Fem veckor tar det. Först tror jag det är mykoplasma som får mig att hosta hela nätterna och på dagarna med ibland. Torrhosta de första veckorna men inte sedan. Till sist går jag till vårdcentralen där doktorn berättar att en sänka på 8 är bättre än bra, mykoplasma är det inte. Bronkit.
Luftrörskatarr läser jag på nätet. Kan hålla på i 3-4 veckor. Min är uthålligare och hindrar mig från att springa i fem veckor, även om besvären blir mindre efter hand. När jag provar rask promenad kommer hostan tillbaka.
Dret.
Jag som köpte ny gps-klocka i maj och bara låtit den flyga två gånger. Nu har jag glömt hur en sätter igång den. Visst gick det att se statistiken i mobilen, trådlöst?
Farten kvittar
Måndagen den 27 juni snör jag på mig skorna igen, efter att inte ha sprungit på 36 dagar. Kroppen har växt flera kilo under tiden, vad själen gjort törs jag inte tänka på.
Nu.
Nu ska det äntligen ske.
Jag är tydligt nervös. Ska vi behöva bryta efter första utförslöpan, klockan och jag? Farten kvittar och sträckan med, bara jag får springa.
Regnet hänger i luften när klockan, satelliterna och jag är överens. Sakta lufsar jag iväg nerför gångvägen. Årets skatungar är utflugna men ett gäng takläggare från trakten hamrar flitigt på taket intill. En meter långa steg räknar klockan, fast det vet jag inte än. En halv minut saktare än normalt per kilometer, det ser jag desto bättre.
Farten kvittar.
Det där är lögn. Farten kvittar aldrig.
Just i dag spelar den hur som helst mindre roll. Det är inte OS-finalen, det är första lilla sköra rundan efter ett långt sjukdomsuppehåll. Orkar jag detta? Kommer jag att falla ihop i fosterställning efter 874 meter? Ivrigt spottande decilitervis med mormorshosta?
Mer än själva löpningen
Simulant, skrattade en sjukdomskunnig i bekantskapskretsen när jag berättade om sänkan på 8. Sedan log hon kärt. Var och en som befunnit sig i närheten av en löpmotionär mer än en vecka vet att löpmotionärer förenas av en sak. Vi lyssnar på vår kropp.
Hela dagarna går vi omkring och lyssnar. På nätterna med, om det går. Den inlevelseförmågan förenar oss mer än själva löpningen. Den gör aldrig uppehåll.
De babblar ju så mycket också, våra kroppar.
Nu passerar jag 874 meter. Inte så mycket som tillstymmelsen till slemmig utsöndring. Grönfinken hälsar sitt envetna ”dry!”, en flock kajor far förbi på hemlig resa norrut och på tomterna intill växer käringtand, potatis och smultronschersmin. Näsan fylls av smultrondoft, det är allt. Inte en hosta så långt luftrören når.
Vackert ord, ”tillstymmelse”, tänker jag medan benen förvånat pinnar på förbi forna fritidshemmet. Länge sedan en stymmade till något nu.
Kan det vara tifis?
4 108 steg senare har jag sprungit runt nere på platten en stund och därefter tillbaka hem uppför backen. Sa jag att det var en provrunda för att se om jag fortfarande skulle stå på benen när jag stod på verandan igen? Klockan går för fort men det får vi ordna. I värsta fall får jag träna. Hur var det nu en ställde in pulsen?
Pulsen på klockan menar jag. Det kan inte vara rätt att hon varnar för 103 procent av min maxpuls när jag bara löper lätt konditionsjogg. Eller? Nu vaknar simulantgenen i mig igen. Kan det vara tifis?
103 procent. Finns det så många procent, hade jag det inom mig? Vad är klubbrekordet?