När det drar i luffartarmen

Besökande

I månaden maj brukar det börja dra i luffartarmen.

Jobbade jag på tidning så övertalade jag närmsta chef att komma på idén att skicka ut mig på resereportage. Var jag frilans satt jag med bilrutorna nervevade i en glänta och skrev, medan citronfjärilar fladdrade i solen och tallstigar doftade.

Jag paddlade på Bunnsjöarna i Småland, vandrade från Nässjö till trakterna av Hok, sprang från Långflon till Stora torget i Karlstad, cyklade från Bastuknappen till Värmlandsnäs och vidare med båt ut till Lurö, åkte flotte på Klarälven, vandrade i fjällen vid den älvens källor, bodde på brandstation i Brooklyn, åkte med sjöräddningen i Hanöbukten, höll på att sätta mig på en sotarstol i Skövde, pratade med Palme i Ådalen och cyklade från en strand nära Norge väster om Lennartsfors och hem till Forshaga, där däcket small.

Researtiklarna blev läsbara ibland och sämre ibland, bäst var alltid resan. Vad är det för gen jag har fått? Mina förfäder i modern tid har ju knappt rört sig utanför sina härader, många av dem.

Anteckning till mig själv: stämmer detta verkligen? Kolla igen. Alla är väl inte som Nils Eriksson, Erik Nilsson, Nils Eriksson och Erik Nilsson som sällan flyttade sig mer än en timmes vandring från Trossnäs i Värmland?

Kanske de ville men inte kunde. Nå, jag har alltid mormors svedjefinnar. Vilket resereportage de hade kunnat göra. Karelen – Savolax – Ålands hav – svenska ostkusten – Tyngsjö finnmarker – och till slut tåget till Karlstad fredsförhandlingsåret 1905.

Titta nya utsikter
Nu är det redan juli och luffartarmen drar igen. Själva reportagen var bara en ursäkt. Jag vill fika nya fik, titta nya utsikter, bada nya vikar. Höra dialekter som inte låter som från Drottninggatan.

Är det luft i cykeldäcken?
Jag vill köra tempopass med nyfikenheten.

Mot horisonten!
Mot Deje åtminstone.