En gång kände jag en gammal kvinna i Fryksdalen.
I barndomen blev hon bortauktionerad till den familj i socknen som erbjöd sig att ta hand om henne för lägst ersättning.
Nu sitter jag i den stora ladan på den rika gården i Rottneros, där hon arbetade så många år efteråt som fattig lantarbetare.
Den är teaterlada nu, med rätta berömd i hela Norden.
I pjäsen – i ladan där hon slet – ska just nio föräldralösa barn auktioneras ut, till de i socknen som vill ha minst ersättning för att ta hand om dem.
Rundgång blir det. Det är som om Selma Lagerlöfs saga och sanningen drar fingerkrok inom mig.
Jag tänker på sockenbarnet jag kände, på fattiga och rika i Fryksdalen, Sverige och världen. På klyftorna som bara ökat sedan jag sista gången pratade med den gamla lantarbeterskan.
Under tiden fortsätter pjäsen. Ser du hur barnen håller varandras händer?
På översta bilden: fattighjon 1913.
Fotograf okänd, Nordiska Museet
Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman | Kôppra (c) Sven-Ove Svensson
Dä ä bare en generation före oss men generationen efter tycks inte vilja ta lärdom! Mera vatten i älva? Undrar om Dä ä så eller om Dä blitt djupare!
Nä sanningen ä att gruse kommer öppifrå!
Jag känner många som nog försöker dra lärdom av historien. Men visst pågår det en organiserad fördumning, där har du sannerligen rätt.