Pensionärslivet har sina vedermödor. Nu ska jag berätta den korkade historien om när jag dök på ett köksgolv i Karlstad och vad det fått för följder.
Allt började med att jag skaffade en färsk gps-klocka. Till allt elände hade den optisk pulsmätning. Jag behövde alltså inget band runt bröstet för att se min puls. Den mäter hon på handleden. Redan på första rundan varnade hon. Svensson, du springer över din maxpuls.
Så vitt jag begriper går inte det, men det brydde sig inte färska klockan om. Hon var automatiskt inställd och enligt fabriksinställningen gick mitt hjärta fortare än det kunde. Fabriksinställningar är inte så kloka, alla gånger.
Hur mäta maxpulsen?
Jag gjorde som jag brukar. Forskade. I vårt moderna Sverige betyder det att googla. Efter många om och men fick jag fram hur en pigg 65-åring i sina bästa år kan göra för att mäta sin maxpuls. Jag måste ju ställa in klockan rätt, så hon slipper varna hela tiden.
Vi gör historien kort. Jag värmde upp, gjorde ett stegringslopp och avslutade med en REJÄL rusch uppför backen hem. 168 i puls, inte 155 som klockan satt gränsen vid. Tjohoo!
Mitt livs dyk
Dagen därpå hälsade jag på i Karlstad hos en vän. En trevlig person som inte är alltför aktiv i sociala medier. Just då pågick fotbolls-EM, som jag tittat så förtvivlat på. Dessutom cirkulerade en pigg och talande film på Facebook. Filmen visar en kvinnlig fotbollsspelare som blöder i ansiktet, spottar ut blodet och fortsätter spela. Då klipper det över till herr Ronaldo som får en försiktig smekning i ansiktet av en motspelare och genast kastar sig, skrikande och sprattlande mot gräset.
Min vän hade inte sett den. Då illustrerade jag den själv.
Det är bara det att köksgolv i Karlstad sällan består av gräs. Eftersom min vän är teaterkunnig gjorde jag mitt bästa, både när jag spelade fotbollstjejen och när jag dök mot golvet i bästa Ronaldo-stil. En vill ju vara tydlig.
Där kunde historien ha slutat. Min vän blev förskräckt först men sedan berömde hon min skådespelarinsats.
Länk: Filmen jag härmade
Kollar mina inre organ
En dag senare har jag rejält ont i veka livet på höger sida. Vårdcentral, koll av inre organ, så småningom även lungröntgen. Inget anmärkningsvärt på något av de dyra prov jag utsätter svensk sjukvård för. Den som det är så bra att den finns.
Jag tror ju genast det värsta. Inte kan det bero på att jag… så långt tänker jag inte.
Nu har jag nyss kommit hem från besöket hos en mycket professionell sjukgymnast på vår trevliga vårdcentral. Fysioterapeut L får mig att inse vad som hände, möjligen när jag maxruschade, möjligen när jag kastade mig på stenhårt golv i Karlstad. Möjligen förstärkte det ena det andra.
En muskelsträckning. Den känns fortfarande efter drygt en månad men är klart på bättringsvägen. Kanske lär jag mig någon gång att uppträda som en värdig 65-åring. Jag vet en som tvivlar. Två förresten. Under tiden stretchar jag högersidan försiktigt och undviker intervaller ett tag till.
Jädra Ronaldo.
Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root