– Du får åka på vd-träffen… sa chefen. Jag hinner inte själv.
– Va sa du sa du?
Den som känner mig vet att jag inte är vd-typen. Inte ens vice vd-typen. Världen behöver antagligen direktörer ett tag till men jag är inte en av dem. Min personlighet passar bättre i en fri roll, om du fattar. Hamnar jag trots det i en företagsledning i drygt fem år, vilket jag gjorde, så är det mer för att Vår Herre har humor. Jag duger nog till det men jag vill egentligen inte. Vi informatörer måste ju hinna jobba också.
Träffen var i Umeå. De andra direktörerna avgav högtidliga rapporter. Då läste jag Viktor Roots dikt om blygheten, ty så känner man sig när kollektivtrafiksveriges högsta blickar vänds mot en.
Sanningen ôm blygheta
När en går efter store vägen
mitt i novembermörkret
– med reflexen i ficka
Då ä’ en blyg.
Sedan avgav även jag högtidlig rapport. Våra bussar, tåg och färdtjänstbilar i Värmland var en väldig tilldragelse och webben, webben ska vi inte tala på. Den hade möa besök.
På kvällen paddlade jag kanot med en av de andra högtidliga herrarna och körde fyrhjuling för första gången i mitt liv. När vi kom till ett gärde blev det fri fart. Dagen därpå tyckte jag mig se fotbollsspelaren Hanna Ljungberg på stan. Umeå är fint.
Kepan fick jag av firman som arrangerade vår vilda skogstur på fyra hjul.
Det finns folk som lever på att leka.
###
Detta var den åttonde kepsen.
Här är de tidigare kepsberättelserna:
En smörgås i Sacramento
Inte en underläpp darrade på avd 16
Löparkepsens stora dag
Grannarna genomskådar mig direkt
En ledsen dag på jobbet
Först i landet, älskad av ett helt landsmöte
Den stackars hjälplösa staden
Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 2 137. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).