Jag lever mitt liv glupskt. Skulle det springas i Värmland sprang jag hela vägen från Långflon till Stora torget. Skulle det jobbas på tidning i länet jobbade jag på alla. Klämde in lokalradion och lokala TV4 med, som frilans, när jag ändå var igång. Skulle det löpas gatlopp i min kommuns tätorter sprang jag varenda gata, noga bokfört på karta. Det var då jag i förbigående uppfann träningstermen gatuplock. En annan höst gick jag till fots hem från jobbet, 21 kilometer, i vit skjorta och attachéportfölj, den eftermiddagen jag blev förbannad på bussbolaget.
Snabbast tom tallrik, där har du mig. Fort gjort, fort vidare i tanken. Breda drag med penseln.
Glôpen heter det på mitt modersmål. ”Glupsk, stor i maten, girig” förklarar dialektordboken ordet. Sådana som jag äter inte, vi ”smäller i ôss”. Glupskheten låter värre på dialekt (fast girig är jag inte).
När upplevelsen kommer
… och ändå. Då och då kommer upplevelsen som gör även mig till eftertänksam konnässör.
• Trädpiplärkans sångflykt, första gången hon hörs igen.
• Stjärtmesarnas snabba genomresa vid hampfröautomaten.
• Keith Richards gitarr i låten Dust My Broom tillsammans med gruppen Faces.
• Några känsligt förtätade diktrader av min facebookvän Sam Carlqvist.
• Det blå ljuset en kvillrande kväll i mars. Första tussilagon, tofsvipan och sånglärkan.
Kanske krävs det en vardagsglupskhet för att verkligen uppskatta vackerheten i det lilla, när den dyker upp och vill fara fort förbi?
Mitt i brådskan stannar tiden till.
Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman | Kôppra