Löper bland vikingar och grekiska marmorlejon i Venedig

Springer med en vän som jag inte löpt landsväg med förut. Ska vi ta vägen från Österdeje till Hösserud? frågar han. Ett bra förslag. Det är en härligt kuperad och krokig gammal historisk vägsträcka från ostkanten av min kommun, delvis naturskön, och namnet Hösserud har jag inte hört förut.

I vår familj kallar vi den platsen julaftonsmossen, eftersom vi plockade hjortron där en gång, som inte fick ätas förrän på julafton. Hösserud? Hur fick de gårdarna sitt namn? Rud betyder röjning, precis som ryd, red, röd, råda och rödja. Men Hösse?

En släktforskningssida på nätet hänvisar till en sockenbok för Alster. Enligt den kommer Hösse av fornnordiska haus, huvudskål. Visst, gården Hösserudskullen ligger på en höjdknalle, men inte liknar den någon huvudskål. Jag tvivlar. Säker är jag inte men jag tvivlar.

LejonetRistade sitt namn med runor
Då tror jag mer på marmorlejonen i Venedig. De blev ditfraktade från Pireus i Grekland år 1688 men är äldre än så. Någon gång på 1000-talet har en viking stått i Grekland och ristat sitt namn med runor på stenlejonet. Såhär skriver Institutet för språk- och folkminnen:

”Haursi, som uppträder på den äldsta ristningen, är troligen identiskt med ett ord med betydelsen ’bock’. Det är ett namn som är säkert känt endast från uppländska runristningar. Om namnet hade överlevt till våra dagar skulle det ha haft formen Hörse eller Hösse”.

Kan ha levt vidare
Där kom det. Mansnamnet Hösse. Nu menar jag inte att den skrivglade greklandsresenären for hem och röjde sig en gård i Alster för tusen år sedan. Jag menar bara att om förnamnet fanns på hans tid kan det ha funnits senare med.

Sådant pratar vi om, medan vi kutar uppför backar, förbi milstenar från 1700-talet och sjöutsikter från istiden. Ett rådjur har gjort spår i snön. En nötväcka sjunger. Tass tass tass viskar fyra löparskor mot den vita vägen.

Eller så har jag fel. Det har hänt den här huvudskålen förr.