Mina fem måsten

Andas, äta, kramas, skratta – och skriva. Så ser mina måsten ut. Den kvintetten blev min.

När jag var 20 år hade jag en bok som förklarade allt. Det gör ingen bok längre. Man får läsa många böcker, lyssna mycket – och tänka själv. Solidaritet, tänker jag, det är en bra början.

Jämfört med dinosaurierna som levde i 180 miljoner år är människan en evolutionens sommarkatt, skrev Andrev Walden härom dagen. För 50 år sedan var vi många som blev revolutionens sommarkatter, tänkte jag när jag såg hans träffande uttryck.

Nå, vår bok hade ett fel som var viktigare än de andra. Synen på demokratin.

Det undviker jag skickligt
Ett måste är det, skrivandet. Det fick bli en blogg och ett Facebookkonto. I båda fallen undviker jag skickligt att nå ut alltför brett. Inte för att jag inte kan knepen, (nåja…) men för att den stora upplagan inte är lika viktig som det lugna samtalet mellan eftertänksamma vänner. Vi som vet vad vi vill och på vems sida vi står i klassamhället Världen, men som tillåter oss lyssna i alla fall.

När jag har bråttom mitt i eftertänksamheten blir det Facebook. Det är en lycka när jag någon gång är nöjd med en textruta där och det dessutom verkar som om jag nått fram till någon. Kanske till smilgropen, glöm inte mitt fjärde måste.

När jag inte har bråttom blir det bloggen. Ett otidsenligt sätt att publicera sig, jag vet. Vad bryr sig dinosaurierna om det?

Jag har förresten ett måste till.

 

### Några textrutor från januari:

Om mig | Sju års klåda
Inlägg nr 1 915. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)