När jag behöver tänka efter läser jag Språktidningen. Där hittar jag ofta några rader som sätter igång fantasin. Exempelvis berättelsen härom året om de sista två talarna av det utdöende mexikanska språket ayapaneco.
De var ovänner.
I senaste numret läser jag om en släkting som börjat jollra. Är människans närmaste släkting på väg att utveckla ett talspråk? undrar artikelförfattaren. ”Efter att ha studerat bonobon – som också kallas dvärgschimpans – anser forskare i psykologi att den nått fram till förstadiet till språk: pipiga läten som påminner om mänskligt joller.”
Inledningsvis kommunicerar både vi och bonobon mest med gester. Sedan börjar människan gradvis att tala. Nu tycker forskarna sig märka att bonobon har nått en brytpunkt på väg mot talet. Det betydelsebärande jollret.
För att förstå dessa pipiga läten måste mottagaren känna till sammanhanget. Dvärgschimpansen kan alltså mer än att bara producera läten kopplade till en känsla, skriver Språktidningen. Det är dessa sammanhangsberoende läten som intresserar forskarna. De tror det var så vi själva började tala. Jollra med mening.
Intressant. Evolutionen fortgår. Inte nog med att vår släkting har 99 procent av sina gener gemensamt med oss människor. Han tänker börja babbla.
Aldrig i tv:s naturfilmer
Nu undrar du bara en sak, jag förstår ju det. Varför får vi aldrig se bonobon i tv:s naturfilmer? Svaret är att tv:s filmuppköpare är för pryda. Eller så tror de att vi tittare är för pryda. Eller så vill de skydda oss mot en viss enformighet. Det handlar om sättet bonoboerna löser sina konflikter på. Alla sina konflikter.
De har bara en metod.
Med sex.
Det är ett väldigt konfliktlösande bland bonoboerna.
## Om du nu händelsevis associerar till Förenta Nationernas generalförsamling i New York, så lycka till.
## Jag tänker inte hjälpa dig tänka tanken färdig.
## Din sjuka jäkel.