika.

Ty, som jag skrev i en annan tråd:

Min politiskt lyckligaste tid var åren i miljörörelsen, dvs 70-80-talen då vi var som mest aktiva. Har inte ändrat mig om miljön och klimatet och inte om enhetsfrontarbete heller. Min själ är utomparlamentarisk, har jag insett.

### Gullpiparen heter den påhittade fågeln som Maja Skalstad gjort.
### Den är vandringspris i vår årliga tävling i antal fågelarter vid vintermatningen (från 15 oktober till startskottet i Vasaloppet).
### Glasbjörken har Elin Svensson gjort.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 882. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Dretongen i rummet

En gång i tiden hade vi en bildad borgerlighet i Sverige. Rätt ofta var högerpartiet dess parti.

Det var inte mitt parti men man visste att dess partiledare var belevad och att dess riksdagsmän gick att ha i möblerade rum. Varenda en var vuxen, kunde bete sig och förstod att prata och skriva som folk.

Sedan kom kampanjen Satsa på dig själv, nyliberalismen samt som pricken över i:et herr Hanif Bali. Han är riksdagsman för moderaterna. Här nedan ser du ett collage som debattören Maria Robsahm har publicerat. Pratbubblan innehåller följande text:

Din dumma apa! Pucko! Djupt störd! IDIOT! Har du tagit syra?! Ärkesopa! Är du sinnesslö? Batikhäxa! Rondellfyllo! RASISTISKA IDIOT! Jävla public service aktivism! Jävla syltryggar! JÄVLA GODHETSRASISTER! Dryga as!

Fundera över om det är från Hanif Balis skrivande i sociala medier hon har hämtat alla de uttalandena. Fundera över om moderatledaren Ulf Hjalmar Kristersson lagt så mycket som två strån i kors för att förhindra detta förråande av debatten.

Fundera över det fina ordet folkvett.

Fundera över om den partiledare bör styra Sverige, som inte ens kan få en av sina riksdagsmän att sluta kalla folk för sinnesslöa.

Dretongen i rummet.

Ordförklaring
Dretonge – skitunge (värml).

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 881. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

”Då glimmar det till ett tag i ögat på den sjuke mannen”

En dag får jag ett tidningsklipp i min hand. Signaturen Åbergsson är på resereportage i Värmland för Dagens Nyheters räkning. Nu färdas han från Arvika till Filipstad. Ett av fotona visar en mager gammal man som inte tycker kor är så dumma som folk tror.

Den mannen är inte vilken veterinär som helst.

Åbergssons text från söndagen den 2 september 1951 är rapsodisk och bitvis tunn. Jo, jag känner igen problemet, vem har inte varit på snabbtur med pennan i hand. I Mangskog vill han träffa författaren Tage Aurell men denne är inte hemma, Rottneros park har ju de flesta redan hälsat på så den hoppar han över, i Sunne träffar han lokalhistorikern Nathan Hedin och historieberättaren Karl Söderlind, i Torsby råkar han stöta på poeten Axel Frithiofson från Lekvattnet, i Hagfors hänger IF Viking på tork efter senaste matchen ”- ja, skjortorna, byxorna och långstrumporna, förstås”. Allt går både fort och rappt.

Hemma hos ex-führern
Artikeln är rejält baktung. Sista anhalten innan Filipstad är Molkom, där händer det. Åbergsson träffar Birger Furugård, veterinären som en gång ville bli Sveriges Führer.

”När vi över övre Mellerud och Deje kommit dit ner tittar vi opp i en gård mittemot mejeriet. Vi är hos Birger Furugård, ja, ni kommer väl ihåg veterinären från Deje, som stövlade in på Auditorium som svensk Führer för en femton år sen och efter högt föredöme dundrade så det ekade under taket? Här sitter nu en i förtid åldrad och bruten man framför oss, nyss uppstigen från sjukbädden. En lågmäld, stilla människa, som berättar om trav och hästar och kor och en veterinärs vedermödor i ett stort distrikt. Långa resor i smällkalla vintrar med kroppsligt påfrestande förrättningar i stall och lagårdar har tagit knäcken på honom. Men det har funnits glädjeämnen också. Som t. ex. när man gått över en gård med en husbonn och hört hästarna gnägga belåtet från stallet när de känt igen hans tramp. Ingen kan missta sig på gnägget: om han är en god husbonde eller ej – men i Birger Furugårds distrikt har det bara funnits goda husbönder. Så är det en sak till som varit skönt att veta: veterinärens patienter ljuger aldrig, de är inte inbillningssjuka. För övrigt fattar de bra vad man säger till dem, korna också. Det är alldeles fel när folk tror att de är dumma, ånej, de är inte dumma – och så har de charm, konstaterar veterinären i Molkom, emeritus nu sen nyåret.

Som vi sitter där och pratar med honom så halkar vi efter allt travet och alla hästarna och korna naturligtvis in på den förfärliga politiken. Då glimmar det till ett tag i ögat på den sjuke mannen framför oss, men han höjer inte rösten. Han kan inte se annat än att utvecklingen gett Hitler rätt: att västmakterna ’nu fullföljer hans ensamma kamp mot bolsjevismen’. Nå, det var väl ändå lite annat också, hr Furugård?

– Jo, jag vet det, där fanns nog en del jag inte tyckte om, i mitt yrke blir man ingen vän av grymheter, men men…

Ex-Führern har inte övertygats om att det funnits några gaskamrar, vill inte tro det, och vad Belsen beträffar, så är han benfast övertygad om att de utmärglade fångarna där hade amerikanerna att tacka för att de inte fick någon mat. Om inte amerikanerna bombat tillfartsvägarna…

Det är på samma gång fantastiskt och gripande och rörande att se honom sitta där och gengångaraktigt lägga ut texten. Fantastiskt när man drar sig till minnes att den här mannen en gång trodde sig vara den som skulle frälsa landet och faktiskt fick en del folk tro att han var det. Gripande och rörande, därför har man ett bestämt intryck av att den gamle veterinären – vilkens högsta glädje är att fara ner till travet i Färjestaden, där han kan träffa gamla klienter – i grund och botten tydligen är en hjärtans hygglig och beskedlig människa, fastan han råkade ha oturen hamna i en tid med alldeles speciella faror för enkelspårigt folk.

Vi har fått något att grunna på under den bit av vägen vi har kvar innan vi är framme i Filipstad.”

Där slutar reportaget.

Historiskt dokument
Övre Ullerud döper skribenten till övre Mellerud, Färjestad får heta Färjestaden, det är irriterande skönhetsfel, och då har jag inte sagt något om intervjuoffrets syn på gaskamrar och läger eller den avslutande överslätningen. De är förstås värre. Ändå blir socialdemokraten och forne vänsterradikalen Rydqvists intervju med den skröplige veterinären i Molkom till ett historiskt dokument, i allt sitt elände.

En av Furugårds sista intervjuer.

### Mannen bakom signaturen Åbergsson var Oscar Rydqvist. Vid sidan av journalistiken skrev han manus till många populära svenska filmer och författade både barn- och fackböcker. Dessutom hittade han på flera av karaktärerna i Grönköping.
### Såhär skriver Svenskt Biografiskt Lexikon om honom: ”Under signaturen Åbergsson var R under mellankrigstiden den folkkäre reportern som DN skickade för att skildra stora inrikes evenemang, en viktig uppgift före etermediernas genombrott. Särskilt följde han Gustav V och Per Albin Hansson i spåren. Med sin demokratiska och lätt respektlösa ton bidrog R till att minska det tidigare stora avståndet mellan styrande och styrda, han ’log ihjäl fördomarna’ (Lagercrantz 1953). Framställningssättet, som snabbt blev ett ideal för yngre journalister, var i hög grad präglat av filmen med korta skarpt belysande repliker och snabba växlingar mellan svepande översikter och intima närbilder.”
### ”Log ihjäl fördomarna”. Det är ett bra betyg även om han inte levde upp till det här.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 879. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Sverige spricker och spricker och spricker

Ungefär en fjärdedel av betygen i skolan beror på vilken klass föräldrarna tillhör. Risken att dö i cancer är 35-40 procent högre i de lågutbildade klasserna. Får du en stroke är risken att du dör större om du är arbetare. När du är 30 år har du sex år längre att leva om du är högutbildad. Skillnaden i medellivslängd mellan män i Danderyd och Överkalix är åtta år.

Den rikaste procenten i vårt land äger 42 procent av hushållens förmögenhet. Mellan 1983 och 1997 ökade den gruppens förmögenhet med 81 procent. För de fattigaste 40 procenten av svenskarna minskade den med 129 procent. 1980 tjänade en börs-vd lika mycket som knappt 9 industriarbetare, 2014 nästan som 54 arbetare. Var sjätte pensionär har låg inkomst, mindre än 60 procent av landets median-inkomst. Det är sämre än genomsnittet i EU.

Personer med adliga efternamn i Stockholm hade 44 procent högre inkomst 2008 än de som hette Andersson.

I fjol var 187 svenskar miljardärer. Vi andra var det inte.
De ägde 48 procent av landets BNP. Det gjorde inte vi.

– Å annars?
– Jo tack.

### Uppgifterna är hämtade ur Göran Therborns bok Kapitalet, överheten och alla vi andra.
### Läs den.
### Sverige är Nordens mest ojämlika klassamhälle med Västeuropas värsta förmögenhetskoncentration.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 875. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

”Ett grupptryck att rösta på SD”

Det är klart jag vet att det finns främlingsfientlighet och ibland rasism i skallen på alldeles för många av dem. Den dryga miljonen svenskar som röstade på partiet som inte är som andra.

Det är förfärligt.

Värst är dock att så många välmenta krafter jobbar för att de ska bli fler.

I ett långt inlägg den 25 september analyserade jag partiets valresultat. Jag vägrade tro att alla deras 1,1 miljoner väljare är rasister. De är inte födda till det. De som blivit främlingsfientliga har ofta valt att bli det, därför att man inbillat dem att det finns en syndabock. En som är orsaken till problemen de ser på sin nedlagda bruksort, sin avfolkade landsända eller var de nu bor.

Den svenske invandraren.

Lyckas skrämma folk för invandraren

Låt oss inte prata om medmänsklighet och om det gamla bondesamhällets gästfrihet som var så varm och klok. Låt oss inte prata om hur invandring alltid har lönat sig för vårt land, ända sedan de första jägarna-samlarna kom vandrande, småningom de första bönderna och lite senare metallurgerna. Eller västgötarna, norskarna, skogsfinnarna, glasblåsarna, vallonsmederna, finnarna, de holländska turismföretagarna. Låt oss inte ens prata om vilka som håller den svenska närbutiksbranschen igång i dag, liksom pizzeriorna, thai- och kinarestaurangerna, vilka som städar, sköter hemtjänst och mycket inom vår sjukvård. Låt oss inte prata om dålig integrationspolitik och inte om asylboendespekulanter som skurit guld med täljkniv.

Låt oss bara konstatera att partiet som inte är som andra har lyckats för bra, när de skrämt folk för invandraren. Har du förresten tänkt på att det alltid är den senaste och näst senaste invandrargruppen det är fel på för rasisterna? Här på trakten hör man nästan ingen som klagar på svedjefinnarna nuförtiden. Inte på de första bönderna som kom hit för 6 000 år sedan, när jordbruket var uppfunnet i Syrien och östra Turkiet, heller. Dem har det varit tyst om länge.

Tack Syrien, förresten. Jordbruksmat är gôtt.

För det rasistiska partiets ledare är alltid de sista de värsta. Alla invandrare var alltid sämre förr – utom de som är sämst nu, men de blir bättre sen. Det där är mest för att inte förre vice talmannen ska behöva gå omkring klädd i renskinn i riksdagen.

Eller naken, om man tänker efter.

En mylla för missnöje

Vad jag skrev i blogginlägget var att det finns en grogrund. Det är där felet ligger. Många politiker och andra krafter är skyldiga till denna fina mylla för missnöje, en blocköverskridande historia om vi ska vara petiga. De som släppte nyliberalismen lös i det nyss så starka samhället. De som lät marknadskrafterna härja fritt, där inga marknadskrafter behövs. De som såg till att klyftorna fick växa med våldsam fart, klyftorna mellan fattig och rik, mellan land och stad, mellan gräddhylla och utanförskap.

Klicka på länken här nedan, om du vill läsa hela mitt inlägg. Jag var ledsen när jag skrev det, men glad efteråt över att så många höll med, delade och kommenterade.

Några dagar senare kom reportaget. Årets viktigaste artikel i min morgontidning Värmlands Folkblad. Reportern Victoria Gund och fotografen Håkan Strandman hade rest runt i mitt län och försökt förstå vad som hände. Varför gick det som det gick i valet?

Numera är det inte ofta jag sparar tidningar men de fem sidorna vill jag ha kvar.

Deras resa känns som Karl Bertil Jonssons triumftåg på juldagen, när han åker runt i rikemanskvarteren med pappa och får fikon för det vackra han gjort. Fast – här är det precis tvärt om. Andra kvarter och motsatt resultat. Socialdemokraterna i Värmland gick bakåt på de flesta håll, precis som man gjorde på riksplanet. Partiet som inte är som andra gick framåt.

Ett dretval.
Ett riktigt dretval.

Anpassat sig till den nyliberala vågen

Såhär låter det, några spridda utdrag ur den långa inlevelsefulla texten. Bit för bit gestaltar Victoria Gund ett samhälle som förändrats:

– Du vet, jag tror inte ungdomarna vet vad Socialdemokraterna står för längre. Det är samma sak med facket. De har inte historien riktigt, och de tar för givet att ha det bra. (Stig Persson, Folkets hus-ordförande i Björneborg).

– Och affären är ju nedlagd, så det finns ingen naturlig samlingsplats längre heller.

– Det är ju det värsta för bygderna när affärerna lägger ned. Och skolorna.

– Jag har varnat för det här i Stockholm många gånger. Jag har sagt att vi måste lyssna på vad som sägs, för jag hör ju signalerna, säger riksdagsledamoten Mikael Dahlqvist.

– Sedan tycker jag inte riktigt man har levt upp till sin ideologi utan anpassat sig för mycket efter den nyliberala vågen. (Peter Franke, socialdemokratisk ledarskribent på VF, som tycker att S tappat mark efter att ha ”spelat för mycket på Sverigedemokraternas planhalva”).

###

Jon Kjellberg och Daniel Medina står utanför Konsum i Sysslebäck och röker. Ingen av dem är förvånad över att stödet för Socialdemokraterna gått ned. Båda två röstade på Sverigedemokraterna.

Att det blev det partiet beskriver de som ett grupptryck.

– Alla andra en umgås med röstar på det och pratar så mycket bra om det och då snappar man upp lite av att det låter bra.

Det finns ett missnöje på bygden också, menar de. Att servicen försvinner och att vården inte är lika för dem som den är för de som bor i centralorten.

###

– Förr fanns det post, bank och flera affärer här, och Folkets hus. Och skolan, inte minst. Nu är allt borta. Det enda som är kvar är förskolan (Inger Larsson, Rottneros).

– Jag vet många socialdemokrater som säger att de röstar på Sverigedemokraterna. De säger att de gör det för att markera (Kenneth Larsson, Rottneros).

Lysande om det sorgliga

Spalt upp och spalt ner bekräftar de intervjuade i bruksort och glesbygd vad jag länge anat. Ett lysande reportage om en sorglig verklighet.

Jag säger inte att socialdemokraterna måste få fortsätta att vara ett självspelande piano vid val efter val. Inte att de alltid måste kunna räkna in drygt 50 procent av rösterna i kommun efter kommun utanför tullarna. Inte när de blivit nyliberaler och kallar sig mittenparti, fjäskar mer för medelklass än för arbetare och sällan talar om klass, rättvis fördelning och jämlikhet.

Hoppas de ser det som lärpengar, det som hände den 9:e september. Hoppas fler gör det. Vi kan inte ha ett rasistiskt parti som går framåt hela tiden. Grupptryck ska inte vara till de främlingsfientligas fördel.

Det är dags att göra något åt orsaken till det grupptrycket. Orsaken är att folk är missnöjda i glesbygd och bruksort. Försök förstå och gör något åt det utanförskapet. Det är ur den som folkfientligheten spirar.

Invandraren är inte problemet. Problemet är klyftorna.
Ett land ska inte ha sociala självsprickor.

Länkar

### Länk till mitt inlägg om grogrunden för många av de 1,1 miljonerna: Ur ledsenheten och ilskan växer missnöjet (Svenssons släng, 25 september 2018)

### Länk till Victoria Gunds och Håkan Strandmans reportage: Kampen kom av sig – historiskt tapp för S (Värmlands Folkblad, 29 september 2018, betallänk)

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 873. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Ur ledsenheten och ilskan växer missnöjet

– betraktelse över en grogrund

Har vi alltså 1,1 miljoner rasister i vårt land? Är 25,54 procent i Dejefors rena rasister som tror på nedärvd svensk ”essens” och vill minska bidragen till välfärden i kommunerna med 73 miljarder?

Nej. Det vägrar jag tro.
Missnöjesröstandet är illa nog för det.

”…för att de inte är svenskar”

Jag läser om riksdagens förre andre vice talman på nätet.

Han är för dödsstraff, läser jag. Han har jämfört homosexualitet med att ha sex med djur. Han tycker inte att religionsfrihet är en självklar rättighet. Han har kallat Pride-festivalen för ett sjukligt jippo. Han har poserat på bild med en SS-veteran. Han har jämställt islam med nazism. Han menar att det finns en anledning till att romer diskrimineras. Han har sagt att judar och samer har minoritetsställning just för att de inte är svenskar.

Denna man är en ledande i sitt parti. Ett riksdagsparti där både han och andra ledande partimedlemmar ideligen uttalat sig på liknande sätt. Vad var det partiledaren sa om invandrare i SVT:s valdebatt?

”Man måste ställa frågan varför det är så svårt för de här människorna att få jobb. Det är för att de inte är svenskar. De passar inte in i Sverige”.

I partiprogrammet skriver man om mänsklig ”nedärvd essens”.

Det finns dock också en nedärvd essens hos varje människa som man inte kan undertrycka i hur hög utsträckning som helst utan att det får konsekvenser.”

Vad nu det är för en märklig ärvd kemikalie som särskiljer ”oss” svenskar från ”dem”. 

Slutsatsen är enkel. Ett sådant parti är inte som andra. Partiet är främlingsfientligt och dess ledning rasistisk. Inte bara ledningen för övrigt, hela tiden hör vi hur lokala företrädare uttalar sitt förakt mot folk med annan hudfärg, kultur eller religion. Till och med partiledarens medhjälpare vid många valmöten i landet blev kallad för n-ordet av en partikamrat i Värmland.

Rasism. Ständigt denna rasism. Partiet är inte som andra och de företrädare det för fram är inte som andra politiker. De har inte samma människosyn.

Har vi 1,1 miljoner rasister i Sverige?

Nå, nu fick detta parti 17,53 procent av rösterna i riksdagsvalet. Drygt 1,1 miljoner svenskar (1 135 627 stycken) röstade på dem. 25,54 procent av riksdagsrösterna i Dejefors valdistrikt i min kommun.

Har vi alltså 1,1 miljoner rasister i vårt land? Nej, den slutsatsen kan man inte dra. Då gör vi det för enkelt för oss. De har röstat på ett rasistiskt parti, det är sant. Men varför har de gjort det? Är det för att de tycker partiledarens sidekick på valmötena är ”en jävla n-ordet”? Är det för att de tror på nedärvd svensk ”essens”?

Är det för att de tycker partiet har rätt när det i nästan varje viktig fråga ställt sig på arbetsgivarnas sida, redan under den borgerliga regeringen: Nej till nedläggning av det kritiserade arbetsmarknadsprogrammet Fas 3. Nej till en nollvision mot dödsolyckor i arbetslivet. Nej till förstärkt arbetslivsforskning. Nej till rätt till heltid. Nej till skatteavdrag för medlemskap i fackförening. Nej till meddelarfrihet för de anställda i privata välfärdsföretag. Nej till rätt till barnomsorg på obekväm arbetstid. Nej till en reglering av visstidsanställningar. Ja till sänkta inkomstskatter istället för mer resurser till skolan, vården och omsorgen.

Är det för att de tycker partiet har rätt när partiet i fråga efter fråga alltmer stöder högern i riksdagen? Vill de verkligen – som partiet de nyss röstat på -försvaga anställningstryggheten? Vill de öppna för att tidsbegränsade anställningar kan staplas på varandra? Vill de acceptera att välfärdskoncerner tar med sig skattepengarna utomlands? Vill de försvaga skyddet för sjuka och återinföra stupstocken i sjukförsäkringen?

Är det vad de vill i Dejefors?

Vill de ställa sig längst till höger i synen på kvinnors rättigheter? Vill de säga nej till krav på kollektivavtalsliknande villkor vid offentlig upphandling? Vill de underminera jämställdheten? Vill de ha ett parti som hellre stöder Moderaterna än sina egna förslag? Vill de ha riksdagsmän som ena stunden lovar mer pengar till sjukvård och äldreomsorg, men som i nästa stund vill sänka skatten och minska statsbidragen till kommunerna med 73 miljarder?

73 miljarder!
Vill de det?

Vill de ha ett skatteförslag som gynnar höginkomsttagare och missgynnar folk med låg inkomst? Vill de ge en person som tjänar 100 000 kronor sänkt skatt med 46 000 kronor i månaden?

Vill 25,54 procent i Dejefors allt detta?

Jag tror inte det, verkligen inte alla. Det vägrar jag tro.

”Nu jädrar ska vi rösta på rasismen”

Naturligt finns det rasister bland den där dryga miljonen röstande. Naturligtvis också i Dejefors och andra valdistrikt i min kommun. Det är illa nog och redan en rasist är en för mycket.

Alla människor är lika mycket värda. Det är en vacker formulering och för mig är den helig. Varje handling är inte lika mycket värd men varje människa är det. Vad hon än har för färg på skinnet, vad hon än har för favoriträtt, hur och när hon än firar sitt nyår.

Livet är för kort för att hata skinn.

Du får gilla Nyedshov, du får gilla Leeds, katter, kepsar, hucklen eller andra tygstycken att ha på huvudet. Det är din sak. Själv gillar jag fiskbullar, storspov, semikolon, solidaritet och orientering.

Nej, jag tror inte att alla som röstar på förre andre vice talmannens parti är rasister. Inte hundan gick de till vallokalen i Dejefors och sa till varandra att ”nu jädrar ska vi rösta riktigt främlingsfientligt, ja på rasister faktiskt, för såna ä’ vi här”.

Ingen sa så.
Rätt få tänkte så.

Forskarna Olle Folke, Torsten Persson och Johanna Rickne har undersökt vilka det var som röstade på partiet ifråga 2014. Undersökningen visar att dess väljare framför allt var förlorarna i samhället. Folk utan jobb, folk med otrygga jobb.

En del som tappat fotfästet på arbetsmarknaden drogs till de missnöjdas parti. När den gruppen växte blev också partiets väljare fler. Stora grupper outsiders fick sämre anställningstrygghet, sämre a-kassa och sämre sjukförsäkring. Sveriges makthavare bedrev rena valarbetet för partiet, fast det inte var meningen.

”Allt ska bort från Deje”

Jag behöver inte cykla knappt en mil norrut till Deje för att förstå hur tanken uppstått under senare år, i vissa människors huvuden. Även under den nuvarande regeringen. ”Bruket tog dom. Polisen, posten, vårdcentralen, apoteket, Konsum… allt tog dom. Allt försvinner. Allt utom myggen”.

Deje är en ort jag trivs i. Där uppstod den geniala iden med Fritidsbanken som nu växer sig stor över hela landet, där har jag goda vänner, där finns min favoritbadplats och där finns kulturoasen Gamla Kraftstationen.

Fast där finns också ett nedlagt bruk och ett centrum där folk ser servicen minska, år efter år. Både butiker och offentliga tjänster har försvunnit. Inte för att detta är kommunens fel. Inte alltid de olika regeringarnas heller. Det råkar vara så det ser ut i Sverige bortom huvudstadens tullar numera, i nyliberalismens och marknadskrafternas spår. Deje är blott ett räkneexempel, för att travestera missnöjespartisten som blandade ihop kronor, miljarder och euro i riksdagens talarstol. Landsbygden norr och nordost om Deje är på samma sätt ett exempel.

Sverige är fullt av bruksorter där bruket brutit mark men brutit upp. Svensk landsbygd en bit bort är full av nedlagda skolor, bensinmackar och lanthandlar. När många flyttade blev de ledsna och arga kvar. Längre och längre bort från makthavarnas centrum. Sverige spricker, de ser ju det.

Ur den ledsenheten och ilskan växer ett missnöje. Det vänder sig ofta mot invandringen men grogrunden till missnöjet är något helt annat än en hudfärg eller ett tygstycke på huvudet.

Det missnöjet har bara ett parti förstått.
Det rasistiska.

Hem | Om mig | Skriva & prata Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 872. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)