Radiohistoriens mest talande tystnad

En gång i livet var jag expertkommentator i direktsändning i radion.
En gång. Sedan frågade de aldrig mer. Jag vet varför.

Det var i slutet på 1970- eller början på 1980-talet. Vi bodde i Sunne, jag var lokalredaktör och sådana förväntas veta något om sin trakt. När P4 bestämt sig för att direktsända Sunnes kommunfullmäktige bad de mig och kollegan från konkurrenttidningen att ställa upp som experter.

– Absolut, sa vi. Kul, sa vi. Vi gör’t. Kôstar dä nôt?

Problemet var att dagen blev körig. Jag hade skrivit min fullmäktigeartikel i förväg och väntade bara på att politikerna skulle besluta så som det var tänkt. Sedan skulle jag faxa in min vid behov korrigerade artikel. Så som vi alltid gjorde.

Skriva referatet i förväg hann jag men förbereda sändningen hann jag inte.

Vid hembygdens afton talar alla
Stunden kom, fullmäktige startade och samtidigt sändningen. Vi berättade livfullt om hur det alltid brukar vara många som begär ordet när anslagen till lokala idrottsföreningar och hembygdsföreningar ska beslutas, precis som när det handlar om utskänkningstillstånd. Annars är det tyst på det hedervärda fotfolket. Eller vad vi nu sa, jag minns inte vilka frågor fullmäktigemötet handlade om.

En fråga minns jag desto bättre. Den som varken jag eller konkurrenten hunnit titta närmare på. Vi tyckte båda att den var för obetydlig att berätta mer ingående om i våra tidningar.

Frågan om dykdalberna i Sunnesundet.

Mystiska undervattensvarelser
Nu kom den upp. Järnvägars, måtte inte reportern fråga om just det här ärendet, tänkte både jag och konkurrenten. Inom mig bad jag en blyg bön – men vem har sagt att livet som expert ska vara enkelt?

– …så var det frågan om dykdalberna i sundet, fortsatte kommunfullmäktiges ordförande.
– Ja, sa den pigge reportern från Radio Värmland, Sven-Ove, kan du berätta för lyssnarna vad en dykdalb är för någonting.
– Dyyyk-dalb… sa jag, med sydvärmländsk betoning på första stavelsen. Dyyyk-dalb. Ja-a du… Bedjande tittade jag på konkurrenten. Konkurrenten hade inte heller den minsta aning om vad detta var för mystiska undervattensvarelser.

Vred sig i plågor
Vi hade inte en susning. Varenda flottningsintresserad eller sjöfartskunnig lyssnare till den rafflande direktsändningen måste ha vridigt sig i plågor. Så vitt jag vet tappade vi inga prenumeranter bland traktens flottare, båtägare och experter på hertigen av Albas livsverk.

Men helt säker är jag inte.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 880. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

2 thoughts on “Radiohistoriens mest talande tystnad”

  1. Jag lärde mig ordet i Karlstad – när jag stod och tittade tittade på dom som fanns där…

    I Skåne var vi renons på sådana.

  2. Det är listiga konstruktioner med lutande pålar som gör det svårare för båtar, timmermosor och is att välta dom.

    Fast om de är hertigen av Albas påhitt är förstås en annan historia.

Kommentarer inaktiverade.