Dags för mig att göra avbön

Jag har ändrat mig. En gör ju det, men ofta är det inte i mitt fall …

Frihet, jämlikhet, systerskap, broderskap, humor. Allt det där har jag tyckt är viktigt ända sedan 15-årsåldern och där tänker jag inte ändra en stavelse. Nämnde jag rättvisa och solidaritet? Människovärde? Kärlek?

Sådant ändrar jag mig inte om.

Då är jag tryggast
Nej, det gäller språket. ”En gör så gôtt en kan” sa fotbollsspelaren Ralf Edström och det har jag också försökt göra. Pratat på anpassad standardsvenska vid behov och på mitt modersmål sydlig central värmländska när jag är mig själv.

Det där är inte så svårt för en språklig kameleont. Fast tryggast är jag när jag talar med egen trut. På redaktionen i Småland log kamraterna när de hörde mig ringa hem till föräldrarna i Värmland.

Då hörde de mitt rätta jag.

Modersmål och feminism
Det jag ändrat mig om är ett tvåbokstävers litet ord. Ordet ”en”. De senaste åren har jag ibland använt det i stället för ”man” av två skäl, inte bara ett.

Det första skälet är enkelt. På mitt modersmål heter det ”en” när vi menar ”man”. ”En gör så gôtt en kan.” ”En får passe sig så en inte blir gôbbgrinig.” ”En får tacke.”

Där säger jag ”en” så snart jag är bland de mina och känner mig språkligt trygg. För det mesta är jag inte ens medveten om att jag gör det. Hon jag talar med mest har ju samma modersmål.

Det andra skälet har varit mer ideologiskt. För några år sedan lärde mig medvetna unga kvinnor på Facebook att ”en” kunde användas som ett feministiskt ställningstagande. Nämligen i stället för det som de uppfattade som språkligt patriarkala ”man”. Jag tyckte resonemanget lät vettigt och började följa exemplet då och då när jag skrev mer personliga texter.

Olika språk för olika situationer
Ett språk har olika nivåer. Själv har jag rört mig mellan standardsvenskan i jobbet och vid olika förtroendeuppdrag – och ett mer lössläppt skrivande i personliga sammanhang. På bloggen och i sociala medier har jag alltså släppt fram ordet ”en” även i skrift. ”En” som pronomen vill säga.

Jag kommer att fortsätta med det, när det är dialekttalaren och -skrivaren inom mig som talar eller skriver. Det heter som sagt inte ”man” på språket som mamma lärde mig. Inte när det är pronomenet ”man” vi menar.

När det ska vara standardsvenska (alltså rikssvenska) kommer jag att återgå till att skriva ”man”.

Gjorde texten oläslig
Än en gång är det engagerade kvinnor som gjort att jag ändrat mig. Den ena kvinnan skrev en ledsen och uppgiven kommentar till en lång personlig text jag lagt ut. Mitt sätt att använda ”en” gjorde texten oläslig för henne, skrev hon.

Nå, sådana reaktioner får man av ordet ”hen” också, trots att det numera ingår i standardsvenskan. Även statliga myndigheter använder ”hen” när de behöver det. Där kommer jag inte att ge mig. ”Hen” behövs när det blir för enahanda att upprepa detta eviga ”hon eller han”.

Här var det något annat. Det var något särskilt i reaktionen som gjorde att jag började fundera. Blåsväder är jag van vid, det brukar bara stärka mig i min envishet. Nu blev det inte så, i stället fortsatte jag att tänka efter.

Inte alltid manligt
Då kom ännu en kvinna in i bilden. Sara Lövestam, författare, föreläsare och krönikör i Språktidningen. Jag hade skummat hennes artikel i nummer 3/2020 tidigare, men muttrat och bläddrat vidare. ”Därför går en mig på nerverna” löd rubriken. Nu letade jag fram tidningen och gav krönikan en ny chans.

Det gick inte fort, för jag tänker långsamt och envis är jag, men till sist var jag redo att gå till beslut:

1. Jag får fortfarande skriva ”en” i stället för ”man” men då ska det vara på tänkt värmländska. Mitt modersmål.
2. Jag får inte använda ”en” på standardsvenska av missriktat feministiska skäl.

Man är inte alltid manligt. Eller som Sara Lövestam skriver:

”Pronomenet man är helt skilt från substantivet man. Det märks till och med på uttalet. Man lägger aldrig betoningen på pronomenet man (prova att säga ’hur åker man buss i Gävle’ med betoning på man!) medan man mycket väl kan betona substantivet (prova att säga ’en man åker buss i Gävle’ med betoning på man!).”

Tack för hjälpen båda två.

Ordförklaringar
Pronomen: en sorts ersättningsord, till exempel hon, deras, denne, vem, någon.
Generisk: som avser ett visst släkte eller en viss kategori, till exempel genus.
Generiskt pronomen: till exempel ”en” i stället för ”man”.
Substantiv: typ av ord som betecknar ett ting, en varelse, en företeelse eller liknande.
(Källa: Språktidningen och svenska.se).

Läs mer
Sara Lövestam: Därför går en mig på nerverna