Farbror Bengt, ur filmen.
Det är lärorikt att umgås med små människor, sådana som fortfarande ser sopbilen som ett stort äventyr. När tappade jag den entusiasmen? Nå, jag fick den tillbaka nyss. Tack för det, sophämtardiggare.
Det ÄR ett äventyr att se hur de tömmer tunnorna. Kul bil har de också och vinkar gärna till små tvååringar som trycker näsan mot rutan. I alla fall den tvååringen och rutan jag tänker på.
Här nedan är länk till en sådan välfärdsarbetare. De små jag tänker på känner varm kärlek till sina sopåkare. Hoppas killarna vi tittar på förstår vilka goda ambassadörer de är för svensk arbetarklass, för sin yrkesstolthet och för sin sopbil.
Jag tror de förstår. Det syns på dem. Nu vinkar de och åker vidare. Hej då sopbilen!
Länken var det. Klicka och titta på filmen om du har det minsta barnasinne kvar eller bara gillar två som tycker om sitt jobb. Tre förresten. Jag menar farbror Bengt som kör sopbilen men också den som skrivit berättartexten och karl’n som läser den.
Genial text tycker jag.
Hoppas min forna arbetsgivare gör en likadan film om sina vardagshjältar vid ratten, när nu inte jag gjorde någon. Den är bara så bra, från sin realistiska början till det inlevelsefulla slutet. Vi tröttnar aldrig på filmen, tvååringen och jag.
Kolla nu.