”Högvatten, Norgegräns och Graf III är några ledtrådar inför nästa veckas utvandring. Det går någon och svär bland gråalarna.”
Så skriver jag. Högvattnet räknar han ut direkt, Vandraren. Det är vattentornet. Graf III klarar han inte.
Inte jag heller, visar det sig. Dret också.
Vi vandrar en förmiddag i veckan, det brukar bli tre timmar med fikarasten, och vi går så att vi får rejäl puls och svettas. ”Gryningspatrullen”, skriver jag i almanackan efteråt. ”11 km”. Till ritualen hör att den för dagen ansvarige ska skicka kamraten en gåtfull beskrivning i förväg.
Även denna vecka är det dags. 07.30 på klockan, några grader kallt, ishalka på elljusspåret när vi halkar uppför backen mot vattentornet. Därifrån skogsstigen neråt och över nya hygget och nerför branta backen mot södra infarten och gångbanan intill älven. I ryggsäckarna smörgås, varm dryck och clementiner. Efter älven en mindre hackspett i en torr björk.
Gåtornas lösning
Norgegräns? Mmm, förr trodde folk att Dyvelstenen, traktens egen bautasten, var gränssten mot Norge.
Var går det ”någon och svär bland gråalarna”? Svar: vid Löved. Löv som på al snart, ed som i svordom. Löv-ed. Herrgården med den uråldriga historien och prunkande växligheten heter så.
Allt det där är vardagsmat. Värre gåtor har vi hört. Vi fikar vid rastplatsen bredvid stigen intill fågelsjön Norra Hyn och ser tranor och svanor cirkulera över myrmarkerna. Efteråt hittar jag årets första tussilago på stigen, alltid en lycklig stund.
Den mindre kända tredje graven
– Nu får du hitta sista biten själv, säger jag till Vandraren och ger honom ett flygfoto med Graf III inritad. Han är synnerligen kartvan och nu ser han att det inte är någon båt vi ska till. Det är ett fornminne, okänt för honom och okänt för mig med till för några dagar sedan.
Jag har hittat en anteckning om en tredje forngrav på bergen en kilometer norr om Löved. De två Ätterösera känner vi redan. Bronsåldersgravarna där vi hörde en bronslur den gången jag höll miniföredrag om platsen, medan vi åt våra ostsmörgåsar. Det lät så bortifrån Ekenäs. Tre gånger. Vi undrar fortfarande vad det var. Kamraten var mycket imponerad över min tajming.
Brons. Gjort av koppar från Spanien och tenn från England. Eller var det tvärtom? Isolerade var de inte, förfäderna.
Den tredje graven fann jag på en karta på nätet och skrev ut. Nu ska vi bara hitta den i terränglådan också.
Klättrar och letar
Vi klättrar uppför branten strax norr om herrgården, ser hur vildsvinen har rotat i mossan i skogen uppe på platten, hoppar över ett rejält dike och följer stigen norrut. Passerar ett mindre hygge mellan Nordängen och Ätterösera och tittar på flygbilden jag skrev ut. Där är stensättningen markerad strax norr om hygget. Jag har ingen bättre karta med den inritad. Vi jämför med orienteringskartan och försöker lokalisera graven.
Det vet en väl att forngravar brukar ligga högt, med utsikt? Alltså klättrar och letar vi efter en samling stenar en bit upp i branten. Den ska vara rund, tre meter i diameter och 20-30 centimeter hög, skriver Riksantikvarieämbetet på utskriften jag delat ut.
”Övermossad fyllning av 0.2-0.5 m st stenar varav en del skarpkantade. Upplagd på berg i dagen. Något utrasad i kanterna. Beväxt med tre tallar, mossa och ljung.”
Det är snart 30 år sedan ämbetet var här och tittade. Tallarna kan förstås vara fällda.
Hittar den inte
Det skulle ha blivit en triumf för mig som vandringsrundepåhittare. Tredje graven, än en gång skulle vi ha hört bronslurar och sett lurviga förfäder steka älg vid en munter lägereld. Men icke. Vi hittar den inte. Två kartnördar som vi, detta är ju bedrövligt.
Vi får gå hem, jag med svansen mellan benen.
Dret också. Detta går min ära förnär.
Dagen därpå har jag läst på om kartkoordinater och beväpnat mig med gps-klocka runt armen och Skogsstyrelsens webbapp i mobilen. Det får bli en löprunda. När jag närmar mig norra kanten på hygget klickar jag fram webbappen och följer den röda punkten som är jag, tills han når precis mitt i stensättningen, där den är utmärkt på webbkartan.
Vilken prima mänsklig pokémon en ändå är.
Då kommer tvivlet
Jaha. En grop precis bredvid stigen, nedanför berget. Men resten stämmer, tallar finnes, ljung och mossa likaså. Skymtar det inte lite sten under mossan jag står på?
Jag fotograferar och trivs. En börjar bli historiker, arkeolog nästan faktiskt. Mitt i symbolen för fornminnet lyser min röda dutt.
Sedan kommer tvivlet. Inte farao är det där en bronsåldersgrav. Det vet väl alla att gps-klockor inte visar rätt på metern.
Riksantikvarieämbetet har noga angett vilka kartkoordinater som gäller. Nu ser jag att min mobil indikerar koordinater enligt ett av systemen de nämner. Inte många siffror rätt där, inte. Har de råkat sätta ut felaktiga koordinater? Har de räknat fel när de skulle förvandla siffrorna till min mobils system?
Äntligen!
Mer och mer skeptisk börjar jag kuta runt i sluttningen norr om stigen, där vi letat förr. Nej, ingen rund sättning.
Då kliver jag till sist upp på en liten ås söder om stigen. Där, vid två nerfallna tallar finner jag den. En rund samling kantiga stenar, rejält överväxta av mossa. Koordinaterna i mobilen stämmer inte men placeringen på åsen känns rätt. Här har hon fått en bra viloplats med fin utsikt mot sol och skog.
När jag kommer hem läser jag hela den utskrivna texten. En ska läsa hela. Titta, där står det ju i svart på vitt, precis som det såg ut. Stensättningen ska ligga nio meter sydsydväst om en stig som går i östsydöstlig-västnordvästlig riktning, står det. Varför letade vi norr om stigen?
”Bergsavsats (Ö-V) på SV-sluttning av bergsrygg. Skogsmark (barrskog med inslag av lövskog) intill igenväxande kalhygge.”
Undrar vad hon heter som ligger där?
Åsa?
Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman | Kôppra