När jag levde min dröm en hel månad

Mitt arbetsliv har gått ut på två saker. Att vara med och se till så familjen fått pengar till filmjölken. Att hitta tid till privat skrivande mellan allt jobbskrivande.

Det första har gått bra. Alltså valde jag att hoppa av journalisthögskolan när jag blev erbjuden arbete direkt efter praktikterminen. Fast anställning var livsviktigt när man kom från ett småbrukar- och sågverksarbetarhem. Vi hade aldrig varit på semesterresa.

Det andra har varit ett evigt pusslande. För mig är skrivandet en lust och ett tvång. Först vill jag förklara världen för mig själv, sedan för en jublande omvärld. Det har varit si och så med jublet, men för ett tag sedan var det en vänlig medmänniska som kom ihåg mina krönikor i Värmlands Folkblad. Hon saknade dem, skrev hon. Drygt 16 år efteråt.

Varje gång sådant händer går jag på fina moln i fjorton dagar.

I början av mitt yrkesliv var jag pigg och vital och orkade skriva det privata när vi ätit färdigt vår kvällsmat. Det som skulle förändra världen och som ibland blev publicerat. Långt senare har jag förstått att mina barn tyckte det var hemvant när pappas skrivmaskin knattrade halva nätterna. Jag som var så glad när jag fick första datorn och kunde förändra världen utan att det störde.

I takt med att jag blev äldre blev pusslandet alltmer avancerat. Halvtid som lokalredaktör i Sunne, tid att skriva annat halva månaden. Halvtid på tidning i Karlstad, tid att skriva. Deltid på SOS-centralen, tid att skriva. Halvtid på Räddningsverket, tid över. Halvtid som informatör, tid, tid.

Chefen på sista jobbet övertalade mig att börja jobba heltid. Då hade jag varit deltidsanställd och samtidigt frilans i elva år.
– OK. Men bara om jag får en tjänstledig månad varje år.
– Utan lön?
– Ja det är klart.
– Ska du skriva?
– Ja.

Dagens keps är från en sådan månad. Jag hade fått ett resestipendium av författarförbundet. En månad i Svenska huset i Kavalla i norra Grekland. Där levde jag min dröm. Än har ingen velat ge ut romanen som blev färdig på en solig terrass med utsikt över Egeiska havet, men det är inte huvudsaken. Huvudsaken är leken och drömmen.

Jag filar på den nu igen.

### Den nionde kepan är från brandstationen i Kavalla. Jag gick dit och hälsade på, förstås. Där gjorde de precis det samma som alla brandmän i hela världen gör. Visade stolt sin vagnhall.
– Jaså har du jobbat på larmcentralen? Brinner det mycket i Sverige?
– Trafikolyckor mest.

### Här är de åtta första kepshistorierna:
En smörgås i Sacramento
Inte en underläpp darrade på avd 16
Löparkepsens stora dag
Grannarna genomskådar mig direkt
En ledsen dag på jobbet
Först i landet, älskad av ett helt landsmöte
Den stackars hjälplösa staden
Då blev det fri fart