När jag var frilans lärde jag mig att inte förtvivla. Varje gång det såg som dystrast ut dök det alltid upp något nytt uppdrag så vi fick pengar till filmjölken.
– En måste bara ha tron, sa en kvinna på min deltidsarbetsplats som mindes fattigare dagar.
– Då kommer pengarna. Så var det för oss när vi var unga. Bara en tror.
Jag behövde bara vara lugn i själen så kom erbjudandena, på det sättet hade hon rätt. Det ringde alltid någon som ville att jag skulle uppträda, hålla kurs eller skriva krönikor.
– Håll bara ut.
Nuförtiden behöver jag inte uppdragen, även om det är kul när folk ringer. Det händer att jag hänger med huvudet i alla fall. De där klarsynta ögonblicken när jag får för mig att leken inte gör nytta. När jag känner att denna blogg och allt mitt facebookande inte är det bästa sättet att förändra världen.
Då, just då, kommer det alltid en snäll hälsning som lyfter skrivlusten igen. Det finns inget mer värmeeffektivt än de orden.
Tror gör jag.
På människan.
Tack.
Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman | Kôppra
Håll ut!
Jag hänger i, just nu är det sallad som ska hackas 😉
När jag sprang marathon var knepet: ”jag ska bara orka till den där lyktstolpen där borta”. När jag kom dit:
– Ja’ bare skôja.
Då blev det att försöka springa till nästa. Och nästa.