Där ångesten bor

Jag ska uppträda inför folk, det har hänt förut. Ändå är det lika varje gång. Ju närmare dagen jag kommer, desto mer tänker jag på sådant jag kan ta med. Eller inte ta med. Men manuset blir inte färdigt.

Det blir värre för varje år.

Numera jagar jag inte jobb, pengarna verkar komma in i alla fall. Välfärd kallar vi det på Grossbolstorp. Arbetarrörelsens förtjänst om du frågar mig. Svenska folket har kämpat och nu har vi pension även om den är för låg för många.

Respekt? Mmm, för principen att ta hand om varandra men inte för orättvisan. Välfärdsarbetarna har det ofta värst efteråt.

Respektlöst. Klassamhället består, gör nåt åt det. Det står 2018 i almanackan, Sverige borde inte göra så stor skillnad på folk.

Arbetarrörelsen får lov att skaffa sig visioner igen.

Hör de allvaret bakom?
Uppträdandet alltså. Det fina i kråksången är att jag insett att mitt ständiga fördröjande av manuset också handlar om respekt. Snart ska jag stå vid en mikrofon igen och jag tycker verkligen om den publiken.

Det är därför jag grunnar varenda ledig stund på vad jag ska säga. Vad jag ska ta med. Vilket trams och vilket allvar.

Kommer dom att skratta åt det och det och gilla mitt allvar bakom? Det är den värsta frågan. Där bor min scenångest.

Jag älskar det.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
(c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)