Vem har sagt att det bara ska gälla tulpaner och ärtskott?

Sportspråket har många goda användare genom historien, trots att det är så förhånat. Det skrev jag om i lördags och nämnde namn som Bengt Grive, Plex Pettersson, Göran Zachrisson och mästaren Christian Olsson.

Sven Jerring glömde jag. Hans ”japaner, japaner, överallt japaner” var inte historiens bäst förberedda matchreferat om vi jämför med dagens sändningar. Tiderna förändras, det gör sportreferaten också. Men han var förbaske mig språkligt nydanande.

– Japaner, japaner, försvarande japaner, från sig vilt slåendes japaner och lika vilt angripande svenskar. Japaner som hoppar, japaner som kastar sig, japaner som gör allt för att bärga segern för Nippon.

Är de fem bara goda undantag? Jag letar reda på en några dagar gammal Del två till mitt husorgan och skummar en slumpmässigt vald artikel på sporten. Mitt hemmalag i hockey har förlorat en jämn match berättar skribenten och sedan intervjuar han tränaren Per Lundell:

”- Vi saknade den där sista krispigheten i passningarna” säger Lundell.

Jag älskar det. Vem har sagt att det bara är tulpaner och vinterodlade ärtskott som får lov att vara krispiga? Mera krisp i centringarna pôjker, tjohoo!

### Folk brukar tro att jag är ironisk även när jag inte är det.
### Jag menar allvar här. Att kalla hockeypassningar krispiga är fint, tycker jag. Än är inte ordet utslitet.
### Hoppas den här formuleringen från uppslaget innan också är medveten. Pigg är den i varje fall: ”Michael Lindqvist har gjort stor succé i Färjestad och NHL-intresset har kommit som ett brev på sporten.”