Varför är vi så rädda för det ordet?

En del ord verkar skrämmande. Det händer att jag ler snällt åt saken fast jag borde skaka på huvudet och svära tyst inombords.

Varför är vi så rädda?

Tanken slår mig när jag besöker den stimmiga, brötiga, dåligt skyltade och … alldeles underbara bokfestivalen på Nöjesfabriken i Karlstad i helgen. På utskriften i fickan har jag noga prickat för första programpunkten jag är intresserad av. 14.00, Lena Sewall i lokalen Charlotte Löwensköld.

Till slut hittar jag dit och kan slå mig ner. Lena är en favorit. Tittar jag i Libris, bibliotekens katalog på nätet, hittar jag hennes namn vid 34 poster. Mest är det böcker som hon har skrivit. En av dem är jag särskilt förtjust i. En bit Racken – kulinariska strövtåg i Rackenmålarnas fotspår (2013). Den erfarna författaren kallar de henne på festivalens webbplats. Nu har hon blivit utsedd till Årets Värmlandsförfattare. I den fina motiveringen står det:

”Genom en utsökt blandning av kulturhistoria och gastronomi har Lena Sewall i decennier roat, bildat och berikat oss värmlänningar och fört ut vårt landskap till hela Sverige.”

Recept från vår provins
Den senaste boken hon samtalar med intervjuaren Sven Årnes om heter En bit Värmland – från Värmlandskorv till Värmlandstårta. Där är recepten upplagda efter värmländska platser och personer.

I större delen av sitt liv har Lena Sewall samlat klipp och recept. Nu bearbetar hon och skriver allt från praktböcker till regelbundna matrecept i tidskriften Värmländsk Kultur. Hennes insats i nummer efter nummer där är redan det en kulturgärning av det uthålligare slaget. Alltid med anknytning till det aktuella temat.

Den här munnen vattnas varje gång.

Mat och kulturhistoria
Bland Lenas tidigare böcker om mat och kulturhistoria kan också nämnas En bit Skagen – kulinariska strövtåg i Skagenmålarnas fotspår (1994), Mina godaste julrecept (2011) och som sagt En bit Racken. Lena Sewall är inte bara författare. Hon är också bibliotekarie, krönikör och föreläsare. Tidigare har hon även skrivit böcker om sjukhusbibliotek och medverkat i en lång rad antologier.

Om detta talar hon i ett trevligt och inspirerande samtal med journalisten Sven Årnes. Salen är välfylld, vi är många som gillar hennes skrivande.

Den titeln undviker hon
Fast det är ju det där med att kalla sig författare. Det drar hon sig för, berättar hon för intervjuaren. Trots den långa meritlistan, trots att hon varit medlem i författarförbundet sedan 1970-talet, trots att hon nu blivit utsedd till årets författare i berättarlandskapet Värmland. Trots all hennes kunskap i sitt ämne.

”Författare” undviker vi gärna att kalla oss. Den piedestalen skrämmer. Detta är Lena Sewall inte ensam om bland skribenter, har livet lärt mig.

Vad denna överdrivna blygsamhet beror på har jag funderat mycket över. Jag har aldrig träffat en snickare som inte tycker att han är snickare. Aldrig en rörmokare som inte tycker han är rörmokare. Aldrig en kommunikatör som inte tycker att hon är kommunikatör.

Men ”författare”, den titeln är vi rädda för. Även med 34 poster i Libris.

Här är ett annat ord som skräms:
### Idrottsman. Är du 66 år och just har tävlat i låt säga Lidingöloppet? Då är du idrottsman enligt min definition. Terränglöpning är en idrottsgren. Lidingöloppet är en idrottstävling.
### Jag tror ändå inte att någon från placering 25 och neråt i resultatlistan för åldersgruppen skulle kalla sig idrottsman.
### Placering 25? Säg 4 du. Högst. Där någonstans går den upplevda skamgränsen.

Suck.

Länktips: blogginlägg om tidskriften Värmländsk Kultur, där Lena Sewall presenterat värmländska recept i många år: Berättelsen om en kvinnohistoria

Drömmarnas tempel
Nästa programpunkt jag letar mig fram till är när fotografen Staffan Jofjell samtalar med Louise Alvarsson om sin bok Temple of Dreams. Boken innehåller bilder från en period, främst 1985, då Staffan Jofjell regelbundet reste till Berlin. Bilderna blev liggande i nära 30 år innan de väcktes till liv och blev till en utställning som visats i Berlin, Barcelona, London, Manchester, Oslo och runt om i Sverige.

Ett spännande samtal om fotots betydelse, människors möten och historiens gång. Efteråt glömmer jag hela bokfestivalen och börjar läsa Staffans fotobok. Därför hinner jag inte skriva mer nu, jag har just kommit till Egon Erwin Kischs avsnitt i boken.

”Sex dagar och sex nätter stirrar de tretton cyklisterna varken till höger eller vänster, utan bara rakt fram, de strävar framåt, men befinner sig ändå på samma fläck, alltid i tävlingsbanans oval, på långsidorna eller i de nästan vertikalt uppstigande kurvorna, kusligt inpå varandra, ibland i spetsen på svärmen, ibland i kön och ibland – och då vrålar publiken: ’Hipp hipp!’ – några meter längre fram; men när någon ligger före med en runda eller två, är han åter där han var, han sitter återigen fast i de trettons svärm.”

Staffan Jofjell fotograferar som Egon Erwin Kisch skriver.
Hjärta, ögon och fingerspetskänsla.