Vi är 589 stycken som längtar

1.
Låt mig börja från början. Jag är några år gammal och leker hela dagarna med Bobby hos farmor och farfar. Hunden är stor och snäll och vit med svarta prickar och jag ligger bredvid på köksgolvet och kramas och Bobby förstår att jag är valp. ”Man får tåla att valpen är lite hårdhänt ibland, han förstår inte bättre”.

Sedan blir jag sex år. Det är fortfarande vid Almar, norr om Karlstad, nu är vi i vår trädgård på östra sidan vägen, mitt emot där de startar Butiken på landet långt senare. Det kommer några bekanta gående, jag blir glad att se dem och rusar fram. Glädjestrålande. Då biter deras tax mig. Hon ska ha valpar och är särskilt på sin vakt då, säger de vuxna efteråt. Med ett raskt och hårt bett kring mitt högra smalben gör hon mig hundrädd för livet.

– Du skulle inte ha sprungit mot henne.
– Det var ju inte henne jag sprang emot.

I dag kan du skicka ut oss, en grupp joggare, och släppa en hund lös. Vissa hundägare tycker om att göra det. Då slår det aldrig fel: om vi så är tio, femton stycken som kommer löpande, nog är det mig hunden blir intresserad av. Biten har jag aldrig blivit mer, men jag har fått byta löpväg många gånger för lösa hundar. I höstas hände det varje gång, en lång period. Värsta skräcken var schäfern som satte käftarna runt benet borta vid Haget för många år sedan. Biter du till nu… tänkte jag, men då fick hans välmenande matte honom till sist att släppa.

Ett uttryck är vi motionslöpare särskilt trötta på:
– Han är så snäll så…

Det är han säkert. Men du är inte snäll som släpper honom lös bland barn och löpare.

2.
Nu kommer andra versen. Jag är nämligen djurvän. Det finns till och med hundar jag blivit vän med, när de lärt mig kasta boll och fått mig att slappna av. Jag luktar väl mindre adrenalin och hot då, antar jag.

När jag växer upp har vi bondgård, en liten en, borta i östra Nyed, och pappa har namn på nästan varenda individ i ladugård, stall, hönshus och kaninburar. (Nåja, inte hönsen kanske). Själv minns jag barndomens somrar som ett enda sittande på trappen i Ängebäckstorp, med en katt i knäet. Sitter jag stilla länge nog så går det att lära den att sova på rygg. Det blir min och kattens specialitet. Jag tror vi är lika stolta, båda.

Naturligtvis blir de familjemedlemmar med namn och egen personlighet.

När vi får eget hushåll med soffa, färgteve, barn och räkningar, den kära vännen och jag – då kommer det snart katt i huset också. Utekatter i ett villaområde, pinsamt nog. Även de blir familjemedlemmar.

Härom året får vi ta bort den sista katten. Då händer det som brukar hända. Sorg i hjärtat. Saknad. Men också sorghallucinationer. Mer än en gång hör jag hennes trippande steg i trappan upp till andra våningen, där jag sitter framför teven. Strax därpå känner jag henne krypa ner i mitt knä och börja spinna.

Fast hon har varit död i veckor.

3.
Tredje delen av den här krönikan handlar om en person som heter Ivan. Vi har aldrig träffats, men jag lär känna honom när Britta, min facebookvän i Kristinehamn, skriver om hans och Boris liv och leverne. Det gör hon nästan varje dag, rasen är puli och de ser ut som två rastafari som händelsevis råkat få fyra ben.

Hon är rätt rolig i sina kommentarer, Britta, och jag tycker jag lär känna kristinehamnshundarna Ivan och Boris. Det är dem, Färjestad och tre joggare i karlstadtrakten jag följer. Och så några till.

Plötsligt en dag kommer en annan sorts rapport från Britta. Den där hemska som ingen djurägare vill skriva om sin familjemedlem. Ivan är borta. Han har rymt och stuckit till skogs, en bra bit norr om Kristinehamn.

Det är nu det händer. I nordafrika med omnejd hade de sin arabiska vår, för något år sedan, med viktig hjälp av sociala medier. Ett hundletande i skogarna strax norr om Kristinehamn är förstås inte lika viktigt för mänskligheten, som att ett antal folk gör sig av med sina diktatorer. Men likafullt är det viktigt för dem det berör.

Det finns människor som tror att solidariteten är död. Jag önskar så att de hade kunnat följa det som händer kring Ivan, de här dagarna i månadsskiftet mars-april 2012. Plötsligt bara väller det fram, sympatiyttringar, praktiska råd och folk som vill hjälpa till och leta.

En särskild grupp bildas på facebook: Hitta Ivan. När jag går med har den ungefär tjugo medlemmar, när jag skriver detta en vecka senare är vi 589. Från början handlar det mycket om sympati och spridda råd, men sakta men säkert växer en professionell organisation fram. Någon tar ledningen i själva vaktandet och letandet, någon tar itu med hur facebookskrivandet ska vara organiserat, så inte allt viktigt praktiskt dränks i alla hejarop, de där gångerna när någon av vaktarna sett Ivan i området kring Heinola. Någon lägger ut regelbundna kartor: ”hon sitter vid siffran ett, hon har det och det mobilnumret, hon sitter vid siffran två…”.

I min familj är vi orienterare och har några gånger varit med vid polisens sök efter försvunna personer. De har varit välmenande aktioner, men knappast välorganiserade av polisen. Här är det precis tvärt om. Jag sitter fem mil bort och kan inte vara med, för jobbets skull, men riktigt längtar efter att kunna hjälpa till. Massor av folk är det som går skift i skogen eller letar via bil eller bara lämnar praktiska, hundkunniga råd.

Sådant är läget just nu. Kunde jag trolla med knäna, så skulle jag se till att lurifaxen Ivan valde att gå ända de där sista stegen fram till husse eller matte. Han har ju visat sig flera gånger och varit så nära. Jag vet inte mycket jag hellre önskar, just nu, om du bortser från världssvälten, freden och rättvisan…

Ibland har jag lekt med tanken, på fullt allvar, att anmäla mig som frivillig joggare över det där kalhygget där Ivan brukar hålla till. Så kunde jag få syn på honom och då kunde mitt ofrivilliga hundskräcksadrenalin börja pumpa i kroppen och då kunde Ivan känna doften av det och glatt börja jaga mig. Varpå jag med raska steg förhoppningsvis hann före honom in i någon sorts stor ryssja dom hade byggt.

Så tänker jag i sena natten, när jag följer eftersöket på facebook. Risken är att någon skulle ta illa upp och inte förstå att jag faktiskt menade allvar. Jag har en viss talang på att locka hundar som jag är rädd för. Bäst att inte säga nåt, alltså.

Kom hem nu, Ivan. Vi är 589 stycken som längtar efter det beskedet. Du behövs.

 

 

Uppdatering:
Antal medlemmar i facebookgruppen Hitta Ivan kl 09.20 den 5 april: 768.
Nytt antal kl 11.10: 910 medlemmar.
Påskafton: Ivan hemma igen. Gruppen har 1 047 medlemmar.  Hur många av dessa som varit inblandade i praktiskt sökarbete vet jag inte, men det är många.

 

4 reaktioner på ”Vi är 589 stycken som längtar”

  1. Jag både ler och gråter av detta inlägg.
    Sååå fint skrivet <3

    Men nu är vi över 600 personer som vill ha hem Ivan 🙂

    Mycket fint skrivet !!!!!

  2. Tack, snälla. Jag var lite rädd att någon hundägare skulle ta illa upp, men folk verkar ha förstått hur jag menade. Blir glad över din kommentar och glad också över engagemanget kring Ivan. Sist jag kollade var det 698 medlemmar, efter VF:s artikel.

  3. Så fint skrivet! Jag är en av dem som trott att solidariteten är nästan utdöd men Ivans och Brittas öde har fått mig att inse att den finns kvar! Tack för att du skrivit detta!

Kommentarer inaktiverade.