Vänta, hur gick detta till?

Duger inte på finfest. 

Kära dagbok. Nu har jag varit på fest. Vi firade en fjortonåring jag känner. Eller ja, hon är inte fjorton just nu, mer åt 65-hållet, men ändå. Har varit.

Jämt nyss.

Det var en trevlig fest. Italiensk mat & tre generationer tillsammans & Mariaplan är en utsökt kombination. Fenomenal mat, kul bordsgrannar.

Problemet var kavajen.
Samt benkläderna.

När vi träffades 1967, fjortonåringen och jag, hade jag till exempel nyss varit ute i skogen tre dygn i sträck med bara lite juice, en sovsäck och skrivdon i ryggsäcken. Innan dess åt jag knappt i skolan, med tanke på de svältande barnen i Afrika. Till skolbilen hade jag cyklat två kilometer år efter år, på skolgympan tog jag ledningen när vi sprang runt mossen vid Molkoms station. Dessemellan klöv jag ved, hässjade hö och barkade stelfrusen gran.

Kort sagt: jag var senig men fettfri.

Ett kilo om året
Åren gick. Jag idrottade och motionerade fortsatt men började samtidigt upptäcka matens andra egenskap förutom att den håller dig vid liv. Snart insåg jag dessutom att folk kunde få betalt för att sitta stilla vid en skrivmaskin och knattra. Väldigt stilla.

1983 till 2003 gick jag upp ett kilo om året. Dom utstuderade typerna höjde ju min lön också.

Var lugn, jag läser tidskrifter, ser på tv, följer nätet. Alltså hittade jag 5:2-metoden. Det var rätt häftigt att gå ner 12 kilo på ett halvår. Ett dussin mjölklitrar avskalade frampå magen, dä’ ru!

Då hade jag återupptagit löpningen på allvar. Nästan smal igen en stund.

Då vände det
Sedan blev Svensson pensionär. Åt ena hållet hade jag haft en chef som ställde krav och åt det andra hållet ett gäng kloka arbetskamrater som fick mig att ställa krav på mig själv. Då, mitt i alltihop, var det plötsligt dags för förändring. Jäspalt, allt ändrar dom på. Hemgång, gungstol, dragspel på PRO. Nåja, gungstolen fattas mig än och i pensionärsföreningen är jag pappersmedlem. Men upp gick jag. Möjligen inte tidigt på morgonen som andra pensionärer – men upp på vågen. Upp, upp, sakta men säkert.

Problemet är benkläderna och kavajen. De kilon du tappade för några år sedan studsar gärna tillbaka. Inte varenda kilo i mitt fall, långt därifrån, men många nog.

Så där står jag, nybytt i främmande stad, med finbyxorna och Glenn Strömberg-kavajen på. Hela tiden känner jag pensionärslivet strama runt mage och lår, trycket från 34 månader utan krav. Det är som om någon stoppat tillbaka fem kilo strax under revbenen på denne bloggare. Det är som om Glenn inte var riktigt beredd på denna expansion, inte mina hamstrings heller.

Kläder som krymper är det värsta jag vet.
Ge mig mera tvång i mitt liv.

### Du kan inte gå på finfest på Mariaplan i vildmarksbyxorna.
### Tvång behöver jag. Tvinga mig.
### Det kan komma stunder när jag behöver ha kavajen knäppt.

För övrigt vill jag gratulera August Palm som har ett 137-årsjubileum i dag.
– Just nu är din fråga mer aktuell än någonsin.

Hem | Om mig Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 883. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)