När pandemin kom blev skogen räddningen

Nu är stolpjakten slut för året i vår kommun. Nästa vecka börjar älgjakten.

I år har vi satt ett fantastiskt rekord, stolpletarna och vi arrangörer. När pandemin kom blev skogen räddningen för många.

Läs i slutet på inlägget vilka siffror. Mer än dubbelt så många deltagare i Hittaut som i fjol. Blev det fler som registrerade stolpkontroller än som går på hockey och fotboll i min tätort?

Min första skog
Min första skog var en långsmal rand mellan en grusväg, en gårdsplan och några gärden. Smal? Den var jättestor tyckte mina små ben. I dag när jag mäter på kartan är den 59 meter bred. Metrarna tycktes längre på den tiden, somrarna också. Snön om vintern var djupare, det är däremot sant.

I denna storskog smög jag omkring mellan gran och tall, klev över stensättningar som jag inte visste var fornminnen. Gården vi arrenderade av kyrkan hade blivit nämnd i skrift år 1287 första gången och var socknens äldsta. Det anade jag inte heller.

Skogen var fin, trampad av människor i tusentals år. Gökar gol, skogsduvor flockades och i våra holkar föddes starar. Kniv fick man i sexårsåldern och sedan lärde min kusin mig att bygga kojor.

– Det finns tre sorter, sa han.

Ibland strövade vi vidare över åkrarna österut, in i den storskog som har fortsatt att vara djup och som hänger ihop ända bort i Sibirien.

Min andra skog
Min andra skog, när vi flyttat, gick det att gå vilse i. Det var innan jag lärde mig följa den smala älven som satte gräns för vårt småjordbruk. Drygt 1 100 steg för en åttaåring från mitt och min brors rum rann det en älv på väg mellan tallheden i norr och Vänern i söder. Hon slingrade sig, Ölman. Nästa sommar lärde jag mig hoppa över henne och in i grannsocknen.

Älgar sprang förbi under mina vandringar, råbockar skällde, tjädrar spelade och väster om vår gård, på mossen, trumpetade tranor, pep ljungpipare och sög sileshåret i sig fångade flugor.

Sakta erövrade jag ännu en värld.

Blir snäll i magen
När vi flyttade till tätorten 17 kilometer bort fanns det skog där med. Sverige består av en skog med gläntor i. Journalisthögskolan i Göteborg, nja där blev det mest Slottsskogen. Journalistpraktik i Jönköping och därefter jobb i Vaggeryd, Huskvarna, Sunne och Karlstad. Överallt fina skogar ett stenkast bort.

1983 kom vi till Forshaga. Här känns det numera som om jag gått och sprungit varenda stig. Några har jag hjälpt till att skapa. Det finns skäl till det. Två skäl närmare bestämt: lugnet och nyfikenheten.

Du blir snäll i magen av att dra till skogs, konstigare än så är det inte.

Sov mot en gran
Jag hade aldrig hört talas om ordet skogsbad, när jag som 13-åring tog för vana att ligga och sova mot en gran eller tall borta i skogen, i väntan på hackspettar, råbockar och andra djur. 

– Jag går till skogen, sa jag till mamma och så drog jag i väg. Småningom lärde jag mig orientera, kom att älska kartor, och på vintrarna drog vi barn skidspår lite varstans genom socknen. I fyran åkte jag skidor hela milen bort till skolan i Fasterud en gång, när blötsnö lagt igen vägen så att inte skolbilen kom fram. I sexan hittade jag en genväg över dal och berg och spårade själv norrut till skolan i Fageråsen.

Skogen. Den susar. Den lever. Du blir frisk av den. Ibland levde vi bokstavligen på den. Då satte pappa en yxa eller barkspade i näven på mig eller ett järn att barka savande tändsticksaspar med. Skôj!

Den livsstilen har fortsatt, även om jag inte är med och driver skogsbruk längre. När åren gått har det blivit roligare och roligare att titta efter fåglar. Vi börjar ju lära oss fler och fler arter och läten. Numera plockar vi mer svamp än förr och jag springer förstås. Alltid med skogens egen musik i mina öron. Ett beroende i sig. 

Dessemellan fikar vi. Kaffe och smörgås smakar alltid bäst på en stubbe eller klipphäll i skogen, ibland i kända trakter, ibland vid främmande stig.

Nära ett och ett halvt varv runt jorden
Så var det då stolpjakten. Det är många år sedan den kom in i mitt liv. 1900-talets Naturpass och Trimorientering kom att ersättas av fasta kontrollstolpar som stod ute hela sommaren. Stolpjakten. Numera heter det Hittaut, idén är den samma. Du får en karta i brevlådan i slutet på april, då sitter det fasta stolpar ute i skogen och inne i tätorten. Det är ringarna på kartan. Varje månad sätts nya stolpar ut, som du kan ge dig iväg och leta reda på. Registrerar du stolpens kod på nätet kommer du med på listan och deltar i utlottningen av priser. Strax innan älgjakten tas stolparna in för vinterförvaring.

Där är vi nu. Snart kom vi ju med och började hjälpa till med arrangemanget. Jag har hittat på kontrollpunkter genom åren, jag har satt ut stolpar, jag har haft mejljour och jag har gått ut med nya stolpar när de gamla fått fötter. 

Nå, nu är det strax älgjakt i skogen igen. På söndagen plockade vi in de 20 stolpar som vi ansvarat för kring Deje och Forshaga. Cykelstolparna. Det har varit en fantastisk sommar för vår stolpjakt. I år har vi verkligen behövts när folk har känt sig isolerade. Skogen har varit räddningen för många, stolpjakten Hittaut en ursäkt.

I vår lilla kommun har 698 personer registrerat kontrollstolpar i sommar. Ett fantastiskt rekord, mer än dubbelt så många som i fjol. Fler individer än som går på hockey eller fotboll en säsong när vårt Forshaga IF spelar, antar jag. Tillsammans har dessa nära 700 personer gjort 29 690 registreringar. De har gått och sprungit 59 380 kilometer tillsammans och de har varit ute i 22 267 timmar.

Det blir nästan ett och ett halvt varv runt jorden. Två och ett halvt år. Lägg alla de kilometrarna på rad, så hade det räckt gott och väl till att trava norrut och sedan österut, för att undersöka om skogen i Grossbolstorp verkligen går ända bort till Sibirien.

Hmmm. Hur långt hinner jag på två och ett halvt år?

### Hamnar i diskussion om begreppet ”det rörliga friluftslivet”. Finns det något orörligt? undrar jag.
### Då får jag fint svar av min vän Anneli.
### Hon ägnar sig åt den sortens friluftsliv genom att så snabbt som möjligt uppsöka en mossbelagd stubbe, en nedfälld fura eller en lagom stor sten, skriver hon. Där sitter hon sedan och luktar, tittar och känner in fri luft. Länge.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 101. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).