Pensionärer pratar. Det är det vi gör. Ge oss bara chansen.
Du kanske kan tänka dig hur det är? Du gick hem från jobbet en sista gång och nu sitter du hemma och dricker kaffe och har det gôtt. Dag efter dag. Läser tidningen länge och sedan tar du fram papperstidningen och läser den. Läser tabeller i division 7, förmodligen fotboll, jo det står det. Östra Deje ligger risigt till, 1-11 i målskillnad.
Du har det bra. Men prata får du inte. Den kära vännen är på jobbet, bokcirkeln är slut och släktforskningen har inte börjat än.
Tandläkarn, hurra!
Jag blir så glad när de hör av sig. Folktandvården kallar. Jippie! Som patient tillämpar jag givetvis diskretion, tystnadsplikt och journalistisk etik. Men så mycket kan jag säga – SÄGA – som att hon inte får en syl i vädret och knappt hinner komma åt min tandsten i underkäken ens, första timmen. Ty jag har mycket att berätta.
– Vänta, berättade jag om när jag jobbade på sågen i Molkom och basen kom med papperet?
På eftermiddagen vandrar jag elljusspåret fram. Då möter jag en pensionär. Två stycken av oss ensamma i solen, det blir många ord. Sedan kommer det två daglediga till. Jag håller på att aldrig släppa hem dem.
På kvällen har jag Konsumkön.
Känns bekant. Jag är också ”pensionär” fast bara det här året, sen måste jag jobba igen. Men kul är det, att känna förändringen, den långsamma tidningsläsningen, behovet av att prata. Bra fångat och rätt. Jag har hittat massor av pensionärshåler att hänga i, golfbanan är en, skidstadion i Filipstad en annan.
Roligt att du tycker det är rätt fångat. För mig är humorn, om den finns här, svart. Det är rasande gôtt att vara ledig och kunna styra sin dag men det är samtidigt sorgligt att exempelvis sakna sina arbetskamrater, de kloka och goda som jag hade.
Mina favorittillhåll förutom familjen har blivit löpstigen, biblioteket, naturen och tangentbordet.