Läser Dan Anderssons Svarta ballader från 1917. Det är inte första gången. Tanken dök upp när ett av lagen i SVT:s Kulturfrågan Kontrapunkt inte kände igen utdraget ur en dikt som Stina Ekblad läste. En vers började såhär:
Jag har lyssnat till de stillsamma böljeslag mot strand,
om de vilda havens vila har jag drömt.
Och i anden har jag ilat mot de formlösa land,
där det käraste vi kände skall bli glömt.
Kunde de inte den dikten? Nå, sådant händer, världslitteraturen är bred och du kan inte minnas varenda rad. Hur som helst läste Stina så det kändes som om dikten var helt nyskriven. Svårt att göra, fint när det lyckas.
En takt för mycket
I förbigående hittar jag korrekturfelet, jag tror åtminstone att det är ett sådant på första textsidan. Det måste i så fall ha grämt Dan Andersson, för naturligtvis är det hans dikt Omkring tiggarn från Luossa Stina Ekblad läste ur. ”De vildaste havens vila” står det i min facsimilutgåva. ”Vildaste” är en takt för mycket, jag tror poeten var mer formmedveten än så.
Strunt i det, korrekturfel är en världslig sak 104 år senare.
När jag kommit halvvägs bland dikterna tar jag paus och dricker ett par klunkar kaffe till. Då faller blicken på första bladet i boken. Där står ett förnamn. Pappas förnamn. Boken jag läser har han stått och läst högt ur för andra pensionärer.
Pappas bokmärke
Pappa är borta sedan länge. Vid sidan 46 hittar jag hans bokmärke. En inträdesbiljett till Lousastugan i Skattlösberg. Pris: 5 kronor.
Det är en sorglig dikt han lagt biljetten vid. Den handlar om en kärra som fraktar en gammal man till fattighuset.
Den tiden gick pappa och tänkte på.
Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 2 149. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).