Från Karin Broos utställning på Waldemarsudde.
Helg i november. Åker tåg genom ett vitt Mellansverige. Medresenärerna på andra sidan mittgången dricker sött medhavt te och talar ett språk jag inte förstår. Det känns bra. Varm tedoft slingrar sig fram genom ett tågsätt där ingen servering finns, för detta är ett regionaltåg. Hur skulle det se ut om ett sådant sätt sålde fika?
Närke ser krispigt ut, nyss ritade solen ett lilaorange streck vid östra horisonten.
Vem orkar läsa när resan är ett rullande mellanfolkligt årstidsprojekt? Arabiska, nu hör jag det. En särskild sorts L rullar genom luften, mellersta österns värmländska. De kommer att säga älg på ett vackert sätt.
Världen är en förvirrad men spännande plats. Så många öden i en fridfull tågkupé, framrusande mellan vitfrusna granar.
Större underverk än sädeskornet
Likafullt läser jag än en gång i Olof Lagercrantz tänkebok Om konsten att läsa och skriva. Sida efter sida glimrar än.
”Vad sker när vi läser? Ögat följer svarta bokstavstecken på det vita papperet från vänster till höger, åter och åter. Och varelser, natur eller tankar, som en annan tänkt, nyss eller för tusen år sen, stiger fram i vår inbillning. Det är ett underverk större än att ett sädeskorn ur faraonernas gravar förmåtts att gro. Och det sker var stund.”
I höjd med Hallsberg tar jag fram Fredrik Backmans roman Min mormor hälsar och säger förlåt. Den har väntat i olästa högen hemma länge. Efter tre sidor har jag skrattat högt i kupén fyra gånger. Alla ler och tittar på mig. Utom en. Henne älskar jag.
Vem orkar låta bli att läsa?
Vissa bokstäver bara längtar efter att få göra mig medskapande.
Melankoliska kvinnor på gränser
På kvällen vid Mariatorget förklarar Özz Nüjen och Måns Möller Sveriges historia så att minsta rasist skulle ha fattat den om de varit här. ”Så har det alltid varit” – har det aldrig varit.
Nästa dag gör konduktören på spårvagnen allt hon kan för att hitta billigaste priset åt oss ut till Waldemarsudde. Där glimrar vår resa för femte gången. Karin Broos utställning Still Life. Dessa fantastiska målningar, dessa melankoliska kvinnor, alltid på gränsen.
”Som modeller kan de markera unga mödrar, döttrar eller systrar. Alla vistas de på gränser – vid övergångar eller draperier, tågfönster, vatten, speglar eller dörröppningar. Karin Broos målar ögonblick då kvinnorna befinner sig mellan olika tillstånd, mellan fast och flytande, mellan dröm och verklighet.”
År 2015 är jag glad att jag inte måste resa men ändå måste.
# På tåget hem försöker jag lägga ut det här på Facebook:
# ”Vi hade andra källor än Facebook, avslöjar Säpo. (De säger det inte men en är med i SD, en samlar på foton av flygplanskondens och en har väldiga problem med en rymdvarelse som siktar på honom med strålkanon).”
# Då hakar värmen upp sig i kupén i högsta läget i två timmar. Facebook dör i fjorton minuter. Hårt liv.