Jag skrev om en alltför vanlig företeelse i svenska tidningar härom dagen. Fotot på en bonde som står till knäna i ett sädesfält och bildligt talat trampar i maten.
Nu är fotografen, den duktiga som tog bilden, upprörd. ”Det måste vara dina egna fördomar om bönder som spökar” skriver hon till mig på facebook. ”Jag kan garantera att den havren han står i inte kommer att hamna på ditt köksbord.”
Hon skriver en massa annat tänkvärt också.
Fördomar om bönder? Nå, jag har arbetat ungefär lika mycket med bönder som med fotografer, även om jordbruksarbetet var i riktigt unga år. Alltså ganska mycket. Båda är yrkesgrupper som jag gillar och respekterar. Producera mat är viktigt, producera bilder som berättar är också viktigt.
”Jag är lite nyfiken på hur DU hade tagit bilden till denna text??” skriver hon.
Den frågan tål att tänka på. Jag skulle inte ha tagit den symboliska bilden med storstövlarna mitt i maten. Inte fotograferat den gode bonden snett underifrån heller. Men hur? Hur tar man en bild på en spannmålsbonde som förvånar, berättar, illustrerar, roar, oroar och samtidigt är sympatisk mot mat och modernäring i ett blad som vill vara folkets?
Det tål att tänka på.
Bilder talar till magen, känslan.
Fördomar om bönder? Roligt. Hon kan ju inte veta att gôbben hon skriver till är uppväxt på ett småbruk och aldrig riktigt har lämnat den gården, i sinnet. Det bor en bonde i varje svensk och i den här svensken bor en särskilt stönig småbonde. Med en farfar som blev arg, den gången jag var barn och kutade ut i en havreåker på Almar.
Orden som farfar Einar sa då sammanfattar mycket av min syn på livet och arbetet. ”Man trampar inte i maten”. Det är därför jag tycker den eviga bonde-mitt-i-åkern-bilden är så förfärlig. Tänk dig att den klassiska bilden på en ambassadör vore att han alltid stod och eldade upp sitt fosterlands flagga. Så är den havrebilden för mig.
Ambassadörer ska inte elda upp flaggor.
Bönder ska inte hälla ut mjölk eller trampa på havre.