Hur kan bergen vara blå? Varenda gran är ju grön, det vet minsta människa. Hur kan snön vara rosa i solnedgången och på vårkvällen murrigt Lars Lerin-grå eller brun?
Det dröjde tills jag såg en ungersk konstnär i en tv-dokumentär, innan jag sakta började förstå hur färgerna och våra förutfattade meningar lurar oss. Han samlade på gröna nyanser, räknade dem noga en efter en och försökte återskapa.
Han och konstnären Gustaf Fjaestad lärde mig ana att allt inte är vad vi tror. Snön är blå, snön är grön, det är klockan och ljuset som bestämmer. Varje gång jag kommer till Rackstadmuseet i kanten av Arvika hamnar jag framför hans tavla Livsgåtan från 1919. På långt håll hör jag fotspåren knarra, på lära håll ser jag penselns arbete. Då blir jag både avundsjuk och förskräckt. Inte för mitt liv kan jag förstå hur Fjaestad kunde måla den tavlan. Fotspåren knarrar men på nära håll ser målningen ut som om någon slängt ut en liten sked gröt i taget på duken, bit för bit. Några ljusa klickar, några aningen mörkare.
Hur såg han vad han gjorde? Han stod ju på nära håll. Där ser du inget snölandskap.
Se det du ser
En gång fick våra barn i uppgift att göra som ungraren, samla på gröna nyanser. Jag skrev en radiokrönika om det efteråt. 50 öre per grön nyans. De lärde mig mycket den sommardagen, mellan vårt Forshaga och överhetens åkrar där pappa varit barn.
Bergen vid horisonten som vi såg hemifrån balkongen kallade vi De Blånande Bergen. Vi brukade grilla korv där, när vi hittat dit. På nära håll var de alltid gröna och snön knarrade. Sakta kröp Gustaf Fjaestad upp på min axel och höll föredrag om ljuset och om människans blick. Se det du ser, inte det du tror att du ser. Inget ser ut som vi tror, varje konstnär vet att det är skillnad på långt håll och nära.
Det är som med människor.
Lilla bilden: Gustaf Fjaestads målning Livsgåtan.
Stora bilden: samma målning, detalj.