Jag har börjat fotografera vad jag först trodde var fulheten i min omgivning. Trött på alla dessa tillrättalagda bilder av Evig Framgång & Polerad Yta. Instagram är värst.
Stolt har jag lagt ut mobilfoto efter mobilfoto av det fula. Trött på min egen vackerhetsfiltrering med, förr.
Jag hade fel. Den är inte ful, vardagen. Den odiskade disken, den klafsiga slemsvampen, den krossade blomkrukan, den längesedan kraschade rislyktan, vår klöverstinna och oklippta gräsmatta.
Vardagens vackerhet
Min vardag har sin skönhet. Trotsigt kliver den fram inför objektivet.
– Se mig eller låt bli, det är din ensak. Jag bryr mig inte. Men fundera över din egen förljugenhet. Dina sociala mediers eviga vinklande. Tänk om det är fake news, alla de där vackra solnedgångarna, odruckna roséglasen och nyupplagda grillbiffarna. Tänk om det är måndagar i motvind som betyder något. Tisdagseftermiddagar när din odiskade diskmaskin luktar unket. Onsdagar när filen är slut men du tar itu med saken. Torsdagar …
– Tack, jag fattar. Får jag fortsätta fotografera dig? Får jag viska tyst i ditt öra att jag älskar dig, vardag?
Glöm inte veden
Min vardag svarar inte. Den har ett liv att ta hand om.
Dessutom disken.
Smörja vänsterfoten med Voltaren.
Bilen ska på verkstad.
Å ve’n, ve’n.
Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 863 (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)
Ett vackert skuggspel över din vedbod. Skönhet och fulhet är relativa begrepp. Förmodligen förljugenheten och förfalskningen också.
Jag har mycket tydliga värderingar om vad jag tycker är vackert och äkta. Jag är präglad av min klass, min uppväxt och allt det som omger oss.
Det spruckna, fula och taffliga har jag inga problem med. Det är när vi kommer till det nyrika och det pråliga som jag har mina ömma tår och förutfattade meningar. Där har jag min blinda fläck.
Därför hävdar jag med emfas: att hellre än romsk flicka med blottad axel på vägen i en sommarstuga i skogsbrynet – än Carpe Diem à la ”shabby chic” i typhus av New England-stil i ett av dessa könlösa vita villaområden som rullas ut över Sverige.
Fördomsfullt. Jag vet. Jag är fylld av sådana. Fördomar. Jobbar med dem.
Mycket att fundera på där.
Själv brukar jag exempelvis ligga ungefär två år efter diverse klädmoden. När två år har gått gillar jag de där t-tröjorna, kragarna eller vad det nu handlar om.
En sak är säker. Jag bestämmer inte själv vad jag ska tycka. Inte helt.