Vi hade varit på vernissage om jag minns rätt. Var det inte makarna Broos som ställde ut, kanske Lars Lerin också? Var det inte i Gamla badhuset i Karlstad, innan det fina huset blev bostäder?
Jag hade läst en kort dikt om den färska Palmeutredningen. Den handlade om hur allt som sas i polisförhören genast hamnade i tidningen Expressen. Särskilt förhöret med Lisbeth Palme.
Det var första gången jag läste en dikt som bara fanns i en muntlig version, den var ännu inte nerskriven. Hur vågade jag, med min scenskräck och mitt närminne?
Jag minns inte att den gjorde något större intryck. Varför skulle den ha gjort det? Det var min pseudonym Viktor Root som skrivit den, kommer jag ihåg. Han skriver gärna på dialekt, eftersom han har upptäckt att värmländskan är som gjord för satir. Vårt tungomål får allt att låta så snällt. Först.
Sanningen om förhöret med Lisbeth Palme
– dikt av Viktor Root
Dä står ille te mä världen
Förr varrä polisera
som köpte sej en Expressen.
(Det står illa till med världen
Förr var det poliserna
som köpte sig en Expressen.)
På den tiden trodde jag fortfarande på en kommande, stormande författarkarriär med regelbundna romaner och bred läsekrets. Hela tiden valde jag fasta jobb, åtminstone på deltid, för filmjölkens skull, men drömmen, drömmen. Så fort vi var lediga stretade vi på, Viktor Root och jag. Då och då kom en beställning på någon intressant skrivarkurs att hålla eller skrift att skriva, inte minst åt facket. Det gillade jag.
Inte kvinnornas EU
Hem från vernissagen i Karlstad fick jag lift med Gun-Britt Karlsson, ena halvan av förläggarparet bakom Heidruns förlag och bokcafé. Jag kände hennes livskamrat Bengt Berg men hade inte träffat Gun-Britt många gånger.
Där, i bilen hem till Forshaga, blev jag motståndare till svenskt EU-medlemskap. När jag klev av vid det som skulle bli busshållplatsen Sisu-gården var saken klar. Allt av feministiska skäl, fast jag inte tänkte på den termen då. Gun-Britt hade pratat med inlevelse om kvinnornas usla ställning inom unionen.
Hon hade rätt. Hon hade rätt om vad den Europeiska unionen var för projekt, över huvud taget.
Flinande folkförakt
Jag tänker ofta på den resan, när jag ser den senaste tidens reaktioner på hur britterna röstade i sin folkomröstning. Med flinande förakt uttalar sig facebookvän efter facebookvän, skribent efter skribent om resultatet, dvs Brexit. Som om de var sårade i sin självkänsla. Hånet studsar tillbaka mot dem själva, men det märker de inte.
I en helt annan debatt, om de fartblinda planerna på en storregion med Värmland, Halland och Västra Götaland, förklarar en tung s-politiker här på trakten att regionfrågan är för komplicerad för vanligt folk att rösta om.
Som om vi inte röstade om mer komplicerade frågor vid varje kommun-, landstings- och riksdagsval?
Omedvetna odemokrater
Odemokraterna formerar sig. De ser sig förstås inte som det. Likafullt är det vad de är, när de fnyser åt det brittiska nejet. Eller när de inte tror att mina grannar och jag är kloka nog att räkna ut huruvida Långflon och Laholm hör hemma i samma lilla fina tajta län.
Demokrati har med närhet att göra, fast det förstår inte odemokrater.
Det har varit så mycket hån, så mycket folkförakt. Desto mindre av respekt och eftertänksam analys. Varför ville britterna gå ur den fina föreningen om den var så fin? Varför har unionen aldrig fått något brett folkligt stöd i medlemsländerna?
Jag har inte följt den brittiska folkomröstningskampanjen närmare. Så mycket ser jag dock, som att alla på nej-sidan inte är mina vänner. Främlingsfientlighet och inskränkt nationalism får du mig aldrig med på. Det hindrar inte att jag tror att det brittiska nejet på sikt är bra för Europa. Vi är fler som borde fundera över hur Europa ska organisera sig i framtiden.
Folkligt svar på överstatligheten
Jag tycker Daniel Strand har en poäng, när han formulerar sin syn. Vänstern behöver en ny vision. Det är på Aftonbladets kultursida jag hittar hans artikel, som jag skriver ut och lägger på nattduksbordet. Sedan dess har jag läst den flera gånger och håller mer och mer med karln.
”Den svenska vänstern står handfallen inför Brexit. Det som borde betraktas som ett folkligt svar på årtionden av påtvingad överstatlighet bemöts nu med skräckslagna reaktioner. Tvärsöver det radikala spektrumet förkastar den svenska vänstern det brittiska folkets beslut.”
Vad som förenar alla dessa vänsterkommentarer, skriver Strand, är en stark oro över nationalismens frammarsch i Europa. Den oron är begriplig och befogad, med tanke på hur Brexitkampanjen såg ut, konstaterar han. Men:
”Nationalisternas och högerpopulisternas framgångsrika kanalisering av det folkliga missnöjet med Europasamarbetet gör inte EU till ett mer önskvärt eller progressivt projekt. Den svenska vänstern, som i årtionden stått för en seriös och trovärdig kritik av EU, har ingen anledning att plötsligt ta på sig ansvaret att försvara eliternas och storföretagens samarbete.”
Sämre arbetsrätt, mindre fackligt inflytande
EU är en överstatlig koloss som inrättades för att utvidga den fria marknaden, skriver han. Dess institutioner arbetar för att inskränka arbetsrätten, underminera fackligt inflytande och tvinga på medlemsländerna drakoniska åtstramningsprogram. Varför skulle den unionen vara en kraft för att skapa ekonomisk rättvisa?
”Hur skulle EU, vars enda demokratiska alibi är ett parlament som uppstod trettio år efter att samarbetet påbörjades, och vars beslutsprocesser omgärdas av sekretessbeläggningar och en skranglig offentlighetsprincip, befrämja det medborgerliga deltagandet?
Hur kan EU, där den ’fria rörlighetens’ yttre gränser inte bara flankeras av rakbladsförsedda murar, utan också förkroppsligas av de 20 000 flyktingar som beräknas ha dött i Medelhavet de senaste tjugo åren, lägga grund för internationell solidaritet?
Och vad har EU-kommissionen gjort för att förhindra Orbáns och Kaszynskis systematiska avdemokratisering av Ungern och Polen?
Kort sagt: på vilket sätt är EU en institution som främjar vänsterns intressen?
Som ett resultat av vänsterns tynande EU-motstånd – en reträtt som återspeglar dess allmänna oförmåga att formulera ett alternativ till den globaliserade senkapitalismen – har vänstern i allt högre utsträckning tappat kontakten med den folkliga opinionen. Oavsett vad Brexit ’egentligen’ handlade om står en sak klar, nämligen att britternas utträde ger uttryck för ett djupt rotat motstånd mot EU.”
Det motståndet går som en röd tråd genom Europeiska unionens historia, från norrmännens nej på 1970-talet, via massiva gatuprotester på 2000-talet till grekernas nej förra sommaren och nu Brexit.
Ska vi ignorera motståndet?
Den svenska vänstern kan välja att ignorera detta motstånd, skriver Daniel Strand, och i stället stämma in i etablissemangets fördömanden av det brittiska folkets beslut. Eller så kan man släppa sargen och formulera en egen vision av sitt Europa. Ett Europa byggt på demokratiskt deltagande, genuin internationalism och ekonomisk jämlikhet.
”Ett Europa där allmänintresset sätts före marknadens intresse, och där människor utifrån välkomnas i stället för att avhysas.”
Lösningen är inte att klamra sig fast vid korrupta elitinstitutioner. Lösningen är att kämpa för att skapa någonting bättre, tycker Daniel Strand.
Vilken människosynen vill vi ha?
För mig handlar det som vanligt om vilken människosyn vi väljer. Har britterna röstat nej så har de, det förtjänar inget förakt. Har Europas eliter skapat en union för storföretag och marknad men inte för kontinentens folk, då förtjänar den inte vårt stöd.
Ska det vara så svårt att skapa en egen vision utifrån folkets, både kvinnornas och männens, intressen? Demokrati är inte besvärligt, inte rättvisa, jämlikhet och jämställdhet heller.
Nu har han skrivit en dikt igen, min vän Viktor.
Sanningen om Europas herrar
– dikt av Viktor Root
Dä står ille te mä världen
Förr bekämpa vänstern eliten
Nu kvaler di te elitserien själve
När nôrskera rösta nej
då jubla di
Nu håner di varenda engelsman
långt in på fotbôllsplan
Å vill ta ifrå dôm rösträtten
om di ä fattige
Särskilt om di ä fattige.
(Det står illa till med världen
Förr bekämpade vänstern eliten
Nu kvalar de till elitserien själva
När norrmännen röstade nej
då jublade de
Nu hånar de varenda engelsman
långt in på fotbollsplanen
Och vill ta ifrån dem rösträtten
om de är fattiga
Särskilt om de är fattiga.)
Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
37 % för utträde, 35% för att stanna, 27% stannade hemma. Vad tyckte engelsmännen om utträde eller ej från EU är frågan. Det är mitt motstånd mot folkomröstningar.
Nu vet jag att du inte menar så, men den argumenteringen kan användas mot i stort sett varje demokratiskt val i varje förening, kommun eller land.
Är mötet rätt utlyst. Har alla fått chansen att veta vilken fråga det ska beslutas i. Har båda sidor fått säga sitt innan beslut. Har voteringen gått korrekt till. Ja, då är det ett demokratiskt beslut enligt mitt sätt att se på saken och förtjänar inte att förhånas. Vad vi än tycker om resultatet.
Själv har jag inte vunnit många folkomröstningar. Den första jag deltog i var på gamla Färjestadsskolans skolgård 1958, om huruvida Tommy eller Elvis var bäst.
Jag förlorade då också.