Den tiden då jag har hårdrocksröst

Definitionen av kvällsmänniska är att det är en sådan som jag. Det präglar även mina mornar. Då är jag inte människa. Mornarna är så fyrkantigt ritualbundna att det kommer att bli fotspår slitna i kökets klinkergolv efter mina vanebundna vandringar.

Med ögon som kryss och röst av hårdrockstyp kliver jag omkring i min morgonrock varje morgon, styrd som en robot i ett japanskt laboratorium. Sätter på kaffet. Bort till köksskåpet, filskål, kaffekopp och juiceglas i näven. Ställer dem i rätt ordning vid min plats vid köksbordet. Kaffekoppen till vänster, glaset till höger. Alltid. Tillbaka, hämtar matsked och tesked och placerar dem där de alltid ska vara. Alltid är nyckelordet. Blodtrycksmedicinen ska ligga till höger. (Den tar jag först, med två klunkar juice till sedan. Aldrig tre).

Innan dess hämtar jag brödbit ur brödskrinet, plockar fram pålägg ur kylskåpet. Är det vardag? Då blir det inget smör.

Häller upp fil och apelsinjuice med fruktkött. Går tillbaka, ställer in fil- och juicepaket (kraftigt störd om leverantören bytt layout eller behållare) och hämtar müsli. Två skopor müsli, aldrig mer, aldrig mindre. Hämtar kaffet, sätter på Radio Värmland, lyssnar, äter, dricker.

Ändra ingenting. Ändra aldrig någonting.

Sedan rakar jag mig, borstar tänderna, duschar – och går ut i livet, fylld av förändringslusta. Världen behöver bli bättre varje dag. Massor med förändringar behövs det. Men aldrig den halvtimme när jag har hårdrocksröst.

Tidningarna? De läser jag i sängen klädd i bara t-tröja. Då har jag ännu ingen röst alls.