Som motionslöpare är jag en glad idiot. Så glad i löpning att det vattnas i munnen när jag skriver det här. Så stor idiot att jag inte lyssnar på hälsenor, benhinnor och andra små kroppsliga röster.
Fågelsång är fint men jag borde verkligen lära mig att höra de egna larmen också.
Sämsta vintern
Det har varit min larmande kropps sämsta löpvinter sedan diskbråcket i början på seklet. Nästan inte en rejäl snöpulsarrunda, hela denna underbara vinter. Jag som älskar att springa i två decimeter lössnö.
Det började med min andra kärlek. Mördarbackar. Någon gång i sensomras hittade jag på en riktig lustrunda. Mot mitten består den först av långa härliga elljusbacken. Uppför. Sedan fort bort till värsta backen i elljusspåret. Uppför. Sedan nerför den och upp igen.
En gång, en härlig gång, sprang jag den rundan på fjolårets snabbaste kilometertid, trots tre värstingbackar.
Gôtt!
Brakade åstad
Sedan kom det som jag kunde ha räknat ut med ändan. Hälproblemen. Du ska lyssna på kroppens varningssignaler och du ska definitivt inte braka åstad och köra tre-fyra vilda backintervallrundor i veckan, efter att ha löpt lugn slätmark i månader innan dess. Lata månader dessutom.
Det blev till att ägna vintern åt stilla promenader och sakta skidturer i stället. Trevligt det med men snöpulsningen, snöpulsningen… Knappt ett enda sånt pass. Jag som älskar’t.
Nämnde jag att jag fick benhinnebesvär också och knävärk när jag omedvetet försökte parera detta vid vinterns få korta rehabpass? En minut gå, en minut lunka, en minut gå är inte riktigt min melodi.
Aldrig, alltid
Jag ska aldrig mer blunda med öronen när hälar och vader larmar. Jag ska alltid vara klok i fortsättningen.
Jag börjar i morgon.
