Ibland får jag lust att säga som gamle far. ”Dumt fôlk å Fröding”.
Saken är den att staden jag arbetar i har turen att ge plats åt landskapets, ja kanske ett av Sveriges allra bästa offentliga konstverk. Herman Reijers skulptur Sola. Förebilden till Sola i Karlstad var servitris och sedermera värdshusägare, hon hette Eva-Lisa Holtz och var av den gladare sorten.
Då får du ett sådant smeknamn.
Nu står den kloka, vackra skulpturen av henne intill älven utanför stadshotellet. Varje vecka ser jag henne på bild på Facebook när några av mina vänner stämt träff där. Ibland händer det att det kommer folk långt utombys ifrån och frågar mig efter vägen till statyn.
En bra skulptur ska vara som 360 teckningar, lärde mig konstnären en gång när jag som glad amatör förklarade att Sola-statyn är lika bra från alla håll. Hon är det, nämligen.
Som om det någonsin hade varit aktuellt
Nå, nu har en djuping i Karlstad lämnat in ett medborgarförslag till kommunen. Måla Sola gul, den ska väl ändå lysa och skina som solen var det tänkt?
Dumt fôlk å Fröding. Hade nu kultur- och fritidsförvaltningen i vår residensstad varit aningen mer kulturintresserad, så hade den smålett en stund och sedan hade den raskt slagit kraftfullt bakut. Aldrig i livet, Herman Reijers skulptur är stadens vackraste, den är ett i högsta grad självständigt verk och det skulle aldrig falla oss in att tafsa på den döde konstnärens upphovsrätt. Ho ä bra som ho ä, Sola.
Så skulle en kulturintresserad ha gjort. I Karlstad tog de i stället kontakt med Herman Reijers dödsbo. Vad tycker ni? Som om det någonsin hade varit aktuellt att måla över vårt bästa konstverk.
Vad gör ni då?
I Karlstads kranskommuner funderar vi nu på vad som händer, om någon förhoppningsfull invånare där nere i Klarälvsdeltat lämnar in ett medborgarförslag om att förgylla samtliga kommunalråd med självlysande gul färg över hela kroppen. Vad gör förvaltninga’ då?
Skriver till rådens anhöriga och ber om lov?