Varför gör jag inte detta jämt?

Tolvåringen i mig skulle ha skämts. Men nu är det gjort. Nypremiär. Varför gör jag inte detta jämt?

Föret och spåret är rena drömmen när vi glider nerför första backen efter bron över riksvägen. Det är tisdag, tre grader kallt och varenda gran bär vit kjol. Då ser jag honom, bromsar in och ropar på kamraten. En älgtjur ligger och vilar ute på gärdet bredvid oss. När jag ropat ett par gånger till vännen som åker före reser sig tjuren och skakar av sig snön. Då ser jag att det är en älgko också bredvid diket. I behärskad älgtakt travar de västerut mot skogen. Stannar då och då och studerar oss. Vi ser farliga ut. De vet inte att vi är fredligast i två kyrksocknar.

Det är en sådan dag. Drömföre, säkert det bästa jag upplevt under mitt andra millennium.

Därför skäms tolvåringen i mig. Han som tränade och tävlade så mycket och stod med näsan mot rutan mest varenda kväll från november och framåt. ”Ska vi få nån snö?”.

En gåva
Få. Snö är en gåva. Granar ska ha bullig kjol såhär års. Milbanor ska vara uppkörda så här års. Nu är milen det. Uppkörd. Spårmakarna har gjort ett perfekt jobb, fästvallan är exakt och glidet bättre ändå. Drömtur.

Ändå är det flera år sedan jag stod på mina Peltonen. ”Pelle Peltonen” kallar kamraten mig.

Jag borde göra detta oftare. Det är en sådan lycka att sträcka ut i vita spår, en sådan glädje när varje bentag fäster och stavarna vill framåt med lust och liv.

Ännu bättre än snöpuls
Asch, nu slutar jag skämmas. Jag är ju ute nu. Det är skoj att springa i decimetertjock snö men att åka skidor på 30 centimeter vitt pålägg på landskapet är ännu bättre.

Jag frustar av åklust varje gång kamraten stannar och vill prata. Det som vi trots allt är bättre på än att åka skidor.

Nu glider vi igen. Plogar försiktigt i den långa utförslöpan, eftersom vi inte vet hur fort det ska gå längst ner just i dag med blanka spår på natursnö. Rycker kraftfullt som den värsta Juha Mieto uppför en och annan slakmota. Stannar med trötta armar mitt i första mördarbacken. Det är ingen träningsrunda vi är ute på, det är veckans gubbpromenad, visserligen med skidor på fötterna.

Nu pratar vi igen. ”Har du tänkt på att …”.

Samma ord i mejlen
I mejlen till den tredje kamraten, han som inte kunde vara med i dag, använder vi samma ord, båda två:

Lycka.

Sista biten hem från friluftsgården genar vi genom skogen mellan mjuka tuvor, lurviga granar och nedtyngda björkar. Min skog är festklädd, det står ”januari” på terränglådan.

Lycka.

Vit fin 30 centimeters lycka.

 

Stilla glidtur på drömunderlaget.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
(c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)