När det vattnas i munnen

Jag är inte så brett beläst att jag tror mig ha överblick över världslitteraturen. Det har ingen.

Men från min sommarläsningshorisont var Fredrik Backmans roman Björnstad en berättelse med mycken igenkänning. Lagidrotten som identitetsskapare i den lilla ort som oförstående omgivning kallar håla. Sådana idrottsorter har vi många, själv kommer jag att tänka på Degerfors.

Anne Holts kriminalberättelse I stoft och aska var detaljrikt kunnig och intrigen spännande. Inser att jag missat några delar i serien om Hanne Wilhelmsen. Hur hamnade hon i rullstol?

På årligt besök på Geijersgården med vänner härom dagen köpte jag Järnets rike, en värmländsk världshistoria med text av Ingela af Geijerstam och bild av Bengt af Geijerstam. Den fine fotografen Bengt minns jag från hans medverkan i Vi-tidningen. Ingela som skrivit texten är minst lika klok och inlevelsefull. Boken, flitigt illustrerad, ger många aha-upplevelser för en järnbruksnörd. Detta att rikets ”utmarker” en gång var centrum för världens järnhandel. Detta att herrarna och damerna på våra herrgårdar var belästa och beresta kulturbärare mitt i världen. Detta liv och denna rusch kring hyttor och stångjärnshammare.

Varför fotograferade jag inte järntackan och stångjärnet inne på Geijersgården? Det får bli nästa år. Tackjärnet var inte smidbart, stångjärnet däremot innehöll mindre kol och blev användbart ute i världen.

”Detta är en av de vanligt förekommande bruksherrgårdarna i Värmland, byggd på 1700-talet. Med några mils avstånd står de här, vilande på sin historia, mellan dem finns nu bara den tysta vildmarken. Men en gång i tiden var de centrum för den verksamhet som bedrevs i dessa trakter. Här bodde brukspatronerna med sina familjer och runt gårdarna pulserade det av liv och arbete. Från de närbelägna bruken hördes det ihärdiga dunket från hamrarna och röken från skorstenarna steg långt över trädens toppar. På de gropiga skogsvägarna stretade hästarna med sina tunga lass av malm och järn, ivrigt påhejade av den många dagkarlarna. Nere vid sjön lassades pråmarna som skulle ta sig den långa vägen till Karlstad. Kvarnhjulen snurrade vid forsen och det var ett myller av människor runt de olika byggnaderna.

Numera ser man nästa inga spår av det som en gång var. Många av gårdarna står helt övergivna, andra har renoverats och blivit moderna hem åt dagens värmlänningar med sina arbetsplatser i de olika tätorterna. Bygden har tystnat.”

”Recept på ett ton tackjärn
Träkol 85 hl
Järnmalm 2 100 kg
Kalksten 300 kg

Varvas efterhand ned i den tända hyttan. Luft blåses in med blästern. Efter 5 timmar – 1 ton tackjärn tappas ut (+ 1 400 kg flytande slagg). Järnet stelnar i formar till tackor.”

När Heidruns Bok- och Bildcafé hade avslutningsfest i sol och regn nyss, vann den kära vännen en diktsamling på entrébiljetten. Den finländske författaren Claes Anderssons En morgon vid havet – inandning, utandning, utgiven på Heidruns förlag. Boken ligger mellan mig och min vän om nätterna nu. Mer och mer tummad.

”Om man skrev ner alla tankar som passerar hjärnan under en timme
Skulle en timme redan bli en tusensidig betraktelse och ändå skulle

Största delen vara utelämnat. Att skriva är att välja bort, författarens
Viktigaste uppgift är att låta bli att skriva, det fordrar viljestyrka och

Självdisciplin”

Crister Enanders tankebok Slagregnens år fick jag med inträdet på Heidrunsfesten. På alla sätt den bästa bok jag läser just nu. Finns det en viktigare skriftställare, essäist och kritiker i landet än Crister? Själv har jag lärt känna honom genom den antirasistiska Facebookgruppen Front mot rasism och gryende fascism, med nära 21 000 medlemmar, som han tog initiativet till för några år sedan.

”Helvetet – om ett sådant existerar – föreställer jag mig som en korsning mellan Las Vegas och Calcutta. Den meningslösa och fåfänga jakten på högsta vinsten, ytligheten och tillgjordheten, ett skinande pengavansinne och en förryckthet som saknar gränser och varje ansats till förnuft och besinning sida vid sida med svälten, de magra utmattade och utmärglade kropparna, lidandet och smärtan, de tröstlösa och miljontals och åter miljontals människorna som inte ens kan våga hoppas att få bli mätta denna dag heller.”

”Kanonmat. Ordet dyker ständigt upp i bakhuvudet. Vi arbetarungar var den nya tidens kanonmat. Vi skulle vidare in i mer avancerade industriarbeten än vad som funnits tidigare. Då krävdes även en ökad och bredare kunskapskompetens för att behärska den nya tekniken, och en beredskap att möta andra och nya krav i produktionen. Statsmakten behövde en hord av utbildade ingenjörer och civilingenjörer. Kanonmaten gjordes redo. Kanonmaten kom lydigt på led. Det var vi som kom marscherande.”

Tack medmänsklighet för läsekonsten. Utan den vore dagarna och nätterna tommare. Nu hinner jag inte skriva mer, måste cykla ner till vårt folkbibliotek.

Det vattnas redan i munnen.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson

 

2 reaktioner på ”När det vattnas i munnen”

  1. Tack för att ni kom till 30 juli-festen! Vi måste ses mera i lugn och ro och utan mina väderspänningar …

    1. Gärna.

      Spännande väder men vi var förberedda. Sol i sinne, skur i andra akten, effektivt stoppad av Göran Samuelsson.

Kommentarer inaktiverade.