Hur kul ser du ut när du har sex?

Är det ett hälsoprojekt? Gör jag det för att bli frisk?

Egentligen inte. Hälsan är inte huvudskälet till att jag springer. Sanningen är så enkel som att jag trivs med det och har betraktat mig som en springare ända sedan tolvårsåldern. Då, någon gång, började jag träna löpning och om vintrarna skidåkning.

Lokalt var jag bra en del säsonger men när reviret utvidgades åkte jag ner i resultatlistorna. Det var inte så viktigt inser jag i dag. Löpningen handlar om ett behov för mig, och det behovet är inte att döende få mottaga lagerkransen ur en drottnings hand, eller hur det nu var tidningen Brand skrev 1912.

En del gillar att gå på loppis, fiska, virka, jaga eller spela boule. Jag gillar att sätta ena foten framför den andra i tillräckligt hög hastighet för att båda fötterna ibland ska lyfta från marken samtidigt.

Krångligare är det inte.

Träna den sortens distans
Det här är en blogg som bland annat handlar om detta löpande. Därför skriver jag om springning. Men jag missionerar inte. Virka du eller boulla, om det är vad som gör dig glad inuti. Jag springer.

Framför allt vill jag uppmana vissa löparvänner (och löpmotståndare) till distansering, och då menar jag inte att vi vänner ska öka träningsdosen. Jag menar som ultralöparen Rune Larsson en gång uttryckte det:

– En måste ha lika mycket distans till det en håller på med som distansen är som en springer.

I hans fall blir det en väldig distansering. Klokt.

Trädpiplärkan och lingonrisknastret
Visst, jag får naturupplevelser på köpet, året om. Särskilt eftersom jag vägrar springa med mänskomusik i öronen. Min musik står trädpiplärkan, morkullan, snöfraset, asfalttrippet, lingonrisknastret och grönfinken för.

Visst, jag mår för det mesta bättre, även kroppsligt. Jag tror åtminstone det, även om varje löpmotionär vet att joggningen är en medicinsk paradox. Du mår bättre och sämre. Själv har jag varit skadad i tånagel, tå, ledband i fot, häl, vad, benhinna, knä, lår, ljumske, skinka, revben, rygg, hand, arm, finger, axel, ansikte, ja det är väl det jag kommer på i all hast.

Visst, jag har träffat trevligt folk, satt underliga pers, sprungit alla gator i kommunen och fort lärt känna främmande orter jag besökt.

Ändå är det inte därför, inte i första hand. Det är för att jag trivs med det. Precis nu händer det igen: det börjar vattnas i munnen när jag tänker på löpning.

Tänk på den övningen du
Bry dig aldrig om hur en löpare ser ut utanpå när han springer. Det där skämtet av Joan Rivers var bara roligt de första tre gångerna.

”Om jag någonsin ser en leende joggare ska jag tänka på saken.”

Jag brukar be folk gå hem och titta hur de själva ser ut utanpå när de har sex, själva sluttampen på akten. Ginge vi efter det skulle ingen människa någonsin ha sex mer och mänskligheten skulle sitta i sin soffa framför tv:n och dö ut.

Fast det är klart. Är citatet viktigt för dig ska du köpa t-tröjan, det missunnar jag dig inte. Morkullan hälsar.

Den riskfyllda hälsokulturen
Här i huset har vi några tidskrifter som gör våra dagar livfullare och tankar spänstigare. En av dessa favoriter är Vi-tidningen. Sommarens temanummer, det årliga, handlar om hälsa. En av artiklarna är skriven av Karin Johannisson. Hon är författare och professor i idé- och lärdomshistoria med medicinhistoria som specialitet. Här är några intressanta stycken ur den:

”I en konkurrensbaserad ekonomi är individen själv ansvarig för att identifiera och gestalta de livsprojekt som gör att hon inte utestängs från samhällets gemenskaper. I den planen är hälsa ett grundkapital. Det handlar inte bara om att slippa sjukdom och lidande. Hälsa har blivit en projektionsyta för drömmar om framgång, lycka och njutning, och samtidigt ett redskap för att förverkliga dessa drömmar.

Men också detta är riskfyllt. En första risk är att blicken fastnar i yta. Individen drivs till ständig jakt på bekräftelse. I stället för att ta de stora utmaningarna som politiskt engagemang och humanitär solidaritet prioriterar hon de små och individuella, eller backar in i en självbild som evigt utsatt och sårbar.

En andra risk är att en blind hälsokultur kamouflerar en människosyn som innebär att individen ska slimmas och hälsoformas för att anpassas till en arbetsmarknad som egentligen bör anpassa sig till henne. I en global tillväxtekonomi blir hälsa – eller ohälsa – ett mått på förmåga att leverera egenskaper som effektivitet och flexibilitet och att tränga bort andra som stress, osäkerhet och oro.

Och nu som tidigare finns samma bortträngning av hälsokravets relation till kön, klass och utanförskap. Människor binds till preferenser och livsstilar som pekar ut särskilda riskgrupper: rökare, överviktiga, arbetslösa, nyanlända, ensamma. Varför, kan man provokativt fråga, skulle den som saknar delaktighet och inflytande avstå från stundens hälsofarliga njutningar? Hur ska den som är slukad av monotona arbetsuppgifter, eller står utanför arbetsmarknaden, få tillgång till evig kraft och hälsa?”

Kloka ord av Karin Johannisson. Jag tror att hon har rätt.

*

Därför handlar den här bloggen också om skrivande, skratt och solidaritet. Löpning är inte allt. Min löpning är inte till för ytan. Det är ju när jag springer som jag ibland tänker som djupast.

En måste ha lika mycket distans till det en håller på med som distansen är som en springer.

Nu vattnas det igen.

Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root