Alla som springer känner igen det. Vi har våra rundor. Långa rundan, korta rundan, backrundan, asfaltslingan, elljusspåret, femman, farliga hund-rundan. Namnen varierar men rundor är de och en dag är vi trötta på dem allihop.
Inte ens farliga hunden är lika pigg på att skälla ut dig längre.
Jag säger inte att löpningen har blivit tråkig. Det händer sällan. Jag säger att mina vanliga löpvägar genom terränglådan här på trakten har blivit för välkända. Fötterna känner varenda sten och rot, knäna varenda motlut och fantasin kan inte lura mig längre. Jag vet hur mördarbacken och elljusbacken doftar och vilka fåglar som brukar sjunga i kanten på ängen.
Varför hör jag ingen trädpiplärka i år? Det är inte många gånger hon har sjungit.
Asfalt går bort
Hur brukar vi göra när vi ska resa någonstans? Vi sätter mig bland en hög med kartor. Jag gör samma sak nu. Bläddrar och klickar för att hitta spänning i terrängen och löpning med förundran.
Uppgiften är inte lätt. Vi har bott här sedan sommaren 1983 och några ogådda stigar är svåra att hitta i närheten. Åt ena hållet är det asfaltbacke ner i tätorten, åt andra hållet stora vägen, elljusskogen och storskogen. Asfalt går bort ett tag, vänster lår är irriterat och vill ha mjukt underlag. Elljusspåret går också bort. Det blir till att leta på andra sidan väg 62.
Först bläddrar jag i Försvarets vägatlas från 1993, skala 1:250 000. Inget napp. Sedan tar jag fram datorn och hittar Googlekartan, byter till flygfotot, irrar med blicken över den gröna mosaiken. Skog har vi, stigar har vi, men var finns spänningen?
Hittar den hos Lantmäteriet
Det är nu jag minns att Lantmäteriet släppte många kartor fria för ett tag sedan. Ivrigt skriver jag lantmateriet.se, går till Kartor, flygbilder och ortnamn, klickar på Använd tjänsten och får så småningom upp den topografiska kartan. Hmm, få se nu, jag måste längre bort än mina vanliga springstigar, det får gärna vara kuperat.
Sakta växer nya drömrundan fram. Vid lunchtid står jag på verandan, dreglande av löplust och med vätskebältet runt magen. Mobilen laddad, vatten påfyllt, löprutten memorerad. Glad som en tofsvipa glider jag ut över ängen, sneddar över asfalten åt höger och följer stigen i ledningsgatan norrut bredvid 62:an. Andhämtningen är lätt när jag glider genom tunneln under länsvägen och upp på andra sidan. Nickar åt stolpen i orienteringsprojektet Friska Forshaga och joggar åt höger, fortfarande norrut. Det doftar barr och varm sommar, stigen övergår i gräsbevuxen körväg och nu bär det nerför.
Benen går lätt och näsan är nyfiken, här i slutet på backen var det länge sedan jag sprang. Kanske sommaren 1996 när vi hade femdagars i skogen? 16 000 orienterare på besök och i sluttningen började banorna för många av dem. Uppför för dem, nerför för mig. Nu är jag framme vid den lite större grusvägen, bommen är öppen och jag svänger vänster mot uppförsbacken. Kroppen är uppvärmd och skallen trivs. Solen lyser, spridda sommarmoln på himlen över Lindåsberget, borta över Visterudsgärdena skriker en vråk.
Där står stolen
Backen börjar försiktigt men det genomskådar jag fort. Snart är det rejält tuggmotstånd i värmen, lång är den också, svänger och stiger. Jag använder ingen pulsklocka men nu är pumpen rejält igång. Tass tass tass uppför det ljusa gruset, nyfiket undrar ögonen vad som väntar bakom kröken. Till slut är jag framme där skogsbilvägen delar sig, väljer vänster väg och fortsätter den ganska tuffa stigningen uppåt, mot sydväst.
Glömde mäta backen på gps:en, kanske är den 8-900 meter? Det känns så i det torra vägdammet. Uppe på platten är ett stort hygge, jag stannar och stretchar låret lite, dricker, får se ett älgpass på högsta punkten. Prydligt har någon ställt en kontorsstol på en lastpall, jag rotar fram mobilen ur plastpåsen i fickan på vätskebältet, joggar över ljungtuvorna och fotograferar kontorsjägarns pass.
Då – både hör och ser jag henne. Trädpiplärkan, när hon sjungande förflyttar sig från en sparad martall till en annan i sin typiskt dalande sångflykt. Långt borta i öster blånar bergen, men jag har inte tid att beundra utsikten länge. Jag har en halv runda kvar att springa in.
Om fem minuter ska jag springa fel.
Det vet inte den här bloggjoggarn än.
# Har jag börjat samla på bilder av kontorsstolar på rymmen?
# Misstänker det. Samlarserien Värmländska Kontorslandskap 😉
# Favoriten ovan fotograferade jag i Klarälven i fjol.
Länk: Mina löparguruer: Rune Larsson Länk: Löparlärdom nr 1-25