Sanningen står på folkets sida men jag hamnade på den andra.
Så kan det gå när en försöker skoja till det. Saken är den att vi var på Lanzarote, lavaön med det varma underredet. Där vandrade vi, tittade på folk, sprang, åkte buss, tittade på havet, badade i pool och Atlant, åt skrynklig potatis och gjorde allt möjligt annat sådant som folk gör på resor till lavaöar med golvvärme.
Nämnde jag den skrynkliga potatisen?
Sista dagen insåg den kära vännen att jag inte handlat. Jag hade inte köpt med mig något minne. Det beror på att gubben börjar bli gammal, numera betyder minnen blogginlägg, foton och ett och annat för en tid sparat minne uppe i skallen. Nya saker betyder det inte.
Nå, nåt ska du ha gubbe, tänkte den kära vännen och köpte mig en lustig pryttel som vi sett mest varenda dag på vår vandring längs södra strandpromenaden. En stôllibri som jag döpt den till, på grund av dess livliga beteende. Själv ville den helst lystra till sitt namn från hemprovinsen i Kina: Solar Flying Bird.
En enda dag
Sedan hände ingenting. Vi for hem, solbrännan bleknade och stollibrin låg ouppackad i sin låda.
En dag finner min vän den och tänker att hon ska glädja mig en gång till med solfångarfôggeln. Hon plockar upp den ur lådan, monterar den helt enligt instruktionen (please don’t press the wire), (please place it outdoors), (it can fly in the grass or above flowers). Solelementen vänder hon mot solen som skiner upp direkt.
Så vad ska en stackars stôllibri göra? Börja fara runt och fladdra som den värsta kolibri förstås. Den första på Grossbolstorp, vill jag tillägga. En hel dag får den fladdra över vår ena planteringslåda.
Den förvånade höken
På natten tar höken den. Eller möjligen räven, katten, ugglan eller skatan, vi vet inte. Spåren är mycket tydliga på en punkt, av utredningstekniska skäl kan vi inte avslöja hur: en människas verk är det inte.
Det rovdjuret måste ha blivit bra förvånat, när det glupskt svalde en konstgjord och söt liten kinesisk Solar Flying Bird från Lanzarote. Jag spanar av vår tomt en halv dag men ingen stollibri står att finna. Nog föder Gud höken, som Jan Myrdal brukar säga.
Nå, den kära vännen är en handlingskraftig vän och har jag fått en soldriven trädgårdsattraktion så har jag. Hon tar fram superlimmet och limmar dit en påskfjäder i stället. Gullfladdran är född! Glatt far den gule fladdraren runt i luftrymmet ovanför vår sallad och sprider lite juliglädje i samhällets bottenskikt. Det vill säga på vår altan.
Filmen lurar många
Numera betyder minnen foton, det nämnde jag väl i alla fall? Eller filmer, det går ju att göra rörliga stillbilder med kameran också, nu för tiden. Jag filmar vår glade fladdrare (utan att mekanismen syns) och lägger ut filmen på Instagram och Facebook tillsammans med texten: Gullfladdrorna har kommit.
Äntligen! skriver en vän. Det är snällt sagt. Andra är mer konfunderade, inser jag under dagens lopp. Sanningen står på folkets sida men jag har bedragit detta folk.
Förlåt! Det är inte ett unikt fjärilsfynd vi noterat på Grossbolstorp, sydvästra Svealand, Europa, Jordklotet, Universum. Det är en påskfjäder, en tunn vajer och en soldriven motor för 6 euro.
Men ändå.
Ho fladdrer.
Bevismaterial 1: Min unika gullfladdrefilm
I morgon: äventyret fortsätter.
Inte nog me dä, hon väsnas tydligen värre än en ”Tordyvel”!
Håller grannsämjan för decibelen?
Låt oss följa Svensson, dä kommer nog på bild!
Nej du, här har du en som har spelat så det hörts i trädgården en gång. 1985.
Gullfladdror är tysta som de fjäddrilar jag tror de är.