I slutet av 1980-talet jobbade jag på SOS-centralen i Karlstad. En sak vi lärde oss snabbt var att när det ringde från centrala Karlstad på larmnumret 90 000 var det inte säkert att det krävdes blåljus. Men om det ringde från Likenäs, då var det bråttom.
Våra glesbygdsbor var vana att klara sig själva och inte larma i första taget.
Vi tog emot felanmälan av strömmen också på jourtid (på andra nummer). Det var samma sak där. Landsbygdens folk tog saken med viss ro. Utom de som hade hönserier. De ringde alltid och undrade om strömavbrottet skulle bli långvarigt så de var tvungna att köra igång sina reservkraftverk. Vi förstod varför.
Strömlös i tre dagar
En gång ringde en gammal tant långt bortifrån skogen. ”Hej, jag undrar hur det går med strömmen?”. Då hade hon varit utan el i tre dagar. Felet var känt av både oss och elleverantören sedan länge – och lagat. Det var bara det att hon bodde längst ut på linjen och där var det fortfarande fel.
Hon hade inte velat störa de första dagarna, fast det var mitt i vintern och tjugo grader kallt. ”Nej, jag har ju både ved och stearinljus”.
### Långläsning:
Boken om de fem härskarteknikerna och 50 motstrategierna
Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
(c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)