Varför är jag så bekymrad över våra nya grannar?

Saker jag funderar på en vanlig måndag i september.

Kolbottnen
Varför klappar mitt hjärta extra för kolbottnen som kontrollpunkt vid orientering? Solidaritet med de som gick före oss och kolade träkol till Bergslagens järnindustri; till gruva, masugn och hammare? Den historiskt intresserade i mig som funderar över hur mycket det kan ha kolats under kriget, till gengasbilarna? Detta att en kolbotten var så vanlig som kontroll när jag började orientera?

Vet inte hur många gånger jag rotat i marken när en yta i skogen verkat platt och ibland haft diken omkring. Jag brukar hitta träkol några centimeter ner.

Funderar på saken. Vet bara att kolbottnen sätter igång känslor som drar mot förfäder. De som slet med sin framtidstro.

Vildgrisarna
Varför är jag så bekymrad över att vi fått vildsvin 500 meter hemifrån? Skamkänslor för att jag en gång i tiden drev med de som ville ha bort vargen? Skamkänslor för att jag inte brydde mig mer om jägare som fått sin livskvalitet påverkad, när de inte längre törs jaga med lösdrivande hund i våra vargrevir? Det som vi har så många.

Funderar på saken. Vet bara att nu har jag fått min egen livskvalitet påverkad, när det finns en teoretisk risk att jag stöter på en svart ilsken vildsvinssugga som inte tycker att jag har i hennes snår att göra när hon försöker sova eller skaffa mat. Jag vet att de inte ger sig på folk, de försöker undvika människan. Fast vad händer i värsta fall?

Är det inte precis som med vargen? Inte rör ulven oss. Men tänk om just den vargen är inavlat galen eller bara inte läst samma naturkunskapsbok som vår skola använder?

Asch, dumheter.

Älgflugorna
Funderar över dessa bedrövliga fästingar och älgflugor. Inte träffade vi dem förr. Är det rätt åt mig, detta? Nej, så tänker jag ju inte, livet är inte en balans. Inte så. Det är inte synd om mig.

Skogen är fattigmans tröja. Hon är hem också för varg, vildgris och enerverande insekter. Vem är jag att hävda att vi människor har rätt att…

Funderar.

Amor vincit omnia
I dag blir en fin dag. Ska till skogen och hämta in sista kontrollställningen som jag inte orkade bära i går, när vi hade haft distriktsmästerskap i stafett. Det blev en kvar. Nummer 115.

Vi har sett märken i marken efter vildgrisarna lite varstans, i juni hade de avverkat ett av mina bästa kantarellställen. De rotar upp större ytor än något rådjur. Äter vildsvin svamp? Nyss berättade en vän att han sett spår efter dem innanför vårt elljusspår. Innanför? Så nära? Vid Åsmyren nära älven i kanten av vår tätort har andra sett dem trava och en medmänniska vi känner har stött på dem flera gånger i andra utkanten när hon gått med hunden.

Kärleken övervinner allt, amor vincit omnia, skrev de kloke förr. Naturkärleken också? Jo, jag tror det, denna nyss påbörjade måndag i september.

Men ändå.
Allt ändrer di på.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root