Hur var det Wittgenstein skrev? Om det man inte kan tala, därom måste man tiga.
Jag tar bilder på mina medmänniskor mest hela tiden, både barn och vuxna. Ibland blir de vackra, någon gång roliga. Ändå lägger jag inte ut bilderna. Barnen har inte bett att få bli seriefigurer med namn och porträtt för evigt uthängda i cyberrymden. Inte de vuxna i min omgivning heller.
På samma sätt låter jag bli att publicera våra ledsenheter, de som drabbar även oss. Mina vänner är för viktiga för det. Livet är inte en klickjakt där flest gillningar vinner.
(Så tänker vi. Visa särskild hänsyn mot ovana intervjupersoner står det i journalistreglerna. Var försiktig med uttalanden från icke-offentliga personer. Detta är samma sak.
Du väljer förstås hur du vill göra, jag missionerar inte).
Nog ligger vi sömnlösa av oro ibland, tro inget annat. Oftare än du anar, misstänker jag. Vi tycker bara inte att vår privata oro alltid hör hemma i cyberspace.
Om det man inte vill hänga ut i rymden, därom måste man tiga.