Det fanns en medarbetare på radion som jag helst ville skulle sköta tekniken när jag kom farande och skulle läsa in mina krönikor där.
Han gjorde mig lugn.
Dessutom fick han mig till sist att inse att jag spelade en roll när jag skrev mina gulligheter, roligheter och elaka satirer.
– Jag är bara mig själv, hävdade jag.
– Inte riktigt. Märker du inte det?
Till saken hör att jag snart började skriva betraktelserna på dialekt, eftersom jag kände mig naturligare vid mikrofonen då. Ett lyckodrag skulle det visa sig. Sydlig central värmländska är ett utmärkt språk om du vill be en och annan makthavare dra dit pepparn växer.
Det låter så snällt först. De ger sig med glädje iväg på resan.
Kamratstöd vid spakarna
Nu slutar Lars-Gunnar ”Kimpen” Olsson på Radio Värmland, läser jag. Vemodigt tycker han själv, berättar radiokollegorna i ett Facebook-inlägg.
”Vi kollegor försöker komma på något han inte gjort under sina 29 år på redaktionen – men det är svårt. Kimpen har varit reporter, nyhetschef, programledare, producent och digital redaktör till exempel.”
”Vi kommer sakna honom mycket och önskar lycka till på nya jobbet!”
Det önskar jag också. Fast de glömde det viktiga jobbet att kamratstödja en darrig krönikör några år för länge sedan och lugnt banda alla hans knövvliga omtagningar.
Tack för hjälpen Kimpen!
Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 2 121. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).