Falsk nostalgi för idyllsynta?

Bonad

Då slår det mig vad det är jag sysslar med. Svensk idyllrealism.

Bilden visar en pappersbonad jag fotograferade på toaletten på en av favoritkaffestugorna, den i Hamrane i Dalsland. Ser du gossen med skottkärran? Ser du ladugården i bakgrunden, det gulgröna gräset, den blå himlen, troskyldigheten?

Sovjetisk socialrealism förvrängde min kultursyn några år i ungdomen, innan jag förstod att människor var individer, inte statyer. Har jag på liknande sätt en överdriven syn på min egen barndom bland skrockande hönor, vårystra kor, kloka och renliga grisar och en och annan vemodig storspov på inflygning över ägorna östpå?

Kärrar

Sann bild men inte ändå
Först blir jag förälskad i bonaden. Sedan gör jag detaljförstoringen på pojken och blir ännu mer förtjust. Sådär var det, så vill jag minnas mig. Bilden är alldeles sann. Samtidigt ljuger den, för det finns skuggor. Det finns alltid skuggor.

Att vi inte hade bil.
Att vi inte hade tv.
Pengarna vi hade ont om.
Inga språkresor, inga restaurangbesök, inte veta hur du spelar en grammofonskiva.
Lantbruksnämnden, rationaliseringspolitiken, auktionen.
Den auktionen glömmer jag aldrig.

Fin bild. Sann bild.
Bara inte hela sanningen.