Min forna arbetskamrat Margareta Holgersson utmanade mig. Berätta om sju bra böcker, en om dagen i en vecka på Facebook.
Man skulle egentligen själv utmana en person varje dag också, som ett kedjebrev, men det lät jag bli.
En rolig uppgift, detta! Skojigt även med alla kommentarer och vänliga ord kring mina boktexter. Sånt gläder en yngling. Fast – när jag nu är själsligen släkt med Vilda bebin så blir det förstås en åttonde text. Den, där regelverket brister. Här är de, alla åtta. Böcker är bra för blodomloppet.
Werner Aspenström: Ordbok
26 januari 2020. Jag har blivit ombedd av min vän Margareta Holgersson att berätta om sju böcker som betytt mycket för mig. Ett svårt val, eftersom sånt beror på dagsformen som läsare. Ibland vill jag bli tänkt åt, ibland tänka själv. Ibland vill jag skratta, ibland bli förbaskad på orättvisorna.
Men – låt oss börja med poesin. Höga visan är vacker kärleksvers, Gustaf Fröding är lyhörd människokännare och språklekare, Bengt Berg är klok lokalt förankrad globalist och Nils Ferlins klättergroda är ständigt aktuell.
Nu var det en bok jag skulle välja per dag. En enda. Då får det bli Werner Aspenströms Ordbok från 1976. Jag tycker om Aspenströms sätt att skriva till synes enkelt om det svåra.
I Ordbok finns också dikten som blivit signaturmelodi för många läsande motionslöpare. Tänk inte träskor, tänk på ett par Nike Pegasus eller vad du nu kallar dina vänner som står och hoppar i hallen:
”SKOR LÄNGTAR UT
Nyss åskade det.
Nu har det upphört.
Hund håller jag inte.
Men träskor.
De står vid dörren
och skäller. ”
(Werner Aspenström)
Frans G. Bengtsson: Röde Orm
27 januari 2020. Bok nummer två i min sjudagars uppräkning blir Röde Orm från 1941 och 1945. Frans G. Bengtssons berättelse i två delar om vikingen Orm Tostesson och hans resor i olika väderstreck.
Cecilia af Jochnick berättade en gång att hon brukar läsa den varje år. Ett klokt tips tyckte jag och började göra likadant tills boken blivit min mest lästa. Det vill säga näst några höglästa barnböcker och en i slutet av 60-talet tummad citatbok.
Varför jag gillar att läsa denna äventyrsskildring så ofta? Jag vet ju redan hur det ska gå med min herre Almansur, klockan Jakob, det engelska silvret, kung Haralds dotter och bulgarguldet. Allt det spännande, allt det roliga, allt det historiska minns jag.
Svaret är att jag läser om den för språkets skull. Varje gång jag inser att jag blivit babblig även i skrift är det dags att vaccinera mig med den bengtssonska kärvheten.
När Orm sattes till åran som galärslav var han en skägglös yngling. Innan han blev fri från kalifens skepp hade han hunnit få långt rött skägg. Det växte hela tiden ner till åran men aldrig längre. Där skavdes det av.
Av alla sätt att ansa skägg var detta det sämsta.
Barbro Lindgren & Eva Eriksson: Den vilda Bebiresan
28 januari 2020. Tredje boken, utmanad av Margareta Holgersson att berätta om sju: Nu måste jag välja en barnbok till min favoritlista. I vår familj har vi läst många sådana, barnen måste få ett språk. Dessutom är barnboksförfattare som Astrid Lindgren, Gunilla Bergström och Barbro Lindgren duktiga på att förklara de mest komplicerade ting kring liv och död, så att även en vuxen begriper. ”Jag ska bara…”
Läs inte för inlevelsefullt. Då somnar aldrig ungen.
Läs inte utan inlevelse. Då väcks aldrig ungen för litteraturen.
Också här kunde jag räkna upp många böcker, barnlitteraturen är rik. Ronja Rövardotter är bra även som vuxenbok, Pippi Långstrump är en hjälte, mumintrollen ett gäng finlandssvenska hippiefilosofer. Eller varför inte Lille Prinsen, gymnasiekaféernas näst mest citerade? Nå, till slut väljer jag Den vilda Bebiresan av Barbro Lindgren (1982), genialt tecknad av Eva Eriksson.
”En dag när allt är tyst och lite tråkigt får bebin lust att göra något bråkigt.” De raderna blev predikotext när jag en tid var med och ledde kurs för journalister i att skriva levande reportage. Vilda bebin visade sig vara en utmärkt följeslagare till lektionssalen på högskolan i Kalmar. Sista kursdagen läste jag boken och det jag predikat under veckan parallellt:
”En dag när allt är tyst och lite tråkigt” (det är vi journalister när det gått i stå, det är dagens tidningar) ”får bebin lust att göra något bråkigt” (det är dom nya kreativa journalister vi ska bli). ”Han tar en låda ur sin mammas skåp” (allt är möjligt, också där hemma i redaktionsvardagen). ”Nu ska han ut och åka båt!”.
”Och herr Kanin och herr Giraff och lilla Vild får åka med på färden” (det är läsarna) ”- de vill ju också se sig om i världen.”
”Men mamman (det är skrivkrampen men också konventionerna och fegheten inom oss själva) … men mamman ”vinkar sorgset ifrån strand och ropar: TA DET VARLIGT!”
”Då skrattar bebin för sig själv HA HA! Det är ju nu det ska bli farligt!”
Även våra barnbokstecknare är kloka och duktiga. En gång när barnen var små skrev vi till Eva Eriksson och frågade om en viss figur hon ritat. Vi fick ett fint personligt brev tillbaka, där hon avslöjade vem som var förebilden. Hon brydde sig om några unga läsare på Grossbolstorp. Respekt!
Marit Kapla: Osebol
29 januari 2020. Fjärde boken av sju: Marit Kapla: Osebol. Teg Publishing 2019. 811 sidor. (Texten är en recension jag skrev för tidskriften Wermlandiana).
Marit Kapla är journalist. När jag fick höra att hon skrivit en bok, där hon intervjuat i princip varenda vuxen människa i uppväxtbyn Osebol i norra Värmland, hade jag bilden klar för mig. Här skulle vi möta 42 oklanderliga intervjuer på god journalistprosa, välskrivna, dokumenterande och ändå rätt förväntade. Någon aha-upplevelse ska du inte vänta dig i genren glesbygdsintervju i globaliseringens 2019.
Jag hade fel. Naturligtvis hade jag fel.
Det börjar med formen. En dag bestämmer Kapla sig för att ställa upp texten glest och med ojämn högerkant. Samtidigt avstår hon från all person- och miljöbeskrivning ur berättarens perspektiv. Allt vi ser är de intervjuades egna ord.
Ser? Snart tycker jag mig höra de 42 rösterna, som en direktsänd radioteater från byn invid älven. Den avskalade formen skapar förtätning, av den förväntade journalistprosan blir skönlitteratur.
Jag hade ett hum i öronen hela tiden.
Hör ni det också?
sa jag och gick ut
för vi hade elmätaren på en stolpe
med massor av luftledningar och grejor.
Så till slut kom jag på …
det är tystnaden jag hör
som jag inte hade hört på tjugo år
i Stockholm.
Här finns de allihop. Stockholmaren, bärplockerskan, Karin i köket på folkhögskolan, dansken som paddlar, Jan som köpte grannstugan och arbetspendlar till Örebro, Åke som blev arg på Ungdomsringen, hon från Tyskland som soldaterna tog pappan för, hon som är god man åt en flyktingpojke, han som började hugga i skogen när han var 14 år.
Ibland skapar några dialektord sin särskilda exakthet. Människoödena staplas på varandra, röst efter röst börjar höras i kören och jag tycker om den kören. I min hand håller jag 811 sidor avfolkning, vemod och ibland vrede, det är sant men också så mycket mer. Lokalhistoria men på nästa sida personifierad världshistoria. Humor, lust att leva, förmågan att klara sig själv.
Marit Kapla har skrivit den bästa skönlitterära debut jag läst på länge.
Gunnar Ehne: Millmarkôrn
30 januari 2020. Femte dagen och femte boken, utmanad av Margareta Holgersson. I dag Gunnar Ehne: Millmarkôrn.
Jag intervjuade Gunnar Ehne flera gånger men blev aldrig nöjd med resultatet. Vi trivdes med varandra, Gunnar och jag, men journalistprosan hade för bråttom och textförsöken blev för taffliga. Så kändes det ofta när jag tyckte för bra om intervjuoffret. De egna förväntningarna blev för tunga.
Det är nyttigt att ha distans till ämnet, sådana gånger. Problemet är att den distansen kostar tid.
Historien om den skrivande lantbrukaren börjar i Gävle, passerar Ransäter och når sin höjdpunkt på gården Hultsätra i Östmark. Där bodde han när han började skicka sina dikter till det lokala annonsbladet. Goda dikter men anonyma. I bygden började folk fundera över vem som gömde sig bakom signaturen Millmarkôrn. Den gåtan löste ingen förrän Gunnar råkade skicka med en egen teckning till en av dikterna.
Då kände de igen stilen. Jaså är det du, Gunnar?
1980 gav förlaget Rallarros ut Gunnar Ehnes debutdiktsamling, Millmarkôrn. Ett 48-sidigt häfte med 39 dikter, de flesta på dialekt. Hur var det han sa, efteråt? En ska sälja sina dikter på bensinmackar, där går de bra… Var det 800 exemplar han sålde på bensinmacken i Östmark? Jag tror det.
”Gunnar är bättre än sin genre” brukade jag säga. Det var ett klumpigt sätt att uttrycka sin beundran på. Som om det vore något fel på genren bygdedikter som sådan. Millmarkôrn var bara så mycket bättre än min vrångbild av en alltför lokal skribent som rimmar hellre än bra. Gunnar var en universell poet, förklädd i lokal dialekt på en bensinmacksdisk i norra Värmland, men väl så bra som de kollegor, vars böcker recenserades på fina kultursidan i huvudstaden.
”Ocken skull sôv nu
när natta int ä länger
än en decimeter”
(Ur dikten Vårnatta).
Ganska snart blev hans dikter populära högläsningstexter, framförda av såväl proffs som amatörer. Min käre far, som inte läst en text högt sedan ungdomsåren i Svenska Landsbygdens Ungdomsförbund, SLU, kom då och då och bad mig ordna fram nya dikter av Millmarkôrn om det fanns några. Han behövde till nästa träff med pensionärerna.
Pappa läste dem bra. Det gjorde inte alla, inte proffsen heller. Allra bäst läste en nödbedd gammal klok och humoristisk lantbrukare från Hultsätra. Gunnar Ehne själv.
”TRAKTOR
– Ska ’ru int köp dä traktor?
ropt di te’n
när han geck å harv
mä hästen.
– Kunn ja fôll gör,
sa han,
– men kan en hör lärka da,
sa han,
i en tocken maskin.”
Selma Lagerlöf: Kejsarn av Portugallien
31 januari 2020. Sjätte boken av sju, utmanad av Margareta Holgersson. Selma Lagerlöf: Kejsarn av Portugallien.
”- Jag undrar just om nån tänker, att jag är glad åt å ta emot det här barnet, mumlade han, där han satt, och med detsamma sparkade han till en liten vedpinne, så att den flög ända ut på gården. För det är allt nätt opp den värsta olycka, som jag kunde råka ut för. När vi gifte oss, Kattrina å jag, så var det, för det att vi hade tröttnat på å gå som dräng å piga hos Erik i Falla å ville sätta föttera under eget bord, men visst inte för att vi skulle få barn.”
Inte vet jag om Selma Lagerlöf tänkte i dramaturgiska termer men jag tror det. Som vanligt träffar hon rätt, även berättartekniskt. När berättelsen börjar är hjälten liten och uschlig men snart börjar han växa. Han som heter Jan Andersson i Skrolycka och absolut inte vill ha den där ungen som just håller på att födas inne i stugan i kanten av Svartsjö socken.
Först vill han inte ha barnet.
Det händer att jag hör folk beklaga Selma Lagerlöf som ”aldrig fick uppleva föräldrakärlek”. Då har de inte läst sidan sju i Kejsarn av Portugallien. Den, där Jan får dottern i famnen, henne som han inte vill ha:
”Han stod och undrade vad kvinnfolken menade att han skulle ta sig till med det här, som barnmorskan hade lagt i famnen på honom, då han fick en stöt, så att både han och barnet skakade till. Den kom inte från någon av de andra, men om den gick från den lilla flickan över till honom eller från honom till den lilla flickan, det kunde han inte reda ut för sig.
Strax efteråt började hjärtat klappa i bröstet på honom, såsom det aldrig förr hade gjort, och med detsamma var han inte längre frusen, och inte kände han sig ledsen och bekymrad och inte ond heller, utan allt var bra. Det enda, som oroade honom, var, att han inte kunde begripa varför det skulle dunka och slå på det sättet i bröstet på honom, då han varken hade dansat eller sprungit eller klättrat i branta berg.
– Kära ni, sa han till barnmorskan, lägg hanna här, å känn efter. Jag tycker att hjärtat slår så konstigt.
– Det är riktig hjärtklappning, sa barnmorskan. Kanske att ni brukar ha så ibland?
– Nej, jag har aldrig haft det förr, försäkrade han. Aldrig på det här sättet.
– Mår ni illa då? Har ni ont nånstans?
Nej, det hade han inte.
Då kunde barnmorskan inte förstå vad det var för fel med honom.
– Jag ska i alla fall ta barnet ifrån er, sa hon.
Men då kände Jan, att barnet, det ville han inte lämna ifrån sig.
– Nej, låt mej ha kvar den lilla flicka! sa han.
Med detsamma måtte kvinnfolken ha läst något i ögonen på honom eller hört någonting i rösten, som gjorde dem glada, för barnmorskan drog på munnen och de andra rentav storskrattade.
– Har Jan aldrig förr tyckt så mycke om nån, så att ni har fått hjärtklappning fördenskull? sa barnmorskan.
– Nääj, sa Jan.”
Nu gör han det.
När Jan i Skrolycka senare står på tröskeln och väntar på att någon förbipasserande ska komma med förslag till namn på den lilla får han vänta länge. Till sist bryter solen fram mellan molnen och ger honom namnen: Klara Fina Gulleborg.
Tre gånger har jag fått en nyfödd dotter i famnen. Nog känner jag igen Jan i Skrolyckas stund. Då sjunger änglarna, då glittrar solen! Fortsättningen av den här varma, vackra och sorgliga berättelsen får du läsa själv. Kejsarn av Portugallien, det namnet tar han sig när han blivit galen av längtan efter Klara Gulla som dragit till huvudstaden.
Selma Lagerlöf hade inga egna barn men kärlek upplevde hon och faderskärleken kände hon till hemifrån Mårbacka. Så har hon också skrivit en av de bästa romaner jag läst på svenska. Bry dig inte om att språket är gammaldags, boken kom 1914. Tag och läs! Under tiden funderar jag på att ta en löptur förbi Skrolycka i sommar. Jag ser på kartan att torpet finns i verkligheten, mitt emellan Mårbacka och kyrkan.
Jag vill känna hjärtat klappa och höra vad solen över Svartsjö socken har att säga, nuförtiden.
Roy Jacobsen: De osynliga
1 februari 2020. Sjunde boken av sju, utmanad av Margareta Holgersson. Roy Jacobsen: De osynliga (översättning av Staffan Söderblom).
Har du sett mitt bokurval den senaste veckan? Undrar du om jag aldrig öppnar en bok författad bortanför den svenska delen av taigabältet? Var lugn. Riktigt så illa är det inte. Världen finns i min bokhylla med. Dikter liksom romaner och andra berättelser har mycket att lära oss om hur det är att vara människa och om hur folk lever på andra sidan de blå bergen.
Självklart bör författare inte ta värvning som turistguider eller kommunala pr-personer. Det är aldrig kulturens uppgift. Trovärdig litteratur låter sig inte köpas, riktiga skribenter vägrar vara influencers som hyllar vad som helst på beställning.
Desto trovärdigare då när en författare med integritet gör själva landskapet till huvudperson. I norske Roy Jacobsens succéroman De osynliga är en ensam familjs ö utanför den karga nordnorska kusten det. Huvudpersonen. Med stor detaljskärpa mejslar Jacobsen fram en trakt och ett liv, så olikt mitt i min vildsvinsskog.
Huvudperson nummer två heter Inrid och är tre år då berättelsen börjar. När prästen inifrån land vågar sig ut till ön noterar han hennes ”rena vita händer, inte ens sorgkanter under naglarna, som inte heller är avbitna utan kortklippta, och de små smilgroparna där knogarna så småningom ska framträda”. Barnahandens smilgropar, det är så vackert och vaket.
Vi läste berättelsen i vår bokcirkel för några år sedan. Nu letar jag fram mina anteckningar om Ingrid och livet där uppe i norr 1913-1928:
”Många välvalda betydelsebärande detaljer, exempelvis stolarna
Hela tiden skicklig gestaltning, som när Hans tar över
Då- och nutiden i texten
Rik research men som vävs in omärkligt
Lärorik berättelse, trovärdig
Hel del belöningar i texten
Översättningen av dialekten intressant
Mycket norsk, säger en del även om dagens Norge
Sällan landskapet har en så viktig roll i böcker jag läser
Skyddad plats
Årstiden viktigare än timmen
Skildringen av barn som blir vuxna fort, begreppet ungdom är ungt
Omanligt gå i fähuset, nytt för mig i Norden
Starka kvinnor, jfr hemma i småbrukarsamhället där jag växte upp, kvinnornas ställning i produktionen”
Nu börjar jag läsa om boken, när jag inte längre känner bokklubbsstressen.
Roy Jacobsen skriver så bra.
Telefonkatalogen och andra
2 februari 2020. Åttonde inlägget om bra böcker jag nött. Eftersom jag känner stor släktskap med Vilda bebin, Pippi Långstrump, Ronja Rövardotter, Asterix, Troubadix samt Busen Fabian så följer nu det åttonde (!) inlägget av sju, utmanad av Margareta Holgersson. Hon är också släkt i sinnet.
Telefonkatalogen går för övrigt utmärkt att läsa som roman. Det har jag gjort många gånger. Tur jag sparade en.
Ivar Lo-Johansson: Kungsgatan
Moa Martinsson: Mor gifter sig
Jan Fridegård: Lars Hård
John Steinbeck: Vredens druvor
Kurt Salomonson: Grottorna
Folke Fridell: Greppet hårdnar
Sara Lidman: Gruva
Åsa Linderborg: Mig äger ingen
Susanna Alakoski: Svinalängorna
Kjell Eriksson: Att skjuta hästar
Kristian Lundberg: Yarden
William Shakespeare: Hamlet
Jean Racine: Faidra
Molière: Den girige
Bertolt Brecht: Den kaukasiska kritcirkeln
Gunde Johansson: Älvdalssagan
Aino Trosell: Lusten finns, Gråten är borta
Selma Lagerlöf, Susanne Marko och Leif Stinnerbom: Nils Holgersson
Charles Dickens: Pickwickklubben
Jack London: Skriet från vildmarken
Kurt Vonnegut: Slakthus 5 eller Barnkorståget
Joseph Heller: Moment 22
Charles Bukowski: Postverket
John Irving: Garp och hans värld
Michael Ende: Momo eller kampen om tiden
August Strindberg: Hemsöborna
Selma Lagerlöf: Gösta Berlings saga
Harry Martinson: Nässlorna blomma
Tage Aurell: Berättelser
Vilhelm Moberg: Utvandrarna
Per Anders Fogelström: Mina drömmars stad
Göran Tunström: Juloratoriet
Lars Andersson: Bikungskupan
Klas Östergren: Gentlemen
Ulf Lundell: Vardagar
Sapfo: Dikter och fragment (dikter)
Gustaf Fröding: Dikter
Vladimir Majakovskij: Dikter i urval
Nils Ferlin: Dikter
Sonja Åkesson: Man får vara glad och tacka Gud
Werner Aspenström: Samlade dikter
Robert Bly: Prosadikter
Lennart Sjögren: 1452 och dikter från vår tid
Jan Erik Vold och Chet Baker: Furukonglesang
Olav H. Hauge: Använd inte sandpapper
Bengt Berg: Dikter genom 40 år
Jenny Wrangborg: Kallskänken
Sam Carlquist: I morgon skall jag vara lycklig
David Väyrynen: Marken
Olle Hammarlund: Stjärnornas barn
Arnaldur Indridason: Kvinna i grönt
Peter May: Svarthuset
Jan Guillou: Vendetta
Arto Paasilinna: Harens år
Erlend Loe: Volvo Lastvagnar
Fredrik Backman: En man som heter Ove
Erik Bengtson: Marathon: en bok för barn och dårar, lidingölöpare och poeter
Christopher McDougall: Born to run – jakten på löpningens själ
Haruki Murakami: Vad jag pratar om när jag pratar om löpning
Ebbe Schön: Folktrons år
Bengt af Klintberg: Den stulna njuren, sägner och rykten i vår tid
Jack Werner: Ja skiter i att det är fejk, det är för jävligt ändå
Carl Axel Gottlund: Dagbok över mina vandringar på Wermlands och Solörs finnskogar 1821
Steve Sem-Sandberg: De fattiga i Lodz.
Sven Lindqvist: Gräv där du står
Bosse Sundin: Den kupade handen
Lasse Berg: Gryning över Kalahari
Karin Bojs och Peter Sjölund: Svenskarna och deras fäder de senaste 11 000 åren
Jan Ollars: Obygd, östmarksskojare, östmarksfinnar och allsköns mord och ohyggligheter?
Crister Enander: I motstånd växer tanken: Från Klara Johanson till Simone de Beauvoir
Johan Svedjedal: Den nya dagen gryr. Karin Boyes författarliv
Dick Harrison: Jag har ingen vilja till makt: biografi över Tage Erlander
Jens Liljestrand: Mannen i skogen: en biografi över Vilhelm Moberg
Ivar Arosenius: Kattresan
Antoine de Saint-Exupéry: Lille prinsen
Astrid Lindgren: Ronja Rövardotter
Annika Elmqvist, Gittan Jönsson, AnnMari Langemar och Pål Rydberg: Historieboken
René Goscinny, Albert Uderzo: Asterix – Gudarnas hemvist
Morris & Goscinny: Skumt spel i Texas
Robert Nyberg: Guldfeber
Sara Granér: All I Want for Christmas is planekonomi
Mats Jonsson: Nya Norrland
Fredrik Lindström: Världens dåligaste språk
Kerstin Johanson: Svenska uttryck och deras ursprung
Bengt G. Dagrin: Stora fula ordboken: försummade och förtalade ord framförda i full frihet
Staffan Björck: Romanens formvärld
Ingemar Unge: Skriva kåseri
Lars Åke Augustsson: Lust att skriva (romaner och noveller)
Bodil Malmsten: Så gör jag – Konsten att skriva
Göran Palm: Indoktrineringen i Sverige
Dieter Strand: Kvart över tre i morse
Göran Therborn: Kapitalet, överheten och alla vi andra
Åsa Linderborg & Göran Greider: Populistiska manifestet
Carl von Linné: Västgötaresan 1746
Stefan Edman: Jord att älska
Rolf Edberg: Spillran av ett moln
Bo Landin: Om träd kunde gråta
Lars Lerin: Naturlära
Mikael Skalstad: Fjärilsmöten
… Bra Böckers lexikon, böckerna i vår bokcirkel, Kolossalt mycket sudoku, ännu mer lyrik, Fänrik Stål, Nordisk skolatlas, Bernt Stenberg, Tomas Tranströmer, Ninni Schulman, Jo Nesbö, Sjöwall/Wahlöö, Henning Mankell, Vår kokbok, Killian Mullarney, Dan Zetterström och Lars Svensson: Fågelguiden – Europas och medelhavsområdets fåglar i fält, Sigfrid Durango: Fåglarna i färg, Knut Warmland: Värmländsk ordbok, Eniro Gula Sidorna, delen Karlstad 2004, Myndigheternas skrivregler, Erland Rosell: Ortnamn i Värmland. Debattböckerna, essäerna, haikudikterna samt alla andra bra som jag inte får plats med nu men som ligger som bomull runt hjärtat och förvånade infall i hjärnans vindlingar.
Selma Lagerlöf, har jag nämnt henne? Werner Aspenström? Arto Paasilinna? Bodil Malmstens bloggböcker? Den där rolige, vad heter han nu?
Har jag sagt det?
Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 2 035. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)