Där har jag också varit rädd

Molkomsbor

Jag tror det var den första protestsång jag hörde, året var 1965 och den hade nyss spelats in. Minns jag rätt var det vår kemilärare i högstadiet på Graningeskolan, magister N, som spelade låten för oss. Eve of destruction med Barry McGuire. Hemma hade vi ingen skivspelare än och vi hade inte försökt lyssna på Radio Luxenbourg.

För mig blev låten inträdet till den ungdomskultur som växte fram. Snart började jag gilla Dylan, Beatles, Stones och alla de andra men Barry och magister N var först. Lustigt att just han startade det (om jag nu minns rätt). Den gången hade vi fortfarande morgonsamlingar i skolan och när det var N:s tur spelade han Eve of destruction.

Alla de andra brukade välja kristna sånger. Bärbar skivspelare i katedern inför oss alla på skolan, kort berättelse att starta dagen med. Ibland kom det en pastor.

I dag minns jag bara inte varför. Varför spelade han den?

Brylcreme och stålkam
Jag var pirrig när jag kom till denna främmande miljö. Molkom var tätort för hela den lilla kommunen. Asfalterade gator, killar och tjejer i kö vid Pressbyrån för att köpa godis och Bildjournalen.

Magister N. Honom hade vi respekt för, men både vi och de andra klasserna lärde oss snabbt hur vi skulle svara på frågorna han slängde ut. Alla frågor samma svar:
– Det är en kemisk reaktion, magistern… svarade vi, till synes troskyldigt.
– Det är rätt, Sven-Ove, sa han. Sedan fyllde han själv i resten av svaret. Järnet reagerar med syret i vattnet och då bildas järnoxid. Rost. Eller vad frågan nu gällde.

Rädd var jag. Åka buss till högstadiet och sjunde klass. Brylcreme i håret, tjusarlock och stålkammad bena varje morgon, varje rast. Efter en termin såg ungdomskulturen till att brylcremen försvann och håret fick växa fritt. Så fort gick det. Nästa jul fick jag en bärbar rullbandspelare, en dyr sak för familjen.

Rädd för det främmande.

Barnen är rädda för flygplan
I dag tänker jag på en värre rädsla. Den som de medmänniskor känt som legat längs vägarna i en månad för att komma till samma främmande miljö, Graningeskolan, mot slutet av sin långa resa från krigets Syrien. De kom härom natten. 79 stycken kom.

Om detta finns mycket att skriva. I en intervju i Värmlands Folkblad berättar några av dem varför de flytt. Sådana historier finns det många på min forna skolgård och alla ber de om vår medkänsla. Känner vi inte den är vi inte människor:

Under natten mot onsdag kom så Jihan Karoo och Abdulla Ahmed med sina barn Ahmed och Helma till Graningeskolan i Molkom, liksom 75 personer till. De har flytt från staden ar-Raqqah i Syrien, en stad där Isis regerar och där bombplan, raketer och dödande är vardag. Inte mycket fungerar i staden längre, berättar Jihan, som tidigare arbetade som engelskalärare för lågstadiebarn.

– Barn har inte kunnat gå i skolan på fyra år. Min pappa och två av mina kusiner dog i en bilbomb för tre månader sedan. Det är raketer och bombplan hela tiden och barnen är väldigt rädda när de hör ljud av flygplan nu. Det är så mycket folk som dör. Alla som har lite pengar flyr. För barnens skull, för att ge dem ett tryggare liv, berättar Jihan med tre och ett halvt-åriga dottern Helma i famnen.

Abdulla jobbade som brandman i Syrien. För 5 000 amerikanska dollar har familjen tagit sig via Turkiet till Grekland (med ”the death boats” berättar de) och vidare upp genom Europa, till Sverige. För att i natt landa i Molkom, till Graningeskolan, där ideella krafter arbetat hårt för att ställa i ordning ett boende som kan husera ett 80-tal människor på flykt.

De berättelserna lever på min fruktade, älskade Graningeskola när du läser detta. I dag är skolan nedlagd men frivilliga händer och sinnen har byggt om byggnaderna till tillfälligt boende för de som tvingats fly från kriget. Jag är stolt över de volontärerna.

Det finns ett språk
En av de frivilliga heter Christina Ward. Såhär berättar hon i en intervju i P4 Radio Värmland. Klicka och lyssna.

”Jag har just nu suttit med en fantastisk liten femmånaders flicka i famnen. Det finns ett språk och det är leendet – och det pratar jag lika bra med små bebisar som med stora. Det finns inget hinder för det. Jag känner mig så berörd och glad av att det finns så många som vill hjälpa till och stötta en sådan självklarhet. Och att de här gamla husen kom till användning, det hade ingen kunnat tro, säger Christina Ward.”

Det är ett så vackert språk som Christina beskriver. Leendet. Jag är så glad över molkomsborna som på kort tid gjorde något nytt av min gamla skola. Det kallas gästfrihet. Solidaritet.

En klok kvinna med en femmånaders flicka i famnen. Ser du? Ser du leendet de delar, de två?

Inte kan vi låta en sådan värld förstöras.